MC-träff

Min vän Pia sa något klokt. Igen.

Hon sa något i samband med att vi träffades hos Peter i Helsingborg. Jag minns inte ordagrant men det gick ut på att inget för vänner så nära varandra som på en MC-träff när man bor ihop. Man kan komma till frukosten i fleecepyjamas och morgonrock eller halvvaken utan att någon bryr sig. Som syskon. Här behövs inte någon yttre finess för att vi ska förstå varandra och trivas ihop.

Jag tycker det är klockrent.

Jag kom snorig och halvfebrig till Skåne i fredags kväll. Stig avstod från att köra sin nya motorcykel och drog istället ner vår husvagn så att jag skulle kunna gå och lägga mig när jag ville eller vila en stund när som helst. Jag hade ju varit sjuk flera dagar och var inte av med symtomen ännu.

Det visade sig att hälften av medlemmarna också var vrålförkylda, inklusive värden, Peter. Men vi SKULLE bara träffas.

Peter bor i en herrgård. Bottenvåningen inhyser bl.a. hans firma. Trots att han var så dålig fick han oss att känna oss riktigt välkomna. Vi fick nyckel och även erbjudande om att bo inne. Men som sagt, vi hade ju husvagnen.

Att träffen var välplanerad behöver jag väl inte nämna. Mat i överflöd! Vi var ju i Skåne! Kim hade lagat en chili con carne som inte gick av för hackor, som vi bjöds på fredagskvällen. Gooood!

På lördagen stod Kent för matlagningen. En ugnlagad kycklingrätt med creme fraichesås samt helgrillad sk fläskytterfilé och klyftpotatis. Absolut supergott alltihop, från att vi anlände tills vi avreste!

På lördagen åkte de tuffaste medlemarna hoj, trots regnet. Peter, Kent, Stig, Leif, Per, Rune, Lilly och på ny egen Drag Star; Pia, med övningskylten på ryggen. Efter kom vi andra i Kims bil.

Vi togs runt lite här och var i Skåne, bl.a. tog vi en fika i Det fantastiska Jakriborg, mellan Lund och Malmö. Det är ett bostadsområde som byggts för 15 år sedan helt i medeltidsstil. Det var som att komma till Lübeck!
Sedan fick vi också titta hur Kim och Bosse bodde. De hade flyttat till nytt hus. Det är inte utan att man bllir sugen på Skåne, när man ser vad man kan få för boende!

Nu kallar plikten. Jag har slängt i mig en kopp kaffe och ett glas juice så jag klarar mig till nästa fika (frukost på jobbet). Ser ut att bli en regning dag. Och lång! Har föreläsning ikväll så jag är inte hemma före 21.30.

Jodå, still here!

Har sovit utan problem inatt, med undantag för några hostattacker då och då.

Tänk vad man är utsatt egentligen. Här går man och får en liten bacill och hela världen kollapsar för en.
Man är van att klara sig på egen hand och plötsligt blir man beroende av att någon annan vill hjälpa en.

Som tur var hade jag ju min pensionär hemma. Klarade ju inte ens av att stå på benen så länge att jag orkade hämta en spann att ställa vid sängen. Yrseln fick hela rummet att gunga. Jag skulle inte ens under pistolhot klarat av att resa mig upp.

Men nog om migsjälv nu. Låter fortfarande som en kråka och febern är kvar, men i övrigt känner jag att jag är på bättringsvägen. Skall bara slappa och vila idag. Men blir nog hemma imorgon med.

Fick nöjet att träffa min son även idag. Han sov ju hemma inatt. Det är så kallad kvalitetstid, att få umgås med sonen. Nästa besök blir nog med både Frida och Bosse (mopsen).

Frida känner jag ju men Bosse är en ny bekantskap. Hur gullig får man bli egentligen?

Ska bli kul att träffa Frida också, för det är inte för ofta. Hon är ju upptagen för det mesta. Dels studierna men även helgjobb. Duktig tjej. Ska bli biolog.

När jag kom hem i måndags väntade en skön överraskning på verandan. Stig hade gjort iordning vår lilla soffa som dragit en övermannad suck vid vårt bröllop, när en ribba knäckts under tunga rumpor.

Stig hade tillverkat en ny ribba i cumaroträ, slipat samtliga ribbor, betsat och lackat i mahognynyans.
Gjutjärnsdetaljerna hade han slipat och målat i hammarlack i en blågrå nyans som bara är såååå läcker ihop med mahognyfärgen.

Sonen hemma

Tänk vad lite social samvaro är nyttigt!
Min käre son kom hem och mellanlandade på väg till nya äventyr och vips fungerar min dator tio gånger snabbare!

Tänk om han kunde vara hemma lite oftare!

Min förkylning håller i sig. Igår låg jag het utslagen efter att Stig bjudit mig på Gammeldansk, i hopp om att skrämma bort mina baciller från halsen.

Den skrämde inte bara bacillerna. Hela tarmsystemet flippade ut. Föjlden blev att jag tillbringade ca åtta timmar ihopkrupen på toagolvet. Aldrig mer Gammeldansk mot förkylning!

Igår vid nästan midnatt avtog plågorna och jag fick sova normalt. Men förkylningen ligger kvar. Tempen stiger mellan Iprenintagen. Hostan skräller så rutorna skallrar.

Nu är natten här igen. Undrar om det blir sömn eller vaka som gäller.....
Jag berättar imorgon.

Förkyld!

Jag är vrålförkyld!
Till och med mina baciller är förkylda!
Näsan rinner som en kran utan packningar. För att inte tala om min hals. Den känns som om katten använt den som klösbräda! Jag hatar att vara förkyld.

Nyser explosionsartat utan att kunna förbereda mig. Nös nyss på min nya dator. Ger mig sjutton på att den är smittad med virus nu. Jag hatar att vara förkyld!

Inatt har jag inte sovit en blund! Vågade inte. Min allergi gör att jag ibland svullnat i tungan och det har gjort att jag fått andningsbesvär och nattens förkylningssymtom liknar detta. Så fort jag höll på att slumra till blev jag klarvaken av rädsla för att tungan höll på att svullna. Har varit uppe säkert tio gånger inatt och räckt ut tungan åt min spegelbild. Man blir lite nojig när man råkat ut för andnöd ett par gånger.

Det värsta med alltihop är att jag inte kan gå till jobbet. Jag lämnar min arbetskamrat (syrran) i sticket. Hoppas hon får ut en vikarie som kan närvara, i varje fall passivt.

Nu skall jag lägga ifrån mig datorn bredvid sängen och stoppa in en ny papperstuss i näsan (stor som en halv hushållsrulle). Jag hatar att vara förkyld!

...och bröllop...

Efter helger med besök på värdshuset och i vilda västern samt medeltiden kunde man tro att måttet var välfyllt, om än inte rågat. Men i lördags fick vi uppleva något verkligt fint.

Vi bevistade ett bröllop i Bosebo kyrka, där min gamla barndomsvän Yvonne, förnyade sina ätenskapslöften till sin man sedan 43 år, Gustaf.

Det var rörande att se dem förklara varandra sin kärlek på nytt. För 43 år sedan var jag vittne, tillsammans med min dåvarande man, till när de första gången lovade varandra trohet. Under dessa 43 år har jag många gånger hört dem förklara att de älskar varandra mer nu än när de inledde äktenskapet. Detta är fantastiskt.

Den första gången var det inget stort bröllop, utan det hela avlöpte diskret i Öjaby kyrka med bara oss vittnen. Men det kompenserades i lördags med ett femtital gäster som förplägnades med massor av god mat i församlingshemmet. Levande musik av en fyrmannaorkester från Anderstorp och av virtuosen Runo Runesson. Mycket trevligt alltihop! Stort Grattis kära brudpar!

Från Medeltiden till Vilda Västern

Som framgår av bilderna fanns stora delar av familjerna Krafft och Ilhammar representerade.
Vi var inbjudna till årtiondets fest i slutet av augusti. Tre fyrtioåringar firade tillsammans i en fantastisk lada, iordningställd i västernstil. Även ett live band fanns på plats i ladan på en upphöjd scen och i den välfyllda baren serverade den flirtiga "Brandy" drinkar.

Vår Daniel var en av fyrtioåringarna och Jennie var naturligtvis delaktig i planeringen.

Jag har aldrig varit på en mer välorganiserad fest med över 120 gäster. Redan innan gästerna upptäckte att de behövde något var saken fixad. Som när Jennie delade ut plädar i samma ögonblick som man fick första rysningen av den råa kvällsluften. Maten serverades innan man upptäckte att det fanns en rynka att fylla ut och godispåsar till barnen dök upp ut tomma intet innan sötsuget satte in. som sagt; helt fantastiskt!

De charmerande värdarna fick alla på gott humör med sin värme och humor! Det blev en fest man aldrig glömmer!

Wärdshuset Digermjöden

Vårt värdshus, Digermjöden står nu klart och invigdes i vänners glada sällskap de senaste helgerna!

Visst är det pretentiöst att kalla denna lilla stockvirkesstuga för värdshus, men allt har sin förklaring.

Man kan undra vad som föranleder en pensionär att frivilligt lägga mellan fem och sju timmar om dagen, helg som vardag på att släpa fram stockar (med hjälp av fyrhjuling) efter att ha fällt dem i egen skog. Egenhändigt bygga stock för stock på höjden tills en stuga står där i gläntan. Jag måste nog börja från början.

De som följt min blogg några år vet att vi för två år sedan hade byggt en riskoja i medeltidsstil för att överraska våra kära vänner från Onsala på vår kräftskiva som vi årligen har i Onsala eller hos oss. Vi ville ha ett tema och valde medeltiden vilket vännerna nappade på och kom vandrande nedför den lilla grusvägen iklädda dåtida mundering.

Jag behöver väl inte säga att festen blev lyckad? Alla levde sig in i sina roller med liv och lust som framgår av bloggen i 2010 års version. Temat var visst värt att upprepas tyckte man.

När festen var över och kojan så småningom vissnade, beslöt min händige make att det även i år, 2012, skulle byggas en koja, dock något stabilare. Den första april satte han igång med att fälla tolv granar av lämplig grovlek. Han stegade upp fem gånger tre meter för att hålla sig inom tillåtna mått och började knuta timmer. När ramen var tre stockar hög hade han tänkt nöja sig med detta och lägga på ett kraftigt lutande tak på detta. Han funderade lite och kom fram till att man skulle få luta sig framåt inomhus om man satt för nära väggarna/taket. Det fick nog bli några fler stockar på höjden.

Sen kom frun och lade sig i. D.v.s. undertecknad.

Maken hade tänkt göra ingång på ena gaveln och eventuellt ett fönster på den andra. Men frun hade andra idéer. Hon undrade försynt om det var mycket svårt att lägga ingången på en långsida. Skulle stockarna ändå bli fler på höjden kunde man kanske ha dörren där och även ta en del av taket i anspråk till denna. Min käre man är både öppen för förslag och har ett väldigt rörligt intellekt så vips började han ändra ritningarna.

Så med facit i handen står där nu en byggnad istället för en koja. Den har ingång på långsidan och när man kommer in har man en bar till vänster och en sittvrå för 10-12 personer till höger. En härlig liten kamin med varmvattenberedare i koppar rakt fram. Ett fönster på höger gavel och diverse hyllor bakom baren till vänster. Efter fyra månaders slit; ett värdshus!

Jag har faktiskt ockå lagt ett antal timmar på stugan. För att göra det tätt mellan stockarna har jag "drevat" in mossa i springorna. Vi plockade 22 fulla kassar med mossa och jag satt en hel vecka av min semester, sju timmar om dagen och tryckte in mossan med hjälp av en gammal matkniv. Och tätt blev det! Man kan inte fatta hur effektiv den gamla metoden var. Det blir jättevarmt i stugan på bara några minuter, när man tänt i kaminen.

Förrförra helgen hade vi nöjet att inviga Wärdshuset Digermjöden med våra vänner Helene och Arne. Berömmet värdshuset fick värmde lika mycket som kaminen.

Nu, under den gångna helgen var vi tillbaka till medeltiden igen. Målet för resan var nått.

Det hör till saken att vi under flera år skojat om några fiktiva varelser som vi kallar "håseflanar" för att de på olika ställen lämnat strumpor fyllda med öl eller cider hängande i träden. Dessa gömmor har vi med våra gäster skördat. "Håseflanarna" har visat sig vara riktiga "typer" som vi fått köra bort från våra domäner då och då. Men i år visade det sig att någon annan hunnit före oss till "håsorna". Sockarna var tomma där de hängde i trädet. Förklaringen kom senare på kvällen.

Vi fick ta med våra gäster till Wärdshuset Digermjöden för att släcka törsten. De visade stor förtjusning för vår bygge och vi passade på att intaga förplägnad också när vi ändå var där. Men det som verkligen satte sin prägel på pubkvällen var ett oväntat och lite skrämmande besök....

Vid halvtiotiden på kvällen när stämningen var hög hördes plötsligt ett blåshorn eller kanske, som det lät, ett jakthorn. Jag tänkte genast på orcher men tonen i hornet stämde inte riktigt. Det påminde närmare om ett alvhorn i tonen. Jag steg utanför dörren och höll på att bli omkullsprungen av min man som varit ute i ett privat ärende. Han var jagad flämtade han fram, så vi tog oss skyndsamt in och reglade dörren.

Det dröjde inte länge förrän vi märkte något vid fönstret. En varelse med stora spetsiga öron stirrade in på oss. Några av oss skrek högt. Jag öppnade skvallerluckan i dörren och kikade ut. Det jag såg fick mig att våga öppna dörren helt.

Där i eldkorgarnas sken stod tre undersköna varelser i böljande dräkter. Deras spetsiga alvöron och mystiska silvertecken på kinderna avslöjade deras höga väsen. Framför oss stod en högalv och två skogsalver i kostbara klädnader. Naturligtvis bad jag dem skyndsamt att stiga in i vår enkla boning och kände mig hedrad när de med stor värdighet steg in i baren.

När jag hälsat på alviska hade jag nästan uttömt mitt förråd av alviska så jag bad dem ha vänligheten att tala vårt språk vilket de gjorde utom när de talade sins emellan. Jag fick äran att servera förfriskningar till dem och efter att de intagit dessa bjöd de på förtrollande vacker sång i stämmor. De var med sorg och saknad vi såg dem i alvljusets skimmer försvinna in i den djupa skogen. Vi visste att vi i framtiden inte längre skulle ha problem med håseflanarna. Det hade alverna sett till.

Ja, så var Wärdshuset Digermjöden invigt ordentligt. Så många prominenta gäster kan ju inte annat än båda gott för dess framtid! Både jag och Stickan ser fram emot många glada stunder där tillsammans med alla vänner, framöver. Så låt oss veta när ni har vägarna förbi! Dörren står på glänt....

 

Tillbaks

När man märker hur länge det är sedan jag skrev, kan man tro att komplikationer tillstötte efter hudbettet.
Ingen fara!

Det är bara tidsbrist som föranlett att jag inte bloggat.

Men det har hunnit hända en hel del sedan sist. Jag har köpt ett växthus, t.ex.

Det är bara c:a 6 m2, men jag har inrett det efter egna idéer och med min förträfflige makes hjälp.
Dessförinnan måste det ju monteras. Trodde jag gjort ett klipp när det fallit från 3.990:- till 2.990:- i pris. Men attans, innan sommaren var slut var det nere i 1.990:-!

Det är nog lite sniket att tänka så. Men jag retar mig på den förlorade tusenlappen.

Stig hjälpte mig att bygga en ram efter att jag röjt och frilagt mark där det skulle stå. Massor av ljung och torv. När ramen låg "i våg" som maken säger, så målade jag ramen med kallasfalt och fyllde botten med grus och sand.
Sedan hjälptes vi åt att montera alla delar i en viss ordning. mer pill än man tror. Som väl är gillar vi sådant pyssel. Och en snäll granne har vi med eget grustag.

Jag var lite väl optimistisk när det gällde temperaturen för jag hade köpt 16 små pelargoniaplantor, som frös när tempen utan förvarning gick ner till -9. Jag lyckades rädda 9 av dem och fick dem att komma igen mot alla odds.
Nåväl, jag planterade tomatplantor som ger massor med tomater. Har aldrig ätit så många tomater som i år. Purjolök och persilja samt dill blev också rikligt skördade.

Men egentligen är det kringmiljön jag är mest nöjd med.

Jag röjde mark och gjorde trivselhörnor på båda sidor om växthuset. Stig byggde både en ny kompostlåda åt mig, en lång bänk till insidan av växthuset samt en skräplåda för icke-komposteringsbart material. Det blev en liten oas, där man kan sitta och ta en kopp kaffe eller en näve smultron från smultronkrukorna. Mysigt!