En månad senare

Den 8:nde april idag och -10 grader när jag skrapade bilrutorna i morse! Det är inte klokt!

Att vi slog solrekord i mars och fått se ett antal ljusa dagar även i april hjälper inte mycket när man knappt kan vara ute utan polarutrustning! Attans ... vad kallt det är!

Vid samma tid förra året hade man hunnit grilla ett antal gånger och njuta av vårsolen. Visserligen kom grillen fram i helgen men maken såg inte speciellt lycklig ut där han satt på altanen och vände kött. LCHF-idén gick åt fanders för honom när han inte kunde motstå den obligatoriska grill-ölen.

Men lite glad var han nog ändå, för grillen var NY!!! Tänk att jag alltid faller till föga för min mans önskningar! Jag tyckte att vi kanske kunde klara oss med de närmare tio grillarna vi redan har! Två har vi gett bort till Stigs ena dotter visserligen, men vi har så vi klarar oss ändå.

Men när vi var inne i samhället i ett helt annat ärende ville Stig "bara visa mig en sak" på Rusta. Han känner ju till min inställning till grillöverflödet, men han var inte påstridig alls och jag tror att det var det som avgjorde. Samt att den var VIT! En gasolgrill men funktionella brännare och gott om plats, samt med gasolplatta vid sidan om.

Plötsligt hörde jag mig själv säga: "ok då, jag lägger ........ så och så mycket, så får det bli den sista grill vi inhandlar, nu när vi går i pension!"

Pinsamt att jag gick på den lätte!

Så när vi fått ihop alla delarna i koordinerat samarbete fick det bli en riktigt god köttbit att inviga med. Jag marinerade ett antal tjocka skivor rostbiff och preparerade brocholli, sparris, championer och röd lök att grillas under Stigs proffsiga inflytande. Sedan gjorde jag en sås med mycket grädde, japanske soja och parmesanost.

Om jag säger såhär, det blev inte helt fel!

Så vår fina nya gasolgrill blev invigd på bästa sätt även om vinden bet i Stickans kinder.

Även på söndagen blev det "goa grejer"; Älgbiffar med fetaost och oliver omsnörpta med baconskivor och marinerade i en marinad som jag gör på rapsolja, japansk soja, tomatpuré och amerikansk grillkrydda BBQ med röksmak och lite rosmarinflingsalt. Det känns viktigare att glasera med marinaden under grillningens gång, än att låta det ligga i länge i marinaden.

LCHF innebär ju att man äter massor med fett och inga kolhydrater. Därför ingen potatis, ris eller annan mjölmat eller andra rotfrukter (utom rättika) och inga sötsaker förståss. Man går faktiskt ner på det.

Under tiden äter man kungligt! Hurra för Sten Sture Skaldeman!

-18 grader!

Våren som kom bort.

Det var en gång en vår.....  Nä, inte ska man ge upp så lätt.
Visst såg det lovande ut ett tag och vinden kändes inte som ett rivjärn mot kinderna, men vi är ju bara i början av mars, så det är bara att bita ihop.

Men fy skam för att sätta sig i bilen när termometern visar 18 minus. Köra på isiga vägar tre mil för att komma till jobbet. Dessutom tänka på att vi ska till simhallen och bada idag.

Nä, det känns bättre att tänka på att i slutet av den här månaden fyller syrran år och då brukar hon alltid få utslagna snödroppar. Det är en gammal tradition sedan vår mor födde henne. På BB i Värnamo fick mamma då en söt liten skål/vas med snödroppar när min syster slagit upp sina blå. Vasen ärvde syrran och vi har fortsatt att fylla den med snödroppar varje år. Visst har det hängt på gärdsgården ibland, att kunna få tag i dessa fulländade små blommor lagom till födelsedagen, men det har ju hänt att trädgårdsmästare lyckats lösa problemet. En gullig tradition, i vilket fall som helst.

Man behöver små påminnelser om att våren inte är långt borta, när det blir köldknäppar som den här. Det hjälper att ha en underbar man, som lånar ut sin bil, vars motor/kupévärmare gör att det inte känns lika motigt att sätta sig i bilen då. Han överraskar mig ständigt. Igår gick jag och lade mig en stund efter jobbet (äter medicin som gör mig övertrött just den tiden), och vaknade med lockande dofter från ugnen. Min man höll på att baka LCHF-bröd! Jättegott med hasselnötter och solrosfrön! Jag måste säga att det blev godkänt med MVG! Jag har just insett att det faktiskt inte är dumt att ha en pensionär i huset. En som dessutom bara måste sysselsätta sig med något. Vissa har tur!

Nä, nu ska jag till jobbet. Ska bjuda syrran (som jag jobbar ihop med) på hasselnötsbröd med solrosfrön!

LCHF

Efter vinterhelgernas frosserier återstår bara att krypa till korset och erkänna sig besegrad.

När midjemåttet har en högre siffra än längdmåttet är det dags att ta till vad som helst. Nja, man kanske inte är där riktigt än, men det räcker att man känner ett behov av att sitta ner i hallen för att inte magen ska "väga över" när man knyter skorna.

När man har en syster som är expert på det där med att tappa vikt (en 59-åring med en figur som en 25-åring), så blir man onekligen intresserad av LCHF (Low Carb High Fat)metoden. Det man behöver är inspiration att sätta igång.

Jag fick ett presentkort av min arbetsgivare i julklapp, giltigt på Adlibris. Syrran som också fick ett likadant hade köpt en receptbok av Sten Sture Skaldeman, som hon rekommenderade.

När jag också fått min bok började jag prova det ena receptet efter det andra. Nu efter c:a fjorton dagar är jag helt såld på denna fantastiska mat! Mina smaklökar står i givakt och hoppar jämfota om vartannat så fort jag närmar mig spisen. Jag har hittat smaklökar jag inte ens var medveten om att jag hade.

Det sägs att man behöver grädde och kärlek för att maten skall smaka bra och det ligger nog något i det för det är både grädde, smör och kärlek i den maten. Kär blir man i maten om inte annat. Det är inget problem att gilla den här maten. Problemet är nog att avstå från kolhydrater i rätt omfattning. Så just nu är ord som potatis, ris, bröd, pasta fula ord hemma hos oss. Ni som känner Stig undrar nog hur det kan vara möjligt.

Det är helt otroligt men Stig och King Edward ligger i separation. Bröd har han inga svårigheter att avstå från, men han har ett långvarigt och kärleksfullt förhållande till den där knölen, bakom sig. Vi får väl se om han lyckas genomföra skilsmässan.

Men hittills har det gått jättebra, faktiskt. Stig är precis lika nitisk i jakten på kolhydrater som jag. Under helgen lagar vi mat tillsammans och det är kul. Men ingen av oss är direkt bortkommen i köket så ibland känns det som om vi inkräktar på varandras domäner, när vi skall ha tillgång till redskapen samtidigt. Men på det hela taget går det fint.

Är det någon som undrar vad vi lagar?

Vi har provat på underbara lammfärsbiffar som vi blandat i nötfärs i också och enligt Skaldemans recept skall det vara fetaost bacon och olivolja i dem också. Vi gjorde en cole-slaw till detta gjord på blomkålsbuketter och brocholi samt creme fraiche och majonäs och lite kryddor. Icke att förglömma den smaskiga såsen bestående mest av grädde och japansk soya.

En annan gång gjorde vi kycklingfiléer fyllda med bacon och efterstekta en stund i en whiskyspädning. Grrrrymt gott! Bladspenat lite förvälld med västerbottenost och creme fraich, till detta. Åhhhh...!
Nu blir jag hungrig! Det finns visst lite laxfileer kvar sedan igår...... Tror jag ska sluta skriva nu.

Så jä....a förkylda!

Snacka om däckade! Både jag och maken är helt väck! Han har inte haft feber på minst tjugo år! Jag får ju lätt febertoppar men han...! Jag har nästan aldrig sett honom sjuk!

Vad jag menar med sjuka? Vi går båda omkring som i dvala den lilla korta stund man orkar vara uppe i samband med toabesök och dylikt. Ögonen är som illröda springor värdiga vampyrer och vi driver husets uppvärmning på de pappersnäsdukar, hushållsrullar och toapappesrullar vi förbrukar i våra försök att få ut hjärnan genom näsborrarna! Äckligt? Bara förnamnet!

I förrgår försökte jag mig på att gå till jobbet trots att febern hade börjat klättra. (Svårt med vikarier.) Iprenen höll ställningarna till omkring kl nio. Då gav jag upp. Fick låna en annan elev som backup för min kollega/syster sedan stack jag hem. Hann knappt släppa väskan i golvet och sparka av mig kläderna förrän jag sov. Vaknade av att jag behövde en spann, akut.

Låg sedan under täcket till åttatiden på kvällen. Kunde ingenting äta men drack kolsyrat vatten (jag som helst  dricker kranvatten). Någon gång på natten gick jag upp och åt lite yoghurt. Sedan sov jag igen. Vid elvatiden igår lyckades jag äta ett ägg och en smörgås. En riktig vrålmåltid! Sedan var det sängen igen. Sov hela gårdagen med och vaknade vid åtta på kvällen och klämde i mig lite mer yoghurt. Försökte sitta en stund vid datorn men gav upp efter tjugo minuter. Somnade igen till midnatt. Släppte ut Tussan. Försökte vänta in henne för hon brukar inte bli ute länge på vintern (bara 10-20 minuter. Sedan hoppar hon upp i blomlådan utanför sovrummet och bankar på glaset med båda tassarna tills hon ser mig hoppa ut sängen och gå och öppna åt henne. Då står hon alltid på trappan och väntar när jag öppnar.

Halv tre insåg jag att Tussan inte kommit in. Ankmamma som man är gick jag upp, på vingliga steg, och öppnade ytterdörren och lockade på henne. Nackhåren reste sig på mig när jag hör henne tjuta skräckslaget från vad jag kunde uppfatta som bakom ladan.

Inte var jag i form att jaga bort odjur mitt i natten, men Tussan är Tussan så "... här kommer mamma!"
Jag fick på mig en jacka och vinterboots och beväpnad med en gångstav rusade jag ut på gården i riktning mot ylet. "Håll ut Tussam, mamma kommer!"

Det nästan svartnade för ögonen på mej. Ingen bra dag för räddningsaktioner. Jag drar mig till minnes en natt för tretton år sedan när vi ännu inte satt upp gårdsbelysningen och granskogen växte då som en törnrosahäck runt hus och lada. Jag hade gått och lagt mig och Stig hade satt sig för att ta ett kvällsbloss och njuta av stillheten i natten. Stillheten som plötsligt spräcktes av ett dödsvrål från baksidan av ladan. Stig for in och fick upp mig ur sängen med orden: "Nu tog räven en av katterna!"

Fick bara inte hända i min värld! Det var inte kallt ute så det räckte med badrocken och stövlar samt en ficklampa. Vi sprang båda allt vad vi kunde mot stället han uppskattade att skriket kommit från. Det var kusligt tyst nu. Natten med dess tusen ögon höll andan. Vi stod stilla på grusvägen bakom ladan med stora täta granar som en ogenomtränglig mur omkring oss och vågade knappt andas medan vi lyssnade.

Vi hoppade båda högt av skräck när det plötsligt utan förvarning rasslade till ordentligt alldeles bredvid oss. Ficklampan var inte till någon hjälp eftersom nätverket av grenar var så tätt. Det lät som om en riktigt bamsestor rovfågel flaxade sig upp mellan träden.

Jag lockade hela tiden på katterna med deras invanda "nu är det mat-ljud". Det låter inte riktigt klokt, men vi förstår varandra utmärkt. Ingen katt syntes till. Vi letade och lockade och Stig konstaterade att två av katterna var lokaliserade. Den som fattades var Kryddan, Jones katt. Vi fortsatte att leta och locka en bra stund och lättnaden var oerhörd när hon plötsligt svarade och kom linkande mot oss. Hennes ena bakben var blodigt men för övrigt verkade hon oskadad. Vi var sjukt lättade!

Nästa morgon undersökte vi grusvägen bakom ladan och hittade mycket tydliga spår efter hennes klor där hon förtvivlat försökt greppa tag i marken. Långa klösmärken!

Nåväl, allt gick ju bra till slut. Såret läkte snabbt och hon blev helt återställd. Men nu var jag åter på jakt efter något djur som var ute efter min familj. Jag blev lite förvånad när jag fick svar från Tussan inne ifrån ladan! Jag fick henne inte att lockas ut men hon morrade och grydde olyckligt därinne.

Jag var tacksam för gångstaven i min hand. Jag fick upp låset på dörrarna (katter har egen ingång) och tände ljuset. Hon var tyst nu men plötsligt såg jag henne uppe på yttersta bjälken till loftet, eller hörännet som man säger i Småland. Hon såg ut som reklamen för Tudorbatterier. Var en halv meter hög och bara en dm lång och stel som en uppstoppad katt. Hon stirrade fixerat in i det mörkaste hörnet på loftet. Jag lockade på henne men hon rörde sig inte ur fläcken.

Om jag skulle klara av att få ner henne måste jag lägga från mig staven. Skulle inte kunna klättra på stegen och samtidigt få tag i Tussan med bara en hand. Plötsligt hade hon bestämt sig för att våga röra på sig. Sakta som en kameleont tog hon ett stelt steg i taget mot stegen. Jag pratade lugnande med henne och lockade. Så började jag klättra. Efter några steg sträckte jag ut handen och fick tag under hennes mage och lyfte henne rätt upp. Hon var fortfarande stel men kände sig nog trygg för hon gjorde inget försök att komma undan när jag höll henne mot bröstet.

Då hörde jag ett blodisande morrande från det skumma hörnet. Jag fick väldigt bråttom ner för stegen och ut genom logdörrarna kan jag säga. När jag linkade mig över gårdsplanen med gångstaven i en hand och katten under andra armen, kom jag på mig själv med att muttra: "Fattar du att jag är sjuk, eller....?! Som om det var hennes fel!

Hon var själaglad över att få komma in och kunde inte sluta spinna! Vi somnade ganska snart båda två och sov till kvart över elva, när Stig väckte oss. Lika bedrövligt förkylt fortfarande.

Nu har jag nog tömt mina krafter så jag tänker dricka ett glas kolsyrat vatten och lägga mig igen.

F.n ta alla virus och bakterier!!!

Brrr.... nollgradigt och två dm snö!

Det blir nog en intressant färd till jobbet idag!
Visserligen har BMW:n dubbar och jag själv vet lite om iskörning. Men alla dom andra, då?

Inte hjälper det mycket om någon knäppskalle kör för fort!

Det är ju lite mer än ett år sedan min (lika erfarna och kompetenta) syster blev påkörd av en bil. När det inte finns någon flyktväg och man själv har fått ned hastigheten till nästan noll och den andra bilen helt enkelt brakar in i en framifrån, då hjälper det ju inte om man själv är trygg med sin bilkörning.

Nä, bäst att komma ut i eländet så fort som möjligt så man kommer fram till jobbet nån gång!

Åhh... min man! Han är för gullig! Han har varit ute och skottat upp en promenadväg från yttertrappan till förardörren på min bil! Det måste vara kärlek! Puss på dig älskling! P.s. Rosorna fick jag i helgen! D.s.

Julen 2012

Ett nytt år är redan i slutet av första månaden. Jag, liksom många andra känner som om man blir lurad på tid. Vem tog min tid? Vart tog julen och nyårshelgen vägen? Är det den vitklädde individen i Wärdshuset Digermjöden som stoppat all tid i sin säck innan han drog till skogs? Vet inte!

Julen, när man ser den i backspegeln såhär, var rätt underbar! Att våra tre barn sammanstrålade här kan ha med saken att göra! Med respektive och barn! Det kändes så fullständigt på något vis. Vi åt och drack och njöt av den lediga tiden tillsammans.

Inte blev nyår sämre, när vi besökte Gun, min syster och hennes familj. Trettonhelgen gick också i familjens tecken, när samma syster med familj kom till oss. Spel och dobbel stod på agendan. I alla fall spel. Det är så befriande att få spela Rappakalja o.d. När man plötsligt upptäcker att halva natten har gått utan att man tänkt på det, måste det betyda att man har kul!

Sedan var det födelsedagar i januari och snart kommer februarifesten på H.C. Den ser vi fram emot. Sedan en sjuttioårsdag innan februari är slut!

Det sägs att pensionärer har fullt upp. Inte minst med att fira födelsedagar. Kan det bero på att det hela tiden tillkommer nya bekantar, som fyller något stort och gammalt. Jag menar att om man är t.ex. 65, så har man ju hunnit lära känna en massa folk på den tiden och i takt med att vi alla blir äldre så hinner alla dessa människor fylla något hedersvärt, inte minst en själv.

Tror att jag ska sluta fira födelsedagar när jag gått i pension. Varför ska man fira att det går fortare och fortare i nedförsbacken? Livet är som en berg-och.dalbana. Det är inte förrän alla vagnar kommit högst upp på banan, som det börjar hända något! Sen går det utför med en väldig fart och till sist når man slutstationen och det blir dags att kliva ur. Har man turen att ha fått leva ett spännande och häftigt liv kan man vända sig om när man stiger ur vagnen och tänka: "jisses, vilken åktur!"

Men det finns ju folk som hellre sitter med armen runt något barnbarn och sniglar sig fram på någon krökt räls i promenadtakt, medan någon leende seriefigur med ett plastleende mekaniskt vinkar åt en. Det passar ju en del. Varför inte?

Just nu känns det som om livet gör en paus. Det beror på den bitande kyla som lagt sig som ett lock över vår värld. När det är 20 minusgrader när man kliver in i bilen på morgonen, skulle man vilja ta en "time-out" tills våren är här. Borta vid bygget, där 27:an får sitt nya ansikte, händer det trots allt något hela tiden. Det är lika spännande varje gång man skall passera. Jag har anledning att undra hur mycket försenad jag ska bli, varje gång jag är på väg till jobbet.

Ibland hindras jag av något stort oidentifierbart fordon, som ska lastas på eller av något ännu större fordon. Här pratar vi 15-20 minuter och ibland ännu mer. Det verkar som om så många är inblandade i bygget att inte alla blivit informerade om att det faktiskt bara finns en infart till vår gård. Men våren närmar sig. Och sedan sommar och höst. Då, till hösten skall vägen vara klar! Och till dess, bara att bita ihop och se det som ännu en krök på berg-och dalbanan!