Ensam på Linnéa

Vacker vy eller hur?

Man kan inte fatta hur många master det är man ser! Hamnen är enorm!

Stig monterade en luck spärr förra helgen. Nu hålls luckan öppen. Fattar inte hur man klarat sig hittills!

Jag hann langettera en liten bit matta vid pentryt. Risken är att man "slabbar ner" där när man lagar mat, så det är bra att kunna ta ut mattan och rengöra den, utan att dra ut hela heltäckningsmattan!

Laxfilé med fritterade grönsaker och mangoraja samt egen röra. Gissa om det var gott!! Rätt gissat!! Vinet var inte fy skam heller!

I tisdags arbetade jag på förmiddagen på Segerstad. Ställde iordning och tvättade ur kylskåp o frys. Lite annat pyssel också. Jag skulle upp till Gymnasiet och hämta mitt nya avtal och eftersom jag skulle besikta motorcykeln 13.24, slog jag två flugor i en smäll. Besiktningen gick fint men eftersom det regnade lite åkte jag hem och bytte till bilen.

Sedan hälsade jag på syrran i Burseryd och träffade den mest fjäskige lille havanes pojke man kan tänka sig. Han var jättesöt och jättekelig! Skulle gärna tagit med honom hem!

Men jag hade andra planer för kvällen. Jag packade mat och kläder för några dagar och slängde in i bilen. Sen stack jag upp till Linnéa i Björlanda Kile!

Jag var lite orolig att jag inte skulle klara att hoppa ombord. Det finns ju ingen peke och inget trappsteg på kajen. Men det skulle visa sig vara lättare att komma ombord än av.

Väl ombord kunde jag ju lossa i aktern så att jag kom närmre kaj. Då var det ju inga problem att korta förtöjningarna i fören så det blev lätt att kliva ombord med alla prylar man anser vara viktiga att ha med. GPS, flytväst osv.

Sedan började ett skönt antal dygn!

Stig jobbade ju i vilket fall som helst sent och natt. Tisdagskvällen erbjöd en klar sol med sen nedgång. Jag satt och skrev och läste i sittbrunnen lika lätt som på ljusan dag, när klockan var halv tolv.

Onsdagen blev likadan! Underbart väder men vinden innehöll som vanligt kyla från havet. Men hamnen är ju så skyddad att man inte hade ont av det i sittbrunnen. Jag satt med upprullad vägg mot solen tills den drog sig föröver och sprayhooden skärmade av. Då lagade jag en delikat måltid i min ensamhet.

Varför smakar maten så gott i en båt? Jag åt alldeles för mycket och njöt av varje tugga! Vinet var perfekt till. En slurk kaffe med en chokladbit till på det, så var lyckan fullständig för smaklökarna!

Jag ville bara inte gå och lägga mig! På hela onsdagen såg jag nästan inget folk! Två båtar gav sig iväg från vår kaj men det var ju ingen jag kom till tals med. Några ungar badade med en hund borta i badviken men man ser ju inte dit från båten. Så jag var ENSAM och njöt av vart enda ögonblick!

Tidigare på onsdagen hade jag promenerat utmed badviken norr om hamnen. Det var en glad vovve som lekte i vattnet med några småpojkar. Annars inga badande. Men jag klättrade på klipporna så långt jag iddes. Där stod skyltar om att det var militärt skyddsområde och att man inte fick röra amunitionen. (Ingen risk! Vore väl värre om amunitionen ville röra mej!). Men jag gissar att det avsåg om man tog sig innåt land, upp ovanför klipporna.

Klipporna var så vackra och blankslipade av vågorna. Gott om bildningar av "jättegrytor". Floran visade sig också från sin mest spännande sida. Visst är det märkligt att blommor och andra växter klarar att klänga sig kvar i det minsta lilla veck av jord eller sand, trots den ständiga vinden! Det doftar så gott från vild gräslök, buskros och caprifol!

Min vistelse resulterade också i att jag fick lite gjort i båten. Jag hade planer på att sy ihop sista sömmen på sittbrunnsdynorna, som saknats. Nålen gick av vid första försöket. Vet ännu inget bra sätt. Måste kanske använda en syl att göra hål med först.

Däremot påbörjade jag langetteringen av vår matta och betsade klart en del detaljer. Stig hade ju monterat hållaren för pikluckan och fästet är av teak, så det blev betsat. Mitt navigationsbord hade en del sågade och nedslipade kanter som också behövde sin bets. Jag fick också gjort en del mätningar som jag behöver längre fram.

Nästa dag, torsdag, blev betydligt svalare. Inte så mycket sol, även om den kom fram då och då. Mina promenader inskränkte sig till toalettbesök och sopslängning. Men på sitt sätt njöt jag av även denna dag. Lugnet, trots vidbyar som fick masterna att vina och skoten att smattra. Den inre stillheten när jag gått ner i ruffen för att koka en kopp kaffe och läsa Camilla Läckberg. Eller som jag gjorde, studera sjökort och kolla GPS:en. Letade reda på Örns camping, dit vi planerar att gå för att trivas med våra kära vänner, på semestern. Ser verkligen fram emot detta! Se upp Eiton och Gullevi! Snart kommer vi!

På torsdagkvällen var det fortfarande folktomt. En och annan syntes polera på sin båt och jag såg två käcka taxar i orange flytvästar som kilade runt som ekorrar på en båt vid vår brygga. De blev väldigt fjäskiga när jag kom så jag beslöt ignorera dem eftersom jag var rädd att de skulle försöka hoppa upp till mej och kanske drutta i vattnet. Kände inte för en till simtur!!

Tillsist var avskedets stund kommen. Det kändes svårt att lämna vår kära lilla Linnéa, för att åka hem. Svårt i mer än ett avseende. Jag höll nämligen på att inte kunna ta mig iland!! Klumpiga jag!

När jag burit iland allt jag skulle ha med, inklusive GPS och flytvästar, korsförtöjde jag tamparna i aktern, vilket innebar att avståndet till bryggan blev mycket längre. Hade bara en påse skräp med mej i handen. Vinden låg ju på från väster också. Hur jag än drog i förtöjningstamparna i fören, så blev avståndet bara kortare i några sekunder och jag hann inte våga språnget.

Jag provade med att kasta upp skräpet på kajen så jag skulle få händerna fria. Påsen innehöll också vinflaskan (för att ingen ska tro att jag super kan jag berätta att det var samma flaska som jag och Stickan påbörjade till räkorna sist vi var i båten, tillsammans), som nu var tom.

Klirret hade troligen hörts för plötsligt hörde jag en röst: "Vill du ha hjälp?" Den rösten hade sagt samma sak vid ett annat tillfälle. Jodå, det var båtgrannen Jonas, som hjälpt till att dra upp Afrodite ur vattnet. Nu fick han hjälpa till att dra upp matte på kajen. PINSAMT!

Han var verkligen trevlig! Han hade ju tidigare erbjudit sig att hålla ett öga på Linnéa när vi inte är där. Han sa också att han bor så nära (Lilleby) att han åker gärna ut och kollar om vi är oroliga för något, så jag fick hans telefonnummer. Vet inte om Stig fått det tidigare, men för säkerhets skull. Tänkte på att vi hade behövt numret sist vi åkte hem när vi hade glömt ta ner flaggan.

Nåväl, det var med stor saknad jag lämnade Linnéa, väl förtöjd, märk väl! och drog mot Småland.Nu sitter jag här vid datorn och längtar redan tillbaks!