Det var Fars Dag i söndags.
Om min pappa hade levt skulle jag naturligtvis firat honom, på något sätt. Han var en underbar pappa. Under mina tonår var han också en riktigt bra kompis. Det var han som fick lyssna på mina tonårsproblem och frågor. Det var honom jag helst "hängde" med.
Jag var tokig i allt som hade med biltävlingar att göra. Det gällde allt från go-cart (som var en ny grej på 60-talet) till formel 1. När jag var sju år lärde han mig köra bil. Det var inte att sitta i pappas knä och styra. Nej, han tog med mig i chevan ut på Annebergsjöns is i Bredaryd och instruerade mig i hur koppling och gaspedal skulle samspela för att bilen inte skulle tvärdö vid starten.
För att kunna se var jag körde och samtidigt nå ner till pedalerna fick jag sitta på en tjock kudde och bakom ryggen fick jag ha Bamse. Bamse var en jättenalle som pappa vunnit på en stock-cartävling i Danmark. Trots detta arrangemang fick jag kika igenom ratten för att se den plogade vägen på isen.
Först satt pappa bredvid mig och förklarade steg för steg hur jag skulle göra och efter att jag kört upp halva tanken bensin steg han ut ur bilen och lät mig köra ensam. Jag vill minnas att min äldre kusin satt i baksätet, men jag är inte riktigt säker. Det var i alla fall 58 år sedan. Jag lärde mig starta och stanna den söndagen. Att växla lärde jag mig något senare, också på isen.
Tio år senare hade jag många timmars bilkörning bakom mig. Varje vinter hade jag tränat halkkörning på tillgängliga isar. Ibland med annan trafik på isen. I det lilla samhället Överum, dit vi flyttat när jag var elva, plogades en isbana varje kall vinter och det var ett populärt nöje att träna halkkörning där. Att jag bara var sjutton år kommenterades aldrig, inte ens av vår lokale polisman. Kanske berodde det på att min klockade varvtid på banan var bättre än hans?
Pappa vågade låta mig prova det mesta med motor. När go-cart gjorde entré i Sverige fanns inga banor, naturligtvis. Inga fabriksbyggda bilar heller. Det var hemmabyggen som gällde. Banan var en övergiven grusgrop så bilarna var ju byggda därefter. Det var mer som motorcross på fyra hjul. Men skitkul!
Jag vägde ju inte mycket på den tiden, så det var kanske inte undligt att jag innehade banrekordet. Tror inte det var någon som slog det så länge vi höll på och körde där. Senare byggdes det ju asfalterade banor och lätta och smidiga fabriksbyggda bilar. Men då hade jag tagit körkort och tävlade i rallytävlingar istället.
Utan pappas stöd och undervisning hade jag aldrig fått uppleva detta. Vad än jag visade intresse för stöttade han. Det var helikopteruppstigningar i Gamleby en söndag. Pappa var nog intresserad av att prova på en tur men etthundra kronor var mycket på den tiden. Istället lät han mig gå upp och så blev flygning ett nytt kapitel i mitt liv. Vid helikopterturen var jag ungefär elva, så det tog ett tag innan jag själv tog flygcertifikat.
Nu märker jag hur mycket jag pratar om mig själv. Det var inte meningen. Jag ville berätta om hur min underbara pappa hjälpte mig att bli jag. Det är så många detaljer som formar oss till de människor vi blir. Pappa fanns för mej. Därför är det bra med Fars Dag.
På samma sätt har min käre make funnits där för min son. Trots att inte hans gener strömmar i min sons ådror har han varit den man som haft mest inflytande på hur min son formats. Min pojke är den snällaste raraste människa som finns. Min underbare man har en stor del att ta åt sig där! Därför kändes det naturligt att även fira min älskade make, på Fars Dag.
När min pojke var 13 år tog Stig över papparollen. Någon frågade vid ett tillfälle honom om Stig var en schyst plastpappa. "Han är ingen plastpappa," blev svaret. Han är en "gjutjärnsfarsa"! Det säger väl det mesta!?
Om jag hade ett glas champagne tillgängligt just nu, skulle jag vilja utbringa en skål för alla de underbara pappor som är så viktiga för våra barn och som många gånger inte får den "kredit" som de förtjänar. Det är bra att vi mammor är starka i vår kamp för våra barn, men alla starka, varma och underbara pappor får inte bli glömda! Skål för alla fina pappor i hela världen!
Jag vägde ju inte mycket på den tiden, så det var kanske inte undligt att jag innehade banrekordet. Tror inte det var någon som slog det så länge vi höll på och körde där. Senare byggdes det ju asfalterade banor och lätta och smidiga fabriksbyggda bilar. Men då hade jag tagit körkort och tävlade i rallytävlingar istället.
Utan pappas stöd och undervisning hade jag aldrig fått uppleva detta. Vad än jag visade intresse för stöttade han. Det var helikopteruppstigningar i Gamleby en söndag. Pappa var nog intresserad av att prova på en tur men etthundra kronor var mycket på den tiden. Istället lät han mig gå upp och så blev flygning ett nytt kapitel i mitt liv. Vid helikopterturen var jag ungefär elva, så det tog ett tag innan jag själv tog flygcertifikat.
Nu märker jag hur mycket jag pratar om mig själv. Det var inte meningen. Jag ville berätta om hur min underbara pappa hjälpte mig att bli jag. Det är så många detaljer som formar oss till de människor vi blir. Pappa fanns för mej. Därför är det bra med Fars Dag.
På samma sätt har min käre make funnits där för min son. Trots att inte hans gener strömmar i min sons ådror har han varit den man som haft mest inflytande på hur min son formats. Min pojke är den snällaste raraste människa som finns. Min underbare man har en stor del att ta åt sig där! Därför kändes det naturligt att även fira min älskade make, på Fars Dag.
När min pojke var 13 år tog Stig över papparollen. Någon frågade vid ett tillfälle honom om Stig var en schyst plastpappa. "Han är ingen plastpappa," blev svaret. Han är en "gjutjärnsfarsa"! Det säger väl det mesta!?
Om jag hade ett glas champagne tillgängligt just nu, skulle jag vilja utbringa en skål för alla de underbara pappor som är så viktiga för våra barn och som många gånger inte får den "kredit" som de förtjänar. Det är bra att vi mammor är starka i vår kamp för våra barn, men alla starka, varma och underbara pappor får inte bli glömda! Skål för alla fina pappor i hela världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar