Segling

Anlände till Björlanda Kile i onsdags efter att ha bott på Linnéa af Småland i 18 dygn.

Det är så många intryck att smälta. Vet inte än riktigt vad jag tycker. Eller rättare sagt; jag vet vad jag tycker om båten, havet, vindarna och naturen. Helt jä... underbart!!!

Men vad beträffar kaptenen så skrämmer han skiten ur mej!

Det är ingen tvekan om att Stig är en ypperlig seglare. Proffsig ut i fingerspetsarna. Hans tilläggningar talar för sig själva. Jag skulle utan överdrift kunnat hålla ett ägg mellan båten och kajen, VID VARJE TILLÄGGNING! Helt otroligt!! Även när det blåst som sjutton!

I varje situation som krävt smidighet och snabbhet, i 14 sekundmeters blåst, har Stig varit som en tjugoåring! När båten krängt våldsamt och jag som nybörjare stått vid rodret, så har Stig klättrat upp på däck och revat segel eller något annat som varit akut.

Vi fick problem med att motorn blev för varm under gång och den nöp troligen lite. Det visade sig nästan omöjligt att starta den när vi skulle ut från en naturhamn på Hälsö. Stig lyckades då med ren styrka veva igång den manuellt. Inte lätt när stålet "nupit ihop" och båten drev runt sin ankarlina. Men han klarade det!

Nej, hans yrkesskicklighet som seglare är odiskutabel! Där är jag helt trygg!

Ett område som jag däremot anser som mitt, är navigeringen. Det är där han skrämmer mig från vettet. Jag är ingen rädd person. Folk som känner mig kan intyga det. Men vid flera tillfällen var jag övertygad om att det var slut med Linnéa af Småland.

Jag skulle liksom ansvara för navigationen ombord. Till min hjälp hade jag sjökort och en attans dyr GPS med Bluechart 2G Vision-kort. Med en exakthet på några decimeter!! Men vad hjälper det när kaptenen inte lyssnar på mej??? Och styr efter minnen som är upp till 40 år gamla!!

Redan första dagen styrde Stig upp på en ö mitt i Marstrands hamnområde! Jag trodde hela skrovet sprack och väntade mig att hundar och annat löst skulle komma uppflytande från ruffen! Jag ville ta telefonen och larma sjöräddningen när Stig sa att det inte behövdes eftersom vi redan flöt igen.

Vi hade gått på grund därför att Stig struntade i att jag sa på vilken sida om den röda pricken vi måste gå. Han var helt upptagen med att titta på en segeltävling. Var rädd att störa de seglande.

Detta hände på första dagen. Dessförinnan hade ett annat intermesso hänt. Vi hade bestämt att gå till Åstol första dagen. Stig pratade om Albrechtsunds kanal men jag såg ingen sådan på sjökort eller GPS så jag trodde GPSen valt rätt väg. Det visade sig att den valt närmsta/enklaste väg till Åstol med automatisk guidning (vi hade bara att följa en linje på skärmen).

Stig hade inte kollat på GPSen vilken väg den valt. Jag tycker att han som kapten borde kollat att den utlagda kursen stämde med hans egna önskemål. Jag lämnade över rorkulten till Stig efter någon timmas färd. Plötsligt visste jag inte var vi befann oss för Stig hade gått ifrån kursen med flera hundra meter. Namnen på öarna kring oss stämde inte mellan sjökort och GPS. Han hade börjat sikta in sig på några andra båtar som han såg i fjärran och bara styra mot dem utan hänsyn till eventuella grund eller farligheter.

Jag höll på att få ett spel! Till sist slog han på motorn och jag hittade en fyr som jag kunde fastställa lägen med. Jag fick gå upp på däck och kolla ner i vattnet efter farliga klippor. Vi kom till sist ut i en farled som ledde till Albrechtsunds kanal.

Jag kan inte beskriva hur det känns när man har kontrollbehov och är ute på sin första seglats och har ansvar för navigeringen och kaptenen skiter i vad jag säger!! Att han gick en gång där för 40 år sedan lugnar inte mej! Strax efter detta gick vi på grundet i Marstrand. Är det någon som har en viss förståelse för om mitt förtroende för kaptenen blir något rubbat??

Vi låg sedan i Åstol i två nätter och gick sedan för motor förbi Rönnäng och vidare upp till Smögholmarna. Denna naturhamn hjälpte till att få ner hjärtat från halsgropen. Det var underbart att ligga där, som jag skrev i förra inlägget.

Tyvärr fortsatte Stigs temperamentsfulla styrande hela vägen norrut. Det enda jag kunde göra var att följa med så gott som det gick på sjökort och GPS. Vid ett tillfälle sneddade han genom ett stenröse för att det gick båtar på avstånd, som han trodde skulle till samma ställe som vi. Jag till och med lipade vid ett tillfälle. Det gick inte en dag utan att vi var i luven på varandra.

I Lysekil fick vi lite andrum och jag hade hoppats att få vila ut i två dagar men redan efter en dag skulle vi vidare. Vi hade bestämt med vännerna Eiton och Gullevi att ta oss till deras camping vid Örn ovanför Malmön. Så vi lämnade Lysekil och gick norrut. Det kändes äntligen som lite semester när våra kära vänner stod vid bryggan och tog emot oss i Örn!!

Sedan följde fem underbara dagar med besök i Smögen och Kungshamn vid flera tillfällen, mycket gott grillat och skaldjurskvällar i båten eller i vännernas förtält. En lite solbadning hanns också med. Sedan var det iväg igen!

Jag borde skicka Stig på en kurs i knopar. Han slarvade! Det kunde kostat oss vår gummibåt med motor och en fender! Vi hade gått i mer än en timma förbi Malmön när vi upptäckte att båten var borta. Man känner en riktig chock när man upptäcker en sån sak! Det var bara tomt där bak! Vi vände naturligtvis och kollade utmed alla stränder med kikare, utan resultat. Jag ringde till Eiton och undrade om den möjligtvis fanns kvar i viken vid Örn, men inte!

När vi kommit en bit på tillbakavägen möter vi till vår stora förvåning och glädje Eiton och Gullevi i deras motorbåt! Vilka vänner!! Snacka om att ställa upp!! Tyvärr hade de inte sett till den. Då ringde jag till sjöräddningen. Mest så att man inte skulle tro att någon fallit överbord om den hittades. Gissa om vi blev glada när vi fick veta att båten hittats redan!!! Den fanns att hämta vid Hovenäset!

Det kostade visserligen Stig en femhundring men vilken glädje!! Vi tog oss dit och anträdde sedan åter vår färd söderut.