Hamntankar

Man behöver inte spendera många dygn i hamn på Linnéa förrän man drabbas av seglingsabstinens.

Visst var jag trött när vår segelsemester var till ända. Det tär på nerverna när man inte är riktigt överens med kaptenen.

Men vi kommer nog att smälta ihop så småningom. Stig kommer att inse att han bör lyssna på sin navigatör. Jag kommer att försöka hålla i minnet att Stig har en förkrossande erfarenhet. Jag har ju sett vad han klarar på däck och till rors.

Men man kan inte minnas varenda sten i den gärdesgård man kallar Bohuslän. Där måste han bli bättre på att lita på mig. Jag har inte navigerat fel än så länge. Stig måste också ta sig tid att kolla och förmedla vilken väg han vill gå bland kobbar och skär så att jag får en sportslig chans att lägga ut den bästa rutten. Jag skiter i om han gått den hundra gånger, jag vill ändå ta det säkra för det osäkra och kolla både på sjökort och GPS. Där kommer mitt kontrollbehov in.

Jag har fått tid att tänka och utvärdera vår seglats när jag kommit upp till hamnen igen. Lugnet som infinner sig när man ligger i kojen om kvällen och vaggas till sömns tryggt som i moderslivet. Jag tog med mig lille Bossy och var uppe och städade i två dygn. Men mycket återstår och jag ska upp igen imorgon. Kanske lämnar jag Bossy hemma och tar motorcykeln. Det beror på vädret.

Det känns som om allt här hemma har avstannat. Trädgården är en djungel. Huset är som en återvinningscentral där all möjlig bråte samlats i olika stadier av uppackning och sortering. Usch, säger jag bara! Det kanske borde räknas som smitning från olycksplats, när jag flyr till båten imorgon?

Men igår blev det en liten verklighetsflykt som inte gick av för hackor!

Vi ringde och mer eller mindre bjöd in oss själva till grillkväll hos våra vänner Helene och Arne som bor inne på High Chaparrals område i en jättesöt stuga på en liten ö mitt i nöjesfältet. De har arbetat på HC i många år men som väl var hade de ledigt igårkväll så vi var välkomna.

Vi gjorde knytkalas och fick en underbar kväll med vädret från sin bästa sida. Som grädde på moset kom ytterligare nära vänner till både oss och värdparet och överraskade vid eldfatet. Lilly, Rune, Marita och Göran! Jättekul att träffa er!! Det blev över midnatt innan vi körde hem, men den kvällen gav full utdelning som bara tid i glada vänners lag, kan göra.

Nu är det dags at koja in. Jag sov inte någonting förra natten eftersom jag varit tvungen att ta kortison mot min allergi igår. Det resulterar alltid i att jag blir sömnlös (restless legs) en natt och sedan knallröd i ansiktet nästa dag så jag har gått med ilsket röd nuna hela dagen. Måste kunna sova inatt!

Men först måste jag övertyga en långhårig blond charmig liten rackare med korta ben och ett jä..a humör, att lämna plats åt mej i sängen. (Nej, jag talar inte om Stig, utan om Bossy den rackarn).

Jag har aldrig låtit en hund sova i min säng förut, men han hade liksom den vanan innan han kom till oss. Det är svårt att vara bestämd mot någon som är så liten och gullig och mjuk som sammet och ser på en med varma, bruna, pigga ögon som berättar att matte är det bästa som finns. Det enda jag kan göra för att få honom att flytta sig är att bädda ner honom under täcket så att han blir jättevarm. Då först ger han sig iväg till en svalare plats.