Granisbesök på Store Mosses Naturum

Mina elever och jag följde med Gunvor och Unni till Store Mosse Nationalpark idag.

Det är rätt fantastiskt att vi i vår sydsvenska natur faktiskt har detta stora rovdjur lufsande ibland. Han ser så snäll ut, Granis, där han står uppstoppad på Store Mosses naturum, sedan han sköts efter sina härjningar i trakten år 2000. Med den lurviga pälsen och det lite frågande uttrycket...som om han undrar vad som hände. Inte är han stor heller. Jag tror han vägde under 200 kg.

Men skenet bedrar. Man får inte glömma att det är ett muskelpaket och en effektiv maskin, konstruerad för att döda sin föda. En av de sista bravaderna han hann med var att döda en stor älg! Med de senaste händelserna norrut i landet, i åtanke, måste man inse att Nalle förtjänar all vederbörlig respekt. Mors lille Olle hade absolut tur!

Strax innan Granis sköts lufsade han över vår mark. Jag konstaterade det i efterhand efter att jag insett att vår gård ligger i linje med björnens fårslakt i Limmared och älgdråpet närmare Värnamo.

Mitt emellan dessa datum inföll min sons födelsedag och vi firade med besökare. Sonens kusin kommenterade när hon anlände att det var ett väldigt morrande och liv nere i skogen. Jag tyckte det lät undligt för här brukar inte morras, men jag konstaterade snabbt att gårdvaren var försvunnen. Hon är en väluppfostrad briardtik, med fårvallning i generna, som aldrig lämnar gårdsplanen.

Trots ihärdigt ropande återkom hon inte förrän efter en halvtimma. Hon var totalt slut och fullständigt genomblöt, ett tecken på att hon varit i Nissan. Detta har aldrig hänt varken tidigare eller senare. Så med Granis tidsschema i handen vill jag våga mig på en gissning om att hund och björn konfronterats och att hunden kanske blivit jagad och tagit sin tillflykt till Nissans vatten. Tack och lov så slutade detta möte lyckligt och min Afrodite lever och vaktar ståndaktigt gården fortfarande. Mot björnar och andra inkräktare.

När man lever på landet räknar man med att älgar och rådjur och annat vilt promenerar över gårdsplanen, när de så önskar. Man lyfter knappt på ögonbrynen ens, när man står öga mot öga med skogens invånare. Men när Granis lufsade omkring i närheten ville jag inte gå ensam ute i skogen för att plocka lingon t.ex.

Jag var medveten om att björnar skyr människor i de flesta fall, men det är de andra fallen jag var rädd för.

Det känns betydligt tryggare att stå nedanför loftet i Store Mosses Naturum och se upp på Granfjällsbjörnen, som nu harmlöst stirrar ner på mig med sina ögon av glas.