"Grejer till båten...."

Det är ett uttryck jag hört på skämt ett antal år nu. Man skojar och säger det när man kommer hemdragande med en massa kassar: "Grejer till båten...!"

Det låter lite avväpnande, sådär. När man kanske köpt något man inte direkt vill redovisa, utan smyger in lite skamset.

Men nu vet jag vad det innebär. "Grejer till båten".

Till en båt kan man köpa hur mycket grejor som helst. Slå upp Biltemas sidor med båtgrejer, så ser ni vad jag menar! Kan slå vad om att du, om du inte har båt själv, inte vet vad hälften ska vara till! "Halkip, knap, impeller!" Sug på den du!!

Och priserna! Tur att Biltema finns. Köper man från en båtfirma kostar fläsket betydligt mer!

Nåväl, vi tänker åka till Biltema i Halmstad eftersom det ligger nära till hands att tro på ett gediget båtsortiment på lager, eftersom Halmstad ligger vid kusten. Får se om vi kommer iväg.....

I morgondimmans blekhet

På väg till jobbrelaterad kurs i Borås. Var där igår också.

Jag har haft oflyt sista veckan. Först det där med akuten och nu igår (det var kurs då också) blev jag magsjuk på hemvägen. Illamående med magknip hela vägen hem! Skit! Verkligen!

Jag hann knappt innanför badrumsdörren förrän "all hell broke lose"!

Jag tillhör de få förunnade med plåtmage. Saknar den där genen som man måste ha för att kunna få vinterkräksjukan. Eller också är det tvärt om. Att jag har den där genen som gör en resistent mot vinterkräksjukan. Blir aldrig sjuk i nämnda sjukdom i allafall.

Men igååååår! Det måste varit någon sorts matförgiftning, för jag har aldrig upplevt något liknande! Jag ska tillbaka till samma ställe idag, så jag kommer att prata med dem där. Jag satte i mej en kopiöst stor mängd godis där också, så det i sig själv kan ha utlöst det hela. Vill därför inte anklaga någon.

F.ö. kan jag rekommendera Pulsen Konferens i Borås, å det varmaste! Det är nog den bästa konferenslokal jag varit på. Supertrevligt bemötande och jättegod mat med specialmenyer för olika allergier och dylikt. Ingenting var omöjligt för dem! Därför har jag svårt att tro att det var deras fel. Det var nog mitt godisätande. Normalt äter jag inte så mycket godis nuförtiden. Men när man har en heldags föreläsning och måste hålla sig pigg känns det rätt att höja blodsockret med lite godis.

Nu måste jag sticka medan morgondimmorna sakta skingras över mossen. Verkar bli en fin dag!

Dödsångest

Kanske inte riktigt. Men den som någonsin utsatts för kvävning i någon form vet vad jag menar.

Som jag nog nämnt är jag en envis rackare som vägrar ge upp.

Jag ska berätta vad som hänt. Ska bara göra dig lite nyfiken, förhoppningsvis.

Jag har ju en allergiform som heter Quinkes ödem, eller en överkänslighet, rättare sagt. Den drabbar mej när jag fått i mig citronsyra, som ju finns i allt från kakor till läsk. För att ingen ska tro att jag lever på kakor och läsk, kan jag säga att de flesta färdiga såser, kryddor, frukter, dressingar, över huvud taget färdigfabricerad mat, innehåller citronsyra.

Vid ett utbrott av allergi svullnar mitt ansikte upp till (förhoppningsvis) oigenkänlighet. Men något nytt och skrämmande inträffade igår morse!

Min tunga svullnade!
Jag vaknade kvart i fyra på morgonen av att jag inte kunde andas. Då var högra sidan av tungan nästan som en halv bordtennisboll. Eftersom jag vet att svullnaden brukar öka i flera timmar innan den vänder oavsett medicinering, visste jag att det var ambulans som gällde.

Eftersom jag redan började förlora talförmågan (stoppa en tennissocka i munnen och försök prata!) rusade jag in till Stig med en lapp där det stod: Hjälp mej ringa ambulans, jag kan inte andas!
Int. ... gjorde han det inte!
Han var nyvaken för han skulle till jobbet, men fattade ingenting. Jag rusade ut i köket och lyckades få tag i kortisontabletter som jag löste upp i vatten och tog 16 st av på en gång. (Mindes att jag fått den dosen på Gotland efter ett getingstick). Hade min man ringt till ambulans under tiden? Nä...!
Han var fortfarande yr i mössan och stod i hallen. Jag vet att jag väste: "Vill du jag skall dö?" Tog sedan själv telefonen och ringde 112. Lyckades pressa fram de nödvändiga uppgifterna och så var ambulansen på väg!

