Kapitel 64-73

November. Den tröttaste och mörkaste månaden på hela året. Men i år... VARMT! Visst är det grått och trist, men man har inte behövt ta på sig vinterjackan ännu! Gräset är grönare än det var i augusti och mullvadarna jobbar på övertid! Men många, inklusive jag själv har börjat tända mysljus redan vid tretiden. det blir ju trots allt mörkt vid halv fyra! Då passar det att krypa upp i soffan med surfplattan och läsa vidare om den förfärlige Farbror Yngve! Här kommer han!

Kapitel 64. Färjeläge

Louise kände sig äntligen lugn igen. Hennes barn var till sist hemkomna efter påsklovet. Hon var glad att hon tagit beslutet att själv åka över och hämta dem. Hennes ex-make hade haft dem hos sig i Köpenhamn i mer än en vecka. Hon var inte bra på att vara ensam. Hennes väninnor hade tyckt att hon skulle passat på att unna sig lite kvalitetstid med en ansvarslös shoppingrunda, raggning på någon krog, kanske lite sunt sex med en lång mörk främling. Allt som hon avstått från när hon fick ensam vårdnad om barnen. Men det enda hon kunnat tänka på hade varit, just barnen. Så typiskt Mårten! Han hade förhalat deras hemkomst i det längsta. Hon hade bönat och bett att han skulle komma hem med dem innan lovet var helt slut. Hon visste att barnen inte ville stanna borta så länge. När hon talat med Mårten igår kväll hade hon hört Mattias gråta i bakgrunden. Det hade bara blivit för mycket. En halvtimma senare hade hon varit på väg, trots att det var sent på kvällen.

Det hade inte blivit någon shopping och hon hade inte orkat rikta in sig på något krogbesök. Hade helt enkelt inte haft lust. Det närmsta väninnornas agenda hon kommit var det där med lång mörk främling. Inte hade han varit speciellt lång men mörk hade han varit. Han hade dessutom varit en riktig gentleman så något sex hade det inte heller blivit av. Men hon hade verkligen haft tur som träffat honom.

När hon hade kört på färjan i Helsingör med barnen sovande i baksätet hade hon tyckt att det lät konstigt från bakre delen av bilen. Det liksom dunkade. Hon var sist i ena bilraden och hon såg i backspegeln hur den stora tunga rampen fälldes upp bakom henne. Hon ville inte gå upp till restaurangen när barnen sov i bilen så hon satte sig så bekvämt hon kunde och satte på radion. Hon hittade en kanal som spelade gamla godingar och hon kunde äntligen koppla av. När hon såg på sina sovande små i baksätet visste hon att hon handlat rätt. Mattias var fem och Magnus åtta. De var så fina. Hon önskade så mycket för dem.

När färjan gungade till rycktes Louise ur sina drömmar. Barnen rörde oroligt på sig men vaknade inte. Efter en stund märkte hon hur bilar längre fram i köerna började köra av. Hon gjorde sig redo att följa efter och grep startnyckeln. Innan hon hann starta knackade det på rutan jämte henne. Hon antog att det var någon som dirigerade trafiken på färjan. När hon hissat ner rutan stod där istället en man som beklagande undrade om hon sett att hon hade punktering på ett bakhjul. Hon kastade en blick mot kön som stadigt kröp framåt. Efter en blick i baksätet också steg hon ur bilen och följde med mannen runt bilen. Han hade rätt. Höger däck var platt. Orolig hade hon undrat vad hon skulle ta sig till. Hon måste få tag på någon personal på färjan så att de kunde hjälpa henne. Eller de kanske inte befattade sig med sådant? Hon visste ingen råd. Då hade den här gentlemannen kommit som en riddare i skinande rustning. Han visade att han hade handlat lite när han var över i Danmark och hittat ”däcklagning på burk” och köpt med sig ett par. Han trodde det kunde fixa problemet och naturligtvis skulle han hjälpa henne. Han hade sprutat i lagningsmassan i däcket som svarat genom att genast pumpa upp sig. Det var viktigt att man lät massan sprida sig så det var nog bäst att köra av snarast. Louise hade sett att hon nu i princip var ensam kvar på det däcksplanet och hade frågat var han hade sin bil. Han hade inte haft den med över hade han förklarat utan han var nu på väg att promenera av tillsammans med andra resenärer. När hon erbjöd honom skjuts som tack för hjälpen hade han hoppat in. De hade passerat gränskontrollen och hon hade frågat om hon kunde släppa av honom någonstans. Efter en kort tvekan hade han bett henne släppa av honom i centrum. Hon ångrade att hon inte tagit hans mobilnummer. Men huvudsaken var att hon nu var hemma igen med barnen. Det var Annandag påsk imorgon och hon och barnen skulle bara njuta av att vara tillsammans. Det skulle dröja tills Mårten skulle få ha dem igen.

*

Igen hade ödet spelat honom väl i händerna. Han hade funnit på ett sätt att ta sig in i landet utan onödig granskning. Det gällde att få lift med någon som körde bil. Risken var mindre för att bli stoppad med ”hela familjen med i bilen”, trodde han. Han hade hållit utkik efter en ensam kvinna när han gick utmed de väntande bilraderna vid färjeläget. När han passerade en Golf hade han sett barn i baksätet men inte någon mer vuxen än mamman i framsätet. Det hade varit en baggis att låtsas knyta skosnöret samtidigt som han lossade ventilen lite på bakdäcket. Lagom till att hon körde på färjan hade däcket varit nästan platt. Sedan hade det bara varit att vänta. För säkerhets skull hade han köpt två ”lagning på burk” om det inte skulle ha lyckats vid första försöket. Hade hon inte erbjudit honom skjuts hade han bara åkt tillbaks med färjan och sett ut ett nytt offer. Men allt hade klaffat. Väskan hade inte utsatts för granskning, som väl var och han hade tagit in på ett hotell i närheten av Kärnan. Han hade inte insett att det var helg. Han fick väl ligga lågt och planera tills det blev vardag. Synd att kvinnans båda barn varit pojkar. Annars hade hans planer kanske vunnit på att ändras något.

Han hade köpt en tidning på båten. Det var länge sedan han hållit en Kvällsposten i handen. Anledningen att han fallit för frestelsen att köpa en tidning istället för att nöja sig med appen, var de rubriker som i svarta, chockerade bokstäver varnade för en man som med godis försökt locka barn in i en bil i Malmö och när det inte lyckats försökt släpa in dem. Klantarsel! Amatör! Hört talas om eter, ditt pucko? Han kunde inte hjälpa att han retade sig på den andres misslyckande. Hade överfallet däremot lyckats skulle han istället kanske kunnat njuta av upplyftande bilder i fantasin. Bilder som fick hans libido att pulsera och hjärtrytm att öka. Men så hade den klanten misslyckats. Det kändes riktigt snopet. Han slängde ifrån sig tidningen och drog av överkastet från hotellsängen.

När han krupit ner mellan lakanen tog han upp tidningen och slog upp den på nytt. Plötsligt satte han sig upp. Han insåg att han inte alls behövde vänta tills på tisdag. Ödet ropade ännu en gång hans namn.

Kapitel 65. Rikslarm

Johannes hade försökt ringa tillbaks till Linnéa flera gånger. Mobilsvar gick in omgående. Hon hade sagt att hon följde efter Yngve norrut. Norrut på E6:an, vad han förstod. Han ville inte oroa Märta men till sist insåg han att han inte hade något val annat än att berätta. Som väntat blev Märta uppjagad. Det vad det han velat undvika. Det hade nästan känts som en flykt när han bestämt sig för att åka till stationen trots att han var ledig. Både Sara och Börje jobbade. Han berättade om samtalet och om att Linnéa var övertygad om att det var Yngve hon upptäckt.

”Hur säkra kan vi vara på att Linnéa har rätt”, frågade Börje.

Johannes såg på honom.

”Hon har haft rätt hittills. Hon sa att han var skyldig och det var han. Vi kunde bara inte bevisa det då”.

”Du har rätt. Dumt av mig. Men innan vi drar igång rikslarm måste vi veta mer. När ringde hon dig?”

Han gick fram till en karta, över Sverige, som täckte en del av väggen. Johannes tog upp sin mobil för att lyssna på meddelandet igen. Samtidigt gick han fram och ställde sig bredvid Börje vid kartan. Även Sara gjorde dem sällskap. De följde alla tre den väg som Linnéa antogs följa, från Göteborg norrut. Innan Johannes hunnit kolla sitt mobilsvar igen ringde hans telefon. När han såg vem det var sa han;

”Jessie! Jag tänkte precis ringa dig. Nej, jag vet inte mer än du. Hon svarar inte mig heller”.

Han lyssnade på Jessie som verkade mycket upprörd. Johannes fick veta att Lotta bytt bil och nu använde Kugan. Han fick bilnumret som Linnéa skrivit med sitt läppstift på Saabens bilruta. Sara tog emot uppgiften och gick för att ta reda på vad det var för bil och vem den tillhörde.

”Jessie, försök ta det lugnt. Lyssna på mig! När hörde hon av sig sist, till dig? Ja, kolla i mobilen, jag väntar”.

Jessie berättade att hon sökt honom flera gånger men att han saknat täckning i sin mobil. Sista gången hade varit strax före elva. När han kommit hem hade han funnit att hon bytt bil av någon anledning. Han hade sett att det inte fanns mycket bensin i Saaben. Det kunde varit orsaken. Han hade också hittat Lottas mobilladdare kvar i bilen. Nu var klockan över tolv. Jessie lät desperat. Han kände på sig att något höll på att hända. Något han inte ville ha sin fru inblandad i. Han måste få agera på något sätt. Johannes försökte lugna honom. Men han kände på samma sätt som Jessie.

Sara kom tillbaks, med uppgifter om bilen, en röd Volvo S60, registrerad på Olle Lundberg i Helsingborg. Han hade inte svarat på mobilnumret men ombetts ringa tillbaks snarast. Men Sara hade sedan blivit uppringd av SOS larmtjänst som undrat om polisen kände till något om en Linnéa Vargfeldt. Man hade via nummerupplysningen fått upp firmans adress eftersom mobilen stod registrerad på den. Tydligen hade Lotta försökt ringa SOS, men blivit avbruten. Hon hade inte svarat när de försökt ringa tillbaks.

Johannes talade med Jessie igen och berättade vad han fått veta. Sedan lovade han Jessie att höra av sig snarast.

Johannes ringde upp Ragnar som var ledig men Johannes gissade att Ragnar ville hållas underrättad om man skulle kontakta polisen i Västra Götaland och be om hjälp. När Johannes fått klartecken ringde han polisen i Uddevalla.

Kapitel 66. Kopplingen.

Johannes kände som Jessie. Han måste få göra något. Han kunde föreställa sig hur Lotta förtvivlat jagade den röda Volvon efter att hon känt igen Yngve som antagits vara död, men som levde och som nu var på väg att än en gång försöka genomföra sina skändligheter mot ett barn.

Plötsligt slog det honom. Barnet! Barnet som kidnappats i Helsingborg! Tidsmässigt stämde det ju! I morse hade ett barn rövats bort från en parkering i Väla. Innan polisen hunnit sätta upp vägspärrar var Yngve redan ute ur nätet genom att han bytt bil. Man hade koncentrerat sig på pappan till barnet och på att leta efter moderns bil. Allt stämde. Lotta hade rätt igen!

Hans kollega, Jonatan Svensson vid Uddevallapolisen, föreslog att de skulle tala med gränsbevakningen mot Norge. Det var möjligt att de hade övervakningsfilm från gränsen som kunde bekräfta om en röd Volvo och en röd Ford Kuga passerat nyligen. Det var inte mycket han kunde göra medan han väntade.

Sara ropade på honom. Hon mimade och pekade på sin telefonlur. Johannes tog emot den och sa:

”Engström”.

Mannen, Olle Lundberg, från Helsingborg hade blivit ombedd ringa, uppgav han. Ja, han hade ägt en röd Volvo så sent som igår, då han sålt den till en man som hette Glen Markhagen. Ja, han hade legitimerat sig och var i trettiofemårsåldern. Nej, han hade inte haft något barn, det visste Olle, för han hade sagt något om att det var en bra familjebil han fick för små pengar. Då hade Markhagen svarat att han inte hade familj. Betalningen? Jodå, allt var klart redan. Markhagen hade betalat i kontanta euro, därför hade priset blivit nedprutat ytterligare. Johannes hade tackat och lagt på. Sara tog emot luren.

”Ja jag fattade”, sa hon.” Lyser vi den nu då?”

”Ja, lys den!”

Han var tvungen att fundera på det han fått veta. Hans telefon ringde på hans rum. Det var Uddevallapolisen. Dels hade de fått in ett samtal från en bensinmack nära gränsen. En kvinna som verkat uppjagad hade bett mackpersonalen ringa polisen och säga att Välakidnapparen är på väg mot Norge och att Linnéa följer efter. Polisen ombads kontakta Johannes Engström, vid Smålandspolisen. Men man hade även fått svar från gränspolisen. De beskrivna bilarna hade båda passerat gränsen för c:a en timma sedan.

Lotta måste ha sett något i bilen. Något som gjorde henne säker på att Yngve i själva verket var kidnapparen som jagades i Skåne. Volvons förra ägare hade ju varit säker på att köparen inte hade familj. Dessutom, vem betalar i euro? Någon som inte kan redovisa ett bankkonto!

Johannes ringde Ragnar igen. Sedan ringde han upp polisen i Oslo. Tio minuter senare var han på väg.

Kapitel 67. Snö

Lotta rotade i baksätet, med blicken fortfarande framåt, efter en kasse med något ätbart. Hon lyckades identifiera en kasse med matvaror. Den lyfte hon över till framsätet. Med lite mer letande fick hon fram en banan. Den fick duga, tillfälligt. En burk energidryck också, så kunde hon stå sig en stund. Fortfarande höll sig Volvon på E6:an. De närmade sig Strömstad. Solen hade försvunnit. Moln hade samlats och täckte nu det mesta av himlen. Många bilar körde om eftersom Yngve höll sig inom tillåten hastighet. Snart skulle hon bli tvungen att köra om honom om hon inte ville väcka misstankar. Hon skulle kunna passera honom och sedan stanna till någonstans och släppa om honom igen. Kugan var ju ingen ovanlig bil, så han borde inte bli misstänksam. Inte på E6:an. Det vore värre om han tog av på en mindre väg. Det började snöa. Stora täckande flingor. Linnéa satte på torkarna.

Plötsligt såg hon hur Volvon blinkade och tog en avfart till höger. Hon följde efter och kunde strax se hur han kom upp till en korsning och tog vägen till vänster. Vägen korsade E6:an. Där fanns en bensinmack och det var dit han var på väg, såg hon. Det var inte länge sedan han tankat men om han tänkte sig vidare in i Norge var det en god idé att ha full tank med hänsyn till norska priser.

Det betydde att hon borde göra detsamma. Det var en ganska stor mack. Om hon tog pumpen längst bort? Det passade bra för hon måste tanka diesel och Volvon var tydligen en bensinare. Hur kunde hon maskera sig? Han fick bara inte känna igen henne! Hon kom att tänka på kläderna hon köpt till Allan. Jackan var stor till henne. Bra. Hon såg hur Yngve, nu var hon säker på att det var han, steg ur och tankade från första pumpen. Själv tankade hon diesel från pump 6 medan hon bevakade Yngve i sidorutans spegelbild. Hon tankade med sitt kort och var klar före honom. Han tankade inte med kort utan gick in för att betala. Hon såg sin chans att kanske hinna lyfta ur barnet så fort han försvunnit in. Han var nästan framme vid ingången när han vände sig om och låste bilen med fjärrkontrollen. Linnéa tvingade sig fortsätta mot ingången hon också. Han stod framme vid kassan och frågade om något. Själv vek hon av emot skåpet med kalla drycker. Fanns där något i macken hon kunde använda för att ge sig på honom? Om det varit en stor kraftig man som stått bakom disken hade hon kanske vågat chansa på att få hjälp, men flickan som expedierade var liten och tunn och inte mer än högst sjutton år. Ingen hjälp att vänta där. Så såg hon Yngve ta emot och veckla ut en karta och fråga något. Hon försökte höra vad som sades men vågade inte komma närmre. Hon vände ryggen till och låtsades välja bland utbudet av drycker. Plötsligt hörde hon dörrpinglan och vände sig i hopp om att eventuell hjälp var på väg in. Istället såg hon Yngve försvinna bort mot Volvon. Hon rusade fram till disken. Flickan såg skräckslagen ut när hon såg Linnéas vilda uppsyn.

”Fort! Ring polisen och meddela att kidnapparen från Väla i Helsingborg är på väg med barnet mot Norge. Kontakta Johannes Engström vid Smålandspolisen! Han vet vem jag är”.

Sedan lite lugnare medan flickan tog en penna och ett block. Tydligen fattade hon snabbt, i alla fall:

”Johannes Engström, Smålandspolisen”, repeterade hon. ”Linnéa nickade”.

”Vad var det för karta och vad sa han?”

”Han ville ha en norgekarta och våra kartor delar upp Norge i olika delar så han ville ha en del där en ort som heter Otta, fanns med”.

”Ge mig en likadan!” Linnéa fick upp två hundralappar och brydde sig inte om att vänta på växel.

”Tack! Säg till polisen att Linnéa följer efter!” Ropade hon när hon rusade ut och åter kastade sig in i bilen. Hon såg den röda Volvon i påkörningsfilen när hon körde över motorvägen igen för att komma på rätt sida. Jakten fortsatte. Nu visste hon vart han var på väg. Tydligen kände han inte till destinationen så bra själv, eftersom han behövde en karta. Själv var hon ganska säker på var Otta låg. Norge var hennes absoluta favoritland, jämte Sverige. Det hade blivit många semestrar med bil och även vinterbesök med barnen på någon skidort, Haugastöl, Geilo och Norefjell. Oh, vad hon önskade att Jessie varit med henne nu! Hon hade inte ens tänkt på att fråga om de hade snabbladdare till mobilen på macken. Hon var en idiot! Nej, det var inte troligt att de haft någon. Men hon borde i alla fall ha frågat. Snön hade redan samlats till ett täcke på vägen och torkarna hade fullt upp med att hålla sikten fri. Hon ökade värmen lite eftersom solen var borta. Den hade värmt så skönt genom rutan på förmiddagen. Hon krängde av sig den stora jackan och knuffade bort den till baksätet. Hon visste att han inte känt igen henne. Kanske mycket tack vare jackan. Snön vräkte ner.

Kapitel 68. Macken

Bilen var ett kap! Han hade alltid gillat Volvo, men den här var den finaste han någonsin ägt. Ändå var den inte ny. Den hade en femcylindrig motor, hade säljaren sagt. Det var därför den hade så mjuk gång. Tvåhundra turbohästar, alla välryktade och i toppform, myste han åt sin egen vitsighet. Den verkade bensinsnål också. Från Helsingborg och till Uddevalla hade den bara dragit 0,68 liter per mil. Inte illa för en inte helt ny bil. Killen som sålt den hade inte gjort en bra affär, den saken var klar. Men att få betalt i ”cash euro”, hade nog bidragit. Tur att han köpt Kvällsposten i förrgår, annars skulle han ha missat annonsen.

I morse hade han tidigt checkat ut från hotellet och satt sig i bilen. Han hade planer på att ta en titt på den där fjällstugan han tycktes äga. Men det skulle kännas mer meningsfullt om han hade lite sällskap i ödemarken. Han hade startat och tagit gatan mot norra utfarten. Den slingrade sig utmed rhododendronplanteringar uppför backen. Det kunde nog vara rätt fint i Helsingborg. Speciellt om sommaren. Han hade kört mot något han gissade var ett bostadsområde i hopp om att få syn på en förskola eller ett dagis. Ibland kunde obetänksamma föräldrar släppa av barnen en bit från skolan eller dagiset, beroende på hur lätt det gick att vända. Han hade inte kunnat se någon byggnad som liknade en förskola men han hade kört vidare och kommit till något som liknade ett köpcentra. När han stått i en korsning och skulle svänga ut hade en bil med en barnstol i framsätet passerat. Om han följde efter den kanske han skulle hitta till en förskola eller något. Han hade lagt sig bakom och känt besvikelse när bilen framför svängt in på parkeringen till en mataffär. Den hade inte varit öppen ännu. Öppettiderna hade stått med jättesiffror på väggen. Mamman hade ställt sig utanför bilen och tänt en cigarrett.

Han hade känt igen chansen, när ödet presenterat den. Efter ett par hundra meter hade han svängt in på en tvärgata.  Han hade stängt av motorn men inte låst och snabbt joggat bort mot affären. Det hade fortfarande varit några minuter kvar tills den skulle öppna men mamman höll på att lyfta ut sitt barn ur bilen. Yngve hade gått bort till kuren med kundvagnar och låtsats greja med myntet för att frigöra en vagn. Därifrån hade han sett hur kvinnan gått in i affären med en flicka som knappt kunnat röra sig i den röda overallen. Hon kunde inte vara mer än fyra, gissade han. När de strax efteråt kommit ut hade han hukat bakom en SUV som stod intill mammans bil. Där hade han genom Suvens rutor kunnat se hur kvinnan satt fast dottern i bilstolen och stängt dörren för att istället öppna bagageluckan. Där hade hon slängt in ett blöjpaket men då hade Yngve redan varit på väg in i bilen. Han hade sett reklam för den bilmodellen på teve och hur den startades nyckelfritt bara nyckeln fanns i närheten. Han hade sett i backspegeln hur modern förtvivlat sprungit efter en bit för att sedan falla ned på knä medan hon skrek rätt ut. Komiskt! Resten hade varit en baggis. Han hade kvickt bytt bil och flyttat bilstolen med flickan på plats i den, till sin egen bil. Hon hade protesterat och frågat efter mamma. Han hade ignorerat henne till att börja med. Sedan hade han sagt att hon skulle få följa med på utflykt. Det var säkert något hon kände till från dagis. Lite påfyllning i kassan, från kvinnans plånbok sedan bar det av norrut. När han kommit ut på motorvägen mot Göteborg hade han sett till att koppla in fartkontrollen som han hittat på själva ratten. Smidigt. Nu fanns det ingen anledning för polisen att intressera sig.

Färden hade gått smärtfritt över Hallandsåsen och det var där han först märkte vilket krutpaket som fanns under huven. Synd att han inte kunnat testa med högre fart. Det hade varit frestande. Flickan hade börjat bli jobbig. Det var tydligen inte roligt med utflykt längre. Ville ha sin mamma! Han hade först försökt tala vänligt till henne men sedan gett upp. När hon börjat grina hade han stoppat in en Fisherman´s Friend i truten på henne som hon spottat ut efter ett ögonblick. Han hade igen sett hur underläppen börjat darra. Skulle han ta till etern? Han hade flyttat den från sin väska till sidofacket i dörren. Man vet ju aldrig när ödet presenterar möjligheten. De hade passerat infarterna till Halmstad, sedan Falkenberg och Varberg. Han hade lyssnat på nyheterna om bortförandet från Väla. Så lämpligt, att pappan blev misstänkt. Han hade igen försökt prata förstånd med flickan men det hade verkat som om hon inte orkat skrika mer än fem, tio minuter i taget för sen satt hon mest och hickade.

Vid Sandsjöbacka hade han sett en rastplats med toaletter. Där hade han svängt in. Han hade parkerat så nära toaletterna som möjligt. Ingen hade varit i närheten även om ett par långtradare varit parkerade utmed vägen innanför motorvägen. Han hade klätt av flickan överdelen av overallen som han hasat ner så hon skulle kunna kissa. Hon vred sig och skrek när han tvingade upp henne på toalettringen. När hon hämtat luft för att skrika på nytt hade han klippt till henne. Inte hårt, sade han sig själv, bara så att hon höll käft och fattade vem som bestämde. Han hade torkat hennes slida när hon var klar. Hon hade försökt vrida sig undan. Hon hade försökt dra upp sina små trosor och tights medan han själv passat på och pinka. Han hade burit ut henne till bilen genom att lyfta henne med ett grepp i den nedhasade overallen. Snart nog skulle han visa henne vem som bestämde. Han hade behållit hennes röda overall nedhasad kring midjan utan att trä i armarna. Lämpligast så.

När han passerade Göteborg insåg han att han nog måste komma av motorvägen om han skulle kunna handla lite som han skulle behöva. När han kört genom Tingstadstunneln såg han en avfart mot Hisings Backa. En Nettoskylt visade att han var på rätt väg. Medan han gått in och handlat lite barnmat hade han kommit på att om han köpte blöjor skulle han inte behöva stanna och låta henne pinka. Själv kunde han pinka var som helst. Ett par fruktdrycker med sugrör vore också bra. Hon hade till sist somnat och sovit en stund men han hade för säkerhets skull, innan han gått in på Netto, hållit en trasa som han duttat lite eter på under hennes näsa. Bara som hastigast, innan han stoppat ner flaska och trasa i plastpåsen igen. Bra grejer.

Han hade fort kommit vidare ut på motorvägen mot Norge. Han skulle behöva en Norgekarta. Det fanns visserligen koordinater utsatta i köpekontraktet men inget gick upp mot en hederlig karta. Det fanns en GPS-app i hans mobil men den drog mycket ström så han skulle spara den tills han befann sig i närheten av stugan, för att förvissa sig om att han kommit rätt. Han kollade Aftonbladets app i mobilen medan han körde. ”Inga spår efter förövaren”, det lät ju bra. Men han tänkte vara ytterst försiktig i vilket fall som helst. Men med ödet på sin sida, vad kunde egentligen gå fel?

I Uddevalla hade han passat på att tanka. Han hade kunnat vänta lite med det, för att tanka närmare norska gränsen. Bensinen var inte billig i Norge trots att de hade egen olja. Ofattbart! Men turismen var väl inte viktig för dem längre. Man tycker annars att de skulle sålt bensin och diesel till humana priser för att locka folk att komma dit. Nåja, han kunde tanka en gång till innan gränsen. Han hade ingen exakt uppfattning om hur långt det var kvar till Svinesund. Skit också, nu började det snöa. Han hade visserligen vinterdäck på bilen, som hade saknat en uppsättning sommarhjul, men det var ändå inte roligt med snö, när man inte skulle sporta. Tog bara längre tid. Han hoppades att det bara var lokalt.

Trafiken flöt på. Han var inte omedveten om vilka bilar han hade som medtrafikanter. Mellan Göteborg och Uddevalla hade en blå sedan av något slag hållit sig en bit efter honom utan att köra om. Den hade försvunnit strax efter Uddevalla. Sedan hade han inte sett den, så den hade inte haft något intresse av honom. När han svängt av för att tanka andra gången hade han haft möjlighet att köpa en karta. Det fanns inga bilar vid macken. Sen kom en SUV av något slag och han önskade att han också haft riktiga vinterkläder som killen som tankat upp sin bil. Kartan hade sett bra ut. Den hade kostat över hundra men det var den nog värd. Huvudsaken att den var aktuell med vägnummer och nyare sträckningar utmärkta. Den var tryckt förra året, så den borde vara ”up to date”. Förbannade snö! Han lät torkarna öka rytm eftersom en långtradare framför vräkte upp snöslask både i sidled och bakåt. Flickan vaknade. När hon insåg att det inte var en ond dröm hon befann sig i, utan kuslig verklighet, drogs ansiktet ihop till gråt igen. Det verkade som om hon skulle kräkas. Etern kunde ha den effekten.

Han kom ihåg sömntabletterna han snott från Madame. Han hade dem i väskan som låg i baksätet. Han fortsatte köra men saktade in ytterligare för att kunna leta med högerhanden. Till sist fick han tag i burken och tog fram den till knäet. Snön hade skapat ett decimeterdjupt täcke över vägen nu. Andra bilar hade också börjat anpassa hastigheten till väderleken. Han såg en vägskylt som sa att det var en mil kvar till norska gränsen. Det gällde att få i flickan, som enligt nyheterna hette Tessie, en del av en tablett så att hon kunde sova sig förbi gränsen. Skulle han råka ut för en stickkontroll kunde det ju ställa till det om hon började hojta efter sin morsa. Tur att polisen riktat in sig på flickas blattefarsa. Han kunde se att flickan hade utländskt påbrå. Hennes ilskna men vackra ögon var bruna och håret mörkt under mössan. Han tog av henne den. Håret låg som klistrat på huvudet. Hon försökte ta tillbaka sin mössa. Han lät henne få den. Med ena handen och ett knä lyckades han sticka hål med sugröret i en Festis. Sedan drog han ut röret och pillade i en kvarts sömntablett i hålet. Han ville inte använda mer eter nu. Medan han höll ett finger för hålet på Festisen skakade han den. När han satt i sugröret höll han fram den mot flickan som först vände bort huvudet men törsten hade tydligen tagit överhanden för hon tog emot den och började suga. Åh, så fin munnen blev när hon sög. Bilen krängde till när han kom lite ur spåret som långtradaren framför plöjt upp. Bäst att titta på vägen. Svinesund.

Kapitel 69. Politi

Medan Johannes körde hem till sin etta för att hämta sin övernattnngsbag ringde han Jessie. Denne var i upplösningstillstånd förstod Johannes. Han berättade kort vad han tänkte göra.

”Det går ett plan från Landvetter 14.55 som är i Oslo en timma senare”, förklarade han. ”Jag har talat med mina norska kollegor och de möter vid Fornebu”.

”Jag då? Vad ska jag göra under tiden? Jag blir tokig! Jag har lust att chansa, bara sätta mig i Saaben och köra mot Norge, men vi vet ju inte vart hon tagit vägen efter gränsen”.

”Jessie, jag ska ju inte säga till dig vad du skall göra men jag förstår ju att du vill vara så nära det som händer som möjligt. Kan du inte låta oss sköta det ändå? Du vet ju att jag gör allt för att Lotta skall komma hem välbehållen!”

”Jag vet. Men kan jag inte hänga med? Jag kan vara i Oslo lika snabbt som du!”

”Jessie, jag är tveksam till om norsk politi vill ha civila inblandade. I synnerhet någon som står så nära. Som du förstår är det inte bara den lilla flickans säkerhet som står på spel”. Johannes lät orden sjunka in.

”Okej, Johannes. Så fort du hör något! Du vet! Du kan nå mig dygnet runt!”

Johannes kände Jessie för väl för att tro att han skulle nöja sig med det. Men man kunde ju alltid hoppas. När han lagt på ringde han Märta. Ännu en gång fick han förklara och uppmuntra och lova att höra av sig. Han bad Märta underrätta Allan, så att han skulle slippa åtminstone ett jobbigt samtal. Han var fullt medveten om hur nära Lotta och Allan stod varandra.

Väskan var alltid packad med det nödvändigaste men för säkerhets skull slängde han i en varmare tröja och ett par långkalsonger extra. Han var glad att han inte behövt motivera sin resa ytterligare när han talat med Ragnar. Samarbetet med norska polisen kunde vara bra ur fler synpunkter. Det kunde komma fler tillfällen när man behövde varandras tjänster och det var viktigt med etablerade kontakter. Allt som främjade samarbetet över gränserna var positivt.

Redan nu hade utbytet av information ökat jämfört med tidigare år. Detta samordnande av informationsflöde och insatser var en direkt följd av den ökade narkotikahandeln och även i viss mån terrorhotet. Norrmännen hade också resurser som i ett sådant här läge kunde komma väl till pass.

Johannes frestades att slå på blåljuset på väg genom skogarna upp mot Landvetter. Men han visste att han skulle hinna med planet så han avstod. Resan tog mindre tid än vanligt ändå. När han parkerat på det inhägnade området och låst bilen gick han för att checka in sitt tjänstevapen och övrigt bagage.

När klockan blev tre låg planet i stigning från flygplatsen och klättrade stadigt tills det nått angiven höjd på väg mot Oslo och Fornebu. Johannes satt i första klass och försökte koncentrera sig på den litteratur han funnit i fickan på ryggstödet framför. Det var reklam för det norska nattlivet. I Oslo närmare bestämt. Hotell som låg i anslutning till flygplatsen visade upp sina rum, med utsikt över Oslofjorden. Han hoppades att kollegorna kunde rekommendera något, som den svenska statsbudgeten kunde acceptera utan att den ekonomiska jämvikten nationerna emellan rubbades.

En timma gick trots allt väldigt fort. Han kände hur planet sänktes inför inflygningen mot den bekräftade landningsbanan. Riktningen ändrades något och han kunde se flygfältet nedanför sig. Planet rätade upp sig och sjönk ytterligare innan det åter svängde. Sedan kändes den uppbromsning som uppstod när klaffarna fälldes ut. Landningsstället tog i marken med ett lätt svischande.

När Johannes kom fram till passkontrollen möttes han av två norska kollegor som presenterade sig som Öivind Holås och Ole Hansen. Öivind var den han talat med i telefonen tidigare. Det var bara ett par timmar sedan men det kändes som flera dagar gått sedan dess. I bilen, en civil Volvo XC90, fick de möjlighet att gå igenom det de visste och Ole Hansen som tydligen var från IT-enheten, frågade när någon hört av Linnéa sist. Johannes förklarade att man inte hört något sedan före elva och att batteriet säkerligen varit dött sedan dess.

”Vi har vissa resurser, som jag skall visa när vi kommer fram”.

Snön låg i djupa drivor utmed vägen och det nya snöfallet som också spätt på vintern i Sverige, hade börjat täcka alla vägbanor här också. En sidvind svepte med sig snö över vägen och det såg ut som om en jättekvast borstade vitt puder över ett ändlöst golv.

 Via Schweigaards Gate kom de fram till Politihuset i centrala Oslo. Johannes blev redan på utsidan imponerad av dess storslagna arkitektur. Vilken brottsling skulle inte känna sig liten och obetydlig i denna miljö? När de kommit in i den enorma byggnaden blev känslan nästan överväldigande. Men det var skönt att komma in från ovädret.

Johannes kände en viss lättnad när han visades in i ett mindre rum som till stor del upptogs av datorer. En enorm plasmaskärm täckte en stor del av ena väggen. Med hjälp av en vågrät pekskärm flyttade Ole upp datainformationen på plasmaskärmen. Han visade en karta som han zoomade in till en bild från gränsövergången vid Svinesund. Där fanns en bild av en röd Volvo S60 och ett klockslag i ena hörnet av skärmen. En röd Ford Kuga, som Johannes kände igen som Jessies bil skymtade längre bort i bilkön. Ett annat foto lades upp. Det visade Kugan i närbild. Johannes såg Linnéa som verkade se rätt upp i kameran. Med ena handen pekade hon framåt.

”Finns det någon rörlig film?” frågade Johannes.

”Självklart”, sa Ole och hade i nästa ögonblick fått igång en videosekvens. Man såg en långtradare passera och sedan kom den röda Volvon. En röd liten mössa stack upp innanför instrumentpanelen. I slow motion kunde man se att barnet verkade sova. Efter Volvon kom två personbilar innan Linnéas bil dök upp. Man kunde tydligt se hur Linnéa tycktes leta efter kameran. Hon formade läpparna till ett ord, verkade det som, samtidigt som hon pekade framåt.

”Jag tror hon försöker förmedla Yngves destination; Otta. Det är ”Otta” hon säger”, sa Johannes.

”Jag tror du har rätt”, inflikade Öivind. ”Var det inte Otta han hade nämnt på bensinmacken också? Men varför Otta? Vad finns det där, som kan locka?” Samtidigt svarade både Johannes och Ole;

”Avskildhet”. Plötsligt kändes det som om ovädret trots allt följt med in.

Kapitel 70. Förtvivlan

Linnéa blev medveten om att hon grät. Tårarna hade runnit en bra stund insåg hon när hon märkte hur hela ansiktet var vått. Hon trevade i mellankonsollens fack efter något att snyta sig i. Ett öppet paket pappersnäsdukar. Det var vad hon behövde. Hon försökte snyta sig med ena handen på ratten. Hon tryckte ner näsduken i papperskorgen på sidan vid passagerarsätets benutrymme. Hennes fingrar snuddade vid en plastburk som hon kände igen som Jessis tuggummiförpackning. Hon höll på att börja lipa igen. Åh, Jessie! Så orolig han måste vara! Tillintetgjord! Hade han förstått något av det hon försökt förmedla dels med mobilen innan den lade av och sedan när hon bett macktjejen larma polisen? Hade tjejen gjort som hon bett henne och i så fall; hade polisen trott henne? Det sista, när hon passerat gränsen? Om hon bara sett till någon! Någon vem som helst med uniform, hade dugt! Men snöovädret hade väl fått alla att stanna inomhus. Men hon hade inte tid att stanna och leta efter någon för att kanske inte en bli trodd.

Färden gick vidare. Vinden hade ökat markant nu och snön yrde och tvingade ner hastigheten tills bilarna kröp fram. Hon fick inte tappa bort honom. Hon var den enda som stod emellan detta monster i människohamn och ett barn. Ett litet, litet barn! Bara tre och några månader! Vad rörde sig i Yngves sjuka hjärna? Hur kunde en människa bli så snedvriden att all mänsklig anständighet försvunnit? Sjuk? Var det en sjukdom? Kunde någons hjärna ätas upp och förgiftas så illa på grund av en sjukdom? En sjukdom, som fick en att överge normala instinkter? Instinkter som inom alla raser fick varelser att beskydda och hjälpa sina ungar att överleva. Även andras ungar. Då skulle den sjukdomen behöva klassas på samma nivå som cancer. Angelägenheten i att utrota den borde kräva lika stora anslag som de som avsattes till cancerforskningen! Tänk om man kunde genmanipulera bort sådana abnorma avvikelser som den Yngve i så fall tycktes lida av! Hur mycket mänskligt lidande hade inte då kunnat förhindras? Igen kände hon tårarna strömma.

Sikten genom snöstormen tillsammans med tårflödet gjorde att hon nästan missade att Yngve svängde av vid en rastplats. I sista ögonblicket uppfattade hon stället där påfarten från parkeringen kom upp. Utan att bli påkörd bakifrån lyckades hon svänga av vägen och ner på parkeringen vid toaletterna som låg i en svacka utmed E6:an. Hon såg att Yngve redan lyfte ut flickan och drog med henne mot närmaste toalett. Snön vräkte ner och hon noterade att Yngve inte reagerade med igenkännande, vilket hon var tacksam för. Hon övervägde att konfrontera honom handgripligt. De var ensamma på rastplatsen. Vädret inspirerade väl inte folk att stanna. Som det vräkte ner skulle vissa bilar kanske till och med ha svårt för att komma igång igen. Hon lovprisade åter Jessie som insisterat på fyrhjulsdrift på sina bilar. Hon märkte inte ens av om det var halt eller inte. Bilen slog över till fyrhjulsdrift automatiskt vid behov. Volvon tycktes också ha goda vinteregenskaper. Linnéa hade känt av sin egen blåsa ett bra tag och beslutade att göra en rusning mot en av de andra toaletterna.

Eftersom hon kört in från motsatt håll mot färdriktningen gav hon intrycket att hon kommit norrifrån. Yngve hade inte ens kastat en blick mot hennes bil. Skyndsamt tog hon sig in på toaletten och uträttade sitt ärende. När hon var klar och öppnade dörren försiktig såg hon Yngve stänga dörren på passagerarsidan och skynda runt bilen och hoppa in. Själv var hon inte halvvägs till Kugan när han körde iväg. Just då svängde en lastbil in vid toaletterna och stannade. Nu eller aldrig! Hon flög fram till förarsidan och ropade till föraren redan innan denne vevat ner fönstret.

”Det är en pedofil i bilen som just körde iväg!” Hon pekade och fortsatte; ”Han har ett litet barn med sig! Snälla har ni någon telefon så ring polisen! Det gäller livet! ”

Något var fel. Hon hade förväntat sig en fördröjd reaktion. Till och med tvivel och tvekan men inte; absolut ingenting. Ingen reaktion alls. Möjligtvis en ryckning vid ordet polis. När mannen tog till orda kände Linnéa nästan konkret hur hennes hopp frös till is och smulades sönder som grus. Mannen talade något östeuropeiskt språk. Han hade inte fattat ett ord av det hon sagt! Han tog upp en mobil och började förmodligen leta efter en tolkningsapp, medan Linnéa gick baklänges i snön och nästan snubblade innan hon vände och rusade mot bilen. Mannen satt kvar och stirrade efter henne.

Hon hade inga tårar kvar. Hon slog knytnäven i ratten och snyftade i vanmakt. Sedan lade hon i ettan och tog sig upp för backen till motorvägen igen. Nu hade han fått någon kilometers försprång gissade hon. Igen prisade hon Kugans egenskaper när hon började kämpa för att åter komma ikapp. Alla omkörningar var inte okej. Hon visste att hon riskerade liv när hon rattade Forden förbi den ena trafikanten efter den andra. Hon hoppades att det inte skulle komma någon avfart förrän hon var ikapp. Då kunde allt ha varit förgäves.

Kapitel 71. Håll ut Lotta!

Jessie klarade det inte. Johannes hade nog förstått att han inte bara skulle kunna vänta här hemma. Sysslolös. Han höll på att bli galen. Han gick fram och tillbaka i huset. Gick ut till kontoret och försökte jobba. Gick tillbaks in efter att han nästan slängt sin iMac genom ett fönster.

När han kom in insåg han att han inte ätit något sedan Eilert och han halstrat en torsk till lunch, på stranden. De hade haft med sig folie och gjort upp en eld, som de brukat göra sedan de var pojkar. De hade halstrat den nyfiléade torsken tillsammans med lök, salt och svartpeppar i ett foliepaket. Sedan lagt den mellan två rostade skivor formfranska tillsammans med en klick majonnäs och en kvist dill.  Båda hade varit eniga om att vilken fiskekrog som helst kunde slänga sig i väggen.

Det hade inte förflutit många timmar sedan dess men det kändes som en evighet. Han tänkte på att Lotta måste vara hungrig. Hade hon kunnat äta något? Hans Lotta! Hur fan skulle han kunna hjälpa henne? Vad skulle hon sagt om hon varit här? Hon skulle bett honom ta det lugnt. Om han inte kunde det då? Han ringde Johannes men kom på att han nog inte hade sin privata telefon på. I vart fall så svarade han inte. Han kom på att han kunde ringa någon på polisstationen i Småland. Kanske Sara?  Han slog numret. Sara svarade nästan genast. När han frågade om de hört något mer om Lotta, svarade hon att det enda hon visste var att Johannes landat och just nu höll på att utbyta information med kollegorna vid norska polisen. Sara lovade att höra av sig om Johannes gjorde det.

Jessie hade inte blivit lugnare. För att ha något att göra stekte han några hamburgare och åt dubbla mellan hamburgerbröd med sallad, dressing, lök och ketchup. Sedan gjorde han några smörgåsar med ost och skinka på. Innan han var medveten om vad han höll på med hade han packat en ryggsäck full med mackor, termoskaffe, varm choklad och en påse kanelbullar från frysen. Fyra apelsiner åkte också ner innan han drog igen ryggsäcken. Han kunde inte hejda sig nu när han en gång börjat. Han rotade fram sina fodrade snowboardbyxor och en polotröja i ull, sin skaljacka med ett tunt dunlager i ena skalet och en stor pälskantad luva ur garderoben. Sina vinterkängor som Lotta velat att han skulle ställa upp på vinden, men som han inte hunnit ta itu med ännu, ställde han vid dörren. Vantar. Dunvantar, men också ett par tunnare handskar. Halsduken, som Lotta stickat en jul. Vad behövde han mer? Något vapen. Han var ingen jägare. Ägde inga skjutvapen alls. Hans compoundbåge låg i Kugan och var alldeles för otymplig för att han ens skulle ha funderat på att använda den som vapen. Han hade en morakniv som han ibland använde till att skära ut pilspetsar som råkat fastna i träd, vid miss. Den stoppade han i fickan. Skulle han ta med något annat vasst? Han hade en liten yxa som han använt idag vid havet till att splinta drivved med till brasan. Han lade ner den i ryggsäcken. Pengar. Han hade lite kontanter i kassaskåpet på kontoret. När han lämnade huset tände han först några lampor innan han låste och gick över till kontoret. Det var mer än bara mörkret han ville hålla borta.

När han hämtat pengarna  hoppade han in i Lottas Saab. Hon hade friktionsdäck på den. Eller ”snow and mud” som han kallade dem. Det enda negativa med Lottas bil var att den vintertid kunde upplevas som lite kall eftersom det var en kabriolett. Men det var bara att öka värmen så det var inget problem. Håll ut Lotta, nu kommer jag, tänkte han när han körde ut på E6:an i nordlig riktning. Han måste komma ihåg att tanka snarast. Kanske tio liter kvar?

När han kört tre mil kom han på att han glömt ta med deras Norgekartor. Det var väl inte värre än att han kunde köpa en på vägen. Det var visserligen inte många mackar som var bemannade nu för tiden men någon borde väl ha en karta!

Han körde så fort väglaget tillät men försökte att inte ta onödiga risker. Det var som om Lotta förmanade honom att ta det lugnt. Han kände till en mack som var bemannad och där tänkte han göra ett försök med kartan. Han chansade på att bensinen skulle räcka dit. Han stannade vid samma pump som Yngve använt för ett par timmar sedan. Efter tankningen gick han in för att fråga efter en norgekarta samtidigt om han betalade.

”Det var väldigt vad populära norgekartor är idag”, sa den unga flickan medan hon slog in summan. ”Något annat?”

”Vad menar du? Har fler handlat norgekartor nyss”. Flickan såg lite tveksam ut. Nästan rädd. Jessie ville inte oroa henne men hade Lotta varit här måste han få veta det. Han försökte igen:

”Min fru kan ha varit en av dem som köpt karta, hon är söt och blond, som du, smickrade han”.

Flickan verkade lite lugnare. Sedan berättade hon hur Linnéa bett henne larma polisen och hur mannen hon sagt att hon jagade hade bett att få en karta över Norge. Den del där Otta fanns med.

”Tack, du gjorde helt rätt”, fortsatte han medan han betalade. ”Bra jobbat!” Sedan skyndade han ut till bilen.

När hon såg honom hoppa in i bilen undrade den unga expediten för sig själv om någon snygging någonsin skulle jaga efter henne upp genom Skandinavien.

När Jessie satt sig i bilen tog han upp kartan ut plastfodralet och vecklade ut den. Han behövde inte leta så länge. Han hittade Otta nordnordväst om Hamar, eller Lillehammer, med för den delen. Var det dit Yngve var på väg. Men han måste avvakta tills han hörde från Johannes.

När han ringde till sist var klockan var närmare sex på kvällen. Johannes lät, om inte glad så i alla fall hoppfull. Han berättade att de fått ett meddelande från Lotta genom trafikkameran vid gränsen och att Otta verkat vara Yngves mål, av någon anledning.

Jessie berättade att han inte kunnat vänta längre utan att han var på väg mot Oslo. De avslutade med att bestämma att Johannes skulle höra av sig så snart han visste mer.

Vädret blev bara värre och värre. Vinden hade ökat ju längre norr ut han kom. Den ryckte i bilen och försökte få den att tappa fästet. Jessi fick köra med full koncentration på vägen och trafiken. Han använde nästan dubbelt så lång tid som Linnéa och Yngve hade gjort på samma vägsträcka.

Klockan var 20.10 när han nådde Oslo. Där tog han sig till centrum och ställde bilen på en parkeringsplats för att gå och sätta sig på något matställe och vänta på att Johannes skulle ringa. Han kunde lika gärna äta något medan han väntade. Matsäcken ville han spara till senare. Det hade varit mörkt länge. Mest tack vare snöstormen men han befann sig också längre norrut. Han beställde en Cola och en Vesuvio, med extra allting. När han betalade kände han som om han utsattes för ett rån. Hans mobil vibrerade.

”Vi har funnit en möjlighet att spåra dem”, sa Johannes. Jessie fick höra hur de skulle gå till väga. Det kunde ju ta lite tid men man famlade inte i mörker längre. ”När Yngve slår på sin mobil har vi honom och indirekt Lotta också”, tillade han. ”Vi har möjlighet att använda en helikopter och kan snabbt ta oss till platsen så snart vi vet, men vädret ställer fortfarande till det för oss., men jag hör av mig igen”.

Det sved i Jessies plånbok när han kände sig tvingad att köpa en kopp kaffe.

Kapitel 72. Mobil

Killarna var trevliga tyckte Johannes. De behandlade honom som en jämnlike fast han inte varit polis mer än i fem år och arbetat på en liten polisstation i en lugn landsända. Dessutom var han svensk, vilket inte tycktes beröra dem. Han var tacksam för bemötandet. När Ole frågade vad Linnéa hade för mobilnummer började han säga att telefonen varit död sedan i förmiddags, när Ole avbröt honom.

”Jag vet”, sa han, ”men kanske kan jag via vår utrustning spåra hennes väg innan hon blev tvungen att bryta kontakten. Det kan ju hända att Yngve har en fungerande mobil. Vi kan se om någon annan mobil har följts åt med Linnéas under sträckan mellan Göteborg och Uddevalla. Har samma mobil passerat norska gränsen vid den tidpunkt som Yngve gjorde det så har vi hans mobilnummer. Är du med?”

”Smart”, kommenterade Johannes. Det var intressant att få lära sig något om den nya tekniken. Han fortsatte:

”Innebär det att ni kan spåra Yngves telefon i så fall och säga exakt var han befinner sig nu?”

”Precis! Under förutsättning att han har den påslagen. Det är bara vädret som hindrar nu. I snöstormen är det mer eller mindre omöjligt att göra något. Det ser inte ut att avta heller ännu. Men också Yngve blir ju begränsad”.

”Jag har lovat ringa Linnéas man”, sa Johannes och gick undan för att klicka fram Jessis nummer. Det märktes att han väntat på samtalet.

Utanför polishuset hade ytterligare en femton centimeter lagts till snötäcket. Vinden verkade inte avta.

”Det är han!” Ole hade lyckats spåra en mobil som färdats samma väg som Linnéas mobil tagit tills den dog. Samma mobil hade passerat gränsen samtidigt med Yngves bil. Nu hade de Yngves mobilnummer. Det var visserligen registrerat på en Robert Adolfsson, men det kunde ju vara Yngves falska identitet. De behövde bara vänta på att han slog på den.

”Då hämtar vi våra tjänstevapen nu, så att vi sparar tid, när vi skall iväg!”, sa Öivind. Johannes kom ihåg att norska poliser är obeväpnade, tills det behövs.

 Kapitel 73. Sova

Han hade varit rädd att hon inte skulle hinna somna innan gränsen. Men just när de passerade Svinesundsbron slocknade hon. Han hoppades att han inte gett henne för mycket. Men nöden har ingen lag. Han kunde ju inte riskera allt när han kommit så långt. Han gissade att det fanns kameror, men ”so what?” Han var fullständigt ren. Ingen hade något dokumenterat om Glen Markhagen. Om någon stoppade honom nu var han bara en vanlig svensk familjefar som åkte i förväg för att förbereda för familjens ankomst. Bara minsta barnet hade vädjat om att få åka med pappa. Han tyckte det lät suveränt. Men, som sagt, det var nog bäst om hon sov.

Vädret var en missräkning. Om hon fortsatte sova kanske han borde överväga att ta in på ett motell utmed vägen och vänta ut snöstormen. Men det förutsatte att hon verkligen fortsatte sova. Tänk om hon började gallskrika så fort hon vaknade. Nej, det var nog bäst att fortsätta köra så länge han orkade. I värsta fall fick han väl stanna någonstans och sova en stund. Han visste att han inte sov djupare än att han skulle märka om hon försökte ta sig ur bilen. Den gick förresten att låsa även från insidan. Men det var lika bra att fortsätta köra så länge det gick.

Han behövde inte köra genom Oslo. Det var faktiskt bättre att ta E6:an på östra sidan om stan. Vägen var i bra skick men snön gjorde den ändå svårkörd. Det tog på krafterna att anstränga ögonen medan snöfallet begränsade sikten. Flingorna tycktes kasta sig emot honom när ljuset från strålkastarna träffade dem. Det blåste för mycket för att de skulle fastna på rutan. Han såg skyltar som tipsade om en rastplats längre fram. Han saktade in och körde av motorvägen när avfarten dök upp. Det var en stor rastplats men bara en del var plogad. Plogbilar och vägskrapor, även en och annan snöslunga jobbare i skytteltrafik utmed vägen. Norrmännen kunde snö, den saken var klar. Han stannade bilen en bit från vad han förstod var toaletter. Flickan sov fortfarande. Han låste dörrarna och hasade ner lite och sov själv inom en minut.