Dags att fira!

Snart är jag gift med en sjuttiofemåring!

På måndag blir Stig 75 år. Varför låter det inte så gammalt längre? För tjugo år sedan lät det som ett nästan ouppnåeligt mål! Men nu är vi där! Jag är ju också ikapp i oktober. Men en födelsedag isänder. 

Vet ju att han inte förväntar sig någon speciell uppvaktning. Därför är det så roligt om jag kan överraska honom på något sätt! Eftersom vi lever som siamesiska tvillingar sedan vi gick i pension, är det svår att hemlighålla något. Men lite exotisk planka lär det bli, catering från närbutiken. Sedan, hur många som dyker upp, är en annan fråga. Med coronan flåsande i nacken vet man ju aldrig om, nu välkända symptom, sammanfaller med den planerade tillställningen. 

Jag har valt att fira honom redan på söndagen den 16nde, för att de som eventuellt jobbar i veckorna ska kunna komma och få lite till livs och samtidigt se Stigs överraskade och förtjusta smil, vid upptäckten att han faktiskt är ihågkommen!

Hjälp mig gärna att hålla tummarna för att hemligheten förblir en hemlighet tills det är dags och att omikron håller sig på distans! Skulle någon av Stigs och mina vänner, som läser detta eventuellt ha vägarna förbi på söndag, låt mig i såfall gärna veta i förväg! Det finns säkert en matbit över! Fortsättning följer.....

Till värmland!

Det har hänt mycket sedan senaste inlägg.

Jag har hunnit bli farmor två gånger! Underbart!

Flyttade till Kristinehamn förra året! Så fruntimret är kanske inte så lantligt längre. Eller... ränderna går nog aldrig ur...?!

Det finns säkert urbana individer som anser att en stad som Kristinehamn fortfarande är landet. Säkert samma individer som anser att allt utanför Fjollträsk är landsbygd. Det må vara hur som helst med den saken, men faktum är att även om adressen är Kristinehamn, så bor vi fortfarande på landet. Det är kanske möjligt att ta en lantis ur landet men inte lika lätt att ta landet ur en lantis. Jag traskar på i mina stickade raggsockor, tänder brasor i täljstenskaminerna och njuter av att se småfåglarna picka på fågelbordet. Som pensionär fyller jag dagarna med tillbakalutade aktiviteter, som promenader och trädgårdsbestyr, handarbeten och kulinariska experiment.

Igår tex, undrade maken vad vi skulle ha till middag. Det undrade jag med. Frysen står där och sväller så plåten buktar sig och ännu är inget av julmaten processad eller infrusen. 

När jag öppnade den med föga entusiasm och förväntning föll blicken på öppnade förpackningar av diverse livsmedel som var för lite för att bli en hel måltid men synd att slänga. Det fick bli ett hopplock av lite av varje. Babysnaps, grytbitar av fläskkött, rösti och lite överbliven potatisgratäng från kylskåpet.

Stekte köttet med svartpeppar och curry ihop med gul hackad lök. Stekte ärtskidorna med salt och peppar samt lite parmesanost. Röstin fick bli gyllenbrun och knaprig i ugnen. Serverade allt med en kall sås på crème fraiche, sweet chilisås, grillkrydda, salt och peppar  och pressad vitlök. Allt slank ner som en kanin i ett hål, tillsamman med ett glas Appotic Red.

Ja, är det något jag behärskar som pensionär är det konsten att njuta av smakrika maträtter. Det kan badrumsvågen intyga. Det får bli några extra kilometer uppe i skogen. Promonadvis, inget joggande här inte! Nej, det blir bra att lunka fram i lagom takt utan att tänja för mycket på hälsenorna eller utsätta lungorna för alltför mycket frisk luft. 

Kapitel 64-73

November. Den tröttaste och mörkaste månaden på hela året. Men i år... VARMT! Visst är det grått och trist, men man har inte behövt ta på sig vinterjackan ännu! Gräset är grönare än det var i augusti och mullvadarna jobbar på övertid! Men många, inklusive jag själv har börjat tända mysljus redan vid tretiden. det blir ju trots allt mörkt vid halv fyra! Då passar det att krypa upp i soffan med surfplattan och läsa vidare om den förfärlige Farbror Yngve! Här kommer han!

Kapitel 64. Färjeläge

Louise kände sig äntligen lugn igen. Hennes barn var till sist hemkomna efter påsklovet. Hon var glad att hon tagit beslutet att själv åka över och hämta dem. Hennes ex-make hade haft dem hos sig i Köpenhamn i mer än en vecka. Hon var inte bra på att vara ensam. Hennes väninnor hade tyckt att hon skulle passat på att unna sig lite kvalitetstid med en ansvarslös shoppingrunda, raggning på någon krog, kanske lite sunt sex med en lång mörk främling. Allt som hon avstått från när hon fick ensam vårdnad om barnen. Men det enda hon kunnat tänka på hade varit, just barnen. Så typiskt Mårten! Han hade förhalat deras hemkomst i det längsta. Hon hade bönat och bett att han skulle komma hem med dem innan lovet var helt slut. Hon visste att barnen inte ville stanna borta så länge. När hon talat med Mårten igår kväll hade hon hört Mattias gråta i bakgrunden. Det hade bara blivit för mycket. En halvtimma senare hade hon varit på väg, trots att det var sent på kvällen.

Det hade inte blivit någon shopping och hon hade inte orkat rikta in sig på något krogbesök. Hade helt enkelt inte haft lust. Det närmsta väninnornas agenda hon kommit var det där med lång mörk främling. Inte hade han varit speciellt lång men mörk hade han varit. Han hade dessutom varit en riktig gentleman så något sex hade det inte heller blivit av. Men hon hade verkligen haft tur som träffat honom.

När hon hade kört på färjan i Helsingör med barnen sovande i baksätet hade hon tyckt att det lät konstigt från bakre delen av bilen. Det liksom dunkade. Hon var sist i ena bilraden och hon såg i backspegeln hur den stora tunga rampen fälldes upp bakom henne. Hon ville inte gå upp till restaurangen när barnen sov i bilen så hon satte sig så bekvämt hon kunde och satte på radion. Hon hittade en kanal som spelade gamla godingar och hon kunde äntligen koppla av. När hon såg på sina sovande små i baksätet visste hon att hon handlat rätt. Mattias var fem och Magnus åtta. De var så fina. Hon önskade så mycket för dem.

När färjan gungade till rycktes Louise ur sina drömmar. Barnen rörde oroligt på sig men vaknade inte. Efter en stund märkte hon hur bilar längre fram i köerna började köra av. Hon gjorde sig redo att följa efter och grep startnyckeln. Innan hon hann starta knackade det på rutan jämte henne. Hon antog att det var någon som dirigerade trafiken på färjan. När hon hissat ner rutan stod där istället en man som beklagande undrade om hon sett att hon hade punktering på ett bakhjul. Hon kastade en blick mot kön som stadigt kröp framåt. Efter en blick i baksätet också steg hon ur bilen och följde med mannen runt bilen. Han hade rätt. Höger däck var platt. Orolig hade hon undrat vad hon skulle ta sig till. Hon måste få tag på någon personal på färjan så att de kunde hjälpa henne. Eller de kanske inte befattade sig med sådant? Hon visste ingen råd. Då hade den här gentlemannen kommit som en riddare i skinande rustning. Han visade att han hade handlat lite när han var över i Danmark och hittat ”däcklagning på burk” och köpt med sig ett par. Han trodde det kunde fixa problemet och naturligtvis skulle han hjälpa henne. Han hade sprutat i lagningsmassan i däcket som svarat genom att genast pumpa upp sig. Det var viktigt att man lät massan sprida sig så det var nog bäst att köra av snarast. Louise hade sett att hon nu i princip var ensam kvar på det däcksplanet och hade frågat var han hade sin bil. Han hade inte haft den med över hade han förklarat utan han var nu på väg att promenera av tillsammans med andra resenärer. När hon erbjöd honom skjuts som tack för hjälpen hade han hoppat in. De hade passerat gränskontrollen och hon hade frågat om hon kunde släppa av honom någonstans. Efter en kort tvekan hade han bett henne släppa av honom i centrum. Hon ångrade att hon inte tagit hans mobilnummer. Men huvudsaken var att hon nu var hemma igen med barnen. Det var Annandag påsk imorgon och hon och barnen skulle bara njuta av att vara tillsammans. Det skulle dröja tills Mårten skulle få ha dem igen.

*

Igen hade ödet spelat honom väl i händerna. Han hade funnit på ett sätt att ta sig in i landet utan onödig granskning. Det gällde att få lift med någon som körde bil. Risken var mindre för att bli stoppad med ”hela familjen med i bilen”, trodde han. Han hade hållit utkik efter en ensam kvinna när han gick utmed de väntande bilraderna vid färjeläget. När han passerade en Golf hade han sett barn i baksätet men inte någon mer vuxen än mamman i framsätet. Det hade varit en baggis att låtsas knyta skosnöret samtidigt som han lossade ventilen lite på bakdäcket. Lagom till att hon körde på färjan hade däcket varit nästan platt. Sedan hade det bara varit att vänta. För säkerhets skull hade han köpt två ”lagning på burk” om det inte skulle ha lyckats vid första försöket. Hade hon inte erbjudit honom skjuts hade han bara åkt tillbaks med färjan och sett ut ett nytt offer. Men allt hade klaffat. Väskan hade inte utsatts för granskning, som väl var och han hade tagit in på ett hotell i närheten av Kärnan. Han hade inte insett att det var helg. Han fick väl ligga lågt och planera tills det blev vardag. Synd att kvinnans båda barn varit pojkar. Annars hade hans planer kanske vunnit på att ändras något.

Han hade köpt en tidning på båten. Det var länge sedan han hållit en Kvällsposten i handen. Anledningen att han fallit för frestelsen att köpa en tidning istället för att nöja sig med appen, var de rubriker som i svarta, chockerade bokstäver varnade för en man som med godis försökt locka barn in i en bil i Malmö och när det inte lyckats försökt släpa in dem. Klantarsel! Amatör! Hört talas om eter, ditt pucko? Han kunde inte hjälpa att han retade sig på den andres misslyckande. Hade överfallet däremot lyckats skulle han istället kanske kunnat njuta av upplyftande bilder i fantasin. Bilder som fick hans libido att pulsera och hjärtrytm att öka. Men så hade den klanten misslyckats. Det kändes riktigt snopet. Han slängde ifrån sig tidningen och drog av överkastet från hotellsängen.

När han krupit ner mellan lakanen tog han upp tidningen och slog upp den på nytt. Plötsligt satte han sig upp. Han insåg att han inte alls behövde vänta tills på tisdag. Ödet ropade ännu en gång hans namn.

Kapitel 65. Rikslarm

Johannes hade försökt ringa tillbaks till Linnéa flera gånger. Mobilsvar gick in omgående. Hon hade sagt att hon följde efter Yngve norrut. Norrut på E6:an, vad han förstod. Han ville inte oroa Märta men till sist insåg han att han inte hade något val annat än att berätta. Som väntat blev Märta uppjagad. Det vad det han velat undvika. Det hade nästan känts som en flykt när han bestämt sig för att åka till stationen trots att han var ledig. Både Sara och Börje jobbade. Han berättade om samtalet och om att Linnéa var övertygad om att det var Yngve hon upptäckt.

”Hur säkra kan vi vara på att Linnéa har rätt”, frågade Börje.

Johannes såg på honom.

”Hon har haft rätt hittills. Hon sa att han var skyldig och det var han. Vi kunde bara inte bevisa det då”.

”Du har rätt. Dumt av mig. Men innan vi drar igång rikslarm måste vi veta mer. När ringde hon dig?”

Han gick fram till en karta, över Sverige, som täckte en del av väggen. Johannes tog upp sin mobil för att lyssna på meddelandet igen. Samtidigt gick han fram och ställde sig bredvid Börje vid kartan. Även Sara gjorde dem sällskap. De följde alla tre den väg som Linnéa antogs följa, från Göteborg norrut. Innan Johannes hunnit kolla sitt mobilsvar igen ringde hans telefon. När han såg vem det var sa han;

”Jessie! Jag tänkte precis ringa dig. Nej, jag vet inte mer än du. Hon svarar inte mig heller”.

Han lyssnade på Jessie som verkade mycket upprörd. Johannes fick veta att Lotta bytt bil och nu använde Kugan. Han fick bilnumret som Linnéa skrivit med sitt läppstift på Saabens bilruta. Sara tog emot uppgiften och gick för att ta reda på vad det var för bil och vem den tillhörde.

”Jessie, försök ta det lugnt. Lyssna på mig! När hörde hon av sig sist, till dig? Ja, kolla i mobilen, jag väntar”.

Jessie berättade att hon sökt honom flera gånger men att han saknat täckning i sin mobil. Sista gången hade varit strax före elva. När han kommit hem hade han funnit att hon bytt bil av någon anledning. Han hade sett att det inte fanns mycket bensin i Saaben. Det kunde varit orsaken. Han hade också hittat Lottas mobilladdare kvar i bilen. Nu var klockan över tolv. Jessie lät desperat. Han kände på sig att något höll på att hända. Något han inte ville ha sin fru inblandad i. Han måste få agera på något sätt. Johannes försökte lugna honom. Men han kände på samma sätt som Jessie.

Sara kom tillbaks, med uppgifter om bilen, en röd Volvo S60, registrerad på Olle Lundberg i Helsingborg. Han hade inte svarat på mobilnumret men ombetts ringa tillbaks snarast. Men Sara hade sedan blivit uppringd av SOS larmtjänst som undrat om polisen kände till något om en Linnéa Vargfeldt. Man hade via nummerupplysningen fått upp firmans adress eftersom mobilen stod registrerad på den. Tydligen hade Lotta försökt ringa SOS, men blivit avbruten. Hon hade inte svarat när de försökt ringa tillbaks.

Johannes talade med Jessie igen och berättade vad han fått veta. Sedan lovade han Jessie att höra av sig snarast.

Johannes ringde upp Ragnar som var ledig men Johannes gissade att Ragnar ville hållas underrättad om man skulle kontakta polisen i Västra Götaland och be om hjälp. När Johannes fått klartecken ringde han polisen i Uddevalla.

Kapitel 66. Kopplingen.

Johannes kände som Jessie. Han måste få göra något. Han kunde föreställa sig hur Lotta förtvivlat jagade den röda Volvon efter att hon känt igen Yngve som antagits vara död, men som levde och som nu var på väg att än en gång försöka genomföra sina skändligheter mot ett barn.

Plötsligt slog det honom. Barnet! Barnet som kidnappats i Helsingborg! Tidsmässigt stämde det ju! I morse hade ett barn rövats bort från en parkering i Väla. Innan polisen hunnit sätta upp vägspärrar var Yngve redan ute ur nätet genom att han bytt bil. Man hade koncentrerat sig på pappan till barnet och på att leta efter moderns bil. Allt stämde. Lotta hade rätt igen!

Hans kollega, Jonatan Svensson vid Uddevallapolisen, föreslog att de skulle tala med gränsbevakningen mot Norge. Det var möjligt att de hade övervakningsfilm från gränsen som kunde bekräfta om en röd Volvo och en röd Ford Kuga passerat nyligen. Det var inte mycket han kunde göra medan han väntade.

Sara ropade på honom. Hon mimade och pekade på sin telefonlur. Johannes tog emot den och sa:

”Engström”.

