Den närmar sig....

.....födelsedagen

Jag menar den där dagen då man har rätt att dra sig tillbaka från arbetslivet. Eller rättare sagt den dag då näringslivet tycker att man passerat "bäst före"-datumet.

Man kan förvisso klänga sig kvar två år till om man har tur. Detta under förutsättning att ens arbetsgivare tycker att man gör skäl för lönen. Annars finns det säkert kryphål som gör det möjligt att sortera bort personal som man tycker borde lämna plats åt unga friska krafter. 

Nu var det inte min mening att låta bitter, eller ens synisk. Men som sagt så närmar jag mig 65 och har beslutat mig för att det fyrsiffriga belopp jag kommer att få i månaden inte kommer att räcka att leva på. Genom att jobba lite längre kanske jag kommer upp i fem siffror ....före skatt!!! Tvi!!!

Det verkar som vi, som skall pensioneras nu, hamnat mellan två vagnar på tåget. När jag började mitt yrkesliv gällde helt andra regler för vad man skulle få i pension. Då var det de tio mest lönsamma åren som avgjorde ens pension. Det där med att man måste placera pengar i olika pensionsfonder verkar helskumt för mej. Hur kan man begära att alla skall ha kännedom om finansvärlden? Hur kan man förvänta sig att gemene man skall veta tillräckligt om fonder och finanser för att våga spela roulett om sin framtid? 

Och nu är man där. Jag har aldrig arbetat mindre än 100 %. Jag har alltid haft underbetalda jobb. Sista 23 åren som obehörig lärare. Då kan man tycka; varför inte utbilda sig då? Nä, för jag var för gammal för att kunna ta lån eller få studiehjälp. Det fanns inte heller något nattdagis på orten så kvällsjobb var inte att tänka på som ensamstående mamma. 

Men trots att jag blivit arbetslös c:a 40 gånger (varje termin i stort sett), har jag aldrig gått arbetslös mer än som mest ett par veckor för närmare tjugo år sedan. Däremot har jag gått i ovisshet under många sommarveckor för att rektorer inte fått anställa mig förrän det stått absolut klart att inga behöriga lärare funnits att tillgå.

Men nu är jag här. Har jobb fram till jul, men förhoppningsvis även nästa termin. Jag har ofta fått frågan; hur står du ut med att leva i sådan ovisshet? Vem har sagt att jag står ut?

Man står inte ut. Jag menar, det går inte att leva normalt under sådana omständigheter. Man blir lynnig, grinig och irrationell. Under den tid som går från att man sökt jobb för nästa termin och till dess att man får besked, lever man som i limbo. Man kan inte ta semester. Vet inte om man har råd helt enkelt. Varje dag börjar med att man förvissar sig om att telefonen är på och laddad. Ifall, ifall. Sedan vågar man inte planera något. Det kan ju vara frågan om intervju. Då måste man vara nåbar.

Men snart är allt detta över. Men hur sjutton ska man ha råd att leva på bara en tredjedel av sin inkomst?
Oroar jag mig i onödan? Tror inte det. Nä, jag blir nog tvungen att hitta en extra inkomst någonstans. Föda upp exotiska djur av något slag. Eller börja tillverka något som man kan hänga en dyr prislapp på.
Det här blev djupt.

Men först får jag ju se till att fylla år. Det blir nog öppet hus helgen efter födelsedagen. Familjen är inte så stor så det finns säkert plats.

Än så länge har jag jobb så nu är det dags att lägga sig. Imorgon ringer klockan (mobilen) 05.45, och sedan är nästa vecka igång!