Upptagning och täckning

Helgen som gått var en av de få som Stig och jag lyckat vara lediga samtidigt.

Eftersom vi fått oss tilldelat en tid för upptagning av Linnéa i fredags, var det bara att se glada ut och bege sig till Björlanda Kile med verktyg och virke på släpkärran. Det gjorde inte saken bättre att snön vräkt ner ett dygn.

När vi körde in på uppställningsområdet möttes vi av en armada på ställningar i olika höjder. Vi hade en aning om var vi skulle hitta Linnéa, annars hade vi varit dömda till att spendera flera timmar bara på att hitta henne. Så redan efter fem minuter hade vi siktat hennes förnäma nos stickande ut ur en rad andra förar.

Det känns så vemodigt så det värker när man ser henne nu i den här miljön. Övergiven ett halvår framöver.

Det är mycket som skall göras med en segelbåt innan man kan lämna henne åt kung Bores godtycke.

Vi fick börja med att plocka ur alla dynor. Jag är glad att jag insisterade på det för medan Linnéa stått oövertäckt bara ett dygn hade det blåst in vatten via ruffluckan (kanske frusit snö i en springa). Vattnet hade blött ner sittdynan på babord sida ordentligt. Tur vi fick hem dynorna för torkning och förvaring annars hade det säkert möglat över vintern. Efter allt jobb jag hade förra vintern vill jag verkligen inte börja våren med att sy nya dynor!

Efter att vi lastat alla dynor på vår kärra och tömt allt ömtåligt från båten var det dags för glykolpreparering av motorn. Medan Stig hällde i glykolblandningen i en specialkonstruerad tratt-slang-historia uppifrån sittbrunnen, stod jag nedanför och kollade efter tecken på att glykolen börjat komma igenom samt fånga upp det som kom bredvid.

När kapten Stig var nöjd var det dags för nästa steg. Bygga båtskjul.

Det blev inte någon så omfattande historia som förra året. Då var det ett stort högt bygge som täckte hela båten från för till akter och från marken till ståhöjd över däck.

Nu byggde Stig en "taknock" på under en meter över däcket och ett antal spant som vilade på mantågsstöttorna. Detta täcktes med pressenning som vi surrade och behängde med femlitersdunkar fyllda med vatten. Dessförinnan hade jag skottat av snön från däcket. Den låg ju decimetertjock överallt.

Det kändes rätt bra när vi lämnade hamnen i kvällsmörkret. Vi hade hunnit det vi skulle på dehär två dagarna. Men det stora vemodet rullade in och kom ikapp oss innan vi ens var hemma. Stackars vår Linnéa af Småland, som skall stå där ensam och kall i flera månader.

Vi kommer förmodligen inte att besöka henne speciellt ofta. Hon är ju tömd på allt. Vi har inte ens en gastub kvar så man kan koka en kopp kaffe en gång. Det enda vi kan komma att besöka henne för är för att kolla att inget regn läckt in. Det gör ont när man tänker på henne. Man kan bara hoppas på att våren skyndar sig komma så att man får befria henne från hennes kokong av pressenningsplast och tampar. Då ska det seglas igen!