Mannen, Olle Lundberg, från Helsingborg hade blivit ombedd ringa, uppgav han. Ja, han hade ägt en röd Volvo så sent som igår, då han sålt den till en man som hette Glen Markhagen. Ja, han hade legitimerat sig och var i trettiofemårsåldern. Nej, han hade inte haft något barn, det visste Olle, för han hade sagt något om att det var en bra familjebil han fick för små pengar. Då hade Markhagen svarat att han inte hade familj. Betalningen? Jodå, allt var klart redan. Markhagen hade betalat i kontanta euro, därför hade priset blivit nedprutat ytterligare. Johannes hade tackat och lagt på. Sara tog emot luren.

”Ja jag fattade”, sa hon.” Lyser vi den nu då?”

”Ja, lys den!”

Han var tvungen att fundera på det han fått veta. Hans telefon ringde på hans rum. Det var Uddevallapolisen. Dels hade de fått in ett samtal från en bensinmack nära gränsen. En kvinna som verkat uppjagad hade bett mackpersonalen ringa polisen och säga att Välakidnapparen är på väg mot Norge och att Linnéa följer efter. Polisen ombads kontakta Johannes Engström, vid Smålandspolisen. Men man hade även fått svar från gränspolisen. De beskrivna bilarna hade båda passerat gränsen för c:a en timma sedan.

Lotta måste ha sett något i bilen. Något som gjorde henne säker på att Yngve i själva verket var kidnapparen som jagades i Skåne. Volvons förra ägare hade ju varit säker på att köparen inte hade familj. Dessutom, vem betalar i euro? Någon som inte kan redovisa ett bankkonto!

Johannes ringde Ragnar igen. Sedan ringde han upp polisen i Oslo. Tio minuter senare var han på väg.

Kapitel 67. Snö

Lotta rotade i baksätet, med blicken fortfarande framåt, efter en kasse med något ätbart. Hon lyckades identifiera en kasse med matvaror. Den lyfte hon över till framsätet. Med lite mer letande fick hon fram en banan. Den fick duga, tillfälligt. En burk energidryck också, så kunde hon stå sig en stund. Fortfarande höll sig Volvon på E6:an. De närmade sig Strömstad. Solen hade försvunnit. Moln hade samlats och täckte nu det mesta av himlen. Många bilar körde om eftersom Yngve höll sig inom tillåten hastighet. Snart skulle hon bli tvungen att köra om honom om hon inte ville väcka misstankar. Hon skulle kunna passera honom och sedan stanna till någonstans och släppa om honom igen. Kugan var ju ingen ovanlig bil, så han borde inte bli misstänksam. Inte på E6:an. Det vore värre om han tog av på en mindre väg. Det började snöa. Stora täckande flingor. Linnéa satte på torkarna.

Plötsligt såg hon hur Volvon blinkade och tog en avfart till höger. Hon följde efter och kunde strax se hur han kom upp till en korsning och tog vägen till vänster. Vägen korsade E6:an. Där fanns en bensinmack och det var dit han var på väg, såg hon. Det var inte länge sedan han tankat men om han tänkte sig vidare in i Norge var det en god idé att ha full tank med hänsyn till norska priser.

Det betydde att hon borde göra detsamma. Det var en ganska stor mack. Om hon tog pumpen längst bort? Det passade bra för hon måste tanka diesel och Volvon var tydligen en bensinare. Hur kunde hon maskera sig? Han fick bara inte känna igen henne! Hon kom att tänka på kläderna hon köpt till Allan. Jackan var stor till henne. Bra. Hon såg hur Yngve, nu var hon säker på att det var han, steg ur och tankade från första pumpen. Själv tankade hon diesel från pump 6 medan hon bevakade Yngve i sidorutans spegelbild. Hon tankade med sitt kort och var klar före honom. Han tankade inte med kort utan gick in för att betala. Hon såg sin chans att kanske hinna lyfta ur barnet så fort han försvunnit in. Han var nästan framme vid ingången när han vände sig om och låste bilen med fjärrkontrollen. Linnéa tvingade sig fortsätta mot ingången hon också. Han stod framme vid kassan och frågade om något. Själv vek hon av emot skåpet med kalla drycker. Fanns där något i macken hon kunde använda för att ge sig på honom? Om det varit en stor kraftig man som stått bakom disken hade hon kanske vågat chansa på att få hjälp, men flickan som expedierade var liten och tunn och inte mer än högst sjutton år. Ingen hjälp att vänta där. Så såg hon Yngve ta emot och veckla ut en karta och fråga något. Hon försökte höra vad som sades men vågade inte komma närmre. Hon vände ryggen till och låtsades välja bland utbudet av drycker. Plötsligt hörde hon dörrpinglan och vände sig i hopp om att eventuell hjälp var på väg in. Istället såg hon Yngve försvinna bort mot Volvon. Hon rusade fram till disken. Flickan såg skräckslagen ut när hon såg Linnéas vilda uppsyn.

”Fort! Ring polisen och meddela att kidnapparen från Väla i Helsingborg är på väg med barnet mot Norge. Kontakta Johannes Engström vid Smålandspolisen! Han vet vem jag är”.

Sedan lite lugnare medan flickan tog en penna och ett block. Tydligen fattade hon snabbt, i alla fall:

”Johannes Engström, Smålandspolisen”, repeterade hon. ”Linnéa nickade”.

”Vad var det för karta och vad sa han?”

”Han ville ha en norgekarta och våra kartor delar upp Norge i olika delar så han ville ha en del där en ort som heter Otta, fanns med”.

”Ge mig en likadan!” Linnéa fick upp två hundralappar och brydde sig inte om att vänta på växel.

”Tack! Säg till polisen att Linnéa följer efter!” Ropade hon när hon rusade ut och åter kastade sig in i bilen. Hon såg den röda Volvon i påkörningsfilen när hon körde över motorvägen igen för att komma på rätt sida. Jakten fortsatte. Nu visste hon vart han var på väg. Tydligen kände han inte till destinationen så bra själv, eftersom han behövde en karta. Själv var hon ganska säker på var Otta låg. Norge var hennes absoluta favoritland, jämte Sverige. Det hade blivit många semestrar med bil och även vinterbesök med barnen på någon skidort, Haugastöl, Geilo och Norefjell. Oh, vad hon önskade att Jessie varit med henne nu! Hon hade inte ens tänkt på att fråga om de hade snabbladdare till mobilen på macken. Hon var en idiot! Nej, det var inte troligt att de haft någon. Men hon borde i alla fall ha frågat. Snön hade redan samlats till ett täcke på vägen och torkarna hade fullt upp med att hålla sikten fri. Hon ökade värmen lite eftersom solen var borta. Den hade värmt så skönt genom rutan på förmiddagen. Hon krängde av sig den stora jackan och knuffade bort den till baksätet. Hon visste att han inte känt igen henne. Kanske mycket tack vare jackan. Snön vräkte ner.

Kapitel 68. Macken

Bilen var ett kap! Han hade alltid gillat Volvo, men den här var den finaste han någonsin ägt. Ändå var den inte ny. Den hade en femcylindrig motor, hade säljaren sagt. Det var därför den hade så mjuk gång. Tvåhundra turbohästar, alla välryktade och i toppform, myste han åt sin egen vitsighet. Den verkade bensinsnål också. Från Helsingborg och till Uddevalla hade den bara dragit 0,68 liter per mil. Inte illa för en inte helt ny bil. Killen som sålt den hade inte gjort en bra affär, den saken var klar. Men att få betalt i ”cash euro”, hade nog bidragit. Tur att han köpt Kvällsposten i förrgår, annars skulle han ha missat annonsen.

I morse hade han tidigt checkat ut från hotellet och satt sig i bilen. Han hade planer på att ta en titt på den där fjällstugan han tycktes äga. Men det skulle kännas mer meningsfullt om han hade lite sällskap i ödemarken. Han hade startat och tagit gatan mot norra utfarten. Den slingrade sig utmed rhododendronplanteringar uppför backen. Det kunde nog vara rätt fint i Helsingborg. Speciellt om sommaren. Han hade kört mot något han gissade var ett bostadsområde i hopp om att få syn på en förskola eller ett dagis. Ibland kunde obetänksamma föräldrar släppa av barnen en bit från skolan eller dagiset, beroende på hur lätt det gick att vända. Han hade inte kunnat se någon byggnad som liknade en förskola men han hade kört vidare och kommit till något som liknade ett köpcentra. När han stått i en korsning och skulle svänga ut hade en bil med en barnstol i framsätet passerat. Om han följde efter den kanske han skulle hitta till en förskola eller något. Han hade lagt sig bakom och känt besvikelse när bilen framför svängt in på parkeringen till en mataffär. Den hade inte varit öppen ännu. Öppettiderna hade stått med jättesiffror på väggen. Mamman hade ställt sig utanför bilen och tänt en cigarrett.

Han hade känt igen chansen, när ödet presenterat den. Efter ett par hundra meter hade han svängt in på en tvärgata.  Han hade stängt av motorn men inte låst och snabbt joggat bort mot affären. Det hade fortfarande varit några minuter kvar tills den skulle öppna men mamman höll på att lyfta ut sitt barn ur bilen. Yngve hade gått bort till kuren med kundvagnar och låtsats greja med myntet för att frigöra en vagn. Därifrån hade han sett hur kvinnan gått in i affären med en flicka som knappt kunnat röra sig i den röda overallen. Hon kunde inte vara mer än fyra, gissade han. När de strax efteråt kommit ut hade han hukat bakom en SUV som stod intill mammans bil. Där hade han genom Suvens rutor kunnat se hur kvinnan satt fast dottern i bilstolen och stängt dörren för att istället öppna bagageluckan. Där hade hon slängt in ett blöjpaket men då hade Yngve redan varit på väg in i bilen. Han hade sett reklam för den bilmodellen på teve och hur den startades nyckelfritt bara nyckeln fanns i närheten. Han hade sett i backspegeln hur modern förtvivlat sprungit efter en bit för att sedan falla ned på knä medan hon skrek rätt ut. Komiskt! Resten hade varit en baggis. Han hade kvickt bytt bil och flyttat bilstolen med flickan på plats i den, till sin egen bil. Hon hade protesterat och frågat efter mamma. Han hade ignorerat henne till att börja med. Sedan hade han sagt att hon skulle få följa med på utflykt. Det var säkert något hon kände till från dagis. Lite påfyllning i kassan, från kvinnans plånbok sedan bar det av norrut. När han kommit ut på motorvägen mot Göteborg hade han sett till att koppla in fartkontrollen som han hittat på själva ratten. Smidigt. Nu fanns det ingen anledning för polisen att intressera sig.

Färden hade gått smärtfritt över Hallandsåsen och det var där han först märkte vilket krutpaket som fanns under huven. Synd att han inte kunnat testa med högre fart. Det hade varit frestande. Flickan hade börjat bli jobbig. Det var tydligen inte roligt med utflykt längre. Ville ha sin mamma! Han hade först försökt tala vänligt till henne men sedan gett upp. När hon börjat grina hade han stoppat in en Fisherman´s Friend i truten på henne som hon spottat ut efter ett ögonblick. Han hade igen sett hur underläppen börjat darra. Skulle han ta till etern? Han hade flyttat den från sin väska till sidofacket i dörren. Man vet ju aldrig när ödet presenterar möjligheten. De hade passerat infarterna till Halmstad, sedan Falkenberg och Varberg. Han hade lyssnat på nyheterna om bortförandet från Väla. Så lämpligt, att pappan blev misstänkt. Han hade igen försökt prata förstånd med flickan men det hade verkat som om hon inte orkat skrika mer än fem, tio minuter i taget för sen satt hon mest och hickade.

Vid Sandsjöbacka hade han sett en rastplats med toaletter. Där hade han svängt in. Han hade parkerat så nära toaletterna som möjligt. Ingen hade varit i närheten även om ett par långtradare varit parkerade utmed vägen innanför motorvägen. Han hade klätt av flickan överdelen av overallen som han hasat ner så hon skulle kunna kissa. Hon vred sig och skrek när han tvingade upp henne på toalettringen. När hon hämtat luft för att skrika på nytt hade han klippt till henne. Inte hårt, sade han sig själv, bara så att hon höll käft och fattade vem som bestämde. Han hade torkat hennes slida när hon var klar. Hon hade försökt vrida sig undan. Hon hade försökt dra upp sina små trosor och tights medan han själv passat på och pinka. Han hade burit ut henne till bilen genom att lyfta henne med ett grepp i den nedhasade overallen. Snart nog skulle han visa henne vem som bestämde. Han hade behållit hennes röda overall nedhasad kring midjan utan att trä i armarna. Lämpligast så.

När han passerade Göteborg insåg han att han nog måste komma av motorvägen om han skulle kunna handla lite som han skulle behöva. När han kört genom Tingstadstunneln såg han en avfart mot Hisings Backa. En Nettoskylt visade att han var på rätt väg. Medan han gått in och handlat lite barnmat hade han kommit på att om han köpte blöjor skulle han inte behöva stanna och låta henne pinka. Själv kunde han pinka var som helst. Ett par fruktdrycker med sugrör vore också bra. Hon hade till sist somnat och sovit en stund men han hade för säkerhets skull, innan han gått in på Netto, hållit en trasa som han duttat lite eter på under hennes näsa. Bara som hastigast, innan han stoppat ner flaska och trasa i plastpåsen igen. Bra grejer.

Han hade fort kommit vidare ut på motorvägen mot Norge. Han skulle behöva en Norgekarta. Det fanns visserligen koordinater utsatta i köpekontraktet men inget gick upp mot en hederlig karta. Det fanns en GPS-app i hans mobil men den drog mycket ström så han skulle spara den tills han befann sig i närheten av stugan, för att förvissa sig om att han kommit rätt. Han kollade Aftonbladets app i mobilen medan han körde. ”Inga spår efter förövaren”, det lät ju bra. Men han tänkte vara ytterst försiktig i vilket fall som helst. Men med ödet på sin sida, vad kunde egentligen gå fel?

I Uddevalla hade han passat på att tanka. Han hade kunnat vänta lite med det, för att tanka närmare norska gränsen. Bensinen var inte billig i Norge trots att de hade egen olja. Ofattbart! Men turismen var väl inte viktig för dem längre. Man tycker annars att de skulle sålt bensin och diesel till humana priser för att locka folk att komma dit. Nåja, han kunde tanka en gång till innan gränsen. Han hade ingen exakt uppfattning om hur långt det var kvar till Svinesund. Skit också, nu började det snöa. Han hade visserligen vinterdäck på bilen, som hade saknat en uppsättning sommarhjul, men det var ändå inte roligt med snö, när man inte skulle sporta. Tog bara längre tid. Han hoppades att det bara var lokalt.

Trafiken flöt på. Han var inte omedveten om vilka bilar han hade som medtrafikanter. Mellan Göteborg och Uddevalla hade en blå sedan av något slag hållit sig en bit efter honom utan att köra om. Den hade försvunnit strax efter Uddevalla. Sedan hade han inte sett den, så den hade inte haft något intresse av honom. När han svängt av för att tanka andra gången hade han haft möjlighet att köpa en karta. Det fanns inga bilar vid macken. Sen kom en SUV av något slag och han önskade att han också haft riktiga vinterkläder som killen som tankat upp sin bil. Kartan hade sett bra ut. Den hade kostat över hundra men det var den nog värd. Huvudsaken att den var aktuell med vägnummer och nyare sträckningar utmärkta. Den var tryckt förra året, så den borde vara ”up to date”. Förbannade snö! Han lät torkarna öka rytm eftersom en långtradare framför vräkte upp snöslask både i sidled och bakåt. Flickan vaknade. När hon insåg att det inte var en ond dröm hon befann sig i, utan kuslig verklighet, drogs ansiktet ihop till gråt igen. Det verkade som om hon skulle kräkas. Etern kunde ha den effekten.

Han kom ihåg sömntabletterna han snott från Madame. Han hade dem i väskan som låg i baksätet. Han fortsatte köra men saktade in ytterligare för att kunna leta med högerhanden. Till sist fick han tag i burken och tog fram den till knäet. Snön hade skapat ett decimeterdjupt täcke över vägen nu. Andra bilar hade också börjat anpassa hastigheten till väderleken. Han såg en vägskylt som sa att det var en mil kvar till norska gränsen. Det gällde att få i flickan, som enligt nyheterna hette Tessie, en del av en tablett så att hon kunde sova sig förbi gränsen. Skulle han råka ut för en stickkontroll kunde det ju ställa till det om hon började hojta efter sin morsa. Tur att polisen riktat in sig på flickas blattefarsa. Han kunde se att flickan hade utländskt påbrå. Hennes ilskna men vackra ögon var bruna och håret mörkt under mössan. Han tog av henne den. Håret låg som klistrat på huvudet. Hon försökte ta tillbaka sin mössa. Han lät henne få den. Med ena handen och ett knä lyckades han sticka hål med sugröret i en Festis. Sedan drog han ut röret och pillade i en kvarts sömntablett i hålet. Han ville inte använda mer eter nu. Medan han höll ett finger för hålet på Festisen skakade han den. När han satt i sugröret höll han fram den mot flickan som först vände bort huvudet men törsten hade tydligen tagit överhanden för hon tog emot den och började suga. Åh, så fin munnen blev när hon sög. Bilen krängde till när han kom lite ur spåret som långtradaren framför plöjt upp. Bäst att titta på vägen. Svinesund.

Kapitel 69. Politi

Medan Johannes körde hem till sin etta för att hämta sin övernattnngsbag ringde han Jessie. Denne var i upplösningstillstånd förstod Johannes. Han berättade kort vad han tänkte göra.

”Det går ett plan från Landvetter 14.55 som är i Oslo en timma senare”, förklarade han. ”Jag har talat med mina norska kollegor och de möter vid Fornebu”.

”Jag då? Vad ska jag göra under tiden? Jag blir tokig! Jag har lust att chansa, bara sätta mig i Saaben och köra mot Norge, men vi vet ju inte vart hon tagit vägen efter gränsen”.

”Jessie, jag ska ju inte säga till dig vad du skall göra men jag förstår ju att du vill vara så nära det som händer som möjligt. Kan du inte låta oss sköta det ändå? Du vet ju att jag gör allt för att Lotta skall komma hem välbehållen!”

”Jag vet. Men kan jag inte hänga med? Jag kan vara i Oslo lika snabbt som du!”

”Jessie, jag är tveksam till om norsk politi vill ha civila inblandade. I synnerhet någon som står så nära. Som du förstår är det inte bara den lilla flickans säkerhet som står på spel”. Johannes lät orden sjunka in.

”Okej, Johannes. Så fort du hör något! Du vet! Du kan nå mig dygnet runt!”

Johannes kände Jessie för väl för att tro att han skulle nöja sig med det. Men man kunde ju alltid hoppas. När han lagt på ringde han Märta. Ännu en gång fick han förklara och uppmuntra och lova att höra av sig. Han bad Märta underrätta Allan, så att han skulle slippa åtminstone ett jobbigt samtal. Han var fullt medveten om hur nära Lotta och Allan stod varandra.

Väskan var alltid packad med det nödvändigaste men för säkerhets skull slängde han i en varmare tröja och ett par långkalsonger extra. Han var glad att han inte behövt motivera sin resa ytterligare när han talat med Ragnar. Samarbetet med norska polisen kunde vara bra ur fler synpunkter. Det kunde komma fler tillfällen när man behövde varandras tjänster och det var viktigt med etablerade kontakter. Allt som främjade samarbetet över gränserna var positivt.

Redan nu hade utbytet av information ökat jämfört med tidigare år. Detta samordnande av informationsflöde och insatser var en direkt följd av den ökade narkotikahandeln och även i viss mån terrorhotet. Norrmännen hade också resurser som i ett sådant här läge kunde komma väl till pass.

Johannes frestades att slå på blåljuset på väg genom skogarna upp mot Landvetter. Men han visste att han skulle hinna med planet så han avstod. Resan tog mindre tid än vanligt ändå. När han parkerat på det inhägnade området och låst bilen gick han för att checka in sitt tjänstevapen och övrigt bagage.

När klockan blev tre låg planet i stigning från flygplatsen och klättrade stadigt tills det nått angiven höjd på väg mot Oslo och Fornebu. Johannes satt i första klass och försökte koncentrera sig på den litteratur han funnit i fickan på ryggstödet framför. Det var reklam för det norska nattlivet. I Oslo närmare bestämt. Hotell som låg i anslutning till flygplatsen visade upp sina rum, med utsikt över Oslofjorden. Han hoppades att kollegorna kunde rekommendera något, som den svenska statsbudgeten kunde acceptera utan att den ekonomiska jämvikten nationerna emellan rubbades.

En timma gick trots allt väldigt fort. Han kände hur planet sänktes inför inflygningen mot den bekräftade landningsbanan. Riktningen ändrades något och han kunde se flygfältet nedanför sig. Planet rätade upp sig och sjönk ytterligare innan det åter svängde. Sedan kändes den uppbromsning som uppstod när klaffarna fälldes ut. Landningsstället tog i marken med ett lätt svischande.

När Johannes kom fram till passkontrollen möttes han av två norska kollegor som presenterade sig som Öivind Holås och Ole Hansen. Öivind var den han talat med i telefonen tidigare. Det var bara ett par timmar sedan men det kändes som flera dagar gått sedan dess. I bilen, en civil Volvo XC90, fick de möjlighet att gå igenom det de visste och Ole Hansen som tydligen var från IT-enheten, frågade när någon hört av Linnéa sist. Johannes förklarade att man inte hört något sedan före elva och att batteriet säkerligen varit dött sedan dess.

”Vi har vissa resurser, som jag skall visa när vi kommer fram”.

Snön låg i djupa drivor utmed vägen och det nya snöfallet som också spätt på vintern i Sverige, hade börjat täcka alla vägbanor här också. En sidvind svepte med sig snö över vägen och det såg ut som om en jättekvast borstade vitt puder över ett ändlöst golv.

 Via Schweigaards Gate kom de fram till Politihuset i centrala Oslo. Johannes blev redan på utsidan imponerad av dess storslagna arkitektur. Vilken brottsling skulle inte känna sig liten och obetydlig i denna miljö? När de kommit in i den enorma byggnaden blev känslan nästan överväldigande. Men det var skönt att komma in från ovädret.

Johannes kände en viss lättnad när han visades in i ett mindre rum som till stor del upptogs av datorer. En enorm plasmaskärm täckte en stor del av ena väggen. Med hjälp av en vågrät pekskärm flyttade Ole upp datainformationen på plasmaskärmen. Han visade en karta som han zoomade in till en bild från gränsövergången vid Svinesund. Där fanns en bild av en röd Volvo S60 och ett klockslag i ena hörnet av skärmen. En röd Ford Kuga, som Johannes kände igen som Jessies bil skymtade längre bort i bilkön. Ett annat foto lades upp. Det visade Kugan i närbild. Johannes såg Linnéa som verkade se rätt upp i kameran. Med ena handen pekade hon framåt.

”Finns det någon rörlig film?” frågade Johannes.

”Självklart”, sa Ole och hade i nästa ögonblick fått igång en videosekvens. Man såg en långtradare passera och sedan kom den röda Volvon. En röd liten mössa stack upp innanför instrumentpanelen. I slow motion kunde man se att barnet verkade sova. Efter Volvon kom två personbilar innan Linnéas bil dök upp. Man kunde tydligt se hur Linnéa tycktes leta efter kameran. Hon formade läpparna till ett ord, verkade det som, samtidigt som hon pekade framåt.

”Jag tror hon försöker förmedla Yngves destination; Otta. Det är ”Otta” hon säger”, sa Johannes.

”Jag tror du har rätt”, inflikade Öivind. ”Var det inte Otta han hade nämnt på bensinmacken också? Men varför Otta? Vad finns det där, som kan locka?” Samtidigt svarade både Johannes och Ole;

”Avskildhet”. Plötsligt kändes det som om ovädret trots allt följt med in.

Kapitel 70. Förtvivlan

Linnéa blev medveten om att hon grät. Tårarna hade runnit en bra stund insåg hon när hon märkte hur hela ansiktet var vått. Hon trevade i mellankonsollens fack efter något att snyta sig i. Ett öppet paket pappersnäsdukar. Det var vad hon behövde. Hon försökte snyta sig med ena handen på ratten. Hon tryckte ner näsduken i papperskorgen på sidan vid passagerarsätets benutrymme. Hennes fingrar snuddade vid en plastburk som hon kände igen som Jessis tuggummiförpackning. Hon höll på att börja lipa igen. Åh, Jessie! Så orolig han måste vara! Tillintetgjord! Hade han förstått något av det hon försökt förmedla dels med mobilen innan den lade av och sedan när hon bett macktjejen larma polisen? Hade tjejen gjort som hon bett henne och i så fall; hade polisen trott henne? Det sista, när hon passerat gränsen? Om hon bara sett till någon! Någon vem som helst med uniform, hade dugt! Men snöovädret hade väl fått alla att stanna inomhus. Men hon hade inte tid att stanna och leta efter någon för att kanske inte en bli trodd.

Färden gick vidare. Vinden hade ökat markant nu och snön yrde och tvingade ner hastigheten tills bilarna kröp fram. Hon fick inte tappa bort honom. Hon var den enda som stod emellan detta monster i människohamn och ett barn. Ett litet, litet barn! Bara tre och några månader! Vad rörde sig i Yngves sjuka hjärna? Hur kunde en människa bli så snedvriden att all mänsklig anständighet försvunnit? Sjuk? Var det en sjukdom? Kunde någons hjärna ätas upp och förgiftas så illa på grund av en sjukdom? En sjukdom, som fick en att överge normala instinkter? Instinkter som inom alla raser fick varelser att beskydda och hjälpa sina ungar att överleva. Även andras ungar. Då skulle den sjukdomen behöva klassas på samma nivå som cancer. Angelägenheten i att utrota den borde kräva lika stora anslag som de som avsattes till cancerforskningen! Tänk om man kunde genmanipulera bort sådana abnorma avvikelser som den Yngve i så fall tycktes lida av! Hur mycket mänskligt lidande hade inte då kunnat förhindras? Igen kände hon tårarna strömma.

Sikten genom snöstormen tillsammans med tårflödet gjorde att hon nästan missade att Yngve svängde av vid en rastplats. I sista ögonblicket uppfattade hon stället där påfarten från parkeringen kom upp. Utan att bli påkörd bakifrån lyckades hon svänga av vägen och ner på parkeringen vid toaletterna som låg i en svacka utmed E6:an. Hon såg att Yngve redan lyfte ut flickan och drog med henne mot närmaste toalett. Snön vräkte ner och hon noterade att Yngve inte reagerade med igenkännande, vilket hon var tacksam för. Hon övervägde att konfrontera honom handgripligt. De var ensamma på rastplatsen. Vädret inspirerade väl inte folk att stanna. Som det vräkte ner skulle vissa bilar kanske till och med ha svårt för att komma igång igen. Hon lovprisade åter Jessie som insisterat på fyrhjulsdrift på sina bilar. Hon märkte inte ens av om det var halt eller inte. Bilen slog över till fyrhjulsdrift automatiskt vid behov. Volvon tycktes också ha goda vinteregenskaper. Linnéa hade känt av sin egen blåsa ett bra tag och beslutade att göra en rusning mot en av de andra toaletterna.

Eftersom hon kört in från motsatt håll mot färdriktningen gav hon intrycket att hon kommit norrifrån. Yngve hade inte ens kastat en blick mot hennes bil. Skyndsamt tog hon sig in på toaletten och uträttade sitt ärende. När hon var klar och öppnade dörren försiktig såg hon Yngve stänga dörren på passagerarsidan och skynda runt bilen och hoppa in. Själv var hon inte halvvägs till Kugan när han körde iväg. Just då svängde en lastbil in vid toaletterna och stannade. Nu eller aldrig! Hon flög fram till förarsidan och ropade till föraren redan innan denne vevat ner fönstret.

”Det är en pedofil i bilen som just körde iväg!” Hon pekade och fortsatte; ”Han har ett litet barn med sig! Snälla har ni någon telefon så ring polisen! Det gäller livet! ”

Något var fel. Hon hade förväntat sig en fördröjd reaktion. Till och med tvivel och tvekan men inte; absolut ingenting. Ingen reaktion alls. Möjligtvis en ryckning vid ordet polis. När mannen tog till orda kände Linnéa nästan konkret hur hennes hopp frös till is och smulades sönder som grus. Mannen talade något östeuropeiskt språk. Han hade inte fattat ett ord av det hon sagt! Han tog upp en mobil och började förmodligen leta efter en tolkningsapp, medan Linnéa gick baklänges i snön och nästan snubblade innan hon vände och rusade mot bilen. Mannen satt kvar och stirrade efter henne.

Hon hade inga tårar kvar. Hon slog knytnäven i ratten och snyftade i vanmakt. Sedan lade hon i ettan och tog sig upp för backen till motorvägen igen. Nu hade han fått någon kilometers försprång gissade hon. Igen prisade hon Kugans egenskaper när hon började kämpa för att åter komma ikapp. Alla omkörningar var inte okej. Hon visste att hon riskerade liv när hon rattade Forden förbi den ena trafikanten efter den andra. Hon hoppades att det inte skulle komma någon avfart förrän hon var ikapp. Då kunde allt ha varit förgäves.

Kapitel 71. Håll ut Lotta!

Jessie klarade det inte. Johannes hade nog förstått att han inte bara skulle kunna vänta här hemma. Sysslolös. Han höll på att bli galen. Han gick fram och tillbaka i huset. Gick ut till kontoret och försökte jobba. Gick tillbaks in efter att han nästan slängt sin iMac genom ett fönster.

När han kom in insåg han att han inte ätit något sedan Eilert och han halstrat en torsk till lunch, på stranden. De hade haft med sig folie och gjort upp en eld, som de brukat göra sedan de var pojkar. De hade halstrat den nyfiléade torsken tillsammans med lök, salt och svartpeppar i ett foliepaket. Sedan lagt den mellan två rostade skivor formfranska tillsammans med en klick majonnäs och en kvist dill.  Båda hade varit eniga om att vilken fiskekrog som helst kunde slänga sig i väggen.

Det hade inte förflutit många timmar sedan dess men det kändes som en evighet. Han tänkte på att Lotta måste vara hungrig. Hade hon kunnat äta något? Hans Lotta! Hur fan skulle han kunna hjälpa henne? Vad skulle hon sagt om hon varit här? Hon skulle bett honom ta det lugnt. Om han inte kunde det då? Han ringde Johannes men kom på att han nog inte hade sin privata telefon på. I vart fall så svarade han inte. Han kom på att han kunde ringa någon på polisstationen i Småland. Kanske Sara?  Han slog numret. Sara svarade nästan genast. När han frågade om de hört något mer om Lotta, svarade hon att det enda hon visste var att Johannes landat och just nu höll på att utbyta information med kollegorna vid norska polisen. Sara lovade att höra av sig om Johannes gjorde det.

Jessie hade inte blivit lugnare. För att ha något att göra stekte han några hamburgare och åt dubbla mellan hamburgerbröd med sallad, dressing, lök och ketchup. Sedan gjorde han några smörgåsar med ost och skinka på. Innan han var medveten om vad han höll på med hade han packat en ryggsäck full med mackor, termoskaffe, varm choklad och en påse kanelbullar från frysen. Fyra apelsiner åkte också ner innan han drog igen ryggsäcken. Han kunde inte hejda sig nu när han en gång börjat. Han rotade fram sina fodrade snowboardbyxor och en polotröja i ull, sin skaljacka med ett tunt dunlager i ena skalet och en stor pälskantad luva ur garderoben. Sina vinterkängor som Lotta velat att han skulle ställa upp på vinden, men som han inte hunnit ta itu med ännu, ställde han vid dörren. Vantar. Dunvantar, men också ett par tunnare handskar. Halsduken, som Lotta stickat en jul. Vad behövde han mer? Något vapen. Han var ingen jägare. Ägde inga skjutvapen alls. Hans compoundbåge låg i Kugan och var alldeles för otymplig för att han ens skulle ha funderat på att använda den som vapen. Han hade en morakniv som han ibland använde till att skära ut pilspetsar som råkat fastna i träd, vid miss. Den stoppade han i fickan. Skulle han ta med något annat vasst? Han hade en liten yxa som han använt idag vid havet till att splinta drivved med till brasan. Han lade ner den i ryggsäcken. Pengar. Han hade lite kontanter i kassaskåpet på kontoret. När han lämnade huset tände han först några lampor innan han låste och gick över till kontoret. Det var mer än bara mörkret han ville hålla borta.

När han hämtat pengarna  hoppade han in i Lottas Saab. Hon hade friktionsdäck på den. Eller ”snow and mud” som han kallade dem. Det enda negativa med Lottas bil var att den vintertid kunde upplevas som lite kall eftersom det var en kabriolett. Men det var bara att öka värmen så det var inget problem. Håll ut Lotta, nu kommer jag, tänkte han när han körde ut på E6:an i nordlig riktning. Han måste komma ihåg att tanka snarast. Kanske tio liter kvar?

När han kört tre mil kom han på att han glömt ta med deras Norgekartor. Det var väl inte värre än att han kunde köpa en på vägen. Det var visserligen inte många mackar som var bemannade nu för tiden men någon borde väl ha en karta!

Han körde så fort väglaget tillät men försökte att inte ta onödiga risker. Det var som om Lotta förmanade honom att ta det lugnt. Han kände till en mack som var bemannad och där tänkte han göra ett försök med kartan. Han chansade på att bensinen skulle räcka dit. Han stannade vid samma pump som Yngve använt för ett par timmar sedan. Efter tankningen gick han in för att fråga efter en norgekarta samtidigt om han betalade.

”Det var väldigt vad populära norgekartor är idag”, sa den unga flickan medan hon slog in summan. ”Något annat?”

”Vad menar du? Har fler handlat norgekartor nyss”. Flickan såg lite tveksam ut. Nästan rädd. Jessie ville inte oroa henne men hade Lotta varit här måste han få veta det. Han försökte igen:

”Min fru kan ha varit en av dem som köpt karta, hon är söt och blond, som du, smickrade han”.

Flickan verkade lite lugnare. Sedan berättade hon hur Linnéa bett henne larma polisen och hur mannen hon sagt att hon jagade hade bett att få en karta över Norge. Den del där Otta fanns med.

”Tack, du gjorde helt rätt”, fortsatte han medan han betalade. ”Bra jobbat!” Sedan skyndade han ut till bilen.

När hon såg honom hoppa in i bilen undrade den unga expediten för sig själv om någon snygging någonsin skulle jaga efter henne upp genom Skandinavien.

När Jessie satt sig i bilen tog han upp kartan ut plastfodralet och vecklade ut den. Han behövde inte leta så länge. Han hittade Otta nordnordväst om Hamar, eller Lillehammer, med för den delen. Var det dit Yngve var på väg. Men han måste avvakta tills han hörde från Johannes.

När han ringde till sist var klockan var närmare sex på kvällen. Johannes lät, om inte glad så i alla fall hoppfull. Han berättade att de fått ett meddelande från Lotta genom trafikkameran vid gränsen och att Otta verkat vara Yngves mål, av någon anledning.

Jessie berättade att han inte kunnat vänta längre utan att han var på väg mot Oslo. De avslutade med att bestämma att Johannes skulle höra av sig så snart han visste mer.

Vädret blev bara värre och värre. Vinden hade ökat ju längre norr ut han kom. Den ryckte i bilen och försökte få den att tappa fästet. Jessi fick köra med full koncentration på vägen och trafiken. Han använde nästan dubbelt så lång tid som Linnéa och Yngve hade gjort på samma vägsträcka.

Klockan var 20.10 när han nådde Oslo. Där tog han sig till centrum och ställde bilen på en parkeringsplats för att gå och sätta sig på något matställe och vänta på att Johannes skulle ringa. Han kunde lika gärna äta något medan han väntade. Matsäcken ville han spara till senare. Det hade varit mörkt länge. Mest tack vare snöstormen men han befann sig också längre norrut. Han beställde en Cola och en Vesuvio, med extra allting. När han betalade kände han som om han utsattes för ett rån. Hans mobil vibrerade.

”Vi har funnit en möjlighet att spåra dem”, sa Johannes. Jessie fick höra hur de skulle gå till väga. Det kunde ju ta lite tid men man famlade inte i mörker längre. ”När Yngve slår på sin mobil har vi honom och indirekt Lotta också”, tillade han. ”Vi har möjlighet att använda en helikopter och kan snabbt ta oss till platsen så snart vi vet, men vädret ställer fortfarande till det för oss., men jag hör av mig igen”.

Det sved i Jessies plånbok när han kände sig tvingad att köpa en kopp kaffe.

Kapitel 72. Mobil

Killarna var trevliga tyckte Johannes. De behandlade honom som en jämnlike fast han inte varit polis mer än i fem år och arbetat på en liten polisstation i en lugn landsända. Dessutom var han svensk, vilket inte tycktes beröra dem. Han var tacksam för bemötandet. När Ole frågade vad Linnéa hade för mobilnummer började han säga att telefonen varit död sedan i förmiddags, när Ole avbröt honom.

”Jag vet”, sa han, ”men kanske kan jag via vår utrustning spåra hennes väg innan hon blev tvungen att bryta kontakten. Det kan ju hända att Yngve har en fungerande mobil. Vi kan se om någon annan mobil har följts åt med Linnéas under sträckan mellan Göteborg och Uddevalla. Har samma mobil passerat norska gränsen vid den tidpunkt som Yngve gjorde det så har vi hans mobilnummer. Är du med?”

”Smart”, kommenterade Johannes. Det var intressant att få lära sig något om den nya tekniken. Han fortsatte:

”Innebär det att ni kan spåra Yngves telefon i så fall och säga exakt var han befinner sig nu?”

”Precis! Under förutsättning att han har den påslagen. Det är bara vädret som hindrar nu. I snöstormen är det mer eller mindre omöjligt att göra något. Det ser inte ut att avta heller ännu. Men också Yngve blir ju begränsad”.

”Jag har lovat ringa Linnéas man”, sa Johannes och gick undan för att klicka fram Jessis nummer. Det märktes att han väntat på samtalet.

Utanför polishuset hade ytterligare en femton centimeter lagts till snötäcket. Vinden verkade inte avta.

”Det är han!” Ole hade lyckats spåra en mobil som färdats samma väg som Linnéas mobil tagit tills den dog. Samma mobil hade passerat gränsen samtidigt med Yngves bil. Nu hade de Yngves mobilnummer. Det var visserligen registrerat på en Robert Adolfsson, men det kunde ju vara Yngves falska identitet. De behövde bara vänta på att han slog på den.

”Då hämtar vi våra tjänstevapen nu, så att vi sparar tid, när vi skall iväg!”, sa Öivind. Johannes kom ihåg att norska poliser är obeväpnade, tills det behövs.

 Kapitel 73. Sova

Han hade varit rädd att hon inte skulle hinna somna innan gränsen. Men just när de passerade Svinesundsbron slocknade hon. Han hoppades att han inte gett henne för mycket. Men nöden har ingen lag. Han kunde ju inte riskera allt när han kommit så långt. Han gissade att det fanns kameror, men ”so what?” Han var fullständigt ren. Ingen hade något dokumenterat om Glen Markhagen. Om någon stoppade honom nu var han bara en vanlig svensk familjefar som åkte i förväg för att förbereda för familjens ankomst. Bara minsta barnet hade vädjat om att få åka med pappa. Han tyckte det lät suveränt. Men, som sagt, det var nog bäst om hon sov.

Vädret var en missräkning. Om hon fortsatte sova kanske han borde överväga att ta in på ett motell utmed vägen och vänta ut snöstormen. Men det förutsatte att hon verkligen fortsatte sova. Tänk om hon började gallskrika så fort hon vaknade. Nej, det var nog bäst att fortsätta köra så länge han orkade. I värsta fall fick han väl stanna någonstans och sova en stund. Han visste att han inte sov djupare än att han skulle märka om hon försökte ta sig ur bilen. Den gick förresten att låsa även från insidan. Men det var lika bra att fortsätta köra så länge det gick.

Han behövde inte köra genom Oslo. Det var faktiskt bättre att ta E6:an på östra sidan om stan. Vägen var i bra skick men snön gjorde den ändå svårkörd. Det tog på krafterna att anstränga ögonen medan snöfallet begränsade sikten. Flingorna tycktes kasta sig emot honom när ljuset från strålkastarna träffade dem. Det blåste för mycket för att de skulle fastna på rutan. Han såg skyltar som tipsade om en rastplats längre fram. Han saktade in och körde av motorvägen när avfarten dök upp. Det var en stor rastplats men bara en del var plogad. Plogbilar och vägskrapor, även en och annan snöslunga jobbare i skytteltrafik utmed vägen. Norrmännen kunde snö, den saken var klar. Han stannade bilen en bit från vad han förstod var toaletter. Flickan sov fortfarande. Han låste dörrarna och hasade ner lite och sov själv inom en minut.

Kapitel 54-63 i Kom till farbror Yngve!

En fantastiskt fin höstdag, med strålande sol och gula löv som faller som guld till marken, med hjälp av lite höstliga byar! Så fint! Jag vet att jag kommer att vara ganska upptagen i helgen, så jag passar på att publicera tio! kapitel på en gång, så någon lässugen slipper vänta! Ha en fin läshelg!

Kapitel 54. Flyttfåglar

Det hade blivit en härlig seglats till Hyppeln i början av september. Det var riktig brittsommar med varm västlig vind. Hela familjen tog tillfället i akt att tillsammans säga farväl till segelsäsongen för året. De hade kryssat sig över till den idylliska ön i havsbandet på lördagförmiddagen efter att ha legat över i båten på fredagen. Johannes hade varit glad över att få prova på riktig segling och hade funnit att ju mer han jobbade med själva seglingen desto mindre hade han ont av sjön.

När de gått iland i den lilla hamnen hade det varit tjugotre grader varmt och de hade besökt Restaurangen och Rökeriet ”Stora Oset” som haft många kulinariska gomretare att bjuda på och efter en läcker måltid i skaldjurens tecken hade de köpt med sig några rökta makrillar med olika kryddningar att smaska på i sittbrunnen på kvällen. De hade tagit en promenad utmed havet norr om hamnen där en välskött liten promenadväg var anlagd. De hade förundrats över värmen som inbjöd folk att sola på stranden och på sanddynorna, som var sällsynta så här långt norrut i skärgården. Ön kombinerade det vackra med det karga och det hårda med det mjuka och varma. Märta hade varit förtjust över att kunna visa runt Johannes och de hade vandrat vidare utmed havet när de andra beslutat att vända.

När de rundat norra udden kom vinden åt och det kändes genast kallare. Det var inte lika många hus där heller. Johannes hade hittat en klippa som solbelyst vette mot norr med havet som bakgrund. Där hade han placerat Märta som om han ville ta ett foto av henne med den ståtliga bakgrunden. Men till hennes förvåning hade han gått ner på ett knä framför henne och öppnat en liten ask med en förlovningsring som han hoppfullt hållit fram mot henne. Den var vacker i sin enkelhet. Istället för en diamant glimmade en djupblå safir, med sin milda charm mot henne.

Överraskad och glad hade hon slängt sig om hans hals och förklarat att hon inte ville något hellre än att bli hans fästmö. Han hade innerst inne förstått att hon kände som han men ändå fanns det ett riskmoment i det hela som han inte kunnat bortse från. När hon glädjestrålande bekräftat att han inte behövt oroa sig hade han lyft upp henne mot sig och snurrat runt. När de långt senare, skärgården har trots allt många dolda skrevor och snår, kommit tillbaks till ”Näckrosen”, hade Jessie öppnat en flaska champagne som Allan envisats med att de skulle ha med sig. Jessie anade att Johannes berättat för sin blivande svåger om sina planer. Linnéa hade kramat om dem båda med tårar i ögonvrårna. Hennes flicka hade blivit stor. Dagen därpå hade de med god fart seglat hem för att några veckor senare hjälpas åt att ta upp ”Näckrosen” för vinterförvaring.

*

En dag i oktober kom Jessie ner från kontoret under arbetstid med en bunt utskrifter från datorn. Med en gest, lite för nonchalant för att vara äkta lade han dem framför Linnéa.

”Det kostar ju ingeting att titta”, sa han. Han ställde sig med händerna i byxfickorna bredvid henne.

”Äh”, sa Linnéa, ”sätt dig så kollar vi tillsammans.”

Han slog sig ivrigt ner bredvid henne. De satt i vardagsrummet framför burspråket där Linnéa suttit och studerat några datatidskrifter. Solen sken in med sitt dämpade höstsken. Hon välkomnade avbrottet. Det såg ut att bli en kylig natt.

”Du vet ju att jag har varit inne då och då och kollat på hus i Bohuslän, men det mesta är för dyrt. Om man ändå vill åka och titta på visningar får man ju inte göra annat. Det blir ju ett evigt åkande, så jag tänkte så här; vad tror du om att hyra, först? Vi kan hyra ett hus i Bohuslän och känna hur det är. Ligger det inte alldeles vid havet behöver det inte bli jättedyrt att hyra. Dels får vi veta om vi trivs även när det är vinter och kallt och dels har vi ju möjligheter att åka och titta på visningar utan att det måste ta en hel dag som det gör nu. Vad säger du?”

”Jag mådde verkligen bra där uppe”, sa Linnéa tankfullt. ”Ingen kände till eländet med Yngve och vi skulle ju kunna gå med i en bågskytteklubb där. Jag vill inte sluta med skyttet!”

”Kolla här! Det ligger visserligen inte så bra till, men det är väl därför det är billigt. Det är en femrumsvilla som har en ombyggd förrådsbyggnad som skulle passa som kontor. Vi skulle inte behöva sälja här. Märta och Allan fortsätter driva firman här och vi utvidgar med en filial i Uddevalla kommun. Kolla hyran! Överkomligt, vad? Det är ju kallhyra visserligen men det finns luftvärmepump och en vedpanna.  Vi har ju redan kunder i Göteborg och för dem spelar det ju ingen roll om vi finns i Uddevalla eller i Småland.”

”Vad är det för fel med läget?” undrade Linnéa.

”Det ligger vid gamla E6:an på ett öppet fält och man ser ända bort till nya motorvägen. Hur kul är det att kolla på bilar jämt? Men hyr man är det ju tillfälligt. Vi kan umgås oftare med våra Hovenäsvänner också. De kan ju tipsa om de hör om något till salu.”

”Jessie! Är det bara för min skull? För att jag mått så dåligt? Säg ärligt!”

”Älskling, du vet hur jag känner för Bohuslän. Vilken fråga! Jag har visserligen tänkt mycket på hur du mår, men du har ju aldrig pushat mig. Jag och havet, vet du ju! Börjar vi med att hyra ett ställe kan vi i lugn och ro se oss omkring efter vår drömkåk. Vem vet, en vacker dag kanske barnen vill ta över Smålandskontoret helt. Då kanske de köper ut oss från huset också.”

”Lotta, vad säger du? Ska vi slå en signal? Åka upp och kolla?”

Innan Linnéa hann svara dämpades solskenet som hastigast. För snabbt för att vara ett moln. När hon tittade ut genom burspråket såg hon ett fågelstreck som samlade upp sina likasinnade för att flytta söderöver. Hon kunde nu se att det var tranor. Ansträngde hon sig kunde hon urskilja deras skrik.

”Flyttfåglar, sa hon tankfullt. Är det ett omen?”

  

Kapitel 55. Irma

När tvillingarna fyllde nitton firade man som vanligt hemma hos familjen Vargfeldt. Johannes föräldrar hade kommit från Göteborg tidigare på dagen. Johannes hade visat dem runt i trakten och sedan presenterat dem för sina blivande svärföräldrar. Vissa människor känner genast att de har mycket gemensamt. Man hittar med en gång den gemensamma nämnaren och vet med hundra procents säkerhet att man står inför en lång, om inte livslång vänskap. Ekströms och Vargfeldts kände genast den samhörigheten. Det var inte förvånande när det visade sig att Lars Ekströms pappa varit klasskamrat med Jessies mamma Beata när hon växt upp i Göteborg. Jessis och Linnéas föräldrar hade anlänt tidigare. Alla undrade varför det inte blivit av att man träffats tidigare. Eftermiddagen och kvällen hade blivit en härlig tillställning även om inte Allan också bjudit på en överraskning. Han lämnade huset en halvtimma innan middagen, just när Jessie börjat servera aperitifer. När Linnéa protesterade mot att han gav sig ut försäkrade han att han strax skulle vara tillbaks.

Man hade ännu inte satt sig till bords när Allan kom hem igen. Med sig hade han en flicka, som höll honom hårt i handen och verkade rörande blyg. När Linnéa räckte fram handen tog hon den och neg. Detsamma när hon hälsade på Jessie och de andra äldre. Både Jessie och Linnéa smälte fullständigt. Som vid en tyst överenskommelse undvek de att överösa henne och Allan med frågor. De skulle kunna besvaras vid senare tillfällen. Huvudsaken nu var att få flickan att känna sig välkommen och accepterad. Allan berättade att han hämtat Irma vid busstationen. Hon hade just fyllt arton men inte hunnit ta körkort.

Hon var verkligen vacker och hennes blyghet klädde henne på något konstigt sätt. Hennes ögon följde Allan så fort han lämnade hennes sida även om det rörde sig om en meter. Jessie blev inte förvånad när hon hellre ville ha en läsk än en öl. Linnéa förkunnade att maten var klar och att var och en fick ta en tallrik i köket och förse sig. Allan verkade fullständigt betagen i Irma. Märta himlade med ögonen när han drog ut stolen för henne när hon ombads slå sig ner. Han verkade inte kunna slita blicken från hennes späda gestalt, bruna ögon och nötbruna raka hår.

Det saknades inte samtalsämnen vid bordet och alla talade i munnen på varandra, som det ofta blir när man trivs tillsammans och när Jessie ställt sig upp för att säga några ord till födelsedagsbarnen var det först ingen som hörde att han klingade i glaset. När han till sist fått allas uppmärksamhet utbringade han en skål för tvillingarna och påstod att det måste ha blivit fel på pastorsexpeditionen om tvillingarna skulle vara nitton. Det skulle ju i sin tur betyda att han själv skulle ha nått den höga åldern av trettiosex. Det kunde väl ändå ingen mena? Tvillingarna som hört skämtet förut suckade och såg på varandra.

”Pappa, lägg av! Du är urgammal, men vi älskar dig ändå!” sa Märta och hoppade upp och pussade honom på kinden. Alla höjde sina glas och skålade högljutt.

När middagen var över och disken utburen i köket erbjöd Irma sig att hjälpa till att diska. Linnéa visade på diskmaskinen som Linnéa helst lastade själv men hon frågade om Irma hade lust att hjälpa till att bära in kaffekoppar istället. Hon verkade lättad och Linnéa förstod att hon behövde något att göra, för att känna sig mindre bortkommen. Det var trots allt bara nya ansikten omkring henne. Linnéa kom ihåg att det bara var ett år sedan Märta kommit hem med Johannes. Det hade hänt mycket på ett år. Och mer skulle det bli.

Någon timma senare, när kaffe och tårta serverats reste Linnéa sig och skramlade med skeden i kaffekoppen. När alla vänt sig mot henne sa hon:

”Jessie och jag har en sak att berätta”.

Allan hade nog trott att mamma skulle komma med någon pinsam historia från hans barndom och blev nog lite lättad när det visade sig vara något helt annat.

”Vi ska flytta”, fortsatte hon. Det hade blivit alldeles tyst. Märta hade förstått vad som var på gång när hon sett utskrifter från Hemnet på Jessis skrivbord och han hade valt att berätta för henne när hon frågat. Därför visst Johannes också.

Linnéa berättade om deras beslut och allt som lett fram till det. Johannes föräldrar kände ju till genom Johannes, hur svårt det varit för familjen. De enda som hade svårt att vänja sig vid tanken var Jessies och Linnéas föräldrar, som skulle få så mycket längre avstånd till sina barn. Men de hade det som hänt i färskt minne och hur det påverkad dem, så förståelse för beslutet fanns även där. Men det kunde inte hjälpas. Det var med blandade känslor födelsedagsfirarna så småningom drog sig hemåt. Johannes föräldrar som skulle sova över på madrasser i Johannes lägenhet hade googlat fram avståndet mellan Småland och Göteborg och funnit att det var mer än dubbelt så långt som till den nya adressen utanför Uddevalla. De hade blivit verkligt förtjusta i familjen Vargfeldt och såg fram emot att umgås.

Kapitel 56. Läsglasögon

Flytten hade gått riktigt bra. Eftersom de inte skulle tömma smålandshemmet helt kunde de köra det mesta på släpkärra och kombinera det med att de tittade till ”Näckrosen” och med att bevista visningen av något intressant köpeobjekt utmed kusten. Ännu hade de inte tänt på någon speciell villa trots att utbudet varit relativt stort. Men de räknade med att det skulle finnas ännu fler tänkbara objekt fram på vårkanten. De flesta säljare tycktes räkna med att folk var mer inspirerade av kustidyllen på våren. Det är möjligt att det var så.

Villan de hyrde hade ett lite tråkigt utseende men var rymlig och betydligt trevligare på insidan. Det med garaget sammanbyggda förrådet var väl tilltaget och isolerat och lämpade sig utmärkt som kontor. Dessutom fanns ett litet pentry med spis och diskbänk. Jessie hade hyresvärdens godkännande att fräscha upp lokalen till en lite mer affärsmässig image. Det fick bli till våren tänkte Jessie. De kanske redan hittat sin drömkåk då.

Vedpannan var av nyare modell och, visade det sig, gick även att elda med pellets. Det var en oväntad bonus, tänkte Jessie. Utsikten mot baksidan var betydligt mer tilltalande än den mot E6:an. Där böljade stora fält kilometervis, vissa avgränsade med diken kantade med vita björkstammar och på en del syntes trots det tunna snötäcket ränderna av plogning som utförts innan marken frös. Det påminde om ett fruset hav där stora vågor stelnat innan de kunnat brytas mot någon stormpiskad strand. Långt bort syntes en bondgård med en vit mangårdsbyggnad och en röd lada. Några röda uthus skymtade ännu längre bort. Allt andades kyla och stillhet.

Andra söndagen i advent var det sista flyttlasset på plats och uppackat. Johannes och Märta skulle ta med släpkärran tillbaks när de körde hem. Det kändes vemodigt att skiljas. Märta och Johannes lovade att komma för att fira julafton. Linnéa bad Johannes framföra till sina föräldrar att de också var välkomna. Linnéa hade ändå tänkt ringa och bjuda dem men såg gärna att Johannes framförde hur välkomna de var. Allan samt far- och morföräldrar hade redan lovat komma. Irma skulle däremot fira jul med sin familj i Jönköping.

*

Det kändes konstigt att julpynta det nya boendet. Julgardinerna passade ju inte och de hade inte fått med sig de stora juldukarna som passade till matsalsbordet när iläggskivan var på plats. Men en hel låda med ”mindre fina ”tomtar, som varit undanställd för att de sorterats bort och inte användes längre, hade kommit med från vinden. Men varför inte? Det blev ju lite nostalgi på det viset. När de bott i Småland hade deras skogsbondekompis försett dem med så mycket granris de önskat. Här fanns knappt en gran i sikte och ännu ingen kompis.

Trots det blev julfirandet lika härligt familjenära som det brukade vara. Viktigast av allt var ju ändå att få träffas och vara nära varandra ett tag. Linnéa hade varit med Lena Ekström, Johannes mamma och shoppat i Göteborg någon vecka före jul och kommit hem full av paket och en spjuveraktig glimt i ögat när hon hindrat Jessie från att försöka kika i påsarna. Han visste vad den blicken betydde. Hon hade antagligen kommit på en suverän julklapp till honom. Vad sjutton kunde det vara? Han hade bokat ett besök på ett asiatiskt SPA i Varberg och var rätt nöjd med sin julklapp till Linnéa, eller rättare sagt till dem båda. Hon skulle få bokningsbekräftelsen inslagen i ett litet paket, men det var inte förrän efter nyår de skulle dit. Han visst att hon skulle bli glad för hon liksom han värdesatte deras kvalitetstid tillsammans. Han såg redan fram emot besöket där.

När alla fått och öppnat sina julklappar och börjat hjälpas åt att samla ihop pappersskräpet insåg Jessie att han inte fått något från Linnéa. Hon tycktes läsa hans tankar för hon plockade fram ett lite avlångt paket, som tydligen inte legat under granen.

”God jul, älskling!” Hon såg sådär full i sjutton ut igen.

Hans förvåning och kanske i viss mån besvikelse avspeglade sig i hans ansikte när han fick upp ett par läsglasögon ur paketet. De såg inte speciellt dyra ut, men det var ju inte viktig, men han kunde inte hjälpa att han kände sig lite snopen. Han hade visserligen funderat på om han kanske skulle behöva använda dylika, av svagaste styrka till att börja med. Det var kanske bara omtanke? Men han blev osäker när han noterade blicken Linnéa utbytte med Lena. Aha, det var ett skämt dem emellan. På hans bekostnad. Men eftersom Jessie inte var speciellt långsint hade han strax glömt sin besvikelse och kvällen blev lika varm och mysig som under tidigare år.

När Jessie och Linnéa dragit sig tillbaka vid tolvtiden och alla gäster funnit sig tillrätta på olika madrassen i kontorsbyggnaden och i bottenvåningen frågade Linnéa:

”Var har du dina glasögon?” Hon hade krupit ner medan han gjort sig klar för natten. Han tittade lite förvånat på henne. Där var den där glimten igen! Vad sjutton menade hon? Men det var väl bara att hålla god min.

”Jag har läst ut min bok, så jag får väl hämta något nere. Men glasögonen har jag här”.

”Sätt på dig dem!”

Han gjorde henne till viljes och stod vid sängsidan och tittade på henne över glasögonen. Med ögonen fastlåsta i hans gjorde hans hustru något som fångade hans totala uppmärksamhet. Utstuderat långsamt sköt hon ner täcket på den sida av kroppen som var närmast honom. Ett runt bröst blev synligt men hon fortsatte fösa täcket neråt. Även utan glasögonen på näsan skulle hon haft hans fulla uppmärksamhet.

”Använd dem nu då!”, sa hon medan hon drog ner täcket över höften och samtidigt vred sig bort från honom med knäet över det andra så att en rosa skinka blottades. Väldigt sexigt tänkte han och började bli upplivad. Plötsligt fattade han hela grejen. På skinkan syntes en sirlig text. Linnéas handstil hur sjutton hon lyckats med det. Och under texten ett litet romantiskt hjärta med initialerna L+J i mitten.

“For your eyes only”, läste han. Sedan insåg han att han stirrade på en ytterst välgjord tatuering, precis under bikinilinjen.

En kort stund senare visade han henne exakt hur mycket han uppskattade hennes självstympning.

 Kapitel 57. SPA

Spa-upplevelsen var en lisa för själen. Avslappningen gudomlig. De hade tillsammans fått massage och suttit länge i en varm, grund bassäng högt uppe under taket medan fiskmåsar och andra fåglar vid det öppna fönstret fört dem så nära himmelen som möjligt. Jessi hade lagt märke till att Linnéa gått ner betydligt i vikt under det senaste året. Hon liknade den smala, blonda tonårsflicka han förälskat sig hejdlöst i, i sin ungdom. Hon hade återtagit sin naturliga hårfärg och låtit håret växa. Det var två år sedan hon klippt sig så hon brukade samla den blonda kaskaden i en hästsvans. Han kunde se att hon var i harmoni med sig själv nu, speciellt sedan de lagt bekymren bakom sig. Lite road såg han att hon var noga med att förvissa sig om att baddräkten täckte tatueringen. Han älskade hennes tatuering. Hans tatuering. Han kunde inte minnas att han uppskattat en julklapp så mycket som den. För hans skull hade hon ”stympat” sin kropp. Gjort något som inte kunde tas tillbaka. Utstått lidande och för evigt utlämnat sig åt honom. Befäst sin bekännelse med evigt bläck. Åh, vad han älskade denna kvinna!

Som om hon känt hans tankar vände hon sig om på trappan till bassängen och log mot honom. Så solbränd han var mitt i vintern! Hur lyckades han behålla sina muskler i de breda axlarna, trots att han inte tränade? Med en viss tillfredsställelse såg hon hur några unga kvinnor i andra änden av bassängen spanade in honom. Det kan ni ju bara drömma om, tänkte hon. Hennes tillit till Jessies kärlek var total. Han log mot henne såg hon och njöt av att se de uppåtriktade solrynkorna vid hans gröna ögon. Håret var lika tjockt nu som när han var sjutton. Han såg sexigare ut nu, som trettiosexåring än när han varit ung. Plötsligt ville hon inte vara kvar i badet längre. Hon ville ta med sig Jessie till rummet och älska ohämmat, vilt och sunt tills det var dags att gå ner och äta middag på Spa-hotellets förträffliga restaurang. Utan ord fångade han hennes längtan med blicken och följde efter henne ur bassängen. Klockan hann bli åtta innan de kom ner för att beställa middag.

Nästa dag när de körde hem norrut kände de att de var på väg mot en ny fas i livet. Firman gick bra och öppnandet av en filial hade bara varit positiv. Barnen hade vuxit in i företaget och Allan arbetade nu också heltid. Endast på helgerna var han ute på spelningar med bandet. Även de andra killarna hade skaffat sig jobb. Irma hade tagit körkort och köpt en liten Kia som hon använde för att träffa Allan så ofta som möjligt. Livet rullade på.

