Frusen novembermorgon

Dom kallas ängarnas delfiner.

Vad har det med frusen novembermorgon att göra? Det undrade jag med när jag såg vad jag skrivit. Men det finns visst ett samband. Visst är den gullig!! De lär inte vara så sociala, sägs det men denna, något högdragna dam, visade ett stort intresse för både mobilen och mina fingrar. Jättegullig!

Kopplingen till novemberkylan, vill jag mena, är att dessa charmiga alpackor klarar av vår kyla, med hjälp av sin varma ull, väldigt bra, trots att de är så exotiska. Men Anderna i Sydamerika har ju också extrem kyla på höga höjder. 

Vi var på utflykt till Fagerhults Plantskola i fredags och där fanns dessa fantastiska djur. Ögonen är så varma och uttrycksfulla. Själsfulla vill jag påstå. Så vackra!

Men nu ska jag ut i kylan. Frosten ligger grå över gräset ooch även om det inte är så många köldgrader ännu, så sitter det ett ispansar på bilrutorna. Jag tror jag avbryter mitt filosoferande nu och förbereder mig på obehaget att skrapa rutor. Tänk om man istället kunde få borra in fingrarna i alpacans mjuka ull och gulla en stund! Nä, "back to reality"! På't bara!

Fars Dag

Det var Fars Dag i söndags.

Om min pappa hade levt skulle jag naturligtvis firat honom, på något sätt. Han var en underbar pappa. Under mina tonår var han också en riktigt bra kompis. Det var han som fick lyssna på mina tonårsproblem och frågor. Det var honom jag helst "hängde" med. 

Jag var tokig i allt som hade med biltävlingar att göra. Det gällde allt från go-cart (som var en ny grej på 60-talet) till formel 1. När jag var sju år lärde han mig köra bil. Det var inte att sitta i pappas knä och styra. Nej, han tog med mig i chevan ut på Annebergsjöns is i Bredaryd och instruerade mig i hur koppling och gaspedal skulle samspela för att bilen inte skulle tvärdö vid starten. 

För att kunna se var jag körde och samtidigt nå ner till pedalerna fick jag sitta på en tjock kudde och bakom ryggen fick jag ha Bamse. Bamse var en jättenalle som pappa vunnit på en stock-cartävling i Danmark. Trots detta arrangemang fick jag kika igenom ratten för att se den plogade vägen på isen.

Först satt pappa bredvid mig och förklarade steg för steg hur jag skulle göra och efter att jag kört upp halva tanken bensin steg han ut ur bilen och lät mig köra ensam. Jag vill minnas att min äldre kusin satt i baksätet, men jag är inte riktigt säker. Det var i alla fall 58 år sedan. Jag lärde mig starta och stanna den söndagen. Att växla lärde jag mig något senare, också på isen.

Tio år senare hade jag många timmars bilkörning bakom mig. Varje vinter hade jag tränat halkkörning på tillgängliga isar. Ibland med annan trafik på isen. I det lilla samhället Överum, dit vi flyttat när jag var elva, plogades en isbana varje kall vinter och det var ett populärt nöje att träna halkkörning där. Att jag bara var sjutton år kommenterades aldrig, inte ens av vår lokale polisman. Kanske berodde det på att min klockade varvtid på banan var bättre än hans?

Pappa vågade låta mig prova det mesta med motor. När go-cart gjorde entré i Sverige fanns inga banor, naturligtvis. Inga fabriksbyggda bilar heller. Det var hemmabyggen som gällde. Banan var en övergiven grusgrop så bilarna var ju byggda därefter. Det var mer som motorcross på fyra hjul. Men skitkul!

Jag vägde ju inte mycket på den tiden, så det var kanske inte undligt att jag innehade banrekordet. Tror inte det var någon som slog det så länge vi höll på och körde där. Senare byggdes det ju asfalterade banor och lätta och smidiga fabriksbyggda bilar. Men då hade jag tagit körkort och tävlade i rallytävlingar istället.

Utan pappas stöd och undervisning hade jag aldrig fått uppleva detta. Vad än jag visade intresse för stöttade han. Det var helikopteruppstigningar i Gamleby en söndag. Pappa var nog intresserad av att prova på en tur men etthundra kronor var mycket på den tiden. Istället lät han mig gå upp och så blev flygning ett nytt kapitel i mitt liv. Vid helikopterturen var jag ungefär elva, så det tog ett tag innan jag själv tog flygcertifikat.

Nu märker jag hur mycket jag pratar om mig själv. Det var inte meningen. Jag ville berätta om hur min underbara pappa hjälpte mig att bli jag. Det är så många detaljer som formar oss till de människor vi blir. Pappa fanns för mej. Därför är det bra med Fars Dag.

På samma sätt har min käre make funnits där för min son. Trots att inte hans gener strömmar i min sons ådror har han varit den man som haft mest inflytande på hur min son formats. Min pojke är den snällaste raraste människa som finns. Min underbare man har en stor del att ta åt sig där! Därför kändes det naturligt att även fira min älskade make, på Fars Dag.

När min pojke var 13 år tog Stig över papparollen. Någon frågade vid ett tillfälle honom om Stig var en schyst plastpappa. "Han är ingen plastpappa," blev svaret. Han är en "gjutjärnsfarsa"! Det säger väl det mesta!?

Om jag hade ett glas champagne tillgängligt just nu, skulle jag vilja utbringa en skål för alla de underbara pappor som är så viktiga för våra barn och som många gånger inte får den "kredit" som de förtjänar. Det är bra att vi mammor är starka i vår kamp för våra barn, men alla starka, varma och underbara pappor får inte bli glömda! Skål för alla fina pappor i hela världen!

Obama

yessss!!!!

Allhelgonna

Så var det söndag.
Har varit ledig sedan i torsdags. Vart tog dagarna vägen?
Nåja, vi har fått gjort en del, jag och Stig. Vi tog en tur med bilen och handlade på Netto i Smålandsstenar. När vi ändå var så nära, åkte vi till Skeppshults gjuteri också.

Det var nämligen så att när vi var där och köpte peppar ock saltkvarn till Stig förra söndagen, hade jag tappat min vante någonstans. Det kunde varit var som helst mellan Gnosjö Hjälper, Smålänningens marknad, Netto i Smålandssstenar eller i Skeppshult. Nåväl, jag tyckte att det var värt att kolla när man ändå var där.

Det var en sån där gullig vante, med kaninpäls och torgfingrar, d.v.s. avsaknad av fingrar på vanten. Den var så söt och jag hade retat mig på att jag aldrig fått använda dem. Hade bara stoppat en i varje ficka för säkerhets skull.

Nåväl, när vi kom dit sa Stig att han tänkte sitta kvar i bilen medan jag kollade med personalen. Vid entrén stod både lyktor och urnor med växter. Och där........ ! Där bakom en urna låg min vante!!

Jag känner mig rätt barnslig, men jag blev omotiverat lycklig av att hitta min vante! Tänk vad lite det behövs!
Jag brydde mig inte om att gå in i affären den här gången. Det brukar bli dyrt när jag går in dit. Eller vilken affär som helst. Om man ska vara ärlig. Tur att jag bara går in i lågprisaffärer för det mesta.

Ja, det var ju Allhelgonahelg också. Igår åkte vi till Bosebo och tände gravljus. Det är sex år sedan pappa gick bort, men i det fallet har tiden ingen betydelse. Jag saknar honom så att det svider i hjärtat. Det är samma sak med mamma. Nu är det mer än tjugosex år sedan hon lämnade oss. Ändå gör det lika ont.

Det är nog bra att man sätter ljus på gravarna, men deras själar finns ju inte där ändå. När vi kom hem gjorde vi iordning den lilla minnesplatsen vi har i trädgården. Där finns ett litet hjärtformat blomsterarrangemang och en vit liten lykta under ett klipputsprång. Stig plockade granris och vi dekorerade platsen under högtidliga former. Då först kändes det att vi hedrat våra föräldrar.

Jo, vi tog en rask promenad med hunden, på någon timma och sedan sabbade vi resultatet av promenaden med att fika och käka varsitt pekannötswienerbröd. Yammii!

Jag lagade lite gott till middag också, så vi blir bara fetare och fetare. Vad sägs om rochefordostfyllda kycklingbröstfiléer i rödvinssås med en röra i gjutjärnspannan bestående av knaperstekt bacon, solroskärnor, wokblandning, och tärnade rödbetor samt kapris. Till detta ugnsbakade apache-potatis, skurna nästan igenom, med flytande smör, flingsalt, pramesanost och balsamicovinäger sprayat över. Ett gott vin till detta och sedan var figuren förstörd för ytterligare några år framåt.

Dagen innan hade Stig lagat en jättegod köttfärslimpa med hela kokta ägg i. Det var jättesmaskens, med en mjölig King Edward till. Gott med umbala-vin till.

Idag tog vi en rask promenad igen på c:a 4 km. Sedan har vi faktiskt ägnat dagen åt att ställa in alla trädgårdsmöbler för vintern. Stig har spolat av dem också. Jag tömde alla keramikkrukor och alla amplar i min kompost. Sedan röjde jag i växthuset och de tragiska resterna av de tomatplantor som gett omfattande skörd i år åkte ut på komposten. Sedan satte vi in jordgubbskrukorna med jordgubbs och smultronplantor på altanen där jag kommer att försöka skydda dem så gott det går, mot frost. Smultronkrukan gav massor med smultron så sent som för några veckor sedan. Månadssmultron såklart.

De attans mössen är överallt! Tur man har katt, annars hade de varit ännu fler! T.o..m. i växthuset har de härjat! Där hade jag ett antal båtdynor, som jag brukar ha på bänken utanför, vid stenläggningen. Jag bar in dynorna för att kunna torka dem lite extra innan man lägger dem i påsar på vinden. När de låg i hallen visade katten dem misstänkt mycket uppmärkamhet. Visst, det var ett musbo konstruerat av innanmätet av en dyna troligtvis. Stig körde dynorna i tvättmaskinen. Efteråt kom vi att tänka på att ingen av oss kollat så att det inte var kvar någon mus i dynorna. Isåfall är det en mycket ren mus, nu.

Nu är det dags att laga middag igen. Stig har suttit en stund och pratat med sin motorcykel. De har mycket att prata om. Nu får jag fundera ut vad jag ska laga till. Blir nog något åt kantarell-fläskfiléhållet... hmmmm, mer dåligt samvete inför mötet med badrumsvågen. Äh.. hellre fet, men glad, än sjuk och fattig!

Det börjar lugna sig

Det är höstlov. Ja, det vill säga för eleverna.

Vi lärare har utbildning och planering. Det hinns ju inte med på samma sätt under skolveckorna. Men trots att man har långa arbetsdagar under studiedagarna är det ändå "lugnt". Det finns tid för eftertanke.

De helger som gått har ju inte inbjudit till vila precis. Även om jag som vanligt måste ta en "nap" på eftermiddagen, pga min medicin. Måste och måste, annars står jag och somnar är jag rädd.

Man läser i tidningar att folk somnat bakom ratten och skadat sigsjälva eller andra. Man tror att det aldrig skulle kunna hända en själv. Jag brukar alltid stanna någonstans och sluta ögonen en tio minuter eller en kvart om jag känner att jag inte är "på hugget".

Men för inte så länge sedan råkade jag ut för att jag inte hade möjlighet att stanna och sluta ögonen. Jag körde i ett följe och hade bara någon mil kvar hem. Det var vid den tid som jag brukar saka lite och jag satte på hög musik och öppnade fönster på båda sidorna. Det hjälpte inte! Jag upptäckte till min fasa att jag plötsligt var ute på de där linjerna som rasslar om man kör på dem! Jättebra uppfinning, förresten! Linjerna.

Skräcken för vad som kunde ha hänt gjorde att jag blev klarvaken av adrenalinet. Lovade migsjälv att aldrig hamna i ett sådant läge igen. Har man kört prickfritt i alla år, ska man inte strula till det på slutet.

Det är en historia för sig. På den tiden när min far lärde mig köra bil, var det faktiskt inte orimligt att en sjuåring fick sätta sig bakom ratten på en 34-årsmodell Cheva och köra på en plogad is. Närmare bestämt Annebergssjön, i Bredaryd. Jag minns och har även fått mig berättat att jag körde upp en hel tank bensin när jag körde runt runt på banan. Eftersom jag var en liten sjuåring räckte jag bara upp att se genom ratten om jag satt på en kudde och hade en jättetjock nalle bakom ryggen. Men det funkade. Det var där jag lärde mig behärska sladd. Man kan titta på den moderna biltävlingsvarianten "drifting" och tänka; vaddå? Nytt? Det var ju det jag gjrde när jag var sju år 1954. Jaha, intet nytt under solen!

Puhhh....

Nu är det torsdag. Det tar några dagar att hämta sig och komma ikapp. Har man dessutom ett jobb att sköta, tar det kanske lite längre tid.

Det var jätteroligt på öppet hus på lördagen!!

Nära och kära kom under eftermiddagen och hedrade oss med sin närvaro! Jag blev ståtligt uppvaktad också men tänker inte tala om hur. Det blir ett senare kapitel i bloggen.

Det är alltid roligt när det kommer folk! Jag menar det verkligen! Kan man dessutom bjuda på lite i värdshuset är det extra roligt. vad vi bjöd på?

Älgstek, á la tjälknöl, vildsvinsstek, hemrökt fläskytterfilé, stekt kycklingfilé med rotfruktsgratäng samt potatisgratäng. Till detta; stekta kantareller samt championsås och vanlig steksås. Och vinbärsgelé. Har jag glömt något? Skulle vara drickat i så fall. Har lite dålig koll på vad andra drack..... Men det bjöds, rött, vitt, rosé, öl i olika styrka samt tranbärsjuice, apelsinjuice samt andra läsk, och juicer.

Man vill ju vara säker på att maten räcker, så nu har Stig haft rester till middag i flera dagar. (Själv äter jag på jobbet.)

Vi har besök av Stigs käraste vän, ända från ungdomsåren, Eiton. Han är också pensionär och "gubbarna" har påtagit sig ett jätteprojekt! De drar ihop väggarna på vår lada! Förre ägaren hade hela loftet som virkesupplag så det var en enorm tyngd som pressade på loftgolvet. Detta gjorde att väggarna hade börjat "kalva" utåt.

Men nu är det fixat! Stabilare än någonsin! T.o.m. takåsen ser rakare ut! Toppen!

På fredag anländer även Gullevi (Eitons fru), så då blir det fest igen!

Nu ska jag till jobbet, så jag stänger locket på datorn en stund!

Snart dags för öppet hus!

Vad kan vi bjuda på?

På lördag är det tänkt att den knarrande, låga dörren skall öppnas på

Wärdshuset Digermjöden!

Det är hög tröskel och låg ingång, när man kliver in i medeltiden eller något senare. Välkommen är dock envar som vill ta en titt och hälsa på i samband med att jag fyllt vuxen. D.v.s. passerat bäst föredatumet.

Inget märkvärdigt, för det är verkligen inte märkvärdigt att fylla 65. Jag har ju rutin på att fylla år nu efter 64 gen. rep. Men det känns ändå lite pirrigt att man är medveten om att när man nästa gång fyller, är man arbetslös. 

Sedan sägs det att pensionärer har fullt upp hela tiden. Det har jag aldrig betvivlat, i och för sig. Men har man fullt upp redan innan man går i pension, hur blir det då? Kan man ha pension på övertid?

Min rare man överraskade mig på min födelsedag med att en stor bukett rosor prydde matrumsbordet när jag steg upp för att gå till jobbet! Ett gulligt kort också! Sedan när jag kom hem på eftermiddagen blev jag firad igen med levande ljus, bakelser och finkoppar till kaffet. Jag fick också en födelsedagspresent som jag tänker visa bild på senare. M.a.o. så har jag firats efter konstens alla regler! Min man är jättegullig!

Den närmar sig....

.....födelsedagen

Jag menar den där dagen då man har rätt att dra sig tillbaka från arbetslivet. Eller rättare sagt den dag då näringslivet tycker att man passerat "bäst före"-datumet.

Man kan förvisso klänga sig kvar två år till om man har tur. Detta under förutsättning att ens arbetsgivare tycker att man gör skäl för lönen. Annars finns det säkert kryphål som gör det möjligt att sortera bort personal som man tycker borde lämna plats åt unga friska krafter. 

Nu var det inte min mening att låta bitter, eller ens synisk. Men som sagt så närmar jag mig 65 och har beslutat mig för att det fyrsiffriga belopp jag kommer att få i månaden inte kommer att räcka att leva på. Genom att jobba lite längre kanske jag kommer upp i fem siffror ....före skatt!!! Tvi!!!

Det verkar som vi, som skall pensioneras nu, hamnat mellan två vagnar på tåget. När jag började mitt yrkesliv gällde helt andra regler för vad man skulle få i pension. Då var det de tio mest lönsamma åren som avgjorde ens pension. Det där med att man måste placera pengar i olika pensionsfonder verkar helskumt för mej. Hur kan man begära att alla skall ha kännedom om finansvärlden? Hur kan man förvänta sig att gemene man skall veta tillräckligt om fonder och finanser för att våga spela roulett om sin framtid? 

Och nu är man där. Jag har aldrig arbetat mindre än 100 %. Jag har alltid haft underbetalda jobb. Sista 23 åren som obehörig lärare. Då kan man tycka; varför inte utbilda sig då? Nä, för jag var för gammal för att kunna ta lån eller få studiehjälp. Det fanns inte heller något nattdagis på orten så kvällsjobb var inte att tänka på som ensamstående mamma. 

Men trots att jag blivit arbetslös c:a 40 gånger (varje termin i stort sett), har jag aldrig gått arbetslös mer än som mest ett par veckor för närmare tjugo år sedan. Däremot har jag gått i ovisshet under många sommarveckor för att rektorer inte fått anställa mig förrän det stått absolut klart att inga behöriga lärare funnits att tillgå.

Men nu är jag här. Har jobb fram till jul, men förhoppningsvis även nästa termin. Jag har ofta fått frågan; hur står du ut med att leva i sådan ovisshet? Vem har sagt att jag står ut?

Man står inte ut. Jag menar, det går inte att leva normalt under sådana omständigheter. Man blir lynnig, grinig och irrationell. Under den tid som går från att man sökt jobb för nästa termin och till dess att man får besked, lever man som i limbo. Man kan inte ta semester. Vet inte om man har råd helt enkelt. Varje dag börjar med att man förvissar sig om att telefonen är på och laddad. Ifall, ifall. Sedan vågar man inte planera något. Det kan ju vara frågan om intervju. Då måste man vara nåbar.

Men snart är allt detta över. Men hur sjutton ska man ha råd att leva på bara en tredjedel av sin inkomst?
Oroar jag mig i onödan? Tror inte det. Nä, jag blir nog tvungen att hitta en extra inkomst någonstans. Föda upp exotiska djur av något slag. Eller börja tillverka något som man kan hänga en dyr prislapp på.
Det här blev djupt.

Men först får jag ju se till att fylla år. Det blir nog öppet hus helgen efter födelsedagen. Familjen är inte så stor så det finns säkert plats.

Än så länge har jag jobb så nu är det dags att lägga sig. Imorgon ringer klockan (mobilen) 05.45, och sedan är nästa vecka igång!

MC-träff

Min vän Pia sa något klokt. Igen.

Hon sa något i samband med att vi träffades hos Peter i Helsingborg. Jag minns inte ordagrant men det gick ut på att inget för vänner så nära varandra som på en MC-träff när man bor ihop. Man kan komma till frukosten i fleecepyjamas och morgonrock eller halvvaken utan att någon bryr sig. Som syskon. Här behövs inte någon yttre finess för att vi ska förstå varandra och trivas ihop.

Jag tycker det är klockrent.

Jag kom snorig och halvfebrig till Skåne i fredags kväll. Stig avstod från att köra sin nya motorcykel och drog istället ner vår husvagn så att jag skulle kunna gå och lägga mig när jag ville eller vila en stund när som helst. Jag hade ju varit sjuk flera dagar och var inte av med symtomen ännu.

Det visade sig att hälften av medlemmarna också var vrålförkylda, inklusive värden, Peter. Men vi SKULLE bara träffas.

Peter bor i en herrgård. Bottenvåningen inhyser bl.a. hans firma. Trots att han var så dålig fick han oss att känna oss riktigt välkomna. Vi fick nyckel och även erbjudande om att bo inne. Men som sagt, vi hade ju husvagnen.

Att träffen var välplanerad behöver jag väl inte nämna. Mat i överflöd! Vi var ju i Skåne! Kim hade lagat en chili con carne som inte gick av för hackor, som vi bjöds på fredagskvällen. Gooood!

På lördagen stod Kent för matlagningen. En ugnlagad kycklingrätt med creme fraichesås samt helgrillad sk fläskytterfilé och klyftpotatis. Absolut supergott alltihop, från att vi anlände tills vi avreste!

På lördagen åkte de tuffaste medlemarna hoj, trots regnet. Peter, Kent, Stig, Leif, Per, Rune, Lilly och på ny egen Drag Star; Pia, med övningskylten på ryggen. Efter kom vi andra i Kims bil.

Vi togs runt lite här och var i Skåne, bl.a. tog vi en fika i Det fantastiska Jakriborg, mellan Lund och Malmö. Det är ett bostadsområde som byggts för 15 år sedan helt i medeltidsstil. Det var som att komma till Lübeck!
Sedan fick vi också titta hur Kim och Bosse bodde. De hade flyttat till nytt hus. Det är inte utan att man bllir sugen på Skåne, när man ser vad man kan få för boende!

Nu kallar plikten. Jag har slängt i mig en kopp kaffe och ett glas juice så jag klarar mig till nästa fika (frukost på jobbet). Ser ut att bli en regning dag. Och lång! Har föreläsning ikväll så jag är inte hemma före 21.30.

Jodå, still here!

Har sovit utan problem inatt, med undantag för några hostattacker då och då.

Tänk vad man är utsatt egentligen. Här går man och får en liten bacill och hela världen kollapsar för en.
Man är van att klara sig på egen hand och plötsligt blir man beroende av att någon annan vill hjälpa en.

Som tur var hade jag ju min pensionär hemma. Klarade ju inte ens av att stå på benen så länge att jag orkade hämta en spann att ställa vid sängen. Yrseln fick hela rummet att gunga. Jag skulle inte ens under pistolhot klarat av att resa mig upp.

Men nog om migsjälv nu. Låter fortfarande som en kråka och febern är kvar, men i övrigt känner jag att jag är på bättringsvägen. Skall bara slappa och vila idag. Men blir nog hemma imorgon med.

Fick nöjet att träffa min son även idag. Han sov ju hemma inatt. Det är så kallad kvalitetstid, att få umgås med sonen. Nästa besök blir nog med både Frida och Bosse (mopsen).

Frida känner jag ju men Bosse är en ny bekantskap. Hur gullig får man bli egentligen?

Ska bli kul att träffa Frida också, för det är inte för ofta. Hon är ju upptagen för det mesta. Dels studierna men även helgjobb. Duktig tjej. Ska bli biolog.

När jag kom hem i måndags väntade en skön överraskning på verandan. Stig hade gjort iordning vår lilla soffa som dragit en övermannad suck vid vårt bröllop, när en ribba knäckts under tunga rumpor.

Stig hade tillverkat en ny ribba i cumaroträ, slipat samtliga ribbor, betsat och lackat i mahognynyans.
Gjutjärnsdetaljerna hade han slipat och målat i hammarlack i en blågrå nyans som bara är såååå läcker ihop med mahognyfärgen.

Sonen hemma

Tänk vad lite social samvaro är nyttigt!
Min käre son kom hem och mellanlandade på väg till nya äventyr och vips fungerar min dator tio gånger snabbare!

Tänk om han kunde vara hemma lite oftare!

Min förkylning håller i sig. Igår låg jag het utslagen efter att Stig bjudit mig på Gammeldansk, i hopp om att skrämma bort mina baciller från halsen.

Den skrämde inte bara bacillerna. Hela tarmsystemet flippade ut. Föjlden blev att jag tillbringade ca åtta timmar ihopkrupen på toagolvet. Aldrig mer Gammeldansk mot förkylning!

Igår vid nästan midnatt avtog plågorna och jag fick sova normalt. Men förkylningen ligger kvar. Tempen stiger mellan Iprenintagen. Hostan skräller så rutorna skallrar.

Nu är natten här igen. Undrar om det blir sömn eller vaka som gäller.....
Jag berättar imorgon.

Förkyld!

Jag är vrålförkyld!
Till och med mina baciller är förkylda!
Näsan rinner som en kran utan packningar. För att inte tala om min hals. Den känns som om katten använt den som klösbräda! Jag hatar att vara förkyld.

Nyser explosionsartat utan att kunna förbereda mig. Nös nyss på min nya dator. Ger mig sjutton på att den är smittad med virus nu. Jag hatar att vara förkyld!

Inatt har jag inte sovit en blund! Vågade inte. Min allergi gör att jag ibland svullnat i tungan och det har gjort att jag fått andningsbesvär och nattens förkylningssymtom liknar detta. Så fort jag höll på att slumra till blev jag klarvaken av rädsla för att tungan höll på att svullna. Har varit uppe säkert tio gånger inatt och räckt ut tungan åt min spegelbild. Man blir lite nojig när man råkat ut för andnöd ett par gånger.

Det värsta med alltihop är att jag inte kan gå till jobbet. Jag lämnar min arbetskamrat (syrran) i sticket. Hoppas hon får ut en vikarie som kan närvara, i varje fall passivt.

Nu skall jag lägga ifrån mig datorn bredvid sängen och stoppa in en ny papperstuss i näsan (stor som en halv hushållsrulle). Jag hatar att vara förkyld!

...och bröllop...

Efter helger med besök på värdshuset och i vilda västern samt medeltiden kunde man tro att måttet var välfyllt, om än inte rågat. Men i lördags fick vi uppleva något verkligt fint.

Vi bevistade ett bröllop i Bosebo kyrka, där min gamla barndomsvän Yvonne, förnyade sina ätenskapslöften till sin man sedan 43 år, Gustaf.

Det var rörande att se dem förklara varandra sin kärlek på nytt. För 43 år sedan var jag vittne, tillsammans med min dåvarande man, till när de första gången lovade varandra trohet. Under dessa 43 år har jag många gånger hört dem förklara att de älskar varandra mer nu än när de inledde äktenskapet. Detta är fantastiskt.

Den första gången var det inget stort bröllop, utan det hela avlöpte diskret i Öjaby kyrka med bara oss vittnen. Men det kompenserades i lördags med ett femtital gäster som förplägnades med massor av god mat i församlingshemmet. Levande musik av en fyrmannaorkester från Anderstorp och av virtuosen Runo Runesson. Mycket trevligt alltihop! Stort Grattis kära brudpar!

Från Medeltiden till Vilda Västern

Som framgår av bilderna fanns stora delar av familjerna Krafft och Ilhammar representerade.
Vi var inbjudna till årtiondets fest i slutet av augusti. Tre fyrtioåringar firade tillsammans i en fantastisk lada, iordningställd i västernstil. Även ett live band fanns på plats i ladan på en upphöjd scen och i den välfyllda baren serverade den flirtiga "Brandy" drinkar.

Vår Daniel var en av fyrtioåringarna och Jennie var naturligtvis delaktig i planeringen.

Jag har aldrig varit på en mer välorganiserad fest med över 120 gäster. Redan innan gästerna upptäckte att de behövde något var saken fixad. Som när Jennie delade ut plädar i samma ögonblick som man fick första rysningen av den råa kvällsluften. Maten serverades innan man upptäckte att det fanns en rynka att fylla ut och godispåsar till barnen dök upp ut tomma intet innan sötsuget satte in. som sagt; helt fantastiskt!

De charmerande värdarna fick alla på gott humör med sin värme och humor! Det blev en fest man aldrig glömmer!

Wärdshuset Digermjöden

Vårt värdshus, Digermjöden står nu klart och invigdes i vänners glada sällskap de senaste helgerna!

Visst är det pretentiöst att kalla denna lilla stockvirkesstuga för värdshus, men allt har sin förklaring.

Man kan undra vad som föranleder en pensionär att frivilligt lägga mellan fem och sju timmar om dagen, helg som vardag på att släpa fram stockar (med hjälp av fyrhjuling) efter att ha fällt dem i egen skog. Egenhändigt bygga stock för stock på höjden tills en stuga står där i gläntan. Jag måste nog börja från början.

De som följt min blogg några år vet att vi för två år sedan hade byggt en riskoja i medeltidsstil för att överraska våra kära vänner från Onsala på vår kräftskiva som vi årligen har i Onsala eller hos oss. Vi ville ha ett tema och valde medeltiden vilket vännerna nappade på och kom vandrande nedför den lilla grusvägen iklädda dåtida mundering.

Jag behöver väl inte säga att festen blev lyckad? Alla levde sig in i sina roller med liv och lust som framgår av bloggen i 2010 års version. Temat var visst värt att upprepas tyckte man.

När festen var över och kojan så småningom vissnade, beslöt min händige make att det även i år, 2012, skulle byggas en koja, dock något stabilare. Den första april satte han igång med att fälla tolv granar av lämplig grovlek. Han stegade upp fem gånger tre meter för att hålla sig inom tillåtna mått och började knuta timmer. När ramen var tre stockar hög hade han tänkt nöja sig med detta och lägga på ett kraftigt lutande tak på detta. Han funderade lite och kom fram till att man skulle få luta sig framåt inomhus om man satt för nära väggarna/taket. Det fick nog bli några fler stockar på höjden.

Sen kom frun och lade sig i. D.v.s. undertecknad.

Maken hade tänkt göra ingång på ena gaveln och eventuellt ett fönster på den andra. Men frun hade andra idéer. Hon undrade försynt om det var mycket svårt att lägga ingången på en långsida. Skulle stockarna ändå bli fler på höjden kunde man kanske ha dörren där och även ta en del av taket i anspråk till denna. Min käre man är både öppen för förslag och har ett väldigt rörligt intellekt så vips började han ändra ritningarna.

Så med facit i handen står där nu en byggnad istället för en koja. Den har ingång på långsidan och när man kommer in har man en bar till vänster och en sittvrå för 10-12 personer till höger. En härlig liten kamin med varmvattenberedare i koppar rakt fram. Ett fönster på höger gavel och diverse hyllor bakom baren till vänster. Efter fyra månaders slit; ett värdshus!

Jag har faktiskt ockå lagt ett antal timmar på stugan. För att göra det tätt mellan stockarna har jag "drevat" in mossa i springorna. Vi plockade 22 fulla kassar med mossa och jag satt en hel vecka av min semester, sju timmar om dagen och tryckte in mossan med hjälp av en gammal matkniv. Och tätt blev det! Man kan inte fatta hur effektiv den gamla metoden var. Det blir jättevarmt i stugan på bara några minuter, när man tänt i kaminen.

Förrförra helgen hade vi nöjet att inviga Wärdshuset Digermjöden med våra vänner Helene och Arne. Berömmet värdshuset fick värmde lika mycket som kaminen.

Nu, under den gångna helgen var vi tillbaka till medeltiden igen. Målet för resan var nått.

Det hör till saken att vi under flera år skojat om några fiktiva varelser som vi kallar "håseflanar" för att de på olika ställen lämnat strumpor fyllda med öl eller cider hängande i träden. Dessa gömmor har vi med våra gäster skördat. "Håseflanarna" har visat sig vara riktiga "typer" som vi fått köra bort från våra domäner då och då. Men i år visade det sig att någon annan hunnit före oss till "håsorna". Sockarna var tomma där de hängde i trädet. Förklaringen kom senare på kvällen.

Vi fick ta med våra gäster till Wärdshuset Digermjöden för att släcka törsten. De visade stor förtjusning för vår bygge och vi passade på att intaga förplägnad också när vi ändå var där. Men det som verkligen satte sin prägel på pubkvällen var ett oväntat och lite skrämmande besök....

Vid halvtiotiden på kvällen när stämningen var hög hördes plötsligt ett blåshorn eller kanske, som det lät, ett jakthorn. Jag tänkte genast på orcher men tonen i hornet stämde inte riktigt. Det påminde närmare om ett alvhorn i tonen. Jag steg utanför dörren och höll på att bli omkullsprungen av min man som varit ute i ett privat ärende. Han var jagad flämtade han fram, så vi tog oss skyndsamt in och reglade dörren.

Det dröjde inte länge förrän vi märkte något vid fönstret. En varelse med stora spetsiga öron stirrade in på oss. Några av oss skrek högt. Jag öppnade skvallerluckan i dörren och kikade ut. Det jag såg fick mig att våga öppna dörren helt.

Där i eldkorgarnas sken stod tre undersköna varelser i böljande dräkter. Deras spetsiga alvöron och mystiska silvertecken på kinderna avslöjade deras höga väsen. Framför oss stod en högalv och två skogsalver i kostbara klädnader. Naturligtvis bad jag dem skyndsamt att stiga in i vår enkla boning och kände mig hedrad när de med stor värdighet steg in i baren.

När jag hälsat på alviska hade jag nästan uttömt mitt förråd av alviska så jag bad dem ha vänligheten att tala vårt språk vilket de gjorde utom när de talade sins emellan. Jag fick äran att servera förfriskningar till dem och efter att de intagit dessa bjöd de på förtrollande vacker sång i stämmor. De var med sorg och saknad vi såg dem i alvljusets skimmer försvinna in i den djupa skogen. Vi visste att vi i framtiden inte längre skulle ha problem med håseflanarna. Det hade alverna sett till.

Ja, så var Wärdshuset Digermjöden invigt ordentligt. Så många prominenta gäster kan ju inte annat än båda gott för dess framtid! Både jag och Stickan ser fram emot många glada stunder där tillsammans med alla vänner, framöver. Så låt oss veta när ni har vägarna förbi! Dörren står på glänt....

 

Tillbaks

När man märker hur länge det är sedan jag skrev, kan man tro att komplikationer tillstötte efter hudbettet.
Ingen fara!

Det är bara tidsbrist som föranlett att jag inte bloggat.

Men det har hunnit hända en hel del sedan sist. Jag har köpt ett växthus, t.ex.

Det är bara c:a 6 m2, men jag har inrett det efter egna idéer och med min förträfflige makes hjälp.
Dessförinnan måste det ju monteras. Trodde jag gjort ett klipp när det fallit från 3.990:- till 2.990:- i pris. Men attans, innan sommaren var slut var det nere i 1.990:-!

Det är nog lite sniket att tänka så. Men jag retar mig på den förlorade tusenlappen.

Stig hjälpte mig att bygga en ram efter att jag röjt och frilagt mark där det skulle stå. Massor av ljung och torv. När ramen låg "i våg" som maken säger, så målade jag ramen med kallasfalt och fyllde botten med grus och sand.
Sedan hjälptes vi åt att montera alla delar i en viss ordning. mer pill än man tror. Som väl är gillar vi sådant pyssel. Och en snäll granne har vi med eget grustag.

Jag var lite väl optimistisk när det gällde temperaturen för jag hade köpt 16 små pelargoniaplantor, som frös när tempen utan förvarning gick ner till -9. Jag lyckades rädda 9 av dem och fick dem att komma igen mot alla odds.
Nåväl, jag planterade tomatplantor som ger massor med tomater. Har aldrig ätit så många tomater som i år. Purjolök och persilja samt dill blev också rikligt skördade.

Men egentligen är det kringmiljön jag är mest nöjd med.

Jag röjde mark och gjorde trivselhörnor på båda sidor om växthuset. Stig byggde både en ny kompostlåda åt mig, en lång bänk till insidan av växthuset samt en skräplåda för icke-komposteringsbart material. Det blev en liten oas, där man kan sitta och ta en kopp kaffe eller en näve smultron från smultronkrukorna. Mysigt!

Skadad

"Hundbiten, förtvivlad, blödande och smärtpåverkad, stapplade hon de sista stegen fram till dörren, lämnande ett blodspår efter sig i snön...."

Just det. Är det inte synd om mej?

Inte nog med att hundrackarn kostar mej en förmögenhet. Han drar sig inte från att bita fingrarna av mej.

Jag tar det från början. Var ute och kvällskissade den lille haltande, kragförsedde konvalescenten. Då snodde han en talgboll hos fåglarna, fick in den i tratten och började tugga frenetiskt. Med talgbollen följde ett grönt plastnät. Jag var rädd att han skulle råka svälja nätet (föreställde mig ytterligare operationer på djursjukhuset), så jag stoppade in handen i tratten för att ta ifrån honom nätet.

Det var lika smart som att stoppa in handen i en skogsmaskin som barkar timmerstockar, för att ta ut något som fastnat. Jag har ofta tänkt, när man läst om skogsbönder som blivit av med en arm eller något, att "hur korkad kan man vara?" Nu vet jag. Samma som när någon stoppar foten i en snöslunga för att sparka bort snö. Finns många exempel på dumhet. Jag var bara en i raden.
Bossy var naturligtvis av den uppfattningen att han såg den först. Alltså hade han rätt att försvara talgbollen med alla medel. Har man då en uppsättning vassa vältränade gaddar att tillgå ..... ja vad har då en hansklös matte att sätta emot. Han såg den först!!!

Om jag över huvudtaget har någon sympatisör på min sida undrar denna säkert hur det gick med handen. Ingen fara. Men det blödde grymt. Två fingrar med hål i. Kylde först ner handen i snön så blodkärlen drog ihop sig. Satte sedan tryckförband så några timmar senare räckte det med fem plåsterlappar. Idag är det lite svullet, men jag har inte särskilt ont.

Och Bossy? Man säger att hundar inte kan skämmas men f.. tror det! Han har varit otroligt fjäskig sedan det hände. För min del är saken ur världen. Det var ju mitt fel.

Igår när jag kom hem efter jobbet, mötte jag Bossy med en vi tubsock på benet. Fastknuten över ryggen. Uppklippt i botten.

Hemma

Yessss!

Allt gick bra med Bossys operation. Jag fick hämta hem honom i tisdags.

Nu har han fört en tillbakalutad tillvaro i snart fem dagar och blir så bortskämd som han förtjänar. (Inte lite!)

Han är precis lika kaxig som vanligt trots att hans bakben ser ut som en kycklingklubba.

Han hoppar på tre ben och vi har stränga order att se till att han inte rör sig mycket. Vi är tvungna att ha koppel på honom när vi bär ut honom för naturbehoven. Kommer det en bil blir han skitförbannad. Somliga lär sig aldrig!

Men det märks att han känner av operationen för han vill helst bli buren de tre trappstegen ut på gården. Han försöker inte ens hoppa upp i min säng. Han står bara nedanför och snyftar. Det är lika effektivt.

Det är drygt en vecka tills stygnen ska tas. Sedan ytterligare konvalescens med vattengympa och massage. Inga promenader. Tufft!

Vill inte ens tala om vad det kostar. Men vad får man för 25.000:- idag? Försäkringen tar en del men långt ifrån allt! Knäoperationer har dessutom ett tak på 15.000:-

Så, här gäller det att fortsätta bära den lille fete vart han än ska, så att allt läks riktigt.

Jag behöver väl inte säga att han är värd varenda krona!

Operation

Nu har han legat inne sedan igår. På Djursjukhuset i Jönköping.

Tänk vad man kan sakna den lille omöjlige busen, bara efter en natt!

Han håller mitt hjärta mellan sina vassa små tänder!

Han är ju inte precis något dygdemönster den lille rackaren.

Högkriminell, skulle jag vilja påstå!

Tjuv; stjäl så mat från bordet så fort han får en chans!

Lagbrytare; lyder inte för fem öre, hur man än ropar på honom!

Sexmissbrukare; uppvaktar kattan på det mest olämpliga sätt!

Ändå, älskar man den lille slyngeln, så det värker i hjärtat!

Håll tummarna för att hans knäoperation går bra idag!

Lille Bossy

Inget nytt på Bossyfronten!
Han mår inte sämre, men vill inte röra sig. Blir fetare och fetare..... humm..... låter bekant......

Läget oförändrat

Samma procedur som igår.
Ingen sömn för mej.
In med korgen i Stig rum på morgonen.
Samma medicinering som tidigare.

Nu ska jag till jobbet igen och hoppas orka ännu en dag utan att ha sovit.
Efter jobbet igår lyckades jag i och för sig sova någon timma. Alltid något.

Bossy fick bäras ut för att göra sina behov. Sedan bäras in igen. Ingen motion. Samma aptit. Hummmmm.....

Bossy ska opereras!

Stig och jag åkte upp för att hämta vår lille krabat igår. När vi fick träffa veterinären sa hon att Bossys knä måste opereras på måndag. (Då finns ortopeden på plats.)

Stackars lille knubben! Men det är bara att bita i sura äpplet. Vi får lämna honom redan på söndagen. Det är ju bra eftersom vi har svårt att ta ledigt.

Bara det går bra!

Inatt har jag inte sovit en blund. Den lille fete (inte Stig) har sovit i min säng och jag har varit rädd att röra mig eftersom jag inte ville göra honom illa. I morse bar jag in Bossy med hundkorgen och allt till Stigs rum, för att gå till jobbet. Hoppas de båda kunde sova sedan!

Nyår och födelsedag!

Kan passa på att berätta vad vi gjorde i nyår, medan jag väntar på besked från veterinären.
Förrförra nyårsaftonen var vi bjudna till Onsala, av våra kära vänner Eiton och Gullevi. I år fick vi chansen att bjuda tillbaka. Stig har ju jobbat varannan nyårsafton de senaste åren. Men nu fungerade det!

Det är alltid lika roligt att träffas! Det är så skönt att umgås med vänner som har samma humor och uppskattar samma saker! Vi åt kalkon, med diverse tillbehör och när klockan slog tolv besåg vi ett sprakande fyrverkeri som endast överträffats av Stigs dunderpjäser från tidigare år! (Eiton och Gullevi vet vad jag menar!)

Lilla vovven Jacki och vår Bossy tog det hela ganska kallt på tryggt avstånd inomhus. Skönt att de inte blir skrämda.

Vi fick på nyårsdagen tid till en liten utflykt till Svikarens kanal, i Gnosjö kommun. Sevärt bygge.

Stig har också hunnit med att firas för sin uppnådda pensionsålder.

Femton personer blev vi den 14 januari (han fyllde ju den 17:de, men det blev bättre att fira på en lördag). Min syster Gun med hela familjen utom Adam kom för att uppvakta och även Stigs båda flickor, Sanna och Jeanette samt Sannas barn och vår Jones lyckades ta sig hit. Jätteroligt!

Bara för protokollet kan meddelas att det serverades dels laxfilé, varm rödbetsröra och rotfruktslåda, men också fläskfilé Bombay med ris för dem som inte gillar fisk. Inom parentes kan sägas att det visade sig att alla åt lax. Och gillade det! Kul för undertecknad!

Bossy påkörd!

Just nu ligger min älskade lille Bossy på Djursjukhuset i Jönköping!

Det verkar som om han klarat sig undan relativt bra ändå.

Igår vid elvatiden knackade en skogsgranne på dörren och berättade att Bossy sprungit ut framför hans bil och var skadad.

Man upplever ju en skräck som inte går beskriva och som sätter sig i magtrakten, speciellt innan man vet hur det har gått.

Jag slängde på mej och följde med bort bakom ladan. Där såg jag min lille krake med ena tassen lyft och reflexvästen hängande om halsen, i hjulspåret. Han kunde inte gå med bakbenen heller.
Det värkte i hjärtat och jag tänkte ju det värsta, först.

Bilföraren berättade att Bossy bara kommit farande ut mellan ladan och garaget så det fanns ingen chans att stanna i tid. Tyvärr är ju detta inget nytt. Bossy är hopplös med att springa ut på vägen. När jag släppte ut honom för att kissa hade jag lagt märke till att det inte var plogat och c:a två dm nysnö inbjuder ju inte nöjesåkare att köra tre km ggr två, ut till ingenstans. Trodde jag. Hade inte räknat med att jägare kunde dyka upp.

Jag lyfte försiktig upp Bossy och bar in honom. Han ville inte gå på benen så jag fick låta honom ligga vid dörren medan jag ringde veterinärakuten i Jönköping. De sa åt mig att köra upp så fort som möjligt, med risken för inre blödningar i åtanke.

Stig hade ju jobbar sitt nattskift och hade sovit endast tre timmar när jag väckte honom. Otroligt nog blev han klarvaken med en gång. (Han brukar ha en startsträcka på c:a en halv timma i vanliga fall.) Det tog honom inte många minuter att slänga på sig. Sedan var vi iväg. Jag satt i baksätet med lillen i famnen. Försökte avlasta smärtpunkterna så gott det gick, men han gnällde ändå till och från. Stig körde min BMW som en gud och vi var nog ganska snabba upp till Djursjukhuset i Jönköping.

Där fick Bossy en smärtstillande spruta så vi kunde röntga hans inre. Dumt nog röntgade de inte hans ben då. En kvinnlig veterinär kände emellertid på benen. Bilderna tydde inte på några inre blödningar och inga frakturer syntes. Hon sa att om dom blöder inuti brukar skelettet inte synas så skarpt. Det var tydlig kontrast, som väl var.

Men för säkerhets skull fick han stanna över natten. Jag har ringt flera gånger för att höra hur han mår och det verkar bra. Han hade varit ute och kissat igår. Men han vill ännu inte gå med bakbenen så nu på förmiddagen skall de röntga höfterna och benen. Ser det trots allt bra ut får jag hämta hem honom. Jag blir alldeles kall vid tanken på alternativen.

Måtte min lille ängel få komma hem!

Nytt år!

Äntligen fick jag lite tid att blogga!

Här ovan syns en av anledningarna till att jag inte hunnit med att berätta något.

Sedan den sista oktober har vi renoverat lite här och var i huset. Jag fick hjälp av Stig med det komplicerade, med en del lister och sånt, men annars klarade jag att panela mitt sovrum.

Och julen, som innebar ett efterlängtat besök av både Jones och Sanna med familj, tog ju tid i anspråk. Man kan bara inte låta bli att göra de traditionella rätterna. Det får ta den tid det tar!

Såhär blev den nya väggen som min händige make lade ner arbete på mellan den sista oktober och den 20 december. Han byggde ut min garderob och bytte dörrar, byggde valv (två st.) och det blev ny tapet, takpanel och lister (förutom elen, som en expert hjälpte till med).

Här sätter han igång, min fingerfärdiga make. Man tror att han jobbar på ackord. Många kvinnor klagar för att de inte får sina äkta män till att utföra diverse mindre hantverk hemma. Jag har problem med att få min man att inte göra för mycket. Det tycks inte finnas något han backar för. Och fort går det. Jag vet. Detta är skryt! Vill bara gnugga in det lite! Stig är fantastisk!