Det tog inte många minuter för den att komma ut till Stockholmen men jag hann slänga på mej kläderna. Försökte få kontakt med min son som sov på övervåningen genom att ringa hans mobil och där också försöka göra mig förstådd. Inte lätt, för hans telefonsvarare gick in. Då bankade jag i vardagsrumstaket med en eldgaffel. Inte det heller hörde han. Det visade sig senare att han släckt sin lampa bara 45 minuter tidigare, så han sov i sin permasömn!

Ambulansens personal var superduktig!
Jag fick genast uppkoppling till en dator via tio elektroder på olika ställen på kroppen. De kunde följa min andning såväl som EKG på en monitor. Fick en spruta med tavegyl (starkt antihistamin) direkt i en åder. Samt en ansiktsmask med adrenalin/syre.

När vi kommit till Anderstorp kunde jag inte få fram ljud längre utan visade att jag ville skriva på något. Fick tag i en baksida på någon rapport som sköterskan hade och skrev där upp allting som jag kunde komma på om vad jag reagerat mot, vad jag tagit för mediciner och hur förloppet brukar vara. Jag tänkte att om jag blir medvetslös har de ingen att fråga.

Sköterskan sa att under 12 år som sköterska har hon aldrig fått den assistansen! Kul! Hon var nog rätt nöjd med mig kändes det som! Men vad gör man inte för att överleva?

Som du förstår gjorde jag det! Överlevde, alltså!

Ambulansfärden tog noll tid till Värnamos akut. Jag hade också en enorm tur för det fanns inget folk i kö i väntsalen utan jag kom direkt in!

Igen uppkopplad och där fick jag dropp, med mer antihistamin förstod jag. Sedan flyttades jag över till intensiven där jag fick ligga resten av morgonen. Då hade tungan börjat bli mindre. Vid 8-tiden kunde jag prata lite igen.

Det är ju alltid en ström av läkare och systrar när man ligger på intensiven och alla ville ju höra hur jag mådde. Det var gott att ha ett block att skriva på då. Kunde bara visa upp det för den som frågade!

Vid halv nio ringde jag och fick tag i min son. Stig hade väckt honom innan han gick till jobbet så han visste vad som hänt. Vi kom överens att jag skulle ringa när jag ville bli hämtad.

Klockan 12.00 fick jag upp en tallrik mat med både citronsyra och smakförstärkare som jag inte tål. Tur att man var så medveten att man ställde frågor. Annars hade jag varit tillbaka vid 8-tiden igen. Sedan fick jag en tallrik vegetarisk mat som tydligen var o.k. men för säkerhets skull tog jag en cetirizin tablett så fort jag kom hem.

Idag mår jag bra!

Nu undrar du kanske vad det var som utlöste anfallet? Svar; vet inte!

Jag lagade lite käk till Jones och Stig eftersom jag själv ätit middag på jobbet. Men det såg så gott ut att jag ville smaka lite själv så jag åt en tallrik. Det var kycklingfilégryta med fritterade brytbönor. Brytbönorna kryddade jag med en färdig blandning örtsalt. Jag drack även ett halvt glas rödvin till maten. Stig hade lite vindruvor som han skulle ha med till jobbet och jag brukar tåla sådana (innehåller ju vinsyra i första hand) så jag tog en näve och sköljde dem naturligtvis. Jag åt också lite Hermankaka till efterrätt.

Men nuuuu! just nu kom jag på vad det var jag blev sjuk av!!

Eftersom jag inte tänkt äta själv utan bara lagade till killarna, använde jag en krydda i kycklinggrytan! Café de Paris! Det är Alpnaering som tillverkar den och just nu läste jag på burken. En av de många ingredienserna är CITRONSKaL!! Hur har jag kunnat missa det!!!

Sådär! Nu kan jag komma tillbaks till detdär med dödsångest. Vet ju att jag inte är den som bara ger upp och lägger mig ner och dör. Kämpar absolut "to the bitter end", som ju inte inföll just denhär dagen!
Kanske hade min älskade mor ett finger med i spelet. Det skulle nämligen varit hennes 88-åriga födelsedag om hon inte så brutalt tagits ifrån oss redan för 23 år sedan. Grattis mor!

Och jag som tiggt om ett växthus i sju år!

Det här hamrade dom upp på två dar, Stig och Jones. Då gick det undan!

Det är ju skillnad på bygge och bygge!

Nu är jag ju glad att Linnéa får sitt skjul, men jag som tiggt om ett växthus sedan Gudrun tog med sig mitt förra ut i skogen, har lite svårt att förstå logiken! Men dummare är jag ju inte än att jag förstår att båthus låter bättre än växthus. För att inte tala om utedass!!

Det fanns ett litet gulligt utedass kloss intill ladugården. Det var nog lite murket (men säkert inte använt på fyrtio år) men plötsligt rev min man (som alltid har för mycket att göra) ner det medan jag var på jobbet. Jag hade fått ett löfte om att det skulle byggas nytt på ett bättre ställe. Det är nog åtta år sedan nu och det är tur att man inte behövt hålla sig den tiden, för jag har en känsla av att vill jag ha ett utedass får jag bygga det själv.

Lätt att riva ned men näst intill omöjligt att få upp det enligt givna löften!

Samma sak med att såga ner träd. Hoppsan! Var det det trädet vi skulle spara till barnbarnens gunga? Det glömde jag!

Hörs det att jag håller på att ilskna till? Bäst att sluta nu.

Båtskjul!

Nu byggs det på Stockholmen! Vi har inte gett oss in i varvsindustrin, men det ska bli ett båtskjul som Stickan kan vara i även när vintern brutit ut ordentligt. Det blir inte vackert, det kan jag inte påstå, men när man får lov att använda gammalt byggnadsmaterial, så får det bli som det blir. Det är ju Linnéa som ska bli fin, inte skjulet!!

Linnéa är hemma!

Tänk att äntligen är Linnéa hemma på Stockholmen!

Hon känns stor, vacker och misskött! När jag kom hem från jobbet stod hon där på gården och i sittbrunnen satt min dyre make! Jag klättrade naturligtvis upp så fort jag kunde och där satt vi och torrseglade tills det var dags att hämta sonen vid bussen!

Avmastning

Nej, jag har inte stavat fel! Det gäller inte avmaskning utan avmastning!
Vår båt!!! Den förtjusande Linnéa af Småland!

I söndags var nämligen maken och undertecknad i Göteborg, Björlanda Kile, och tog ned masten på vår kära båt. Tänk att vi fixade detta på egen hand, med hjälp av en mastkran som gissa vem skötte! Just det! Jaaag!

Det gick alldeles strålande och strålade gjorde även solen över en stilla hamn! Otroligt så bra allt gick!

Båten kommer till Stockholmen tisdag!

62 år idag!

Inte mycket att orda om...

Inte någon prestation egentligen.

Ändå ... man blir så glad när någon kommer ihåg!

Inte minst förvånad! Min käre make överraskade mej med stor rosenbukett på köksbordet när jag vaknade! Varmt röda med långa stjälkar! På kortet står det att jag inte får någon ny BMW, från en fattig äkta man i år. Jag får väl svälja besvikelsen och nöja mej med en segelbåt!

Mina elever med sociala begränsningar, firade mej under ledning av Maggan, min kollega. Jag kunde inte hjälpa att jag blev rörd! Speciellt när jag fick en stor kram, helt spontant! Det kallar jag att fira!! Dessutom fick jag en jättesöt S:t Paula i kruka, av mina förtjusande arbetskamrater!

För övrigt är jag inte upplagd för firande idag för jag har ett präktigt Quinkes ödem utvecklat i kindpåsarna (hamstervarianten) samt fläskläpp på höger överläpp och vänster underläpp. Inget att hänga läpp för tycker lustigkurrar, som min man!

Eller som min son uttryckte det vid ett tillfälle: "Det där är ingen läpp, mamma. Det där är en mule!!"
Bussigt!
Nä, det blir ingen bild till dethär inslaget!!

Däbbd i däsad

Förkyld igen!!
Varför kan föräldrarna till sjuka barn inte se att barnen är sjuka???
Eller skickar de med flit dem till skolan för att det är svårt att ha dem hemma? Vi, som jobbar med eleverna ser ju alltid rinnande näsor, röda ögon och bleka ansikten. Vi hör också hostningar och nysningar! Självklart, när vi jobbar så nära pojkarna. Föräldrarna borde också se vad vi ser!!

Det drabbar verksamheten katastrofalt, när både personal och elver är sjuka. Idag borde jag egentligen stanna hemma, med tanke på att jag är vrålförkyld. Men så länge jag inte har feber måste jag försöka eftersom min kollega passar sjukt barn hemma. Min andra kollega jobbar inte bara halvtid och kan inte gå upp i tid p.g.a. sjukdom.

Idag löser vi problemet med en vikarie från gymnasiet, som hoppat in ibland, även om det är länge sedan nu. Det ska nog gå bra! Hon är mycket kompetent! Och mysig! Sånt gillar våra pojkar! Välkommen, Mia!

Under tiden får jag fortsätta att fräsa och torka snoken! Otrivin, var ingen dum grej! Rensade näsan direkt! Men man kan nog inte använda det för ofta. Nä, nu måste jag kila... Hoppas jag inte smittar någon idag!

Tillbaka efter seglatsen

Vilken fin skeppsvovve vi har! Hon var nog rätt nöjd med att seglatsen var slut för denna gång! Inte lätt med alla ben på hal durk och höga trappor!
Men glad för att få vara med!

Källö-Knippla

Det var så fullt i båten att vi fick lägga upp segel på däck för att få plats alla fem nere i ruffen.
Förra ägarna hade lämnat kvar en hel del utrustning så när vi kom med vårt fanns det nästan ingen plats. Alla segel var ju också medskickade och dessa tar ju plats.
Jag lagade all mat åt oss hela resan, på först vårt gasolkök och sedan på kokplatta. Som väl var hade jag övertalat min motsträvlige man att ta med elkök för säkerhets skull. Och det behövdes eftersom gasen tog slut! Det fanns el i hamnen så det var inga problem.

Kapten Krafft Gunér

Nu är han äntligen sjösatt igen efter mer än tio år som landkrabba!
På tiden! rorkulten sitter som en förlängning av hans högra arm! Darling, what took you so long?!

Från Björkös södra udde mot Knippla

Härlig känsla ombord på egen båt i glada vänners lag! Härligt väder för att vara i mitten av oktober. Alla förutsättningar för en god tur fanns. Bara njuta!

Premiärtur med Linnéa af Småland

Vi invigde vårt liv som seglare tillsammans i helgen! Stig och hans gamla vänner Eiton och Gullevi (även mina numera) är ju vana seglare sedan många år så jag kände mig helt trygg.

Premiärturen ställdes till Källö-Knippla och inleddes med storsegel och genua i strålande väder. Det var bara några plusgrader men solen värmde trots allt. Vilken känsla att få forsa fram med endast hjälp av vinden. Snacka om miljövänligt!

Vi rundade Björkös södra udde för att få segla en bit extra. På västsidan fick vi motvind och använde då motorn för att ta oss till Knipplas gästhamn. Turen var helt underbar!

Inköp

Missade en Traderaauktion igår. Attans!

Ville köpa en söt liten fotogenlampa, gruvmodell. Men den började närma sig 400:- så jag lade ner. Kostar ny 598:- på Claes Ohlssons.

Vi får klara oss med stearinljus och vanliga fotogenlyktor under helgen. Det kommer att bli kallt och fuktigt, men jag ser ändå fram emot detta med ett nästan larvigt pirr i magen. Jag har ju bara seglat en gång förut, för två år sedan, men aldrig egen båt.

Sist var det Lennarts 11 meter långa Jeanneau. Den har fått namnet Zackelia efter Lennarts och Gunillas barnbarn Zackarias och Cornelia.

Fyndigt!

Vår blivande skönhet skall under högtidliga former få namnet

Linnéa af Småland

Det får bli dop efter invändig ombyggnad, m.a.o. efter vintern. Först dkall hon forslas hem och sättas i vagga så att Stig kan jobba med henne. Jag också, i blygsamare skala. Hon ska bli som vi vill ha henne!!

Dags att gå till jobbet!

Klart skepp!!

Det betyder visst något krigiskt som att skeppet skall göras klart för drabbning eller nåt.

Men jag menar bara att nuuuuu äntligen har det blivit klart med vårt skepp!

Maken och jag är nu lyckliga ägare till en Ohlson 29:a Nr 66. Tur att man har en duktig seglare i familjen! Själv skall jag gå på kurs som det heter. Sen kan jag tala om för kapten hur han ska styra! Vi har ju en liten gummibåt också så Stickan är ju kapten på två båtar. Betyder det att han amiral nu då? Kan inte jag få vara kapten på gummibåten?

Med den tanken går jag till kojs.

Kyliga mornar

Yesssss!

Det funkade!

Inatt testade jag om jag fortfarande kunde ställa in min kropp på att vakna utan alarmet och det lyckades!

Klockan var ungefär 23.00 när jag släckte lampan och sa till mitt inre: "Nu vill jag sova i sju timmar och vakna utvilad strax före 06.00!"

Det tog bannemej inte en minut att somna och gissa när jag vaknade! Just det! Fem i sex! Utvilad och PIGG!

Om jag ska vara ärlig hade jag en "back-up-plan". Stig kom ju hem 06.30, så hade det inte funkat skulle jag nog hunnit till jobbet ändå. Men nu gick det ju precis enligt planerna! Härligt!

Ska prova detta ett tag framöver och se om det inte bara var en tillfällighet. Rapporterar läget längre fram!

Frisk och sund

Tassar på tå medan maken sover i sitt lugna bo.

När Stickan jobbat nattskiftet kommer han hem 06.30 på morgonen.

Om jag har tur vaknar jag inte. Så om det är på helgen kan jag kanske få sova en stund till. Detta förutsätter att Stig inte lyckas väcka hunden.

Afrodite har blivit en riktig lathund senaste året. Hon hör ju sämre ocskå med ålderns rätt. Men om det är mörkt när Stig kör in bilen på gården, så ser hon ju strålkastarljuset och reagerar. Därför drar jag ner rullgardinen mot natten de nätter Stig jobbar.

Men det är också enda tillfället jag har bruk för rullgardin.

När man bor på landet som vi, finns det ju inga nyfikna grannar att skärma av sig från. De vilda djuren har väl inget intresse av att kolla in genom något fönster. Dessutom har vi en rejäl gårdsbelysning som lyser upp ordentligt där utanför. Varför ska man dra ner en rullgardin då?

Jag tror att det påverkar vår livsrytm på ett bra sätt om vi låter vår kropp veta när det är dags att vakna, genom att förprogrammera den innan man somnar.

När jag bodde i Skeppshult för tio år sedan använde jag sällan någon väckarklocka. Innan jag somnade sa jag bara till mej själv att nu ska jag sova i sju timmar. Eller åtta eller hur många det nu var innan jag skulle upp. Jag insisterade också på att vara utvilad då. Låter det komplicerat? Jag vet, men det funkade faktiskt.

Jag tror att om man lyckas övertyga sitt undermedvetna om att man ska sova en viss tid och sedan vakna utvilad, så tror jag att kroppen har förmågan att koppla av totalt och sedan i egen takt ta sig ur sömnens grepp, lugnt och stilla för att vakna utvilad. Vet i allafall att jag mådde väldigt bra med rikligt med avkopplande sömn de åren.

Varför jag inte gör så nu? Vet ej. Slutade nog när jag bytte jobb. Var väl orolig att försova mej. Om man vacklar i tron på sin egen kapacitet, fungerar det kanske inte. Har inte provat på länge. Kanske ska börja när jag blir pensionär!

Det är många egenskaper som går förlorade i vårt moderna samhälle. Stress är säkert en sak som påverkar oss negativt. Inget fel i att göra saker snabbt, men det får inte följas av skräcken för att inte hinna det man ska. Stress.

Att känna sin kropp. Lyssna på dess signaler. Veta när något är i olag. Jag tror inte på regelbundna läkarbesök. Man invaggar sig lätt i falsk trygghet. Läkare i all ära. De kan inte kolla allt.

Kan de förutse att jag ska få svininfluensa eller andra sjukdomar som slår till sporadiskt? De kan varna mej för att jag kan få hjärt och kärlsjukdomar om jag röker eller väger för mycket. Men det behöver jag ju inte gå till läkaren för att få veta.

Man behöver inte syssla med yoga för att veta om man lever fel ur hälsosynpunkt. Känn efter! Mår du bra? Är det något som förändrats? Om jag går upp i vikt känner jag det på brallorna jag försöker dra på mej. Har jag lågt blodtryck känner jag yrsel när jag reser mej hastigt. Har jag högt blodtryck hettar det i ansiktet när jag anstränger mej.

Har jag ont någonstans så kan jag ju välja att gå till en läkare och kolla varför. På förekommen anledning så att säga. Brösten kan jag kolla genom att klämma på dem. Luktar underlivet bra så är det inget fel där heller.

Duschar man varje dag så hinner svetten (om man anstränger sig) inte börja lukta illa. Luktar man illa trots att man duschat samma dag, kan det vara något fel.

Detta var allt från Junes friskhetsskola, för idag.

Morgonyl...!

Nu knakar morgonen i alla leder .....
Varför ska det vara så tungt att gå upp om mornarna? Det är inte förrän sandvägen tar slut och asfalten markerar att här börjar Gislaved, som jag kan säga att jag är riktigt vaken. Då har jag suttit i bilen i sju minuter!

Men det är väl så att man automatiskt reagerar om något oväntat dyker upp. Jag är ju medveten om att jag ser rådjur, älgar, harar och en och en annan räv. För c:a åtta år sedan såg jag en varg!! Tro mej det är inte en produkt av morgontrötthet! Det var vid femtiden på eftermiddagen.

De flesta av mina vänner har ju hört historien många gånger, men här kommer den:

Det var augusti och som sagt vid femtiden. Jag var på väg ut till vår soptunna med en påse. Kvällen före hade vi ätit räkor vars skal vi slängt ut redan då, men det luktade kanske frestande från tunnan.

När jag närmade mig ladans hörn, då tunnan står kände jag mig iakttagen. Men hallå!! Vem skulle kunna spana på mej mitt ute i skogen. Det är ju tre kilometer till tätorten. Bara skog omkring och så Nissan förståss!

Men det är märkligt. Man kan faktiskt känna på sig att någon ser på en. Jag började kolla omkring mej och då såg jag hur vargen reste sig bakom en rotvälta! Den hade inte en grå jättepäls, som man ser på alla vackra T-shirts och posters. Nej den här hade sommarpäls. Grågul och inte så fluffig. Men nog var det en varg alltid! Den såg på mej några sekunder, vände sedan och tassade, med vargtypiska lunket, upp över kullen och vidare ner över Anderstorps Store Mosse. Det var det sista jag såg av den.

Men nyfiken som jag är tog jag cykeln och och kameran och gav mej iväg efter, ut på mossen. Bakom nämnda kulle går en grusväg, som inte är för allmänt bruk, men den leder ut på mossen och vidare mot en by på andra sidan.

Stigen var nygrusad och det hade regnat nyligen. Jag blev inte förvånad när jag stötte på spåren nästan genast. Vargen hade korsat stigen och även följt den bitvis. Jag såg också äldre spår efter den (de hade korsats av andra spår). Naturligtvis tog jag en massa kort på spåren. Tyvärr med min gamla kamera för jag hade inte någon digital då, men vid något tillfälle skall jag skanna in och lägga ut bilder på spåren. Men nu måste jag till jobbet!
Är i allafall lite mer vaken nu!

Sega gubbar

Gubbar!
Nej jag pratar inte om min förträfflige make!
Två gubbar säljer sin segelbåt till oss.
Vi tittade på båten för flera veckor sedan. För en vecka sedan skrev vi på kontraktet. Dvs. jag och Stig samt en ägare skrev på kontraktet. Den andre av gubbarna hade inte skrivit på visade det sig när Stig skulle föra över pengarna till hans konto.

När vi satt i båten och skrev pratade denne man oavbrutet om allt möjligt som inte hade med köpet att göra. Klart att han glömde vad vi var där för.

Igår ringde Stig honom och sa att han glömt skriva på. Då säger han, optimisten, att: "det gör inget!" Men Stig svarade: "Jo, det tycker jag nog! Ska jag föra över pengar till dej vill jag nog ha papper på att jag köpt båten!" Då fattade han äntligen!
Som sagt: Gubbar!!