Kapitel 58. Mårten Gås

Julen i Frankrike blev en plåga. Madammen började bli odräglig. Dränkte honom i moderlig omsorg. Maten var hyfsad måste han säga men mängden! Hon tvingade honom nästan att äta, som modern gjort när han varit tonåring. Han försökte ha tålamod och överseende med hennes omsorger, men han kände att han blev mer och mer irriterad. När han gick sina promenader för att komma undan henne ett tag blev hon orolig om han inte var hemma på några timmar. Han funderade på att byta bostad, men läget var hyfsat, och som sagt, maten bra. Han hade bott betydligt dyrare och med sämre service. Han fick väl stå ut över vintern. Just nu fanns inte mycket att se på promenaderna heller. Planerna på att återvända till hemlandet blev alltmer konkreta. Han hade ju sin identitet som Glen Markhagen, som ett säkert kort. Han skulle kunna skaffa sig ett jobb i sitt nya namn när han kom hem och han kunde bygga upp en angenäm tillvaro, kanske i en större stad, där man var mer anonym. Han insåg motvilligt att hemlängtan kanske börjat grumla omdömet. Men han måste ändå fortsätta att bearbeta sina planer. Det hade snöat i februari. Det hade gjort honom nostalgisk. Påmint för mycket om gamla Sverige. Han kunde se för sig hur barnen lekt och gjort snöänglar, liggande på rygg med utspretande armar och ben. Men snön var snart borta, här i södern. Vägarna torkade upp och där det var lä spirade redan vårblommor. Han kanske skulle stå ut ett tag till nu när våren kommit. Ett fågelstreck på väg norrut triggade igång nostalgin på nytt. Han fick plötsligt förståelse får Mårten Gås som inte lyckats stå emot lockelsen att få följa med norrut. Han kände hur det ryckte i vingpennorna.

  

Kapitel 59. Tjejkväll

Våren kom snabbare på västkusten än i Småland. Temperaturen hade varit över nollan i mer än sju dygn vid Vinga och Nidingen för en vecka sedan, men på land kunde nattemperaturen fortfarande krypa ner till ett par minusgrader. Linnéa gissade att det i hemtrakten, som var ett riktigt köldhål, fortfarande kunde vara minusgrader även på dagen. Glädjen över att ha tagit beslutet att flytta till Bohuslän sköt upp i bröstet och hon kände att hon log för sig själv. Hon var på väg i sin metallicblå Saab 9-3, mot Göteborg. Hon såg fram emot att kunna börja köra med kabrioletten nerfälld till sommaren. I stereon sjöng Jay Smith om ”Black Jesus” och inspirerad av hårdrocken tryckte hon ner pedalen något ytterligare.

Humöret var på topp och hon såg fram emot att spendera kvällen och natten i Göteborg, hos Engströms. Hon och Lena skulle shoppa på stan och sedan gå och se en film. Lars var bortrest över helgen på något event i Stockholm och Jessie, som visserligen skulle vara ensam på kvällen, hade bestämt med Eilert från Hovenäset att de tidigt skulle ut och prova lite vinterfiske i en vik Eilert kände till. De skulle gå upp ruskigt tidigt så Jessie ville inte bli sen, som han skulle blivit om han följt med till Göteborg. Samtidigt som Linnéa visste att hon skulle sakna Jessie, så såg hon fram emot att umgås med Johannes mor. Lite shopping var inte fel heller.  När hon parkerade framför radhuset i Backa kom Lena ut med öppna armar och fick henne att känna sig välkommen direkt. Lena tog hennes övernattningsväska i ena handen och krokade sin andra arm i Linnéas och drog iväg med henne mot ingången. En lätt lunch väntade i det trevliga barköket och Lena undrade om Linnéa ville ha ett glas vin till maten. Lena skrattade lite medan hon hällde upp ett glas Black Tower var till dem.

”Det här är nog en av fördelarna med att bo i en stad, man behöver inte ta bilen! Skål och välkommen hit!”

Hon höjde glaset mot Linnéa som log tillbaks medan hon försiktigt klirrade mot Lenas glas. De kände båda att de skulle få en trevlig eftermiddag och kväll.

När de ätit och hjälpts åt att städa iordning i köket gjorde de sig redo för staden. Lena tog på sig bekväma skor och jeans av ledig modell. Man måste ju lätt kunna prova. Hon drog sedan på sig en ljusgul kashmirjumper över ett linne och en marinblå jacka i ren ull. En fyllig scarf i ljusgult, vitt och marin gav henne ett avspänt men ändå elegant utseende tillsammans med hennes välklippta kastanjebruna hår. Linnéa hade redan när hon åkt hemifrån klätt sig med tanke på shopping. Hennes mörkblå jeans och kängor var lätta att kränga av och på och hon bar en vit stickad jumper med polokrage under sin svarta skepparkavaj som också den var i ull. En liten axelremsväska vardera så att de skulle ha händerna fria att bära kassar, sedan var de redo. De tog bussen in till Nordstan.

Ett par timmar senare slog de sig skrattande ner i en pub, som även serverade smårätter. De beställde varsin kaffe med semla och beslöt att vänta med att äta något tyngre tills de kommit hem. Då skulle de laga middag ihop och turas om att prova och visa sina kläder för varandra. Det var mycket folk i rörelse för många slutade ju tidigare på fredagar. De hade en kiosk tvärs över gatan och Lena följde Linnéas blick när hon sett att väninnan ryst till. Hon kunde se att rubriker på kvällstidningarna berättade om en självmordsbombare som dödat 14 personer i Israel. Men det som fångar Linnéas blick återfanns med mindre text och handlade om att en man angripit barn i Pildammsparken i Malmö. Han hade först försökt locka dem med sig men sedan med våld försökt tvinga med sig en flicka in i en bil. Polisen hade gått ut med en varning eftersom det verkade röra sig om flera tillfällen. Linnéa vände sig mot Lena:

”Jag blir alltid så illa berörd när det gäller barn. Dels Tindra men man minns ju fallet Madeleine också, som inte klarats upp än. Hon som försvann i Portugal, tror jag det var”.

”Jag tycker det är fantastiskt att du och Jessie lyckades stoppa den där galningen hos er för ett par år sedan. Ja, Johannes har berättat. Ni var makalösa!”

Linnéa log. Hon visste ju att Lena var införstådd med hela situationen. Här var det inte sensationslystnad som fick henne att ta upp ämnet. Bara uppriktig omtanke. Hennes mobil plingade. Omni var snabbt att rapportera alla nyheter med sin app. Det stod mer att läsa om hur mannen i Malmö försökt få med en flicka in i sin bil. En kvinna hade ingripit och mannen hade kört därifrån. Linnéa orkade inte läsa mer utan klickade bort inlägget. Hon stoppade ner sin mobil och frågade:

”Är du klar eller vill du ha påtår. Jag är nog nöjd med shopping för idag. Hur är det med dig?”

”Jag håller med dig. Nu får vi lugna oss. Men vi måste göra om det längre fram! Jag skulle vilja åka till Ullared, Ge-Kås, du vet”.

”Absolut! Då hänger kanske killarna med? Hur är det med Lars? Gillar han att handla? Eller skall vi släppa av killarna på gubbdagiset en trappa ner?”

”Det blir nog lita av varje”, skrattade Lena.” Han hittar alltid mängder av prylar som jag inte ens vet vad de heter, på verktygsavdelningen. Visst! Vi gör en heldagsutflykt allihop! Men nu tar vi bussen hem, det går en om tio minuter. Vi hinner!”

En halvtimma senare släpade de sina kassar över tröskeln till den Engströmska radhusvillan. Linnéa såg att krokusar och snödroppar börjat sticka upp i en stor betongkruka, vid ingången. Hon tänkte på att hon snart skulle sätta lite egna lökar i trädgården utanför huset de hyrde. Våren var absolut på väg.

Efter att de ätit en kryddstark middag i skaldjurens tecken men med indonesisk touch, mannekängade de för varandra med varsitt glas vin till hands på soffbordet. Linnéa kom på att hon handlat mer till familjen än till sig själv och upptäckte att Lena gjort likadant. De skålade för sina fina familjer som absolut var värda det bästa. Men Lena hade unnat sig en tidlöst svart råsidenklänning, ett fodral utan axelband. Hon hade en figur som absolut bar upp en sådan kreation, så båda visste att hon skulle få mycket glädje av köpet.

Linnéa hade hittat ett par lite varmare vinterkängor till sig själv och även om det var i slutet på säsongen så skulle hon nog kunna använda dem några veckor till trots allt och så nästa år förstås.  Det hade varit rea på riktigt fina vinterkläder av många olika kända märken. De hade erbjudit halva priset på byxor och jacka med pälsklädd huva, som till Allan. Han älskade att åka snowboard och hade spenderat flera sportlov i Sälen, med sina kompisar. Linnéa kunde inte låta bli att köpa det. Märta skulle få bland annat en turkos jumper i lammull. Linnéa visste att hon älskade den färgen. Ett set med trosor och behå men också ett litet linne, allt i silke, reades också och hon visste att Märta skulle bli överlycklig för presenten. Till Jessie hade hon köpt ett par Levis. Hon hade ibland försökt få honom att prova andra modeller men han hade alltid föredragit originalet. Sådana kunde han aldrig få för många, tyckte han. En pälsfodrad jeansväst, trodde hon också att han skulle bli glad över.

Lena hade köpt ett par exklusiva hörlurar till Lars. Han gillade att få maximal upplevelse när han lyssnade på sina gamla skivor. Johannes fick en extern hårddisk som skulle rymma en terrabyte. Hon vågade inte handla kläder åt sin son. Han hade sin egen smak, helt enkelt. Lena och Linnéa var helt överens om att eftermiddagen varit väl använd. Kvällen verkade bli lika lyckad.

De hade hejdlöst roligt och beslöt att trots allt inte åka in till någon biograf. På teve visade man ”Så som i himmelen”, som båda gärna såg om, så de beslöt att nöja sig med en kväll i tevesoffan. Efter filmen stängde de av teven och fördjupade sig i samtal om kanske främst rörde barnen och deras framtid, men även deras egna upplevelser. Alla förtroenden förde dem onekligen närmre varandra.

De ryckte båda till när Jessie ringde på Linnéas mobil och ville höra hur hon haft det. Han berättade att Eilert var där. Hans fru hade åkt till Borås för att hjälpa deras dotter som skulle få barn snart så han var gräsänkling. När de ändå skulle ut tillsammans på morgonen kunde de lika gärna spendera kvällen ihop. Ta en whiskey och en öl samt äta lite färska räkor som Eilert haft med sig. Linnéa hörde hur han hojtade en hälsning i bakgrunden.

Lena räknade inte med att Lars skulle hinna ringa, Han brukade var mycket upptagen när han var iväg på något. Men han hade skickat ett sms att allt var väl. Linnéa sms-ade sina ungdomar också och sa god natt. Hon fick genast ett pling tillbaks om att allt var väl, med hälsningar från Johannes också.

Klockan hann bli två innan de gjorde sig klara för natten. Lena hade bäddat för Linnéa i gästrummet och när de kramat varandra god natt och tackat varandra för en härlig dag och kväll, kröp Linnéa ner mellan svala glatta lakan som luktade lavendel och hade ett tjusigt mönster av magnolior. Hon kände att hon skulle kunna somna snart trots att hon saknade Jessie. Hon sände en tanke till honom och inbillade sig att hon kände hans tanke till svar. Sedan sov hon.

När hon vaknade av mobilens pling var klockan redan nio. Hon hörde Lena greja med frukost i köket och skyndade sig att stiga upp.

”Jag ville inte väcka dig. Du sov så gott”. Lena såg pigg och fräsch ut, nyduschad och klädd i en vit t-shirt och jeans. Hennes fötter doldes i ett par Foppatofflor. Linnéa kände doften av Elizabeth Taylors White Diamonds parfym. Hon var chic, Lena, till och med i Foppatofflor.

”Frukosten är klar om tio minuter. Duscha om du tror du hinner, annars kan du göra det sen om du har lust”.

”Jag hinner”, sa Linnéa och hämtade sin handduk i resväskan. Necessären stod redan i badrummet. Tio minuter senare var hon ute ur badrummet iklädd t-shirt och jeans även hon. Hon tänkte ta på sig sin vita stickade tröja senare, före färden tillbaka till Bohuslän.

Hon gav Lena en kram innan hon ombads slå sig ner vid frukostbordet. Hon gick först och hämtade sin mobil i sovrummet just som det kom ett pling till. Omni igen. När hon skulle klicka bort inlägget såg hon att det var nya rubriker. Polisen jagade nu en man som lyckats röva bort ett barn från en parkering i ett köpcentrum i Väla, i Helsingborg. Linnéa orkade inte läsa vidare. Det kändes som om hon inte skulle klara att äta frukost nu.

Medan hon satte sig plingade det igen och när hon inte kunde låta bli att kolla såg hon att det var ett sms från Jessie som sa att han och Eilert nu var på plats och hade gjort hål i isen. De skulle komma hem med en rejäl fångst trodde de. Men han varnade för dålig täckning där de befann sig. Hon svarade och önskade dem lycka till och bad dem vara rädda om sig, så skulle de ses framåt eftermiddagen. Hon avslutade med ett hjärta och Kram.

När hon börjat äta hade hon återfått lite av harmonin. Lena och hon gjorde upp planer om hur de skulle ses snart igen och hur de skulle kunna planera så att även deras men skulle ha möjligheter att följa med. Linnéa fick sedan hjälp att bära ut väskan och sina påsar till bilen och hon påminde sig att stanna någonstans och handla lite mat med sig hem. Det fanns en Nettobutik i närheten fick hon veta av Lena. Åsens mjölk, som både hon och Jessie föredrog, fanns oftast att få tag i på Netto så det passade bra. Lena förklarade hur hon skulle köra dit och sedan skildes väninnorna med kramar och löften om att ses snart. Linnéa lovade slå en signal när hon kommit hem. Lena stod kvar i bara t-shirten och vinkade så länge hon såg Linnéas Saab.

Solen gassade genom bilrutan. Det var en riktigt stark och bländande vårsol. Linnéa tog fram sina solglasögon. Vilken fin dag!

  

Kapitel 60. ”De ja vu”

Det var inga problem för Linnéa att ta sig till Netto. Det var inte mycket hon skulle ha, men hon visste att det var lätt att hitta lite roliga grejor i korgarna med veckans fynd, till bra priser. Hon hade ingen brådska direkt, det var ju lördag. Det var trots allt ganska många bilar på parkeringen. Hon fick en plats i bortre änden och valde att backa in. När hon kört förbi entrén hade hon observerat att en tiggare satt även här, utanför dörren och hoppfullt följde de handlande, som gick in och ut ur butiken, med blicken. Det gjorde henne ont om dem, men hon kände att hon velat hjälpa till på lite mindre kortsiktigt sätt än att bara lämna en tia eller tjuga när hon passerade. När hon steg ur bilen såg hon att den unge mannen värderade henne redan på avstånd. Han hade förmodligen redan lärt sig hur folk som brukade ge och folk som inte brukade ge, betedde sig. Hon undrade om han stoppat henne i rätt fack.

När hon gick förbi de parkerade bilarna mot ingången såg hon en röd mössa sticka upp i passagerarsätet på en röd Volvo. Förmodligen en stressad mamma som inte velat väcka den lille för att rusa in efter något i affären, som hastigast. Men hörde man inte på radion? Eller såg på nyheterna! Det var ju farligt. Var det inte så det gått till, bortrövandet i Skåne. Linnéa kände sig irriterad när hon gick in på Netto. Hon tog med en vagn från ingången och hejade tillbaks på tiggaren, som hoppfullt sett upp på henne när hon gått förbi.

Det var ganska mycket folk såg hon, när hon långsamt sköt sin kundvagn framför sig mellan de varor som bjöds ut till ibland otroliga priser. Hon backade lite när hon fått syn på ett två- pack med saxar av kontorstyp för tolv kronor. Sådana gick alltid åt. När hon gick vidare utmed korgarna i gången hittade hon ett par tjocka härliga handskar, som till Jessie. De hade muddar kantade med fuskpäls men själva handsken var av skinn. Ner i korgen. Silvertejp, kom hon ihåg att Jessie hade letat efter häromdagen och ett läppstift i hennes favoritnyans och märke, utan att det kostade en förmögenhet. Hon gillade faktiskt Netto. Hon slet sig från korgarna och fortsatte bort till charkdiskarna. Rökt kassler, en stor bit herrgårdsost, en Rochefort och en Danablue, som Jessie och hon kunde ha ikväll. Ett paket rökt kalkon också. När hon kom till mejeridisken hittade hon sin favoritmjölk som inte var homogeniserad, utan skiktade sig så läckert med grädden överst, Åsens mjölk i vit plastdunk. Två juicepaket, kaktusfikon och tranbär, ett paket färska blåbär och sex bananer åkte också ner i vagnen. I bröddisken hittade hon Jessies älsklingsbröd, Polarkakor med rågmjöl. Sedan kom hon på att det var ont om Bregott hemma i kylen så hon backade lite. Hon hejdade sig i tid för att inte backa in i någon annans kundvagn. En man, tydligen en pappa, stod och valde i barnmaten. Han hade redan plockat ner ett paket blöjor och ett tiotal glasburkar med färdig barnmat. Han lade ner ytterligare ett antal glasburkar och gick vidare till nästa hylla. Där valde han ett paket med någon sorts färdig gröt. Linnéa log för sig själv. En typisk helgpappa som var osäker på vad han skulle laga för mat till sitt barn som kunde överträffa det som mamman vanligtvis lagare. Mamman hade säkert ett försprång där. Så larvigt att hon gick och fantiserade så där. En pappa kunde ju vara lika hemmastadd i köket som hennes Jessie. Men denne man verkade lite osäker på vad han skulle välja.

Det var något vagt bekant med honom, kom hon på. Något med hållningen. Hon hade inte tänkt på det när han sträckte sig in i hyllorna efter maten, men sedan när han gick mot kassan med sin vagn störde bilden henne på något vis. Han plockade till sig ett flak energidryck när han gick förbi en stapel. Linnéa följde efter och stoppade också ner en sexpack energidryck. När hon gick efter honom förnam hon en doft hon inte känt på länge och som hon inte på något vis saknat. Paco Rabanne. Att den doften alltid skulle förknippas med Yngve och hans vidriga person, det skulle hon nog aldrig komma ifrån. Den här mannen var mycket yngre, men använde tydligen ändå samma, lite gammaldags, herr eau-de-cologne. Hon försökte se hur han såg ut, utan att det märktes. Han bar solglasögon men det gjorde hon ju själv också, det var ju starkt solsken. Han hade brunt skägg som täckte det mesta av nedre delen av hans ansikte. Håret var brunt och han bar keps.

De hade nu kommit fram till kassorna. Köerna hade tunnats ut och det blev strax pappans tur framför henne. Hon måste säga att han var väldigt lik Yngve. Sedd snett bakifrån i alla fall, som hon kom ihåg Yngve när han hukat framför Tindra. Nu hade Linnéas instinkt vaknat. Kunde det vara slumpen att så mycket påminde om Yngve. Hade Yngve möjligtvis någon släkting? Det hade aldrig framkommit i så fall. Kassörskan började slå in mannens varor. Samtidigt blev det ledigt i intilliggande kassa och Linnéa bytte kö. Mycket för att kunna se mannen i en annan vinkel. Hennes kassörska var snabb och slog fort in Linneas varor i registret. Linnéa tog upp fyra kassar av gammal vana och insåg för sent att det räckt med tre. Samtidigt frågade den andra kassörskan mannen;

”Var det något mer?”

”Ja, tack, fyra påsar Fisherman´s Friend”.

Rösten var låg och välmodulerad och Linnéa visste att det var en röst hon inte skulle kunna glömma om hon så levt i hundra år. Hon tappade sin plånbok på golvet och böjde sig hastigt. Hon höll medvetet huvudet nere lite extra för att inte svimma. Hon mindes knappt efteråt hur hon betalade och slog in sin kod. När hon fått ner alla varor i påsarna, även den som blivit över, hade mannen hunnit ut genom dörren. Han gick som Yngve, lät som Yngve, luktade som Yngve och hade tydligen samma smak när det gällde Fisherman’s Friend, som Yngve. Även om han såg yngre ut än Yngve var Linnéa med nittionio procents säkerhet övertygad om att det faktiskt var han. Varför hade han handlat barnmat? Hennes tankar for som ekorrar med ADHD i skallen. Hur hade han lyckats hålla sig undan? Hade han kunnat bli pappa på den här tiden? Gud förbjude! Han var ett monster och skulle alltid förbli ett monster. Hon mindes hur han sett ut i simhallen och plötsligt visste hon. Yngve levde och var lika ond, pervers och fruktansvärd som för två och ett halvt år sedan. Nu var hon säker. Han var tillbaks. Hon skyndade mot sin bil, längst bort i raden, för att hinna följa efter Yngve när han satt sig i någon bil. Hon fick upp fjärrlåset och mer eller mindre slängde in sina varor i baksätet innan hon satte sig bakom ratten.

 Skräck och förtvivlan grep henne när hon insåg vart han var på väg. Han gick fram och låste upp den röda Volvon.

 Tiggaren vid dörren var bortglömd.

  

 Kapitel 60. Norrut

När hon startade bilen svängde den röda Volvon ut till vänster, mot norr.

Linnéa försökte ringa Jessie från mobilen medan hon följde efter Volvon på avstånd. Jessies mobilsvar gick in. Vad skulle hon göra? Skulle hon ringa polisen och riskera att inte bli tagen på allvar? Tänk om det inte var Yngve? Då skulle allt börja om igen. Hennes anklagelser och mannens nekande. Det var inte förbjudet att ha ett barn i en bilstol i framsätet. Det var till och med rekommenderat. Han hade kanske full rätt att skjutsa omkring på ett barn.

Hon ringde Jessie igen. När han inte svarade talade hon in ett meddelande till honom. Hon berättade om sina misstankar och hur hon följde efter bilen. Hon försökte se vad det var för bilnummer men det var för långt avstånd. Hon hade hoppats att han skulle svängt in bland villorna. Då hade han kanske bott i närheten. Hon hade kunnat ringa polisen anonymt och förklara att hon trodde ett överfall var på gång och uppgett adressen. Men Volvon svängde ut på E6:an norrut. Hon skulle ju själv norrut så hon kunde ju lägga sig en bit efter och se vart han tog vägen. Han kunde ju inte göra något i bilen? Eller? Det gällde att inte tappa bort den trots trafiken. Just nu var det ganska lugnt på E6:an. Hon kunde ligga ett par hundra meter efter Volvon utan att föraren behövde misstänka att han var förföljd. Volvon fortsatte samma väg som hon skulle, mot Kungälv. Hon var orolig för att han skulle komma ihåg att han sett hennes bil på Nettos parkering. Men även om han gjort det så var det väl inget ovanligt om de skulle samma väg? En bit. Han hade inte känt igen henne, som det verkade. Hennes övervikt var borta och hon hade ändrat hårfärg och frisyr. Solglasögonen hade också gjort sitt. Nej hon var säker på att han inte sett henne. Hon lade märke till att han höll hastigheten. Många bilar körde om honom. Det fick heller inte verka misstänkt att inte hon gjorde det när alla andra gjorde det. Men några mil skulle det väl funka?

Hon provade att ringa Jessie igen men mobilsvar gick in direkt. Hon kom på att hon kunde ringa Johannes. Att hon inte tänkt på det tidigare. När hon slog hans nummer kom hon på att det var hans lediga dag och att han och Märta skulle spela innebandy med några kompisar. Hans mobilsvarare uppmanade henne att uppge sitt namn och telefonnummer efter pipet. Hon väntade in pipet och sa snabbt att hon trodde sig sett Yngve med ett barn och att hon följde efter norrut på E6:an. Hon bad honom ringa när han kunde. Färden fortsatte mot Kungälv. Hon hade inte ro att sätta på radion eller cd-spelaren. Hon var rädd att missa inkommande samtal också. Det plingade i hennes mobil igen. När hon kastade en hastig blick såg hon att det var Aftonbladets app den här gången. Fler detaljer om bortrövandet. Det fanns en inspelad rapport från tv och hon tryckte på play för att inte ta uppmärksamheten från bilkörningen. Kidnappningen hade skett tidig i morse när mamman skulle åka och lämna in sin dotter hos dagmamman. Hon skulle ha med nya blöjor och var tvungen att vänta tills affären öppnade, vilket var om några minuter. Hon hade trott att hon sett en man stå vid kuren för kundvagnar när de gick in i affären men hade inte sett till honom när de kom ut. Hon hade lyft in sin dotter och satt in henne i bilstolen i framsätet och gått till bakluckan för att lägga in blöjorna när bilen plötsligt startat och kört iväg. Den chockerade mamman trodde att mannen måste gömt sig bakom bilen och hoppat in och tryckt på startknappen när kvinnan gick bakåt. Bilen var av en typ med nyckelfri start d.v.s. det räckte att nyckeln befann sig i närheten för att bilen skulle gå att starta. I det här fallet hade den legat i mammans ficka. Mammans mobil hade legat i en handväska som hon lagt in samtidigt som hon lyft in barnet. Därför hade hon inte genast kunnat larma. Polisen trodde att det var bilen som tjuven var ute efter men redan en halvtimma senare hade bilen återfunnits i ett bostadsområde nära affären. Flickan med bilstol och allt var försvunnen. Polisen sökte nu barnets far som är av utländsk härkomst och som så sent som i höstas varit part i vårdnadstvist om barnet. Han befann sig fortfarande på fri fot och hade ännu inte kunnat höras.

Det hade följt en beskrivning av flickan om hette Tessie. Hur hon varit klädd och det Linnéa reagerat på starkast var att hon haft en röd stickad mössa med tofs. Sist hon sett en sådan hade varit i den röda Volvons framsäte i en barnbilsstol. När hon passerat Kungälv hade Johannes fortfarande inte ringt upp. Hon ringde hem till bostaden för att höra om Jessie kommit hem men kanske inte kommit ihåg att ta in mobilen. Inget svar där heller. Hon såg på bensinmätaren att hon måste tanka snart. Kanske hon kunde klara sig tills hon kom hem. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon fortsätta förfölja Volvon även om den inte svängde av snart utan fortsatte norrut? Förbi Jessies och hennes hem? Volvon fortsatte. Varför hade hon inte tankat tidigare? Varför lät hon det alltid bli kris? Hon önskade att hon gjort som Jessie. Han tankade alltid när han varit någonstans. Tanken var alltid full. Bara någon mil till Uddevalla. Varför ringde ingen tillbaks? Hon visste att det var lite sämre täckning på något ställe men mindes inte var. Kanske Jessie eller Johannes försökt ringa? En stor långtradare började köra om henne. Den stänkte upp snösörja som lokalt samlats på vägen. Hon satte igång torkarna och insåg att fler bilar höll på att passera henne. Var fanns Volvon nu? Hon såg inte till den. Var hade den kunnat försvinna? Hon hade bara släppt uppmärksamheten framåt medan hon blev omkörd. Hon saktade in. Fanns det någon avtagsväg som den kunnat ta? Hon såg en skylt med symbolen för bensinstation. Hon kunde lika gärna tanka nu när hon ändå tappat bort Volvon.

Hon svängde av motorvägen när avfarten dök upp. Det fanns en St1 mack rätt snart till högen efter avfarten mot Uddevalla. Snösörjan minskade och vägen blev bar igen. Hon saktade in vid stoppljusen och tog höger upp mot St1-macken. Hon körde intill pumparna där hon såg att det var ledigt och steg ur, stoppade i sitt bensinkort och slog koden. När hon tagit bensinmunstycket och börjat tanka såg hon sig omkring. Det låg ytterligare en mack hundra meter från St1. Hon hade kanske fått i fem liter när hon såg hur den röda Volvon svängde ut från den andra macken och fortsatte mot E6.an. Hon avbröt tankningen och hängde upp munstycket så snabbt hon kunde, satte på tanklocket och kastade sig in i bilen och accelererade så snabbt hon kunde ut samma väg, just som trafikljuset blev gult. Det måste ha varit rött i baksätet tänkte hon när hon åter fick syn på Volvon där den just ökade farten för att komma in i trafiken norrut.

Hon beklagade att hon inte hunnit tanka mer. Det skulle inte räcka långt, det lilla hon hunnit få i. Volvon körde inte för fort. Den höll tillåten hastighet trots att de flesta andra bilar verkade ha mer bråttom.

Nu var det inte långt kvar tills de skulle passera Jessies och Linnéas hem. Efter ett par krön skulle man kunna svänga av på gamla E6:an som förde en alldeles förbi huset. Linnéa kände efter i fickan. Jessies nycklar låg där de skulle. De hade båda varandras bilnycklar eftersom de bytte bil efter behov. Hon trampade plötsligt gasen i botten och ökade farten hela tiden medan hon tog sig uppför första stigningen i vänsterfilen och i sin tur passerade några av de bilar som tidigare kört om henne när hon var laglydig. Hon närmade sig Volvon snett bakifrån. Nu kunde hon läsa på nummerskylten. Hon lade numret på minnet.

Med lite tur skulle han inte hinna se så mycket när hon passerade. Hon drog upp sin stora polokrage som en luva över huvudet. Sedan ökade hon farten ytterligare medan hon passerade och hade lagt Volvon någon kilometer bakom sig när avfarten till gamla E6:an dök upp. Hon svängde av och fick bromsa ner lite för att inte ha för hög hastighet när vägen smalnade av. Hon höll så hög hastighet hon vågade när hon körde hon de två kilometer som förde henne nästan till husets trappa. När hon svängde in vid Jessies bil och stannade förstod hon att han inte var hemma. Det var mörkt i huset och i kontoret. Det verkade som om Jessie måste ha åkt med Eilert ut till havet. Men hans bil stod hemma som hon hoppats. Han var ju så bra på att tanka i tid. Hon skulle helt enkelt byta bil med honom! Hon skulle få en tankad diesel Kuga och Yngve skulle få en ny okänd bil i backspegeln. Nu borde hon ju klara sig med bränsle. Yngve hade ju inte mer än hon i tanken nu.

Hon hade ingen tid att förlora. Vilken kasse låg bananerna i? De tålde inte kyla så bäst att ta med dem. Ingen tid att leta. Lika bra att lasta över alla kassar. Det skulle gå snabbare än att leta. Hon öppnade bilarnas båda bakdörrar och langade alla kassar över från Saaben till Forden i flytande rörelser. Sin övernattningsväska som låg i bagageutrymmet hann hon inte hämta. Förresten borde Kugans bagage vara full med bågskyttegrejorna, som vanligt. Hur skulle hon kunna meddela Jessie när han inte ringde henne?  Hon hann inte låsa upp, gå in och hämta papper och penna. Hon fick upp sitt nya läppstift och skrev på Saabens sidoruta; FÖLJER YNGVE NORRUT! BARN MED SIG! RÖD VOLVO. Hon repeterade bilnumret i huvudet innan hon skrev det också. Sedan hoppade hon in i Jessies Ford Kuga och startade. Hon backade ut och var snart på väg igen. Hon hade medan hon langade påsar sett ute på motorvägen hur Volvon kört vidare norrut. Vart var han på väg? Enda sättet att få veta det var att följa efter. Hon körde igen mycket för fort. Hon bestämde sig. Hon måste ringa 112. Hon måste få tag i polisen. Det här var inte hennes sak. Inte hennes skyldighet. Inte hennes jobb. Men hon kunde inte förmå sig att handla annorlunda. Det gällde ett litet barn. Hon tog upp mobilen och slog 112. Hon satte på högtalaren för att få handsfree.  Någon svarade omgående och hon började med att presentera sig. Hon hoppades att samtalet spelades in. Då pep hennes mobil till och en text uppmanade henne att genast ansluta mobilen till laddare. Samtidigt kom hon ihåg. Hennes laddare låg kvar i Saaben. Jessies laddare passade inte till hennes telefon. Hon försökte få med så mycket uppgifter som möjligt men det verkade som om någon i andra änden försökte få henne att lugna sig och ta om saker från början. Sedan dog mobilen. Linnéa blev alldeles iskall. Hon försökte komma underfund med hur läget var nu. Hon skulle inte få någon hjälp. Hon kunde inte larma någon. Men värst av allt. Barnet, den lilla flickan, som hette Tessie skulle inte få någon hjälp.

Linnéa kunde inte ge upp. Vad hade hon för möjlighet att kontakta någon? Hon skulle ju kunna köra in på någon mack, som var bemannad, och ringa eller be någon ringa till polisen därifrån. Men ju längre de kom desto större var risken att Volvon skulle lämna motorvägen och svänga av mot sitt okända mål för att få avskildhet för bestialiska lekar. Linnéa rös. Hon plågade sig själv med sin fantasi. Hon tvingade sig att bryta tankegången och sluta måla upp bilder i huvudet som fick henne att bli fysiskt illamående. Intalade sig att inget kunde hända så länge han höll sig på vägen. En tanke som funnits där en stund men inte riktigt vaknat fick henne att spärra upp ögonen. Oh, nej! Tänk om han var på väg till Norge? Var det där han befunnit sig sedan han försvann? Då hade han kanske ett gömställe dit han kunde ta med flickan. Linnéa kände hur desperationen och modlösheten höll på att få grepp om henne. Ingen, varken hon själv eller Tessie skulle tjäna på det. Måste skärpa mig, intalade hon sig. Färden gick vidare norrut.

  

Kapitel 62.

När våren kommit hade Yngve äntligen beslutat sig. Han skulle följa flyttfåglarna mot norden. Han tog farväl av Madame och förstod att hon förmodligen skulle sakna honom eftersom hon verkade uppriktigt rörd vid avskedet. Han hade förstått med hjälp av sin egen hackiga franska och Madams fåordiga engelska att han var den son hon aldrig haft. Han blev ändå förvånad när han öppnade ett av smörgåspaketen hon skickat med honom och som han tänkt äta på tåget norrut. Han räknade till en summa motsvarande närmare tusen euro. Kunde den gamla fläskläggen ha råd att avvara så mycket hade hon säkert mer gömt någonstans. Han ångrade att han inte stannat kvar för att undersöka närmre. Men det hade varit för farligt. Hon visste ju vilket namn som stod på hans pass. Han ville inte riskera fler obekväma dödsfall hur frestande det än vore. Men nu var han på väg.

Biljetten hade han bokat genom Tyskland till största delen, Frankfurt, Hanover och Hamburg. Kanske skulle han stanna till i Hamburg för att ta en titt på Reperbahn när han ändå var där. Kanske fanns det något i hans smak där? Han ville i vilket fall som helst undvika Holland, för säkerhets skull. Han visste inte om man funnit Steins lik ännu. Bäst ta det säkra för det osäkra. Resan skulle ta sin tid så han beslöt att sova en stund. Sin väska stoppade han in som en kudde mot hörnet att luta sig mot.

När han vaknade höll tåget på att sakta in. Han hörde det genom att det rytmiska dunket från skenorna blev långsammare. De närmade sig förmodligen en station. Han kunde se genom fönstret att han gissat rätt. Paret som suttit mitt emot honom reste sig och samlade ihop sina saker. De nickade vänligt mot honom när de lämnade kupén. Efter några minuter steg två ynglingar på. De kunde kanske vara i tjugoårsåldern och verkade sakna bagage. När de talade med varandra var det på ett språk som Yngve trodde härstammade från någonstans i Östeuropa. Han undrade om de kunde vara flyktingar. Han hade hälsat på dem när de steg in men han hade ingen önskan att vara mer social än så, så han lutade sig tillbaks igen mot sin väska och låtsades sova. Tåget satte sig åter i rörelse. Efter en stund sov han på riktigt.

När han vaknade igen låg han en stund utan att öppna ögonen. De båda männen viskade med varandra och han tänkte att vissa ungdomar visade i alla fall respekt för äldre. Men östeuropeiska barn fick kanske bättre uppfostran än svenska. Men medan han låg och lyssnade på deras låga röster tyckte han sig ana en ton han inte riktigt gillade. Det var något förstulet med viskningarna. När han försiktigt kikade genom ögonfransarna gillade han inte deras uppsyn heller. Det såg ut som om de konspirerade om honom. Han tyckte det kändes obehagligt och han önskade att det funnits någon mer i kupén. Han märkte hur tåget började förlora fart igen. Det var kanske bäst om han bytte kupé. De skulle bara tro att han stigit av. När han sträckte på sig och tog sin bag fanns det ingen tvekan om var de unga männens intresse låg. Yngve lyfte upp väskan och trädde den långa remmen över huvudet och ena armen. Männen utbytte en blick när han lämnade kupén.

Han gick bakåt i tåget genom vagnen, ut på plattformen, passerade en vagn till, som var nästan tom och kände att han ville ha mer avstånd mellan sig och de unga männen. Till sin oro märkte han att det var tågets sista vagn. Tåget var på väg att stanna men höll ännu ganska god fart. Yngve kastade en blick bakom sig och började svettas när han såg männen komma efter honom. Han steg ut på plattformen och drog sig åt sidan för att inte synas. Samtidigt önskade han att tåget skulle komma till stopp snart så att han kanske skulle kunna hoppa av och springa framåt tågsettet för att stiga på längre fram. Männen måste ha sett honom för den ene av dem öppnade dörren och steg ut på plattformen. Den andre hade stannat kvar i vagnen och stod med ryggen till och skulle förmodligen hindra att någon såg vad som försiggick. Yngve var skräckslagen. I väskan hade han nästan allt han ägde. Det var trångt på plattformen. Kallsvetten bröt fram när mannen höjde en pistol och siktade på honom. Han pekade med andra handen på Yngves väska som hängde över axeln. Instinktivt kastade Yngve en blick in i vagnen i hopp om att kunna se någon räddning och automatiskt följde mannen hans blick. Det rörde sig bara om sekunder men pistolmannen var nog ingen erfaren rånare för det ögonblicket räckte för att Yngve skulle hinna greppa tag om pistolen med bägge händerna och vrida pipan uppåt. Ett skott brann av och Yngve kände dess luftdrag. Samtidigt sjönk mannen ihop framför honom och tog sig åt örat som blivit alldeles blodigt. Yngve hade inte släppt taget om pistolen men mannen tappade sitt grepp när han föll ihop. Yngve öppnade handtaget på grinden, slet tag i mannens jacka och knuffade honom av tåget. Yngve förstod inte vad som hänt men mannen i vagnen hade hört skottet och kom springande. När han öppnade dörren siktade Yngve på honom med pistolen och pekade på den ännu öppna grinden. Tåget hade nu en betydligt lägre fart och var på väg att stanna. Mannen tvekade endast någon sekund innan han hoppade. Förmodligen var hastigheten högre än han trott för han tumlade omkull ganska rejält, tänkte Yngve skadeglatt. Han såg sig om och stoppade sedan ner pistolen i fickan. När han skulle stiga in i vagnen igen fångade något hans blick. Något, som han förstod var en tillplattad pistolkula, låg på plattformens golv. När han tittade uppåt förstod han hur det gått till. När skottet gått av hade kulan strukit tätt förbi Yngve, träffat en järnbalk i det utskjutande taket, rikoschetterat och tagit med sig rånarynglets öra på vägen ner, innan den hamnat på golvet. Igen skrockade Yngve skadeglatt. Han öppnade dörren och gick in.

Yngve var inte ängslig för att de skulle komma tillbaks, trots att tåget nu stannat. De hade inte pistolen kvar, de hade försökt råna en passagerare, kanske var de båda skadade och dessutom befann de sig nog en halv kilometer tillbaka längs spåret. Ändå höll Yngve koll genom fönstret tills tåget satte sig i rörelse igen. En familj med två pojkar, tvillingar såg det ut som, steg in i kupén. De hade med sig matsäck som de dukade upp på det uppfällbara bordet vid fönstret. Det var tjocka skivor tyskt bröd med sallad, ost och något kött som kunde vara skinka. Frun höll fram en smörgås mot Yngve som bockade och sade; ”Danke!” När mannen började tala tyska med honom höll Yngve upp handen för att stoppa honom. Yngve måttade några centimeter med nypan för att visa hur lite tyska han kunde och mannen nickade att han förstod. Mannen återgick till att tala med barnen och frun medan Yngve mumsade i sig smörgåsen. Resan fortsatte upp genom Tyskland. När familjen steg av efter ett par stationer tog Yngve med sig sin väska in på toaletten. Han väntade tills tåget satt sig igång igen innan han använde toaletten. Medan han väntade undersökte han pistolen. Han kände inte igen märket; Zastava. Måste vara något gammalt från öststaterna? Den hade fullt magasin förutom en avlossad kula. Han kände sig oövervinnerlig. Ödet ville tala om för honom att han tagit rätt beslut när han bestämt sig för att återvända. Makterna var på hans sida!

 Kapitel 63. Nattbuss

I Hamburg steg han av tåget. Han hade inte bestämt sig för om han skulle ta några dagar i Hamburg och besöka Reperbahn och det distrikt som förr i tiden varit känt för sin liberala syn på sexhandel i alla former. Han visste inte hur det var nu för tiden. Innan han lämnade bangården tänkte han kolla när nästa tåg gick mot Sverige. Klockan var ju nästan åtta på kvällen. Det var inte säkert att det fanns någon sen avgång. Av en slump fann han ut att en buss som skulle till Helsingör via Köpenhamn skulle avgå om tjugo minuter. Åter igen tog han det som en fingervisning av ödet. Det var tydligt att han borde fortsätta mot hemlandet.

Därför skyndade han sig att lösa biljett och när bussen avgick satt han vid en fönsterplats med sin väska instoppad under sätet. Det verkade som om han var den ende svensken ombord men han hörde många tala danska med varandra och han kände sig nästan hemma. Han hade aldrig tidigare tyckt danska var vackert. Men nu tyckte han att den hade en melodi som han länge saknat. Till och med människorna såg bättre ut än vanligt. Lite upprymd som han blivit hade han svårt att slå sig till ro. Han borde försökt hitta något läsbart när han haft chansen. Men det var inte många timmar kvar nu tills han skulle trampa fosterlandets jord.

Bussen körde ombord på en färja. En passagerare talade om Rödby och han kom ihåg att han hört namnet förut. Någon kioskkund hade nog berättat om en ölköpartur till Tyskland den vägen. Överfarten tog inte lång stund och snart rullade bussen mot Köpenhamn igen. Han var glad att han hade sitt nya anonyma pass. Han hade vid alla stationer och gränser sett flyktingar i mängder. Var kom alla ifrån? Det var nog en fördel att tullen var överbelastad med tanke på vad han hade i bagaget. Det var perfekt att ha ett nytt namn. Han måste säga att han var nöjd med namnvalet. ”Glen Markhagen”. Han smakade på det. Det hade en touch av högre stånd. Han hade alltid hållit på Blåvitt och Glen Hysén var en värdig namne. I Sverige skulle man förmodligen tro att han var från Göteborg. ”Alla i Göteborg heter Glen!” Bra. Markhagen lät nästan ”grevligt”. Associerade till markgreve, vad nu det var för något. Han borde kanske testa namnet och se om han kunde boka bord på någon flott restaurang. Kanske lägga pengar på en kostym? Han gissade att det vore lättare att inge förtroende hos ”den yngre publiken” om man såg flott ut. Inte heller lika självklart att bli misstänkt vid ett ”försvinnande” som om man såg ovårdad ut. Svein, frid över hans minne, hade diskret antytt att Yngve borde ägna lite mer tid och pengar åt sin hygien och sitt yttre. Oförskämt! Men han kanske hade haft rätt till en del. Han hade provat lite av Sveins kläder medan denne varit på jobbet och insett, när han sett sig i spegeln, att han faktiskt såg annorlunda ut än i sin slitna ostrukna skjorta som fransade sig på krage och manschetter. ”Rikare” på något sätt. Men även om han inte saknade pengar, så var han för snål för att spendera dem på kläder. Måste vänta tills han hade fyllt på resurserna. Han funderade på hur det skulle gå att föra in både kontanter och ett vapen i landet. Han visste ingenting om pistoler. Att det var en pistol och inte en revolver förstod han för det fanns inget magasin att snurra på. Magasinet sköt man in underifrån i handtaget. Men han trodde det var ett s.k. finkalibrigt vapen. Var 6 mm rimligt? När han fick tid måste han undersöka vapnet lite närmare. Lära sig använda det. Han hoppades att han skulle kunna undgå uppmärksamhet vid den tullövergång som återstod innan han var hemma i Sverige.

Resan skulle nog ta en fyra fem timmar och det hade varit mörkt en bra stund. Han kände att han skulle kunna somna så han såg till att väskans rem var krokad kring hans ena ben så att ingen skulle kunna lirka ut den från sätet bakom. Men han brukade sova väldigt lätt, så risken var minimal. Inom två minuter sov han.

Han förstod att han sovit ett par timmar när bussen saktade in. Ganska snart insåg han att de var framme i Köpenhamn. Bussen körde in i centrum och Yngve var säker på att de anlänt till Nyhavn, som han en gång besökt. Klockan var en bra bit över midnatt men ändå var det fullt av folk i rörelse. Många av passagerarna gjorde sig redo att lämna bussen med sina tillhörigheter så han förstod att de nått sin destination. Han tänkte fråga chauffören hur länge de skulle stå still före avfärd men denne hann resa sig, ta en väska och stiga av bussen. Yngve såg honom stå utanför och tala med en karl. Sedan morsade männen på varandra och skiljdes åt. Yngve såg chauffören gå bort till en annan buss och försvinna in. Samtidigt steg mannen han talat med upp på Yngves buss och hängde av sig en rock bakom förarsätet. Den nye chauffören satte sig tillrätta och justerade stolens inställning. Det började kännas kyligt i bussen men innan chauffören hunnit stänga dörren började nya passagerare strömma till. Yngve noterade att minst tolv personer steg på innan dörrarna stängdes. Han sökte inte ögonkontakt med någon och ingen verkade intressera sig för honom. Alla var i vuxen ålder och verkade ha kommit från ”en kväll på stan”. Kvinnor som var hårt målade och alltför lätt klädda för årstiden och killar som visade upp lite olika stadier av berusning eller annan upprymdhet spred ut sig i bussen. En del verkade känna varandra och pratade livligt på en danska Yngve omöjligt kunde hänga med i, medan andra satt avdomnade och helst verkade vilja vara ifred. Ytterligare ett par enstaka nattsuddare till klev på innan chauffören startade och lät motorn gå på tomgång i några minuter innan han svängde ut från stationen. Efter c:a två timmar stannade bussen vid färjeläget i Helsingör. Yngve steg av med sin väska och drog in havsluften i lungorna. Han kände sig nästan euforisk. En kylig vind från den riktning han trodde Sverige låg, fick honom att huttra. Madame hade tvingat på honom en av sin avlidne mans tröjor och det var han glad för nu. En tunnare jacka med luva bar han utanpå tröjan men frös ändå. Våren hade inte kommit till närmelsevis så långt här som i Frankrike. Det var inte långt till färjan men han tog en omväg när han fick syn på en nattöppen bensinmack.

En stund senare gick han ombord.