Så jä....a förkylda!

Snacka om däckade! Både jag och maken är helt väck! Han har inte haft feber på minst tjugo år! Jag får ju lätt febertoppar men han...! Jag har nästan aldrig sett honom sjuk!

Vad jag menar med sjuka? Vi går båda omkring som i dvala den lilla korta stund man orkar vara uppe i samband med toabesök och dylikt. Ögonen är som illröda springor värdiga vampyrer och vi driver husets uppvärmning på de pappersnäsdukar, hushållsrullar och toapappesrullar vi förbrukar i våra försök att få ut hjärnan genom näsborrarna! Äckligt? Bara förnamnet!

I förrgår försökte jag mig på att gå till jobbet trots att febern hade börjat klättra. (Svårt med vikarier.) Iprenen höll ställningarna till omkring kl nio. Då gav jag upp. Fick låna en annan elev som backup för min kollega/syster sedan stack jag hem. Hann knappt släppa väskan i golvet och sparka av mig kläderna förrän jag sov. Vaknade av att jag behövde en spann, akut.

Låg sedan under täcket till åttatiden på kvällen. Kunde ingenting äta men drack kolsyrat vatten (jag som helst  dricker kranvatten). Någon gång på natten gick jag upp och åt lite yoghurt. Sedan sov jag igen. Vid elvatiden igår lyckades jag äta ett ägg och en smörgås. En riktig vrålmåltid! Sedan var det sängen igen. Sov hela gårdagen med och vaknade vid åtta på kvällen och klämde i mig lite mer yoghurt. Försökte sitta en stund vid datorn men gav upp efter tjugo minuter. Somnade igen till midnatt. Släppte ut Tussan. Försökte vänta in henne för hon brukar inte bli ute länge på vintern (bara 10-20 minuter. Sedan hoppar hon upp i blomlådan utanför sovrummet och bankar på glaset med båda tassarna tills hon ser mig hoppa ut sängen och gå och öppna åt henne. Då står hon alltid på trappan och väntar när jag öppnar.

Halv tre insåg jag att Tussan inte kommit in. Ankmamma som man är gick jag upp, på vingliga steg, och öppnade ytterdörren och lockade på henne. Nackhåren reste sig på mig när jag hör henne tjuta skräckslaget från vad jag kunde uppfatta som bakom ladan.

Inte var jag i form att jaga bort odjur mitt i natten, men Tussan är Tussan så "... här kommer mamma!"
Jag fick på mig en jacka och vinterboots och beväpnad med en gångstav rusade jag ut på gården i riktning mot ylet. "Håll ut Tussam, mamma kommer!"

Det nästan svartnade för ögonen på mej. Ingen bra dag för räddningsaktioner. Jag drar mig till minnes en natt för tretton år sedan när vi ännu inte satt upp gårdsbelysningen och granskogen växte då som en törnrosahäck runt hus och lada. Jag hade gått och lagt mig och Stig hade satt sig för att ta ett kvällsbloss och njuta av stillheten i natten. Stillheten som plötsligt spräcktes av ett dödsvrål från baksidan av ladan. Stig for in och fick upp mig ur sängen med orden: "Nu tog räven en av katterna!"

Fick bara inte hända i min värld! Det var inte kallt ute så det räckte med badrocken och stövlar samt en ficklampa. Vi sprang båda allt vad vi kunde mot stället han uppskattade att skriket kommit från. Det var kusligt tyst nu. Natten med dess tusen ögon höll andan. Vi stod stilla på grusvägen bakom ladan med stora täta granar som en ogenomtränglig mur omkring oss och vågade knappt andas medan vi lyssnade.

Vi hoppade båda högt av skräck när det plötsligt utan förvarning rasslade till ordentligt alldeles bredvid oss. Ficklampan var inte till någon hjälp eftersom nätverket av grenar var så tätt. Det lät som om en riktigt bamsestor rovfågel flaxade sig upp mellan träden.

Jag lockade hela tiden på katterna med deras invanda "nu är det mat-ljud". Det låter inte riktigt klokt, men vi förstår varandra utmärkt. Ingen katt syntes till. Vi letade och lockade och Stig konstaterade att två av katterna var lokaliserade. Den som fattades var Kryddan, Jones katt. Vi fortsatte att leta och locka en bra stund och lättnaden var oerhörd när hon plötsligt svarade och kom linkande mot oss. Hennes ena bakben var blodigt men för övrigt verkade hon oskadad. Vi var sjukt lättade!

Nästa morgon undersökte vi grusvägen bakom ladan och hittade mycket tydliga spår efter hennes klor där hon förtvivlat försökt greppa tag i marken. Långa klösmärken!

Nåväl, allt gick ju bra till slut. Såret läkte snabbt och hon blev helt återställd. Men nu var jag åter på jakt efter något djur som var ute efter min familj. Jag blev lite förvånad när jag fick svar från Tussan inne ifrån ladan! Jag fick henne inte att lockas ut men hon morrade och grydde olyckligt därinne.

Jag var tacksam för gångstaven i min hand. Jag fick upp låset på dörrarna (katter har egen ingång) och tände ljuset. Hon var tyst nu men plötsligt såg jag henne uppe på yttersta bjälken till loftet, eller hörännet som man säger i Småland. Hon såg ut som reklamen för Tudorbatterier. Var en halv meter hög och bara en dm lång och stel som en uppstoppad katt. Hon stirrade fixerat in i det mörkaste hörnet på loftet. Jag lockade på henne men hon rörde sig inte ur fläcken.

Om jag skulle klara av att få ner henne måste jag lägga från mig staven. Skulle inte kunna klättra på stegen och samtidigt få tag i Tussan med bara en hand. Plötsligt hade hon bestämt sig för att våga röra på sig. Sakta som en kameleont tog hon ett stelt steg i taget mot stegen. Jag pratade lugnande med henne och lockade. Så började jag klättra. Efter några steg sträckte jag ut handen och fick tag under hennes mage och lyfte henne rätt upp. Hon var fortfarande stel men kände sig nog trygg för hon gjorde inget försök att komma undan när jag höll henne mot bröstet.

Då hörde jag ett blodisande morrande från det skumma hörnet. Jag fick väldigt bråttom ner för stegen och ut genom logdörrarna kan jag säga. När jag linkade mig över gårdsplanen med gångstaven i en hand och katten under andra armen, kom jag på mig själv med att muttra: "Fattar du att jag är sjuk, eller....?! Som om det var hennes fel!

Hon var själaglad över att få komma in och kunde inte sluta spinna! Vi somnade ganska snart båda två och sov till kvart över elva, när Stig väckte oss. Lika bedrövligt förkylt fortfarande.

Nu har jag nog tömt mina krafter så jag tänker dricka ett glas kolsyrat vatten och lägga mig igen.

F.n ta alla virus och bakterier!!!