Är hon inte vacker så säg!
Skulle titta på henne i morgon men det blir inte förrän på söndag. Hur skall jag kunna somna när det skvalpar i öronen?
Havet......
En doft av tång, som gör sjöfolk lyriska tycks inte ha samma effekt på vanliga dödliga landkrabbor. Jag ska inte gå in på vad jag tycker tång luktar som. Det kan stanna vid associationer till reningsverk och avloppsbrunnar.
Det är mer känslan av havet som väcker min längtan och min lyriska medvetenhet. Att ligga på en solvarm klippa med vågornas kluckande i strandkanten. Lukten av varm sand, vild gräslök och den där honungssöta doften från små gula blommor som envist naglar sig fast i havsbandet. En lätt bris som får solbrynt hud att knottra sig lite. Inte för att det blir kallt utan för att armarnas små fjun vajar i brisen. Små sandkorn som fastnar mellan tårna och en vindpust som för med sig aningen av kaprifol till mina näsborrar.
Tidlöshet. I mina yngre år bodde jag i Göteborgs östra delar men tog mig så gott som dagligen under semestern ut till Näset för att sola och bara njuta av havet. Jag kunde ta en tidig spårvagn och sedan buss ut till stranden och stanna hela dagen för att nästan sist av alla stiga på bussen hem. Man talar om att ladda batterierna. Mer tydligt än så kan det inte beskrivas. Mina solceller laddades med mättad energi, där utsträckt på stranden, och med den lyckokänsla och känsla av tillfredsställelse som sedan skulle bära mig genom den mörka årstiden, med hopp om en ny vår.
Ny tid, nytt liv .....
De senaste tjugofem åren har havet inte inneburit den avkoppling som det gjorde på 80-talet. Besöken har varit sporadiska och ofullständiga. Det är nog bara när man är ensam och inte ansvarar för någon eller behöver anpassa sig till någon som man kan skapa en intim relation med Havet. Jag saknar min intimitet med havet. Skall en segelbåt ta mig tillbaka till min egen privata 80-talsrelation till sol, vind och vatten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar