Nyräddad vovve!
Matjesill och färskpotatis med gräddfil och gräslök! Mmmmm....!
Såhär vacker blev hon efter åtta månaders slit!Nu i helgen var vi nere och ställde i ordning Linnéa af Småland efter sjösättning och påmastning. Massor av smådetaljer. Men allt gick bra..... nja, förutom att undertecknad fick ett oönskat dopp i hamnbassängen.
Vår kära briardtik, Afrodite, är ju ingen van skeppsvovve trots sina tolv år. Men hon älskar att vara med i alla sammanhang. Med mycket möda och stort besvär måste hon med sina närmare 40 kg lyftas av och på båten varje gång. Hon har svårt att gå på däck med sina spretiga klor och brist på sjöben.
Men hon vill så gärna vara där vi är och vid ett tillfälle kom hon upp på däck från sittbrunnen och fick beröm för det. Nästa gång hon ville upp på däck var jag nere i ruffen och husse, Stig uppe på däck. Afro hade inte på sig sin flytväst tyvärr. Plötsligt hörde vi bara ett skrapläte och ett plums. Jag hörde Stig skrika på Afro, men hon hör ju så illa så det var nog ingen idé.
Jag tog mig upp så snabbt jag kunde och fick syn på henne just när hon simmade in under bryggan. Hon var ju helt disorigenterad och hade ingen aning om vart hon skulle simma. Stig försökte få till ett lasso av en tamp, för att försöka fånga in henne på något sätt. Jag insåg att vi aldrig skulle få upp henne så och hamnen är ju jättestor så jag slet av mej kläderna (tänkte inte på att be-hån följde med tunikan över huvudet) och hoppade i vattnet i bara trosorna.
Jag simmade ikapp henne och när hon fick syn på mej kom hon mot mej så det var inte svårt att dra med henne bort till vår badstege. Problemet var hur vi skulle få upp henne därifrån. Jag löste en del av problemet genom att dra upp mina fötter på nedersta stegpinnen samtidigt som jag höll högre upp med ena handen. Sedan drog jag upp Afro på min mage och lyckades genom att lyfta henne med magen få upp henne så högt att Stig fick tag om hennes nackskinn och en båtgranne kom och tog tag i hennes framben och de lyfter gemensamt upp henne ur vattnet.
Så fort de fick upp henne var jag bortglömd och fick klara mig upp bäst jag gitte. Jag var alldeles skakig i benen och hade kanske behövt en hjälpande hand. Men p.g.a. mina bara bröst var jag lika glad att de glömt bort mej. Pinsamt!
Senare gick Stig bort och gav grannen några öl som tack för hjälpen och då undrade denne om dom inte kunde få kasta i hunden en gång till! Typiskt göteborgskt!
Huvudsaken var ju att allt slutade lyckligt! Sedan får jag väl hålla på och rodna varje gång jag ser en båtgranne, tills saken är bortglömd! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar