Visst är det pretentiöst att kalla denna lilla stockvirkesstuga för värdshus, men allt har sin förklaring.
Man kan undra vad som föranleder en pensionär att frivilligt lägga mellan fem och sju timmar om dagen, helg som vardag på att släpa fram stockar (med hjälp av fyrhjuling) efter att ha fällt dem i egen skog. Egenhändigt bygga stock för stock på höjden tills en stuga står där i gläntan. Jag måste nog börja från början.
De som följt min blogg några år vet att vi för två år sedan hade byggt en riskoja i medeltidsstil för att överraska våra kära vänner från Onsala på vår kräftskiva som vi årligen har i Onsala eller hos oss. Vi ville ha ett tema och valde medeltiden vilket vännerna nappade på och kom vandrande nedför den lilla grusvägen iklädda dåtida mundering.
Jag behöver väl inte säga att festen blev lyckad? Alla levde sig in i sina roller med liv och lust som framgår av bloggen i 2010 års version. Temat var visst värt att upprepas tyckte man.
När festen var över och kojan så småningom vissnade, beslöt min händige make att det även i år, 2012, skulle byggas en koja, dock något stabilare. Den första april satte han igång med att fälla tolv granar av lämplig grovlek. Han stegade upp fem gånger tre meter för att hålla sig inom tillåtna mått och började knuta timmer. När ramen var tre stockar hög hade han tänkt nöja sig med detta och lägga på ett kraftigt lutande tak på detta. Han funderade lite och kom fram till att man skulle få luta sig framåt inomhus om man satt för nära väggarna/taket. Det fick nog bli några fler stockar på höjden.
Sen kom frun och lade sig i. D.v.s. undertecknad.
Maken hade tänkt göra ingång på ena gaveln och eventuellt ett fönster på den andra. Men frun hade andra idéer. Hon undrade försynt om det var mycket svårt att lägga ingången på en långsida. Skulle stockarna ändå bli fler på höjden kunde man kanske ha dörren där och även ta en del av taket i anspråk till denna. Min käre man är både öppen för förslag och har ett väldigt rörligt intellekt så vips började han ändra ritningarna.
Så med facit i handen står där nu en byggnad istället för en koja. Den har ingång på långsidan och när man kommer in har man en bar till vänster och en sittvrå för 10-12 personer till höger. En härlig liten kamin med varmvattenberedare i koppar rakt fram. Ett fönster på höger gavel och diverse hyllor bakom baren till vänster. Efter fyra månaders slit; ett värdshus!
Jag har faktiskt ockå lagt ett antal timmar på stugan. För att göra det tätt mellan stockarna har jag "drevat" in mossa i springorna. Vi plockade 22 fulla kassar med mossa och jag satt en hel vecka av min semester, sju timmar om dagen och tryckte in mossan med hjälp av en gammal matkniv. Och tätt blev det! Man kan inte fatta hur effektiv den gamla metoden var. Det blir jättevarmt i stugan på bara några minuter, när man tänt i kaminen.
Förrförra helgen hade vi nöjet att inviga Wärdshuset Digermjöden med våra vänner Helene och Arne. Berömmet värdshuset fick värmde lika mycket som kaminen.
Nu, under den gångna helgen var vi tillbaka till medeltiden igen. Målet för resan var nått.
Det hör till saken att vi under flera år skojat om några fiktiva varelser som vi kallar "håseflanar" för att de på olika ställen lämnat strumpor fyllda med öl eller cider hängande i träden. Dessa gömmor har vi med våra gäster skördat. "Håseflanarna" har visat sig vara riktiga "typer" som vi fått köra bort från våra domäner då och då. Men i år visade det sig att någon annan hunnit före oss till "håsorna". Sockarna var tomma där de hängde i trädet. Förklaringen kom senare på kvällen.
Vi fick ta med våra gäster till Wärdshuset Digermjöden för att släcka törsten. De visade stor förtjusning för vår bygge och vi passade på att intaga förplägnad också när vi ändå var där. Men det som verkligen satte sin prägel på pubkvällen var ett oväntat och lite skrämmande besök....
Vid halvtiotiden på kvällen när stämningen var hög hördes plötsligt ett blåshorn eller kanske, som det lät, ett jakthorn. Jag tänkte genast på orcher men tonen i hornet stämde inte riktigt. Det påminde närmare om ett alvhorn i tonen. Jag steg utanför dörren och höll på att bli omkullsprungen av min man som varit ute i ett privat ärende. Han var jagad flämtade han fram, så vi tog oss skyndsamt in och reglade dörren.
Det dröjde inte länge förrän vi märkte något vid fönstret. En varelse med stora spetsiga öron stirrade in på oss. Några av oss skrek högt. Jag öppnade skvallerluckan i dörren och kikade ut. Det jag såg fick mig att våga öppna dörren helt.
Där i eldkorgarnas sken stod tre undersköna varelser i böljande dräkter. Deras spetsiga alvöron och mystiska silvertecken på kinderna avslöjade deras höga väsen. Framför oss stod en högalv och två skogsalver i kostbara klädnader. Naturligtvis bad jag dem skyndsamt att stiga in i vår enkla boning och kände mig hedrad när de med stor värdighet steg in i baren.
När jag hälsat på alviska hade jag nästan uttömt mitt förråd av alviska så jag bad dem ha vänligheten att tala vårt språk vilket de gjorde utom när de talade sins emellan. Jag fick äran att servera förfriskningar till dem och efter att de intagit dessa bjöd de på förtrollande vacker sång i stämmor. De var med sorg och saknad vi såg dem i alvljusets skimmer försvinna in i den djupa skogen. Vi visste att vi i framtiden inte längre skulle ha problem med håseflanarna. Det hade alverna sett till.
Ja, så var Wärdshuset Digermjöden invigt ordentligt. Så många prominenta gäster kan ju inte annat än båda gott för dess framtid! Både jag och Stickan ser fram emot många glada stunder där tillsammans med alla vänner, framöver. Så låt oss veta när ni har vägarna förbi! Dörren står på glänt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar