Kanske inte riktigt. Men den som någonsin utsatts för kvävning i någon form vet vad jag menar.
Som jag nog nämnt är jag en envis rackare som vägrar ge upp.
Jag ska berätta vad som hänt. Ska bara göra dig lite nyfiken, förhoppningsvis.
Jag har ju en allergiform som heter Quinkes ödem, eller en överkänslighet, rättare sagt. Den drabbar mej när jag fått i mig citronsyra, som ju finns i allt från kakor till läsk. För att ingen ska tro att jag lever på kakor och läsk, kan jag säga att de flesta färdiga såser, kryddor, frukter, dressingar, över huvud taget färdigfabricerad mat, innehåller citronsyra.
Vid ett utbrott av allergi svullnar mitt ansikte upp till (förhoppningsvis) oigenkänlighet. Men något nytt och skrämmande inträffade igår morse!
Min tunga svullnade!
Jag vaknade kvart i fyra på morgonen av att jag inte kunde andas. Då var högra sidan av tungan nästan som en halv bordtennisboll. Eftersom jag vet att svullnaden brukar öka i flera timmar innan den vänder oavsett medicinering, visste jag att det var ambulans som gällde.
Eftersom jag redan började förlora talförmågan (stoppa en tennissocka i munnen och försök prata!) rusade jag in till Stig med en lapp där det stod: Hjälp mej ringa ambulans, jag kan inte andas!
Int. ... gjorde han det inte!
Han var nyvaken för han skulle till jobbet, men fattade ingenting. Jag rusade ut i köket och lyckades få tag i kortisontabletter som jag löste upp i vatten och tog 16 st av på en gång. (Mindes att jag fått den dosen på Gotland efter ett getingstick). Hade min man ringt till ambulans under tiden? Nä...!
Han var fortfarande yr i mössan och stod i hallen. Jag vet att jag väste: "Vill du jag skall dö?" Tog sedan själv telefonen och ringde 112. Lyckades pressa fram de nödvändiga uppgifterna och så var ambulansen på väg!
Det tog inte många minuter för den att komma ut till Stockholmen men jag hann slänga på mej kläderna. Försökte få kontakt med min son som sov på övervåningen genom att ringa hans mobil och där också försöka göra mig förstådd. Inte lätt, för hans telefonsvarare gick in. Då bankade jag i vardagsrumstaket med en eldgaffel. Inte det heller hörde han. Det visade sig senare att han släckt sin lampa bara 45 minuter tidigare, så han sov i sin permasömn!
Ambulansens personal var superduktig!
Jag fick genast uppkoppling till en dator via tio elektroder på olika ställen på kroppen. De kunde följa min andning såväl som EKG på en monitor. Fick en spruta med tavegyl (starkt antihistamin) direkt i en åder. Samt en ansiktsmask med adrenalin/syre.
När vi kommit till Anderstorp kunde jag inte få fram ljud längre utan visade att jag ville skriva på något. Fick tag i en baksida på någon rapport som sköterskan hade och skrev där upp allting som jag kunde komma på om vad jag reagerat mot, vad jag tagit för mediciner och hur förloppet brukar vara. Jag tänkte att om jag blir medvetslös har de ingen att fråga.
Sköterskan sa att under 12 år som sköterska har hon aldrig fått den assistansen! Kul! Hon var nog rätt nöjd med mig kändes det som! Men vad gör man inte för att överleva?
Som du förstår gjorde jag det! Överlevde, alltså!
Ambulansfärden tog noll tid till Värnamos akut. Jag hade också en enorm tur för det fanns inget folk i kö i väntsalen utan jag kom direkt in!
Igen uppkopplad och där fick jag dropp, med mer antihistamin förstod jag. Sedan flyttades jag över till intensiven där jag fick ligga resten av morgonen. Då hade tungan börjat bli mindre. Vid 8-tiden kunde jag prata lite igen.
Det är ju alltid en ström av läkare och systrar när man ligger på intensiven och alla ville ju höra hur jag mådde. Det var gott att ha ett block att skriva på då. Kunde bara visa upp det för den som frågade!
Vid halv nio ringde jag och fick tag i min son. Stig hade väckt honom innan han gick till jobbet så han visste vad som hänt. Vi kom överens att jag skulle ringa när jag ville bli hämtad.
Klockan 12.00 fick jag upp en tallrik mat med både citronsyra och smakförstärkare som jag inte tål. Tur att man var så medveten att man ställde frågor. Annars hade jag varit tillbaka vid 8-tiden igen. Sedan fick jag en tallrik vegetarisk mat som tydligen var o.k. men för säkerhets skull tog jag en cetirizin tablett så fort jag kom hem.
Idag mår jag bra!
Nu undrar du kanske vad det var som utlöste anfallet? Svar; vet inte!
Jag lagade lite käk till Jones och Stig eftersom jag själv ätit middag på jobbet. Men det såg så gott ut att jag ville smaka lite själv så jag åt en tallrik. Det var kycklingfilégryta med fritterade brytbönor. Brytbönorna kryddade jag med en färdig blandning örtsalt. Jag drack även ett halvt glas rödvin till maten. Stig hade lite vindruvor som han skulle ha med till jobbet och jag brukar tåla sådana (innehåller ju vinsyra i första hand) så jag tog en näve och sköljde dem naturligtvis. Jag åt också lite Hermankaka till efterrätt.
Men nuuuu! just nu kom jag på vad det var jag blev sjuk av!!
Eftersom jag inte tänkt äta själv utan bara lagade till killarna, använde jag en krydda i kycklinggrytan! Café de Paris! Det är Alpnaering som tillverkar den och just nu läste jag på burken. En av de många ingredienserna är CITRONSKaL!! Hur har jag kunnat missa det!!!
Sådär! Nu kan jag komma tillbaks till detdär med dödsångest. Vet ju att jag inte är den som bara ger upp och lägger mig ner och dör. Kämpar absolut "to the bitter end", som ju inte inföll just denhär dagen!
Kanske hade min älskade mor ett finger med i spelet. Det skulle nämligen varit hennes 88-åriga födelsedag om hon inte så brutalt tagits ifrån oss redan för 23 år sedan. Grattis mor!
Som jag nog nämnt är jag en envis rackare som vägrar ge upp.
Jag ska berätta vad som hänt. Ska bara göra dig lite nyfiken, förhoppningsvis.
Jag har ju en allergiform som heter Quinkes ödem, eller en överkänslighet, rättare sagt. Den drabbar mej när jag fått i mig citronsyra, som ju finns i allt från kakor till läsk. För att ingen ska tro att jag lever på kakor och läsk, kan jag säga att de flesta färdiga såser, kryddor, frukter, dressingar, över huvud taget färdigfabricerad mat, innehåller citronsyra.
Vid ett utbrott av allergi svullnar mitt ansikte upp till (förhoppningsvis) oigenkänlighet. Men något nytt och skrämmande inträffade igår morse!
Min tunga svullnade!
Jag vaknade kvart i fyra på morgonen av att jag inte kunde andas. Då var högra sidan av tungan nästan som en halv bordtennisboll. Eftersom jag vet att svullnaden brukar öka i flera timmar innan den vänder oavsett medicinering, visste jag att det var ambulans som gällde.
Eftersom jag redan började förlora talförmågan (stoppa en tennissocka i munnen och försök prata!) rusade jag in till Stig med en lapp där det stod: Hjälp mej ringa ambulans, jag kan inte andas!
Int. ... gjorde han det inte!
Han var nyvaken för han skulle till jobbet, men fattade ingenting. Jag rusade ut i köket och lyckades få tag i kortisontabletter som jag löste upp i vatten och tog 16 st av på en gång. (Mindes att jag fått den dosen på Gotland efter ett getingstick). Hade min man ringt till ambulans under tiden? Nä...!
Han var fortfarande yr i mössan och stod i hallen. Jag vet att jag väste: "Vill du jag skall dö?" Tog sedan själv telefonen och ringde 112. Lyckades pressa fram de nödvändiga uppgifterna och så var ambulansen på väg!
Det tog inte många minuter för den att komma ut till Stockholmen men jag hann slänga på mej kläderna. Försökte få kontakt med min son som sov på övervåningen genom att ringa hans mobil och där också försöka göra mig förstådd. Inte lätt, för hans telefonsvarare gick in. Då bankade jag i vardagsrumstaket med en eldgaffel. Inte det heller hörde han. Det visade sig senare att han släckt sin lampa bara 45 minuter tidigare, så han sov i sin permasömn!
Ambulansens personal var superduktig!
Jag fick genast uppkoppling till en dator via tio elektroder på olika ställen på kroppen. De kunde följa min andning såväl som EKG på en monitor. Fick en spruta med tavegyl (starkt antihistamin) direkt i en åder. Samt en ansiktsmask med adrenalin/syre.
När vi kommit till Anderstorp kunde jag inte få fram ljud längre utan visade att jag ville skriva på något. Fick tag i en baksida på någon rapport som sköterskan hade och skrev där upp allting som jag kunde komma på om vad jag reagerat mot, vad jag tagit för mediciner och hur förloppet brukar vara. Jag tänkte att om jag blir medvetslös har de ingen att fråga.
Sköterskan sa att under 12 år som sköterska har hon aldrig fått den assistansen! Kul! Hon var nog rätt nöjd med mig kändes det som! Men vad gör man inte för att överleva?
Som du förstår gjorde jag det! Överlevde, alltså!
Ambulansfärden tog noll tid till Värnamos akut. Jag hade också en enorm tur för det fanns inget folk i kö i väntsalen utan jag kom direkt in!
Igen uppkopplad och där fick jag dropp, med mer antihistamin förstod jag. Sedan flyttades jag över till intensiven där jag fick ligga resten av morgonen. Då hade tungan börjat bli mindre. Vid 8-tiden kunde jag prata lite igen.
Det är ju alltid en ström av läkare och systrar när man ligger på intensiven och alla ville ju höra hur jag mådde. Det var gott att ha ett block att skriva på då. Kunde bara visa upp det för den som frågade!
Vid halv nio ringde jag och fick tag i min son. Stig hade väckt honom innan han gick till jobbet så han visste vad som hänt. Vi kom överens att jag skulle ringa när jag ville bli hämtad.
Klockan 12.00 fick jag upp en tallrik mat med både citronsyra och smakförstärkare som jag inte tål. Tur att man var så medveten att man ställde frågor. Annars hade jag varit tillbaka vid 8-tiden igen. Sedan fick jag en tallrik vegetarisk mat som tydligen var o.k. men för säkerhets skull tog jag en cetirizin tablett så fort jag kom hem.
Idag mår jag bra!
Nu undrar du kanske vad det var som utlöste anfallet? Svar; vet inte!
Jag lagade lite käk till Jones och Stig eftersom jag själv ätit middag på jobbet. Men det såg så gott ut att jag ville smaka lite själv så jag åt en tallrik. Det var kycklingfilégryta med fritterade brytbönor. Brytbönorna kryddade jag med en färdig blandning örtsalt. Jag drack även ett halvt glas rödvin till maten. Stig hade lite vindruvor som han skulle ha med till jobbet och jag brukar tåla sådana (innehåller ju vinsyra i första hand) så jag tog en näve och sköljde dem naturligtvis. Jag åt också lite Hermankaka till efterrätt.
Men nuuuu! just nu kom jag på vad det var jag blev sjuk av!!
Eftersom jag inte tänkt äta själv utan bara lagade till killarna, använde jag en krydda i kycklinggrytan! Café de Paris! Det är Alpnaering som tillverkar den och just nu läste jag på burken. En av de många ingredienserna är CITRONSKaL!! Hur har jag kunnat missa det!!!
Sådär! Nu kan jag komma tillbaks till detdär med dödsångest. Vet ju att jag inte är den som bara ger upp och lägger mig ner och dör. Kämpar absolut "to the bitter end", som ju inte inföll just denhär dagen!
Kanske hade min älskade mor ett finger med i spelet. Det skulle nämligen varit hennes 88-åriga födelsedag om hon inte så brutalt tagits ifrån oss redan för 23 år sedan. Grattis mor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar