Det är nu man behöver sin familj.
Tankarna kommer obevekligen. De som inte längre finns hos oss. Saknaden. De som aldrig kommer tillbaka och de som är för långt borta för att komma hem till jul. Det gör ont.
Det hjälper inte att tänka på att det finns de som har det värre. Alla barn som får stå ut med berusade föräldrar över julen eller så länge spriten varar. De som saknar ett hem. Får gå till ett soppkök på julafton? De som inte ens har ett sådant att gå till.
Men man är sig själv närmast. Inte ens under julen kan man skjuta bort sitt eget vemod och vara tacksam för det man har. Julen plockar fram sorgen och putsar av den så att den är som ny igen. Nostalgin värker.
Närstående som finns långt borta och närstående som finns nära men som ändå håller mental distans. Frågan är vilket som känns svårast. Högtiden lockar fram vemodet och vrider om det som en kniv i hjärtat.
Kärnfamiljen, den som finns kvar i allt färre upplagor, tycks också svikta på bastionerna. I de flesta familjer finns relationer i periferin som brustit och orsakar näst intill omöjliga konstellationer att hantera i familjen. Följden blir att barn och barnbarn har, ibland inte bara far och morföräldrar att fira jul med, utan även bonusfar -och morföräldrar. Många uppfattar det som jobbigt att "behöva" åka runt och träffa alla. Andra uppfattar saken annorlunda. Känner kanske en viss tacksamhet över att man faktiskt har så många att åka till där man är välkommen på julen.
Det budskap som julen vill förmedla är ju kärlekens bud. Det är en tid för förlåtelse och tacksamhet. Att tänka på barn och barnbarn. Så måtte de som äger kärleken uppskatta detta och ta fasta på att det är större att ge än att få. Ord som kommer till mej är:
Störst av allt är kärleken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar