I tolv år har hon varit vår livskamrat och vi hoppas på många år till! Förra året var vi rädda för att förlora henne. Hon hade fått en gigantisk knöl i en spene. Den var stor som en rejäl vindruvsklase! Vi hade inte henne försäkrad (ett misstag som begicks när vi bytte försäkringsbolag) så 12.000:- gick det kalaset på hos veterinären. Men det går inte sätta pris på ett liv. Vi köpte lite mer tid för oss själva att njuta av hennes sällskap!
Hon blev helt återställd, trots att operationsstygnen gick upp gång på gång och blottade en krater stor som en medelstor mango. Till sist lät man det stanna öppet. Två gånger om dagen fick jag spola med koksaltslösning och applicera ett plåster i gelform, som förseglade och höll rent medan öppningen läkte inifrån, sakta men säkert. Det syns knappt någonting nu längre, fast det var så stort! Härligt!
Jo, hon är tolv nu, men leker som en valp när tillfälle bjuds. Hon jagar katter när hon är ute och annars tar hon bara en glädjerunda runt huset när husse eller matte kommer hem. Full av liv och glädje! Sånt är inte mätbart!
Det pågår en ständig strid mellan Stig och mig själv angående hennes utfodring. Behöver jag säga att hon håller på Stig. Det är nämligen från hans håll allt onödigt och fettbildande kommer. Jag ger henne torrfoder i rekommenderad mängd. Detta måste jag ofta minska på eftersom jag sett feta godbitar hamna i hennes skål när husse tror att jag inte ser det. Onödigt!
Därför väger vår kelgris alldeles för mycket för att man ska orka hjälpa henne hoppa ombord och iland flera gånger om dagen för rastning. Men det är bara att bita ihop och planera väl. Det är ju pulpit och förstag ivägen i hoppet så man får trassla emellan henne så hon inte hamnar utanför relingen med benen.
Nu är det strax dags igen. Vet inte när vi åker ner. Jag har en lätt släng av mitt Quinkes ödem på ena läppen så det är ju bra om det är mörkt när vi kommer ner till båten. Annars kanske grannarna tror att jag har en elak man. Nu ska jag till jobbet en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar