Julen 2012

Ett nytt år är redan i slutet av första månaden. Jag, liksom många andra känner som om man blir lurad på tid. Vem tog min tid? Vart tog julen och nyårshelgen vägen? Är det den vitklädde individen i Wärdshuset Digermjöden som stoppat all tid i sin säck innan han drog till skogs? Vet inte!

Julen, när man ser den i backspegeln såhär, var rätt underbar! Att våra tre barn sammanstrålade här kan ha med saken att göra! Med respektive och barn! Det kändes så fullständigt på något vis. Vi åt och drack och njöt av den lediga tiden tillsammans.

Inte blev nyår sämre, när vi besökte Gun, min syster och hennes familj. Trettonhelgen gick också i familjens tecken, när samma syster med familj kom till oss. Spel och dobbel stod på agendan. I alla fall spel. Det är så befriande att få spela Rappakalja o.d. När man plötsligt upptäcker att halva natten har gått utan att man tänkt på det, måste det betyda att man har kul!

Sedan var det födelsedagar i januari och snart kommer februarifesten på H.C. Den ser vi fram emot. Sedan en sjuttioårsdag innan februari är slut!

Det sägs att pensionärer har fullt upp. Inte minst med att fira födelsedagar. Kan det bero på att det hela tiden tillkommer nya bekantar, som fyller något stort och gammalt. Jag menar att om man är t.ex. 65, så har man ju hunnit lära känna en massa folk på den tiden och i takt med att vi alla blir äldre så hinner alla dessa människor fylla något hedersvärt, inte minst en själv.

Tror att jag ska sluta fira födelsedagar när jag gått i pension. Varför ska man fira att det går fortare och fortare i nedförsbacken? Livet är som en berg-och.dalbana. Det är inte förrän alla vagnar kommit högst upp på banan, som det börjar hända något! Sen går det utför med en väldig fart och till sist når man slutstationen och det blir dags att kliva ur. Har man turen att ha fått leva ett spännande och häftigt liv kan man vända sig om när man stiger ur vagnen och tänka: "jisses, vilken åktur!"

Men det finns ju folk som hellre sitter med armen runt något barnbarn och sniglar sig fram på någon krökt räls i promenadtakt, medan någon leende seriefigur med ett plastleende mekaniskt vinkar åt en. Det passar ju en del. Varför inte?

Just nu känns det som om livet gör en paus. Det beror på den bitande kyla som lagt sig som ett lock över vår värld. När det är 20 minusgrader när man kliver in i bilen på morgonen, skulle man vilja ta en "time-out" tills våren är här. Borta vid bygget, där 27:an får sitt nya ansikte, händer det trots allt något hela tiden. Det är lika spännande varje gång man skall passera. Jag har anledning att undra hur mycket försenad jag ska bli, varje gång jag är på väg till jobbet.

Ibland hindras jag av något stort oidentifierbart fordon, som ska lastas på eller av något ännu större fordon. Här pratar vi 15-20 minuter och ibland ännu mer. Det verkar som om så många är inblandade i bygget att inte alla blivit informerade om att det faktiskt bara finns en infart till vår gård. Men våren närmar sig. Och sedan sommar och höst. Då, till hösten skall vägen vara klar! Och till dess, bara att bita ihop och se det som ännu en krök på berg-och dalbanan!