Kapitel 54-63 i Kom till farbror Yngve!

En fantastiskt fin höstdag, med strålande sol och gula löv som faller som guld till marken, med hjälp av lite höstliga byar! Så fint! Jag vet att jag kommer att vara ganska upptagen i helgen, så jag passar på att publicera tio! kapitel på en gång, så någon lässugen slipper vänta! Ha en fin läshelg!

Kapitel 54. Flyttfåglar

Det hade blivit en härlig seglats till Hyppeln i början av september. Det var riktig brittsommar med varm västlig vind. Hela familjen tog tillfället i akt att tillsammans säga farväl till segelsäsongen för året. De hade kryssat sig över till den idylliska ön i havsbandet på lördagförmiddagen efter att ha legat över i båten på fredagen. Johannes hade varit glad över att få prova på riktig segling och hade funnit att ju mer han jobbade med själva seglingen desto mindre hade han ont av sjön.

När de gått iland i den lilla hamnen hade det varit tjugotre grader varmt och de hade besökt Restaurangen och Rökeriet ”Stora Oset” som haft många kulinariska gomretare att bjuda på och efter en läcker måltid i skaldjurens tecken hade de köpt med sig några rökta makrillar med olika kryddningar att smaska på i sittbrunnen på kvällen. De hade tagit en promenad utmed havet norr om hamnen där en välskött liten promenadväg var anlagd. De hade förundrats över värmen som inbjöd folk att sola på stranden och på sanddynorna, som var sällsynta så här långt norrut i skärgården. Ön kombinerade det vackra med det karga och det hårda med det mjuka och varma. Märta hade varit förtjust över att kunna visa runt Johannes och de hade vandrat vidare utmed havet när de andra beslutat att vända.

När de rundat norra udden kom vinden åt och det kändes genast kallare. Det var inte lika många hus där heller. Johannes hade hittat en klippa som solbelyst vette mot norr med havet som bakgrund. Där hade han placerat Märta som om han ville ta ett foto av henne med den ståtliga bakgrunden. Men till hennes förvåning hade han gått ner på ett knä framför henne och öppnat en liten ask med en förlovningsring som han hoppfullt hållit fram mot henne. Den var vacker i sin enkelhet. Istället för en diamant glimmade en djupblå safir, med sin milda charm mot henne.

Överraskad och glad hade hon slängt sig om hans hals och förklarat att hon inte ville något hellre än att bli hans fästmö. Han hade innerst inne förstått att hon kände som han men ändå fanns det ett riskmoment i det hela som han inte kunnat bortse från. När hon glädjestrålande bekräftat att han inte behövt oroa sig hade han lyft upp henne mot sig och snurrat runt. När de långt senare, skärgården har trots allt många dolda skrevor och snår, kommit tillbaks till ”Näckrosen”, hade Jessie öppnat en flaska champagne som Allan envisats med att de skulle ha med sig. Jessie anade att Johannes berättat för sin blivande svåger om sina planer. Linnéa hade kramat om dem båda med tårar i ögonvrårna. Hennes flicka hade blivit stor. Dagen därpå hade de med god fart seglat hem för att några veckor senare hjälpas åt att ta upp ”Näckrosen” för vinterförvaring.

*

En dag i oktober kom Jessie ner från kontoret under arbetstid med en bunt utskrifter från datorn. Med en gest, lite för nonchalant för att vara äkta lade han dem framför Linnéa.

”Det kostar ju ingeting att titta”, sa han. Han ställde sig med händerna i byxfickorna bredvid henne.

”Äh”, sa Linnéa, ”sätt dig så kollar vi tillsammans.”

Han slog sig ivrigt ner bredvid henne. De satt i vardagsrummet framför burspråket där Linnéa suttit och studerat några datatidskrifter. Solen sken in med sitt dämpade höstsken. Hon välkomnade avbrottet. Det såg ut att bli en kylig natt.

”Du vet ju att jag har varit inne då och då och kollat på hus i Bohuslän, men det mesta är för dyrt. Om man ändå vill åka och titta på visningar får man ju inte göra annat. Det blir ju ett evigt åkande, så jag tänkte så här; vad tror du om att hyra, först? Vi kan hyra ett hus i Bohuslän och känna hur det är. Ligger det inte alldeles vid havet behöver det inte bli jättedyrt att hyra. Dels får vi veta om vi trivs även när det är vinter och kallt och dels har vi ju möjligheter att åka och titta på visningar utan att det måste ta en hel dag som det gör nu. Vad säger du?”

”Jag mådde verkligen bra där uppe”, sa Linnéa tankfullt. ”Ingen kände till eländet med Yngve och vi skulle ju kunna gå med i en bågskytteklubb där. Jag vill inte sluta med skyttet!”

”Kolla här! Det ligger visserligen inte så bra till, men det är väl därför det är billigt. Det är en femrumsvilla som har en ombyggd förrådsbyggnad som skulle passa som kontor. Vi skulle inte behöva sälja här. Märta och Allan fortsätter driva firman här och vi utvidgar med en filial i Uddevalla kommun. Kolla hyran! Överkomligt, vad? Det är ju kallhyra visserligen men det finns luftvärmepump och en vedpanna.  Vi har ju redan kunder i Göteborg och för dem spelar det ju ingen roll om vi finns i Uddevalla eller i Småland.”

”Vad är det för fel med läget?” undrade Linnéa.

”Det ligger vid gamla E6:an på ett öppet fält och man ser ända bort till nya motorvägen. Hur kul är det att kolla på bilar jämt? Men hyr man är det ju tillfälligt. Vi kan umgås oftare med våra Hovenäsvänner också. De kan ju tipsa om de hör om något till salu.”

”Jessie! Är det bara för min skull? För att jag mått så dåligt? Säg ärligt!”

”Älskling, du vet hur jag känner för Bohuslän. Vilken fråga! Jag har visserligen tänkt mycket på hur du mår, men du har ju aldrig pushat mig. Jag och havet, vet du ju! Börjar vi med att hyra ett ställe kan vi i lugn och ro se oss omkring efter vår drömkåk. Vem vet, en vacker dag kanske barnen vill ta över Smålandskontoret helt. Då kanske de köper ut oss från huset också.”

”Lotta, vad säger du? Ska vi slå en signal? Åka upp och kolla?”

Innan Linnéa hann svara dämpades solskenet som hastigast. För snabbt för att vara ett moln. När hon tittade ut genom burspråket såg hon ett fågelstreck som samlade upp sina likasinnade för att flytta söderöver. Hon kunde nu se att det var tranor. Ansträngde hon sig kunde hon urskilja deras skrik.

”Flyttfåglar, sa hon tankfullt. Är det ett omen?”

  

Kapitel 55. Irma

När tvillingarna fyllde nitton firade man som vanligt hemma hos familjen Vargfeldt. Johannes föräldrar hade kommit från Göteborg tidigare på dagen. Johannes hade visat dem runt i trakten och sedan presenterat dem för sina blivande svärföräldrar. Vissa människor känner genast att de har mycket gemensamt. Man hittar med en gång den gemensamma nämnaren och vet med hundra procents säkerhet att man står inför en lång, om inte livslång vänskap. Ekströms och Vargfeldts kände genast den samhörigheten. Det var inte förvånande när det visade sig att Lars Ekströms pappa varit klasskamrat med Jessies mamma Beata när hon växt upp i Göteborg. Jessis och Linnéas föräldrar hade anlänt tidigare. Alla undrade varför det inte blivit av att man träffats tidigare. Eftermiddagen och kvällen hade blivit en härlig tillställning även om inte Allan också bjudit på en överraskning. Han lämnade huset en halvtimma innan middagen, just när Jessie börjat servera aperitifer. När Linnéa protesterade mot att han gav sig ut försäkrade han att han strax skulle vara tillbaks.

Man hade ännu inte satt sig till bords när Allan kom hem igen. Med sig hade han en flicka, som höll honom hårt i handen och verkade rörande blyg. När Linnéa räckte fram handen tog hon den och neg. Detsamma när hon hälsade på Jessie och de andra äldre. Både Jessie och Linnéa smälte fullständigt. Som vid en tyst överenskommelse undvek de att överösa henne och Allan med frågor. De skulle kunna besvaras vid senare tillfällen. Huvudsaken nu var att få flickan att känna sig välkommen och accepterad. Allan berättade att han hämtat Irma vid busstationen. Hon hade just fyllt arton men inte hunnit ta körkort.

Hon var verkligen vacker och hennes blyghet klädde henne på något konstigt sätt. Hennes ögon följde Allan så fort han lämnade hennes sida även om det rörde sig om en meter. Jessie blev inte förvånad när hon hellre ville ha en läsk än en öl. Linnéa förkunnade att maten var klar och att var och en fick ta en tallrik i köket och förse sig. Allan verkade fullständigt betagen i Irma. Märta himlade med ögonen när han drog ut stolen för henne när hon ombads slå sig ner. Han verkade inte kunna slita blicken från hennes späda gestalt, bruna ögon och nötbruna raka hår.

Det saknades inte samtalsämnen vid bordet och alla talade i munnen på varandra, som det ofta blir när man trivs tillsammans och när Jessie ställt sig upp för att säga några ord till födelsedagsbarnen var det först ingen som hörde att han klingade i glaset. När han till sist fått allas uppmärksamhet utbringade han en skål för tvillingarna och påstod att det måste ha blivit fel på pastorsexpeditionen om tvillingarna skulle vara nitton. Det skulle ju i sin tur betyda att han själv skulle ha nått den höga åldern av trettiosex. Det kunde väl ändå ingen mena? Tvillingarna som hört skämtet förut suckade och såg på varandra.

”Pappa, lägg av! Du är urgammal, men vi älskar dig ändå!” sa Märta och hoppade upp och pussade honom på kinden. Alla höjde sina glas och skålade högljutt.

När middagen var över och disken utburen i köket erbjöd Irma sig att hjälpa till att diska. Linnéa visade på diskmaskinen som Linnéa helst lastade själv men hon frågade om Irma hade lust att hjälpa till att bära in kaffekoppar istället. Hon verkade lättad och Linnéa förstod att hon behövde något att göra, för att känna sig mindre bortkommen. Det var trots allt bara nya ansikten omkring henne. Linnéa kom ihåg att det bara var ett år sedan Märta kommit hem med Johannes. Det hade hänt mycket på ett år. Och mer skulle det bli.

Någon timma senare, när kaffe och tårta serverats reste Linnéa sig och skramlade med skeden i kaffekoppen. När alla vänt sig mot henne sa hon:

”Jessie och jag har en sak att berätta”.

Allan hade nog trott att mamma skulle komma med någon pinsam historia från hans barndom och blev nog lite lättad när det visade sig vara något helt annat.

”Vi ska flytta”, fortsatte hon. Det hade blivit alldeles tyst. Märta hade förstått vad som var på gång när hon sett utskrifter från Hemnet på Jessis skrivbord och han hade valt att berätta för henne när hon frågat. Därför visst Johannes också.

Linnéa berättade om deras beslut och allt som lett fram till det. Johannes föräldrar kände ju till genom Johannes, hur svårt det varit för familjen. De enda som hade svårt att vänja sig vid tanken var Jessies och Linnéas föräldrar, som skulle få så mycket längre avstånd till sina barn. Men de hade det som hänt i färskt minne och hur det påverkad dem, så förståelse för beslutet fanns även där. Men det kunde inte hjälpas. Det var med blandade känslor födelsedagsfirarna så småningom drog sig hemåt. Johannes föräldrar som skulle sova över på madrasser i Johannes lägenhet hade googlat fram avståndet mellan Småland och Göteborg och funnit att det var mer än dubbelt så långt som till den nya adressen utanför Uddevalla. De hade blivit verkligt förtjusta i familjen Vargfeldt och såg fram emot att umgås.

Kapitel 56. Läsglasögon

Flytten hade gått riktigt bra. Eftersom de inte skulle tömma smålandshemmet helt kunde de köra det mesta på släpkärra och kombinera det med att de tittade till ”Näckrosen” och med att bevista visningen av något intressant köpeobjekt utmed kusten. Ännu hade de inte tänt på någon speciell villa trots att utbudet varit relativt stort. Men de räknade med att det skulle finnas ännu fler tänkbara objekt fram på vårkanten. De flesta säljare tycktes räkna med att folk var mer inspirerade av kustidyllen på våren. Det är möjligt att det var så.

Villan de hyrde hade ett lite tråkigt utseende men var rymlig och betydligt trevligare på insidan. Det med garaget sammanbyggda förrådet var väl tilltaget och isolerat och lämpade sig utmärkt som kontor. Dessutom fanns ett litet pentry med spis och diskbänk. Jessie hade hyresvärdens godkännande att fräscha upp lokalen till en lite mer affärsmässig image. Det fick bli till våren tänkte Jessie. De kanske redan hittat sin drömkåk då.

Vedpannan var av nyare modell och, visade det sig, gick även att elda med pellets. Det var en oväntad bonus, tänkte Jessie. Utsikten mot baksidan var betydligt mer tilltalande än den mot E6:an. Där böljade stora fält kilometervis, vissa avgränsade med diken kantade med vita björkstammar och på en del syntes trots det tunna snötäcket ränderna av plogning som utförts innan marken frös. Det påminde om ett fruset hav där stora vågor stelnat innan de kunnat brytas mot någon stormpiskad strand. Långt bort syntes en bondgård med en vit mangårdsbyggnad och en röd lada. Några röda uthus skymtade ännu längre bort. Allt andades kyla och stillhet.

Andra söndagen i advent var det sista flyttlasset på plats och uppackat. Johannes och Märta skulle ta med släpkärran tillbaks när de körde hem. Det kändes vemodigt att skiljas. Märta och Johannes lovade att komma för att fira julafton. Linnéa bad Johannes framföra till sina föräldrar att de också var välkomna. Linnéa hade ändå tänkt ringa och bjuda dem men såg gärna att Johannes framförde hur välkomna de var. Allan samt far- och morföräldrar hade redan lovat komma. Irma skulle däremot fira jul med sin familj i Jönköping.

*

Det kändes konstigt att julpynta det nya boendet. Julgardinerna passade ju inte och de hade inte fått med sig de stora juldukarna som passade till matsalsbordet när iläggskivan var på plats. Men en hel låda med ”mindre fina ”tomtar, som varit undanställd för att de sorterats bort och inte användes längre, hade kommit med från vinden. Men varför inte? Det blev ju lite nostalgi på det viset. När de bott i Småland hade deras skogsbondekompis försett dem med så mycket granris de önskat. Här fanns knappt en gran i sikte och ännu ingen kompis.

Trots det blev julfirandet lika härligt familjenära som det brukade vara. Viktigast av allt var ju ändå att få träffas och vara nära varandra ett tag. Linnéa hade varit med Lena Ekström, Johannes mamma och shoppat i Göteborg någon vecka före jul och kommit hem full av paket och en spjuveraktig glimt i ögat när hon hindrat Jessie från att försöka kika i påsarna. Han visste vad den blicken betydde. Hon hade antagligen kommit på en suverän julklapp till honom. Vad sjutton kunde det vara? Han hade bokat ett besök på ett asiatiskt SPA i Varberg och var rätt nöjd med sin julklapp till Linnéa, eller rättare sagt till dem båda. Hon skulle få bokningsbekräftelsen inslagen i ett litet paket, men det var inte förrän efter nyår de skulle dit. Han visst att hon skulle bli glad för hon liksom han värdesatte deras kvalitetstid tillsammans. Han såg redan fram emot besöket där.

När alla fått och öppnat sina julklappar och börjat hjälpas åt att samla ihop pappersskräpet insåg Jessie att han inte fått något från Linnéa. Hon tycktes läsa hans tankar för hon plockade fram ett lite avlångt paket, som tydligen inte legat under granen.

”God jul, älskling!” Hon såg sådär full i sjutton ut igen.

Hans förvåning och kanske i viss mån besvikelse avspeglade sig i hans ansikte när han fick upp ett par läsglasögon ur paketet. De såg inte speciellt dyra ut, men det var ju inte viktig, men han kunde inte hjälpa att han kände sig lite snopen. Han hade visserligen funderat på om han kanske skulle behöva använda dylika, av svagaste styrka till att börja med. Det var kanske bara omtanke? Men han blev osäker när han noterade blicken Linnéa utbytte med Lena. Aha, det var ett skämt dem emellan. På hans bekostnad. Men eftersom Jessie inte var speciellt långsint hade han strax glömt sin besvikelse och kvällen blev lika varm och mysig som under tidigare år.

När Jessie och Linnéa dragit sig tillbaka vid tolvtiden och alla gäster funnit sig tillrätta på olika madrassen i kontorsbyggnaden och i bottenvåningen frågade Linnéa:

”Var har du dina glasögon?” Hon hade krupit ner medan han gjort sig klar för natten. Han tittade lite förvånat på henne. Där var den där glimten igen! Vad sjutton menade hon? Men det var väl bara att hålla god min.

”Jag har läst ut min bok, så jag får väl hämta något nere. Men glasögonen har jag här”.

”Sätt på dig dem!”

Han gjorde henne till viljes och stod vid sängsidan och tittade på henne över glasögonen. Med ögonen fastlåsta i hans gjorde hans hustru något som fångade hans totala uppmärksamhet. Utstuderat långsamt sköt hon ner täcket på den sida av kroppen som var närmast honom. Ett runt bröst blev synligt men hon fortsatte fösa täcket neråt. Även utan glasögonen på näsan skulle hon haft hans fulla uppmärksamhet.

”Använd dem nu då!”, sa hon medan hon drog ner täcket över höften och samtidigt vred sig bort från honom med knäet över det andra så att en rosa skinka blottades. Väldigt sexigt tänkte han och började bli upplivad. Plötsligt fattade han hela grejen. På skinkan syntes en sirlig text. Linnéas handstil hur sjutton hon lyckats med det. Och under texten ett litet romantiskt hjärta med initialerna L+J i mitten.

“For your eyes only”, läste han. Sedan insåg han att han stirrade på en ytterst välgjord tatuering, precis under bikinilinjen.

En kort stund senare visade han henne exakt hur mycket han uppskattade hennes självstympning.

 Kapitel 57. SPA

Spa-upplevelsen var en lisa för själen. Avslappningen gudomlig. De hade tillsammans fått massage och suttit länge i en varm, grund bassäng högt uppe under taket medan fiskmåsar och andra fåglar vid det öppna fönstret fört dem så nära himmelen som möjligt. Jessi hade lagt märke till att Linnéa gått ner betydligt i vikt under det senaste året. Hon liknade den smala, blonda tonårsflicka han förälskat sig hejdlöst i, i sin ungdom. Hon hade återtagit sin naturliga hårfärg och låtit håret växa. Det var två år sedan hon klippt sig så hon brukade samla den blonda kaskaden i en hästsvans. Han kunde se att hon var i harmoni med sig själv nu, speciellt sedan de lagt bekymren bakom sig. Lite road såg han att hon var noga med att förvissa sig om att baddräkten täckte tatueringen. Han älskade hennes tatuering. Hans tatuering. Han kunde inte minnas att han uppskattat en julklapp så mycket som den. För hans skull hade hon ”stympat” sin kropp. Gjort något som inte kunde tas tillbaka. Utstått lidande och för evigt utlämnat sig åt honom. Befäst sin bekännelse med evigt bläck. Åh, vad han älskade denna kvinna!

Som om hon känt hans tankar vände hon sig om på trappan till bassängen och log mot honom. Så solbränd han var mitt i vintern! Hur lyckades han behålla sina muskler i de breda axlarna, trots att han inte tränade? Med en viss tillfredsställelse såg hon hur några unga kvinnor i andra änden av bassängen spanade in honom. Det kan ni ju bara drömma om, tänkte hon. Hennes tillit till Jessies kärlek var total. Han log mot henne såg hon och njöt av att se de uppåtriktade solrynkorna vid hans gröna ögon. Håret var lika tjockt nu som när han var sjutton. Han såg sexigare ut nu, som trettiosexåring än när han varit ung. Plötsligt ville hon inte vara kvar i badet längre. Hon ville ta med sig Jessie till rummet och älska ohämmat, vilt och sunt tills det var dags att gå ner och äta middag på Spa-hotellets förträffliga restaurang. Utan ord fångade han hennes längtan med blicken och följde efter henne ur bassängen. Klockan hann bli åtta innan de kom ner för att beställa middag.

Nästa dag när de körde hem norrut kände de att de var på väg mot en ny fas i livet. Firman gick bra och öppnandet av en filial hade bara varit positiv. Barnen hade vuxit in i företaget och Allan arbetade nu också heltid. Endast på helgerna var han ute på spelningar med bandet. Även de andra killarna hade skaffat sig jobb. Irma hade tagit körkort och köpt en liten Kia som hon använde för att träffa Allan så ofta som möjligt. Livet rullade på.

Kapitel 58. Mårten Gås

Julen i Frankrike blev en plåga. Madammen började bli odräglig. Dränkte honom i moderlig omsorg. Maten var hyfsad måste han säga men mängden! Hon tvingade honom nästan att äta, som modern gjort när han varit tonåring. Han försökte ha tålamod och överseende med hennes omsorger, men han kände att han blev mer och mer irriterad. När han gick sina promenader för att komma undan henne ett tag blev hon orolig om han inte var hemma på några timmar. Han funderade på att byta bostad, men läget var hyfsat, och som sagt, maten bra. Han hade bott betydligt dyrare och med sämre service. Han fick väl stå ut över vintern. Just nu fanns inte mycket att se på promenaderna heller. Planerna på att återvända till hemlandet blev alltmer konkreta. Han hade ju sin identitet som Glen Markhagen, som ett säkert kort. Han skulle kunna skaffa sig ett jobb i sitt nya namn när han kom hem och han kunde bygga upp en angenäm tillvaro, kanske i en större stad, där man var mer anonym. Han insåg motvilligt att hemlängtan kanske börjat grumla omdömet. Men han måste ändå fortsätta att bearbeta sina planer. Det hade snöat i februari. Det hade gjort honom nostalgisk. Påmint för mycket om gamla Sverige. Han kunde se för sig hur barnen lekt och gjort snöänglar, liggande på rygg med utspretande armar och ben. Men snön var snart borta, här i södern. Vägarna torkade upp och där det var lä spirade redan vårblommor. Han kanske skulle stå ut ett tag till nu när våren kommit. Ett fågelstreck på väg norrut triggade igång nostalgin på nytt. Han fick plötsligt förståelse får Mårten Gås som inte lyckats stå emot lockelsen att få följa med norrut. Han kände hur det ryckte i vingpennorna.

  

Kapitel 59. Tjejkväll

Våren kom snabbare på västkusten än i Småland. Temperaturen hade varit över nollan i mer än sju dygn vid Vinga och Nidingen för en vecka sedan, men på land kunde nattemperaturen fortfarande krypa ner till ett par minusgrader. Linnéa gissade att det i hemtrakten, som var ett riktigt köldhål, fortfarande kunde vara minusgrader även på dagen. Glädjen över att ha tagit beslutet att flytta till Bohuslän sköt upp i bröstet och hon kände att hon log för sig själv. Hon var på väg i sin metallicblå Saab 9-3, mot Göteborg. Hon såg fram emot att kunna börja köra med kabrioletten nerfälld till sommaren. I stereon sjöng Jay Smith om ”Black Jesus” och inspirerad av hårdrocken tryckte hon ner pedalen något ytterligare.

Humöret var på topp och hon såg fram emot att spendera kvällen och natten i Göteborg, hos Engströms. Hon och Lena skulle shoppa på stan och sedan gå och se en film. Lars var bortrest över helgen på något event i Stockholm och Jessie, som visserligen skulle vara ensam på kvällen, hade bestämt med Eilert från Hovenäset att de tidigt skulle ut och prova lite vinterfiske i en vik Eilert kände till. De skulle gå upp ruskigt tidigt så Jessie ville inte bli sen, som han skulle blivit om han följt med till Göteborg. Samtidigt som Linnéa visste att hon skulle sakna Jessie, så såg hon fram emot att umgås med Johannes mor. Lite shopping var inte fel heller.  När hon parkerade framför radhuset i Backa kom Lena ut med öppna armar och fick henne att känna sig välkommen direkt. Lena tog hennes övernattningsväska i ena handen och krokade sin andra arm i Linnéas och drog iväg med henne mot ingången. En lätt lunch väntade i det trevliga barköket och Lena undrade om Linnéa ville ha ett glas vin till maten. Lena skrattade lite medan hon hällde upp ett glas Black Tower var till dem.

”Det här är nog en av fördelarna med att bo i en stad, man behöver inte ta bilen! Skål och välkommen hit!”

Hon höjde glaset mot Linnéa som log tillbaks medan hon försiktigt klirrade mot Lenas glas. De kände båda att de skulle få en trevlig eftermiddag och kväll.

När de ätit och hjälpts åt att städa iordning i köket gjorde de sig redo för staden. Lena tog på sig bekväma skor och jeans av ledig modell. Man måste ju lätt kunna prova. Hon drog sedan på sig en ljusgul kashmirjumper över ett linne och en marinblå jacka i ren ull. En fyllig scarf i ljusgult, vitt och marin gav henne ett avspänt men ändå elegant utseende tillsammans med hennes välklippta kastanjebruna hår. Linnéa hade redan när hon åkt hemifrån klätt sig med tanke på shopping. Hennes mörkblå jeans och kängor var lätta att kränga av och på och hon bar en vit stickad jumper med polokrage under sin svarta skepparkavaj som också den var i ull. En liten axelremsväska vardera så att de skulle ha händerna fria att bära kassar, sedan var de redo. De tog bussen in till Nordstan.

Ett par timmar senare slog de sig skrattande ner i en pub, som även serverade smårätter. De beställde varsin kaffe med semla och beslöt att vänta med att äta något tyngre tills de kommit hem. Då skulle de laga middag ihop och turas om att prova och visa sina kläder för varandra. Det var mycket folk i rörelse för många slutade ju tidigare på fredagar. De hade en kiosk tvärs över gatan och Lena följde Linnéas blick när hon sett att väninnan ryst till. Hon kunde se att rubriker på kvällstidningarna berättade om en självmordsbombare som dödat 14 personer i Israel. Men det som fångar Linnéas blick återfanns med mindre text och handlade om att en man angripit barn i Pildammsparken i Malmö. Han hade först försökt locka dem med sig men sedan med våld försökt tvinga med sig en flicka in i en bil. Polisen hade gått ut med en varning eftersom det verkade röra sig om flera tillfällen. Linnéa vände sig mot Lena:

”Jag blir alltid så illa berörd när det gäller barn. Dels Tindra men man minns ju fallet Madeleine också, som inte klarats upp än. Hon som försvann i Portugal, tror jag det var”.

”Jag tycker det är fantastiskt att du och Jessie lyckades stoppa den där galningen hos er för ett par år sedan. Ja, Johannes har berättat. Ni var makalösa!”

Linnéa log. Hon visste ju att Lena var införstådd med hela situationen. Här var det inte sensationslystnad som fick henne att ta upp ämnet. Bara uppriktig omtanke. Hennes mobil plingade. Omni var snabbt att rapportera alla nyheter med sin app. Det stod mer att läsa om hur mannen i Malmö försökt få med en flicka in i sin bil. En kvinna hade ingripit och mannen hade kört därifrån. Linnéa orkade inte läsa mer utan klickade bort inlägget. Hon stoppade ner sin mobil och frågade:

”Är du klar eller vill du ha påtår. Jag är nog nöjd med shopping för idag. Hur är det med dig?”

”Jag håller med dig. Nu får vi lugna oss. Men vi måste göra om det längre fram! Jag skulle vilja åka till Ullared, Ge-Kås, du vet”.

”Absolut! Då hänger kanske killarna med? Hur är det med Lars? Gillar han att handla? Eller skall vi släppa av killarna på gubbdagiset en trappa ner?”

”Det blir nog lita av varje”, skrattade Lena.” Han hittar alltid mängder av prylar som jag inte ens vet vad de heter, på verktygsavdelningen. Visst! Vi gör en heldagsutflykt allihop! Men nu tar vi bussen hem, det går en om tio minuter. Vi hinner!”

En halvtimma senare släpade de sina kassar över tröskeln till den Engströmska radhusvillan. Linnéa såg att krokusar och snödroppar börjat sticka upp i en stor betongkruka, vid ingången. Hon tänkte på att hon snart skulle sätta lite egna lökar i trädgården utanför huset de hyrde. Våren var absolut på väg.

Efter att de ätit en kryddstark middag i skaldjurens tecken men med indonesisk touch, mannekängade de för varandra med varsitt glas vin till hands på soffbordet. Linnéa kom på att hon handlat mer till familjen än till sig själv och upptäckte att Lena gjort likadant. De skålade för sina fina familjer som absolut var värda det bästa. Men Lena hade unnat sig en tidlöst svart råsidenklänning, ett fodral utan axelband. Hon hade en figur som absolut bar upp en sådan kreation, så båda visste att hon skulle få mycket glädje av köpet.

Linnéa hade hittat ett par lite varmare vinterkängor till sig själv och även om det var i slutet på säsongen så skulle hon nog kunna använda dem några veckor till trots allt och så nästa år förstås.  Det hade varit rea på riktigt fina vinterkläder av många olika kända märken. De hade erbjudit halva priset på byxor och jacka med pälsklädd huva, som till Allan. Han älskade att åka snowboard och hade spenderat flera sportlov i Sälen, med sina kompisar. Linnéa kunde inte låta bli att köpa det. Märta skulle få bland annat en turkos jumper i lammull. Linnéa visste att hon älskade den färgen. Ett set med trosor och behå men också ett litet linne, allt i silke, reades också och hon visste att Märta skulle bli överlycklig för presenten. Till Jessie hade hon köpt ett par Levis. Hon hade ibland försökt få honom att prova andra modeller men han hade alltid föredragit originalet. Sådana kunde han aldrig få för många, tyckte han. En pälsfodrad jeansväst, trodde hon också att han skulle bli glad över.

Lena hade köpt ett par exklusiva hörlurar till Lars. Han gillade att få maximal upplevelse när han lyssnade på sina gamla skivor. Johannes fick en extern hårddisk som skulle rymma en terrabyte. Hon vågade inte handla kläder åt sin son. Han hade sin egen smak, helt enkelt. Lena och Linnéa var helt överens om att eftermiddagen varit väl använd. Kvällen verkade bli lika lyckad.

De hade hejdlöst roligt och beslöt att trots allt inte åka in till någon biograf. På teve visade man ”Så som i himmelen”, som båda gärna såg om, så de beslöt att nöja sig med en kväll i tevesoffan. Efter filmen stängde de av teven och fördjupade sig i samtal om kanske främst rörde barnen och deras framtid, men även deras egna upplevelser. Alla förtroenden förde dem onekligen närmre varandra.

De ryckte båda till när Jessie ringde på Linnéas mobil och ville höra hur hon haft det. Han berättade att Eilert var där. Hans fru hade åkt till Borås för att hjälpa deras dotter som skulle få barn snart så han var gräsänkling. När de ändå skulle ut tillsammans på morgonen kunde de lika gärna spendera kvällen ihop. Ta en whiskey och en öl samt äta lite färska räkor som Eilert haft med sig. Linnéa hörde hur han hojtade en hälsning i bakgrunden.

Lena räknade inte med att Lars skulle hinna ringa, Han brukade var mycket upptagen när han var iväg på något. Men han hade skickat ett sms att allt var väl. Linnéa sms-ade sina ungdomar också och sa god natt. Hon fick genast ett pling tillbaks om att allt var väl, med hälsningar från Johannes också.

Klockan hann bli två innan de gjorde sig klara för natten. Lena hade bäddat för Linnéa i gästrummet och när de kramat varandra god natt och tackat varandra för en härlig dag och kväll, kröp Linnéa ner mellan svala glatta lakan som luktade lavendel och hade ett tjusigt mönster av magnolior. Hon kände att hon skulle kunna somna snart trots att hon saknade Jessie. Hon sände en tanke till honom och inbillade sig att hon kände hans tanke till svar. Sedan sov hon.

När hon vaknade av mobilens pling var klockan redan nio. Hon hörde Lena greja med frukost i köket och skyndade sig att stiga upp.

”Jag ville inte väcka dig. Du sov så gott”. Lena såg pigg och fräsch ut, nyduschad och klädd i en vit t-shirt och jeans. Hennes fötter doldes i ett par Foppatofflor. Linnéa kände doften av Elizabeth Taylors White Diamonds parfym. Hon var chic, Lena, till och med i Foppatofflor.

”Frukosten är klar om tio minuter. Duscha om du tror du hinner, annars kan du göra det sen om du har lust”.

”Jag hinner”, sa Linnéa och hämtade sin handduk i resväskan. Necessären stod redan i badrummet. Tio minuter senare var hon ute ur badrummet iklädd t-shirt och jeans även hon. Hon tänkte ta på sig sin vita stickade tröja senare, före färden tillbaka till Bohuslän.

Hon gav Lena en kram innan hon ombads slå sig ner vid frukostbordet. Hon gick först och hämtade sin mobil i sovrummet just som det kom ett pling till. Omni igen. När hon skulle klicka bort inlägget såg hon att det var nya rubriker. Polisen jagade nu en man som lyckats röva bort ett barn från en parkering i ett köpcentrum i Väla, i Helsingborg. Linnéa orkade inte läsa vidare. Det kändes som om hon inte skulle klara att äta frukost nu.

Medan hon satte sig plingade det igen och när hon inte kunde låta bli att kolla såg hon att det var ett sms från Jessie som sa att han och Eilert nu var på plats och hade gjort hål i isen. De skulle komma hem med en rejäl fångst trodde de. Men han varnade för dålig täckning där de befann sig. Hon svarade och önskade dem lycka till och bad dem vara rädda om sig, så skulle de ses framåt eftermiddagen. Hon avslutade med ett hjärta och Kram.

När hon börjat äta hade hon återfått lite av harmonin. Lena och hon gjorde upp planer om hur de skulle ses snart igen och hur de skulle kunna planera så att även deras men skulle ha möjligheter att följa med. Linnéa fick sedan hjälp att bära ut väskan och sina påsar till bilen och hon påminde sig att stanna någonstans och handla lite mat med sig hem. Det fanns en Nettobutik i närheten fick hon veta av Lena. Åsens mjölk, som både hon och Jessie föredrog, fanns oftast att få tag i på Netto så det passade bra. Lena förklarade hur hon skulle köra dit och sedan skildes väninnorna med kramar och löften om att ses snart. Linnéa lovade slå en signal när hon kommit hem. Lena stod kvar i bara t-shirten och vinkade så länge hon såg Linnéas Saab.

Solen gassade genom bilrutan. Det var en riktigt stark och bländande vårsol. Linnéa tog fram sina solglasögon. Vilken fin dag!

  

Kapitel 60. ”De ja vu”

Det var inga problem för Linnéa att ta sig till Netto. Det var inte mycket hon skulle ha, men hon visste att det var lätt att hitta lite roliga grejor i korgarna med veckans fynd, till bra priser. Hon hade ingen brådska direkt, det var ju lördag. Det var trots allt ganska många bilar på parkeringen. Hon fick en plats i bortre änden och valde att backa in. När hon kört förbi entrén hade hon observerat att en tiggare satt även här, utanför dörren och hoppfullt följde de handlande, som gick in och ut ur butiken, med blicken. Det gjorde henne ont om dem, men hon kände att hon velat hjälpa till på lite mindre kortsiktigt sätt än att bara lämna en tia eller tjuga när hon passerade. När hon steg ur bilen såg hon att den unge mannen värderade henne redan på avstånd. Han hade förmodligen redan lärt sig hur folk som brukade ge och folk som inte brukade ge, betedde sig. Hon undrade om han stoppat henne i rätt fack.

När hon gick förbi de parkerade bilarna mot ingången såg hon en röd mössa sticka upp i passagerarsätet på en röd Volvo. Förmodligen en stressad mamma som inte velat väcka den lille för att rusa in efter något i affären, som hastigast. Men hörde man inte på radion? Eller såg på nyheterna! Det var ju farligt. Var det inte så det gått till, bortrövandet i Skåne. Linnéa kände sig irriterad när hon gick in på Netto. Hon tog med en vagn från ingången och hejade tillbaks på tiggaren, som hoppfullt sett upp på henne när hon gått förbi.

Det var ganska mycket folk såg hon, när hon långsamt sköt sin kundvagn framför sig mellan de varor som bjöds ut till ibland otroliga priser. Hon backade lite när hon fått syn på ett två- pack med saxar av kontorstyp för tolv kronor. Sådana gick alltid åt. När hon gick vidare utmed korgarna i gången hittade hon ett par tjocka härliga handskar, som till Jessie. De hade muddar kantade med fuskpäls men själva handsken var av skinn. Ner i korgen. Silvertejp, kom hon ihåg att Jessie hade letat efter häromdagen och ett läppstift i hennes favoritnyans och märke, utan att det kostade en förmögenhet. Hon gillade faktiskt Netto. Hon slet sig från korgarna och fortsatte bort till charkdiskarna. Rökt kassler, en stor bit herrgårdsost, en Rochefort och en Danablue, som Jessie och hon kunde ha ikväll. Ett paket rökt kalkon också. När hon kom till mejeridisken hittade hon sin favoritmjölk som inte var homogeniserad, utan skiktade sig så läckert med grädden överst, Åsens mjölk i vit plastdunk. Två juicepaket, kaktusfikon och tranbär, ett paket färska blåbär och sex bananer åkte också ner i vagnen. I bröddisken hittade hon Jessies älsklingsbröd, Polarkakor med rågmjöl. Sedan kom hon på att det var ont om Bregott hemma i kylen så hon backade lite. Hon hejdade sig i tid för att inte backa in i någon annans kundvagn. En man, tydligen en pappa, stod och valde i barnmaten. Han hade redan plockat ner ett paket blöjor och ett tiotal glasburkar med färdig barnmat. Han lade ner ytterligare ett antal glasburkar och gick vidare till nästa hylla. Där valde han ett paket med någon sorts färdig gröt. Linnéa log för sig själv. En typisk helgpappa som var osäker på vad han skulle laga för mat till sitt barn som kunde överträffa det som mamman vanligtvis lagare. Mamman hade säkert ett försprång där. Så larvigt att hon gick och fantiserade så där. En pappa kunde ju vara lika hemmastadd i köket som hennes Jessie. Men denne man verkade lite osäker på vad han skulle välja.

Det var något vagt bekant med honom, kom hon på. Något med hållningen. Hon hade inte tänkt på det när han sträckte sig in i hyllorna efter maten, men sedan när han gick mot kassan med sin vagn störde bilden henne på något vis. Han plockade till sig ett flak energidryck när han gick förbi en stapel. Linnéa följde efter och stoppade också ner en sexpack energidryck. När hon gick efter honom förnam hon en doft hon inte känt på länge och som hon inte på något vis saknat. Paco Rabanne. Att den doften alltid skulle förknippas med Yngve och hans vidriga person, det skulle hon nog aldrig komma ifrån. Den här mannen var mycket yngre, men använde tydligen ändå samma, lite gammaldags, herr eau-de-cologne. Hon försökte se hur han såg ut, utan att det märktes. Han bar solglasögon men det gjorde hon ju själv också, det var ju starkt solsken. Han hade brunt skägg som täckte det mesta av nedre delen av hans ansikte. Håret var brunt och han bar keps.

De hade nu kommit fram till kassorna. Köerna hade tunnats ut och det blev strax pappans tur framför henne. Hon måste säga att han var väldigt lik Yngve. Sedd snett bakifrån i alla fall, som hon kom ihåg Yngve när han hukat framför Tindra. Nu hade Linnéas instinkt vaknat. Kunde det vara slumpen att så mycket påminde om Yngve. Hade Yngve möjligtvis någon släkting? Det hade aldrig framkommit i så fall. Kassörskan började slå in mannens varor. Samtidigt blev det ledigt i intilliggande kassa och Linnéa bytte kö. Mycket för att kunna se mannen i en annan vinkel. Hennes kassörska var snabb och slog fort in Linneas varor i registret. Linnéa tog upp fyra kassar av gammal vana och insåg för sent att det räckt med tre. Samtidigt frågade den andra kassörskan mannen;

”Var det något mer?”

”Ja, tack, fyra påsar Fisherman´s Friend”.

Rösten var låg och välmodulerad och Linnéa visste att det var en röst hon inte skulle kunna glömma om hon så levt i hundra år. Hon tappade sin plånbok på golvet och böjde sig hastigt. Hon höll medvetet huvudet nere lite extra för att inte svimma. Hon mindes knappt efteråt hur hon betalade och slog in sin kod. När hon fått ner alla varor i påsarna, även den som blivit över, hade mannen hunnit ut genom dörren. Han gick som Yngve, lät som Yngve, luktade som Yngve och hade tydligen samma smak när det gällde Fisherman’s Friend, som Yngve. Även om han såg yngre ut än Yngve var Linnéa med nittionio procents säkerhet övertygad om att det faktiskt var han. Varför hade han handlat barnmat? Hennes tankar for som ekorrar med ADHD i skallen. Hur hade han lyckats hålla sig undan? Hade han kunnat bli pappa på den här tiden? Gud förbjude! Han var ett monster och skulle alltid förbli ett monster. Hon mindes hur han sett ut i simhallen och plötsligt visste hon. Yngve levde och var lika ond, pervers och fruktansvärd som för två och ett halvt år sedan. Nu var hon säker. Han var tillbaks. Hon skyndade mot sin bil, längst bort i raden, för att hinna följa efter Yngve när han satt sig i någon bil. Hon fick upp fjärrlåset och mer eller mindre slängde in sina varor i baksätet innan hon satte sig bakom ratten.

 Skräck och förtvivlan grep henne när hon insåg vart han var på väg. Han gick fram och låste upp den röda Volvon.

 Tiggaren vid dörren var bortglömd.

  

 Kapitel 60. Norrut

När hon startade bilen svängde den röda Volvon ut till vänster, mot norr.

Linnéa försökte ringa Jessie från mobilen medan hon följde efter Volvon på avstånd. Jessies mobilsvar gick in. Vad skulle hon göra? Skulle hon ringa polisen och riskera att inte bli tagen på allvar? Tänk om det inte var Yngve? Då skulle allt börja om igen. Hennes anklagelser och mannens nekande. Det var inte förbjudet att ha ett barn i en bilstol i framsätet. Det var till och med rekommenderat. Han hade kanske full rätt att skjutsa omkring på ett barn.

Hon ringde Jessie igen. När han inte svarade talade hon in ett meddelande till honom. Hon berättade om sina misstankar och hur hon följde efter bilen. Hon försökte se vad det var för bilnummer men det var för långt avstånd. Hon hade hoppats att han skulle svängt in bland villorna. Då hade han kanske bott i närheten. Hon hade kunnat ringa polisen anonymt och förklara att hon trodde ett överfall var på gång och uppgett adressen. Men Volvon svängde ut på E6:an norrut. Hon skulle ju själv norrut så hon kunde ju lägga sig en bit efter och se vart han tog vägen. Han kunde ju inte göra något i bilen? Eller? Det gällde att inte tappa bort den trots trafiken. Just nu var det ganska lugnt på E6:an. Hon kunde ligga ett par hundra meter efter Volvon utan att föraren behövde misstänka att han var förföljd. Volvon fortsatte samma väg som hon skulle, mot Kungälv. Hon var orolig för att han skulle komma ihåg att han sett hennes bil på Nettos parkering. Men även om han gjort det så var det väl inget ovanligt om de skulle samma väg? En bit. Han hade inte känt igen henne, som det verkade. Hennes övervikt var borta och hon hade ändrat hårfärg och frisyr. Solglasögonen hade också gjort sitt. Nej hon var säker på att han inte sett henne. Hon lade märke till att han höll hastigheten. Många bilar körde om honom. Det fick heller inte verka misstänkt att inte hon gjorde det när alla andra gjorde det. Men några mil skulle det väl funka?

Hon provade att ringa Jessie igen men mobilsvar gick in direkt. Hon kom på att hon kunde ringa Johannes. Att hon inte tänkt på det tidigare. När hon slog hans nummer kom hon på att det var hans lediga dag och att han och Märta skulle spela innebandy med några kompisar. Hans mobilsvarare uppmanade henne att uppge sitt namn och telefonnummer efter pipet. Hon väntade in pipet och sa snabbt att hon trodde sig sett Yngve med ett barn och att hon följde efter norrut på E6:an. Hon bad honom ringa när han kunde. Färden fortsatte mot Kungälv. Hon hade inte ro att sätta på radion eller cd-spelaren. Hon var rädd att missa inkommande samtal också. Det plingade i hennes mobil igen. När hon kastade en hastig blick såg hon att det var Aftonbladets app den här gången. Fler detaljer om bortrövandet. Det fanns en inspelad rapport från tv och hon tryckte på play för att inte ta uppmärksamheten från bilkörningen. Kidnappningen hade skett tidig i morse när mamman skulle åka och lämna in sin dotter hos dagmamman. Hon skulle ha med nya blöjor och var tvungen att vänta tills affären öppnade, vilket var om några minuter. Hon hade trott att hon sett en man stå vid kuren för kundvagnar när de gick in i affären men hade inte sett till honom när de kom ut. Hon hade lyft in sin dotter och satt in henne i bilstolen i framsätet och gått till bakluckan för att lägga in blöjorna när bilen plötsligt startat och kört iväg. Den chockerade mamman trodde att mannen måste gömt sig bakom bilen och hoppat in och tryckt på startknappen när kvinnan gick bakåt. Bilen var av en typ med nyckelfri start d.v.s. det räckte att nyckeln befann sig i närheten för att bilen skulle gå att starta. I det här fallet hade den legat i mammans ficka. Mammans mobil hade legat i en handväska som hon lagt in samtidigt som hon lyft in barnet. Därför hade hon inte genast kunnat larma. Polisen trodde att det var bilen som tjuven var ute efter men redan en halvtimma senare hade bilen återfunnits i ett bostadsområde nära affären. Flickan med bilstol och allt var försvunnen. Polisen sökte nu barnets far som är av utländsk härkomst och som så sent som i höstas varit part i vårdnadstvist om barnet. Han befann sig fortfarande på fri fot och hade ännu inte kunnat höras.

Det hade följt en beskrivning av flickan om hette Tessie. Hur hon varit klädd och det Linnéa reagerat på starkast var att hon haft en röd stickad mössa med tofs. Sist hon sett en sådan hade varit i den röda Volvons framsäte i en barnbilsstol. När hon passerat Kungälv hade Johannes fortfarande inte ringt upp. Hon ringde hem till bostaden för att höra om Jessie kommit hem men kanske inte kommit ihåg att ta in mobilen. Inget svar där heller. Hon såg på bensinmätaren att hon måste tanka snart. Kanske hon kunde klara sig tills hon kom hem. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon fortsätta förfölja Volvon även om den inte svängde av snart utan fortsatte norrut? Förbi Jessies och hennes hem? Volvon fortsatte. Varför hade hon inte tankat tidigare? Varför lät hon det alltid bli kris? Hon önskade att hon gjort som Jessie. Han tankade alltid när han varit någonstans. Tanken var alltid full. Bara någon mil till Uddevalla. Varför ringde ingen tillbaks? Hon visste att det var lite sämre täckning på något ställe men mindes inte var. Kanske Jessie eller Johannes försökt ringa? En stor långtradare började köra om henne. Den stänkte upp snösörja som lokalt samlats på vägen. Hon satte igång torkarna och insåg att fler bilar höll på att passera henne. Var fanns Volvon nu? Hon såg inte till den. Var hade den kunnat försvinna? Hon hade bara släppt uppmärksamheten framåt medan hon blev omkörd. Hon saktade in. Fanns det någon avtagsväg som den kunnat ta? Hon såg en skylt med symbolen för bensinstation. Hon kunde lika gärna tanka nu när hon ändå tappat bort Volvon.

Hon svängde av motorvägen när avfarten dök upp. Det fanns en St1 mack rätt snart till högen efter avfarten mot Uddevalla. Snösörjan minskade och vägen blev bar igen. Hon saktade in vid stoppljusen och tog höger upp mot St1-macken. Hon körde intill pumparna där hon såg att det var ledigt och steg ur, stoppade i sitt bensinkort och slog koden. När hon tagit bensinmunstycket och börjat tanka såg hon sig omkring. Det låg ytterligare en mack hundra meter från St1. Hon hade kanske fått i fem liter när hon såg hur den röda Volvon svängde ut från den andra macken och fortsatte mot E6.an. Hon avbröt tankningen och hängde upp munstycket så snabbt hon kunde, satte på tanklocket och kastade sig in i bilen och accelererade så snabbt hon kunde ut samma väg, just som trafikljuset blev gult. Det måste ha varit rött i baksätet tänkte hon när hon åter fick syn på Volvon där den just ökade farten för att komma in i trafiken norrut.

Hon beklagade att hon inte hunnit tanka mer. Det skulle inte räcka långt, det lilla hon hunnit få i. Volvon körde inte för fort. Den höll tillåten hastighet trots att de flesta andra bilar verkade ha mer bråttom.

Nu var det inte långt kvar tills de skulle passera Jessies och Linnéas hem. Efter ett par krön skulle man kunna svänga av på gamla E6:an som förde en alldeles förbi huset. Linnéa kände efter i fickan. Jessies nycklar låg där de skulle. De hade båda varandras bilnycklar eftersom de bytte bil efter behov. Hon trampade plötsligt gasen i botten och ökade farten hela tiden medan hon tog sig uppför första stigningen i vänsterfilen och i sin tur passerade några av de bilar som tidigare kört om henne när hon var laglydig. Hon närmade sig Volvon snett bakifrån. Nu kunde hon läsa på nummerskylten. Hon lade numret på minnet.

Med lite tur skulle han inte hinna se så mycket när hon passerade. Hon drog upp sin stora polokrage som en luva över huvudet. Sedan ökade hon farten ytterligare medan hon passerade och hade lagt Volvon någon kilometer bakom sig när avfarten till gamla E6:an dök upp. Hon svängde av och fick bromsa ner lite för att inte ha för hög hastighet när vägen smalnade av. Hon höll så hög hastighet hon vågade när hon körde hon de två kilometer som förde henne nästan till husets trappa. När hon svängde in vid Jessies bil och stannade förstod hon att han inte var hemma. Det var mörkt i huset och i kontoret. Det verkade som om Jessie måste ha åkt med Eilert ut till havet. Men hans bil stod hemma som hon hoppats. Han var ju så bra på att tanka i tid. Hon skulle helt enkelt byta bil med honom! Hon skulle få en tankad diesel Kuga och Yngve skulle få en ny okänd bil i backspegeln. Nu borde hon ju klara sig med bränsle. Yngve hade ju inte mer än hon i tanken nu.

Hon hade ingen tid att förlora. Vilken kasse låg bananerna i? De tålde inte kyla så bäst att ta med dem. Ingen tid att leta. Lika bra att lasta över alla kassar. Det skulle gå snabbare än att leta. Hon öppnade bilarnas båda bakdörrar och langade alla kassar över från Saaben till Forden i flytande rörelser. Sin övernattningsväska som låg i bagageutrymmet hann hon inte hämta. Förresten borde Kugans bagage vara full med bågskyttegrejorna, som vanligt. Hur skulle hon kunna meddela Jessie när han inte ringde henne?  Hon hann inte låsa upp, gå in och hämta papper och penna. Hon fick upp sitt nya läppstift och skrev på Saabens sidoruta; FÖLJER YNGVE NORRUT! BARN MED SIG! RÖD VOLVO. Hon repeterade bilnumret i huvudet innan hon skrev det också. Sedan hoppade hon in i Jessies Ford Kuga och startade. Hon backade ut och var snart på väg igen. Hon hade medan hon langade påsar sett ute på motorvägen hur Volvon kört vidare norrut. Vart var han på väg? Enda sättet att få veta det var att följa efter. Hon körde igen mycket för fort. Hon bestämde sig. Hon måste ringa 112. Hon måste få tag i polisen. Det här var inte hennes sak. Inte hennes skyldighet. Inte hennes jobb. Men hon kunde inte förmå sig att handla annorlunda. Det gällde ett litet barn. Hon tog upp mobilen och slog 112. Hon satte på högtalaren för att få handsfree.  Någon svarade omgående och hon började med att presentera sig. Hon hoppades att samtalet spelades in. Då pep hennes mobil till och en text uppmanade henne att genast ansluta mobilen till laddare. Samtidigt kom hon ihåg. Hennes laddare låg kvar i Saaben. Jessies laddare passade inte till hennes telefon. Hon försökte få med så mycket uppgifter som möjligt men det verkade som om någon i andra änden försökte få henne att lugna sig och ta om saker från början. Sedan dog mobilen. Linnéa blev alldeles iskall. Hon försökte komma underfund med hur läget var nu. Hon skulle inte få någon hjälp. Hon kunde inte larma någon. Men värst av allt. Barnet, den lilla flickan, som hette Tessie skulle inte få någon hjälp.

Linnéa kunde inte ge upp. Vad hade hon för möjlighet att kontakta någon? Hon skulle ju kunna köra in på någon mack, som var bemannad, och ringa eller be någon ringa till polisen därifrån. Men ju längre de kom desto större var risken att Volvon skulle lämna motorvägen och svänga av mot sitt okända mål för att få avskildhet för bestialiska lekar. Linnéa rös. Hon plågade sig själv med sin fantasi. Hon tvingade sig att bryta tankegången och sluta måla upp bilder i huvudet som fick henne att bli fysiskt illamående. Intalade sig att inget kunde hända så länge han höll sig på vägen. En tanke som funnits där en stund men inte riktigt vaknat fick henne att spärra upp ögonen. Oh, nej! Tänk om han var på väg till Norge? Var det där han befunnit sig sedan han försvann? Då hade han kanske ett gömställe dit han kunde ta med flickan. Linnéa kände hur desperationen och modlösheten höll på att få grepp om henne. Ingen, varken hon själv eller Tessie skulle tjäna på det. Måste skärpa mig, intalade hon sig. Färden gick vidare norrut.

  

Kapitel 62.

När våren kommit hade Yngve äntligen beslutat sig. Han skulle följa flyttfåglarna mot norden. Han tog farväl av Madame och förstod att hon förmodligen skulle sakna honom eftersom hon verkade uppriktigt rörd vid avskedet. Han hade förstått med hjälp av sin egen hackiga franska och Madams fåordiga engelska att han var den son hon aldrig haft. Han blev ändå förvånad när han öppnade ett av smörgåspaketen hon skickat med honom och som han tänkt äta på tåget norrut. Han räknade till en summa motsvarande närmare tusen euro. Kunde den gamla fläskläggen ha råd att avvara så mycket hade hon säkert mer gömt någonstans. Han ångrade att han inte stannat kvar för att undersöka närmre. Men det hade varit för farligt. Hon visste ju vilket namn som stod på hans pass. Han ville inte riskera fler obekväma dödsfall hur frestande det än vore. Men nu var han på väg.

Biljetten hade han bokat genom Tyskland till största delen, Frankfurt, Hanover och Hamburg. Kanske skulle han stanna till i Hamburg för att ta en titt på Reperbahn när han ändå var där. Kanske fanns det något i hans smak där? Han ville i vilket fall som helst undvika Holland, för säkerhets skull. Han visste inte om man funnit Steins lik ännu. Bäst ta det säkra för det osäkra. Resan skulle ta sin tid så han beslöt att sova en stund. Sin väska stoppade han in som en kudde mot hörnet att luta sig mot.

När han vaknade höll tåget på att sakta in. Han hörde det genom att det rytmiska dunket från skenorna blev långsammare. De närmade sig förmodligen en station. Han kunde se genom fönstret att han gissat rätt. Paret som suttit mitt emot honom reste sig och samlade ihop sina saker. De nickade vänligt mot honom när de lämnade kupén. Efter några minuter steg två ynglingar på. De kunde kanske vara i tjugoårsåldern och verkade sakna bagage. När de talade med varandra var det på ett språk som Yngve trodde härstammade från någonstans i Östeuropa. Han undrade om de kunde vara flyktingar. Han hade hälsat på dem när de steg in men han hade ingen önskan att vara mer social än så, så han lutade sig tillbaks igen mot sin väska och låtsades sova. Tåget satte sig åter i rörelse. Efter en stund sov han på riktigt.

När han vaknade igen låg han en stund utan att öppna ögonen. De båda männen viskade med varandra och han tänkte att vissa ungdomar visade i alla fall respekt för äldre. Men östeuropeiska barn fick kanske bättre uppfostran än svenska. Men medan han låg och lyssnade på deras låga röster tyckte han sig ana en ton han inte riktigt gillade. Det var något förstulet med viskningarna. När han försiktigt kikade genom ögonfransarna gillade han inte deras uppsyn heller. Det såg ut som om de konspirerade om honom. Han tyckte det kändes obehagligt och han önskade att det funnits någon mer i kupén. Han märkte hur tåget började förlora fart igen. Det var kanske bäst om han bytte kupé. De skulle bara tro att han stigit av. När han sträckte på sig och tog sin bag fanns det ingen tvekan om var de unga männens intresse låg. Yngve lyfte upp väskan och trädde den långa remmen över huvudet och ena armen. Männen utbytte en blick när han lämnade kupén.

Han gick bakåt i tåget genom vagnen, ut på plattformen, passerade en vagn till, som var nästan tom och kände att han ville ha mer avstånd mellan sig och de unga männen. Till sin oro märkte han att det var tågets sista vagn. Tåget var på väg att stanna men höll ännu ganska god fart. Yngve kastade en blick bakom sig och började svettas när han såg männen komma efter honom. Han steg ut på plattformen och drog sig åt sidan för att inte synas. Samtidigt önskade han att tåget skulle komma till stopp snart så att han kanske skulle kunna hoppa av och springa framåt tågsettet för att stiga på längre fram. Männen måste ha sett honom för den ene av dem öppnade dörren och steg ut på plattformen. Den andre hade stannat kvar i vagnen och stod med ryggen till och skulle förmodligen hindra att någon såg vad som försiggick. Yngve var skräckslagen. I väskan hade han nästan allt han ägde. Det var trångt på plattformen. Kallsvetten bröt fram när mannen höjde en pistol och siktade på honom. Han pekade med andra handen på Yngves väska som hängde över axeln. Instinktivt kastade Yngve en blick in i vagnen i hopp om att kunna se någon räddning och automatiskt följde mannen hans blick. Det rörde sig bara om sekunder men pistolmannen var nog ingen erfaren rånare för det ögonblicket räckte för att Yngve skulle hinna greppa tag om pistolen med bägge händerna och vrida pipan uppåt. Ett skott brann av och Yngve kände dess luftdrag. Samtidigt sjönk mannen ihop framför honom och tog sig åt örat som blivit alldeles blodigt. Yngve hade inte släppt taget om pistolen men mannen tappade sitt grepp när han föll ihop. Yngve öppnade handtaget på grinden, slet tag i mannens jacka och knuffade honom av tåget. Yngve förstod inte vad som hänt men mannen i vagnen hade hört skottet och kom springande. När han öppnade dörren siktade Yngve på honom med pistolen och pekade på den ännu öppna grinden. Tåget hade nu en betydligt lägre fart och var på väg att stanna. Mannen tvekade endast någon sekund innan han hoppade. Förmodligen var hastigheten högre än han trott för han tumlade omkull ganska rejält, tänkte Yngve skadeglatt. Han såg sig om och stoppade sedan ner pistolen i fickan. När han skulle stiga in i vagnen igen fångade något hans blick. Något, som han förstod var en tillplattad pistolkula, låg på plattformens golv. När han tittade uppåt förstod han hur det gått till. När skottet gått av hade kulan strukit tätt förbi Yngve, träffat en järnbalk i det utskjutande taket, rikoschetterat och tagit med sig rånarynglets öra på vägen ner, innan den hamnat på golvet. Igen skrockade Yngve skadeglatt. Han öppnade dörren och gick in.

Yngve var inte ängslig för att de skulle komma tillbaks, trots att tåget nu stannat. De hade inte pistolen kvar, de hade försökt råna en passagerare, kanske var de båda skadade och dessutom befann de sig nog en halv kilometer tillbaka längs spåret. Ändå höll Yngve koll genom fönstret tills tåget satte sig i rörelse igen. En familj med två pojkar, tvillingar såg det ut som, steg in i kupén. De hade med sig matsäck som de dukade upp på det uppfällbara bordet vid fönstret. Det var tjocka skivor tyskt bröd med sallad, ost och något kött som kunde vara skinka. Frun höll fram en smörgås mot Yngve som bockade och sade; ”Danke!” När mannen började tala tyska med honom höll Yngve upp handen för att stoppa honom. Yngve måttade några centimeter med nypan för att visa hur lite tyska han kunde och mannen nickade att han förstod. Mannen återgick till att tala med barnen och frun medan Yngve mumsade i sig smörgåsen. Resan fortsatte upp genom Tyskland. När familjen steg av efter ett par stationer tog Yngve med sig sin väska in på toaletten. Han väntade tills tåget satt sig igång igen innan han använde toaletten. Medan han väntade undersökte han pistolen. Han kände inte igen märket; Zastava. Måste vara något gammalt från öststaterna? Den hade fullt magasin förutom en avlossad kula. Han kände sig oövervinnerlig. Ödet ville tala om för honom att han tagit rätt beslut när han bestämt sig för att återvända. Makterna var på hans sida!

 Kapitel 63. Nattbuss

I Hamburg steg han av tåget. Han hade inte bestämt sig för om han skulle ta några dagar i Hamburg och besöka Reperbahn och det distrikt som förr i tiden varit känt för sin liberala syn på sexhandel i alla former. Han visste inte hur det var nu för tiden. Innan han lämnade bangården tänkte han kolla när nästa tåg gick mot Sverige. Klockan var ju nästan åtta på kvällen. Det var inte säkert att det fanns någon sen avgång. Av en slump fann han ut att en buss som skulle till Helsingör via Köpenhamn skulle avgå om tjugo minuter. Åter igen tog han det som en fingervisning av ödet. Det var tydligt att han borde fortsätta mot hemlandet.

Därför skyndade han sig att lösa biljett och när bussen avgick satt han vid en fönsterplats med sin väska instoppad under sätet. Det verkade som om han var den ende svensken ombord men han hörde många tala danska med varandra och han kände sig nästan hemma. Han hade aldrig tidigare tyckt danska var vackert. Men nu tyckte han att den hade en melodi som han länge saknat. Till och med människorna såg bättre ut än vanligt. Lite upprymd som han blivit hade han svårt att slå sig till ro. Han borde försökt hitta något läsbart när han haft chansen. Men det var inte många timmar kvar nu tills han skulle trampa fosterlandets jord.

Bussen körde ombord på en färja. En passagerare talade om Rödby och han kom ihåg att han hört namnet förut. Någon kioskkund hade nog berättat om en ölköpartur till Tyskland den vägen. Överfarten tog inte lång stund och snart rullade bussen mot Köpenhamn igen. Han var glad att han hade sitt nya anonyma pass. Han hade vid alla stationer och gränser sett flyktingar i mängder. Var kom alla ifrån? Det var nog en fördel att tullen var överbelastad med tanke på vad han hade i bagaget. Det var perfekt att ha ett nytt namn. Han måste säga att han var nöjd med namnvalet. ”Glen Markhagen”. Han smakade på det. Det hade en touch av högre stånd. Han hade alltid hållit på Blåvitt och Glen Hysén var en värdig namne. I Sverige skulle man förmodligen tro att han var från Göteborg. ”Alla i Göteborg heter Glen!” Bra. Markhagen lät nästan ”grevligt”. Associerade till markgreve, vad nu det var för något. Han borde kanske testa namnet och se om han kunde boka bord på någon flott restaurang. Kanske lägga pengar på en kostym? Han gissade att det vore lättare att inge förtroende hos ”den yngre publiken” om man såg flott ut. Inte heller lika självklart att bli misstänkt vid ett ”försvinnande” som om man såg ovårdad ut. Svein, frid över hans minne, hade diskret antytt att Yngve borde ägna lite mer tid och pengar åt sin hygien och sitt yttre. Oförskämt! Men han kanske hade haft rätt till en del. Han hade provat lite av Sveins kläder medan denne varit på jobbet och insett, när han sett sig i spegeln, att han faktiskt såg annorlunda ut än i sin slitna ostrukna skjorta som fransade sig på krage och manschetter. ”Rikare” på något sätt. Men även om han inte saknade pengar, så var han för snål för att spendera dem på kläder. Måste vänta tills han hade fyllt på resurserna. Han funderade på hur det skulle gå att föra in både kontanter och ett vapen i landet. Han visste ingenting om pistoler. Att det var en pistol och inte en revolver förstod han för det fanns inget magasin att snurra på. Magasinet sköt man in underifrån i handtaget. Men han trodde det var ett s.k. finkalibrigt vapen. Var 6 mm rimligt? När han fick tid måste han undersöka vapnet lite närmare. Lära sig använda det. Han hoppades att han skulle kunna undgå uppmärksamhet vid den tullövergång som återstod innan han var hemma i Sverige.

Resan skulle nog ta en fyra fem timmar och det hade varit mörkt en bra stund. Han kände att han skulle kunna somna så han såg till att väskans rem var krokad kring hans ena ben så att ingen skulle kunna lirka ut den från sätet bakom. Men han brukade sova väldigt lätt, så risken var minimal. Inom två minuter sov han.

Han förstod att han sovit ett par timmar när bussen saktade in. Ganska snart insåg han att de var framme i Köpenhamn. Bussen körde in i centrum och Yngve var säker på att de anlänt till Nyhavn, som han en gång besökt. Klockan var en bra bit över midnatt men ändå var det fullt av folk i rörelse. Många av passagerarna gjorde sig redo att lämna bussen med sina tillhörigheter så han förstod att de nått sin destination. Han tänkte fråga chauffören hur länge de skulle stå still före avfärd men denne hann resa sig, ta en väska och stiga av bussen. Yngve såg honom stå utanför och tala med en karl. Sedan morsade männen på varandra och skiljdes åt. Yngve såg chauffören gå bort till en annan buss och försvinna in. Samtidigt steg mannen han talat med upp på Yngves buss och hängde av sig en rock bakom förarsätet. Den nye chauffören satte sig tillrätta och justerade stolens inställning. Det började kännas kyligt i bussen men innan chauffören hunnit stänga dörren började nya passagerare strömma till. Yngve noterade att minst tolv personer steg på innan dörrarna stängdes. Han sökte inte ögonkontakt med någon och ingen verkade intressera sig för honom. Alla var i vuxen ålder och verkade ha kommit från ”en kväll på stan”. Kvinnor som var hårt målade och alltför lätt klädda för årstiden och killar som visade upp lite olika stadier av berusning eller annan upprymdhet spred ut sig i bussen. En del verkade känna varandra och pratade livligt på en danska Yngve omöjligt kunde hänga med i, medan andra satt avdomnade och helst verkade vilja vara ifred. Ytterligare ett par enstaka nattsuddare till klev på innan chauffören startade och lät motorn gå på tomgång i några minuter innan han svängde ut från stationen. Efter c:a två timmar stannade bussen vid färjeläget i Helsingör. Yngve steg av med sin väska och drog in havsluften i lungorna. Han kände sig nästan euforisk. En kylig vind från den riktning han trodde Sverige låg, fick honom att huttra. Madame hade tvingat på honom en av sin avlidne mans tröjor och det var han glad för nu. En tunnare jacka med luva bar han utanpå tröjan men frös ändå. Våren hade inte kommit till närmelsevis så långt här som i Frankrike. Det var inte långt till färjan men han tog en omväg när han fick syn på en nattöppen bensinmack.

En stund senare gick han ombord.

Kapitel 50 till 53, av Kom till farbror Yngve!

Idag blåser det och sänker temperaturen ytterligare, känns det som. Hösten går in i sin tråkigare fas; inställning av trädgårdsmöblerna, rengöring av gasolgrillen, utrensning av döda växter ut krukor och rabatter. Tur att man har hundar som ändå tvingar ut en på promenader antingen det blåser och regnar eller är soligt. Hurra, för hundar! Här kommer fortsättningen på berättelsen om den avskyvärde Yngve! Obs! Du som ännu inte börjat läsa boken Kom till farbror Yngve, gå till "september" till höger här, så får du de första kapitlen också!

Kapitel 50. Skoluniform

Han förtjänade bättre. Han hade känt sig trygg. Före incidenten med den söta lilla katolska flickan i sin lilla marinblå skoluniform och knästrumpor. Hon hade lett så inbjudande mot honom medan hon sugit på sin isglass. Trots att hon var för gammal för hans preferens egentligen, så hade hon lockat honom med sina så tydliga inviter med isglassen i munnen. Hon hade gått före in på kyrkogården och sett över axeln om han följde efter. Han hade sett sig noga omkring innan han tog samma väg.

Han hade förlorat henne ur sikte en stund men när han såg henne igen satt hon på en bänk under en kastanj. Bänken ledde runt hela det magnifika trädet och gav skugga i den 33-gradiga värmen. Hon hade knäppt upp sin blus ett par knappar. Hon satt och tittade ner i sin urringning som om hon undrade när de äntligen skulle börja visa sig. Brösten. Han var glad att det inte syntes tillstymmelse av knoppande behag i glipan i blusen. När kvinnan i barnet väl börjat visa sig fanns ingen lockelse kvar för honom. Han hade tillräckligt ofta sett moderns vissnande behag, för att äcklas vid bara tanken på överutvecklad kvinnokropp. Flickan var förtjusande. Glansiga bruna lockar hopfästa med ett mörkblått hårband. Vem hade hårband nuförtiden? Den kanske hörde ihop med uniformen. Stora bruna ögon som såg upp på honom under lugg. Hon påminde om de bokmärkesänglar som modern hade sparat på från sin barndom. Knubbig med smilgropar och rosa hy. Åh hon var ljuvlig. När hon satt långt in på bänken nådde hennes fötter inte ner till marken och knäna rynkades så de också fick gulliga gropar Han föreställde sig hur han tvingade isär dessa knubbiga rosiga knän för att se hennes ögon vidgas av bävan och senare skräck och smärta. Men inte här. Kanske ett smakprov. Hur skulle han få med henne härifrån utan att någon märkte det. Hur sa man: ”Kom!” på franska? Skit också!

Han satte sig bredvid henne och log så avslappnat han kunde. Hennes isglass var slut men hon sög på pinnen den suttit på. In och ut ur munnen. Åh, han kände hur det började strama innanför chinosen. Lite kunde han öppna gylfen utan att det märktes för hans skjorta hängde utanför. Han tog upp ett paket Fischermen’s Friend och höll fram emot henne. När hon sträckte sig fram för att ta emot en tablett grep han tag i hennes hand och körde upp sin andra hand under hennes korta veckade kjol. Förvånad mer än rädd skrek hon till ett kort litet skrik som han tystade genom att lägga handen över hennes mun och trycka henne baklänges mot bänkens ryggstöd. I nästa ögonblick fick han en smäll i skallen av en promenadkäpp så att han bara såg ett vitt sken en stund. En äldre nunna, som tydligen hade suttit och svalkat sig på andra sidan det jättelika trädet, hade hört flickans pip och rusat runt trädet för att se vad som stod på. Hon hade genast förstått situationen rätt och skrek för full hals medan han hastigt kom på fötter och sprang allt vad han orkade. Redan hade folk börjad strömma till från olika håll. Var kom alla ifrån? Svetten rann ner i ögonen på honom och han krockade med en skottkärra som stod mitt på kyrkogårdsgången. Det gjorde ont i pitten och då såg han att vederbörande krupit ut ur gylfen under språngmarschen.

 – Jävla slyna! Förbannade kärringjävel! När han dragit upp dragkedjan och stängt in juvelen såg han sig omkring. Han visste inte var han befann sig men kunde efter en stund ta sig ut från kyrkogården och lämna förföljarna efter sig. Han tog sig på smågator hem till sitt ”Bed and Breakfast” boende. Han hade haft tur som kommit undan. Skallen värkte efter slaget och en gigantisk bula hade börjat utvecklas.

Men efter den där händelsen hade han tyckt att folk såg underligt på honom.

Han förtjänade bättre. Vid ett tillfälle hade en gendarm stått och pratat med värdshusets ägare när han kommit runt hörnet. Hans Citroen hade stått parkerad vid trottoarkanten. Han hade vänt tvärt för att inte bli sedd och inte förrän han var säker på att gendarmen stigit in i sin bil och åkt därifrån smet han in bakvägen och direkt upp på rummet där han rafsade ihop sina tillhörigheter och stoppade i sin snygga läderväska.. Han var bara skyldig för dagens frukost så han lade pengarna på bordet och smet sedan ut samma väg han kommit. Han tog sig till en annan stad med tåg.

Berlingon övergav han. Det var opraktiskt att äga en bil när det var ont om parkeringsplatser och när man inte behövde någon för att ta sig till något arbete. Han hittade ett billigt hotell där han kunde känna sig anonym eftersom tydligen studenter och konstnärer från olika länder bodde där och tyckte om att samlas i hotellets bar på kvällarna och dricka vin och öl och ragga. Eftersom man aldrig såg honom med damsällskap antog man att han var mer intresserad av killar. Han förstod det när han råkat höra några unga engelsmän kalla honom ”the Swedish fag”. Tydligen hade han inget utseende som drog till sig den typen av intresse heller så han fick vara ifred. Det passade honom utmärkt.

Men fortfarande hade han inte fått utlopp för sin speciella åtrå. Det närmaste han någonsin kommit var med den lilla tösabiten i simhallen. Ibland när han smekte sig själv kunde han i minnet förnimma doften av klor blandad med ett fruktigt schampo, men sedan dök ett annat luktminne upp för honom och han kväljdes av tanken på de spyor han fått över huvudet. Hans intima smekande av sig själv fick sällan det önskade resultatet om han kom så långt i tankegången. Förbannat! Han förtjänade bättre!

Sommaren led mot sitt slut.

Kapitel 51. Söderut

Sommarens segling hade varit underbar. De hade tagit sig till Strömstad, men funnit att det blev allt svårare att hitta hamnar som inte var överfulla, ju längre norr ut de kom. Många norrmän hade hittat kustens smultronställen och med stora eleganta båtar tog de den svenska sommaren i besittning. Jessie grymtade något om att det var bättre förr, men Linnéa påminde honom om att det förr i mångt och mycket varit tvärt om. Då hade Norge inte hittat olja ännu och en stor del av Norges bruttonationalinkomst bestod av turismen. De norska fjällen lockade till sig svenskar under hela sommarsäsongen. På den tiden såg man nästan inga norska turister på campingplatserna. Men nu var det ombytta roller. Om svenskarna hade visat arrogans och en storbroderlig attityd på den tiden, så hade norrmännen chans att ta igen det nu. Jessie höll med om att det låg något i det hon sa. Men de hade trots trängseln fått många fina upplevelser under seglatsen.

På vägen söderut mot Göteborg hade de stannat till hos vänner i Hovenäset. De hade spenderat en trevlig kväll i sällskap med de gamla vännerna som flyttat till Bohuslän för några år sedan. Linnéa nämnde hur lugn och tillfreds hon känt sig under största delen av seglatsen och Jessie höll med henne.

”Varför flyttar ni inte hit, hade de båda vännerna undrat. Vi klarade det ju! Det var en omställning för oss också”.

”Jag har faktiskt varit inne och kollat på lite villor”, bekände Jessie. ”På Hemnet”.

Linnéa såg förvånat på honom.

”Det har du inte nämnt”, sa hon.  ”Hittade du något då?” Undrade hon.

”Inte än. Det är ju hemska priser! Vi har ju huset i Småland, men skall vi fortsätta med företaget där, så kan vi ju inte sälja hur som helst. Vi behöver det ju både för firman och än så länge bor ju Märta hemma och även Allan, när han jobbar. Men det är onekligen något att tänka på”.

Sedan hade samtalet glidit över på båtar och bågskytte och vännerna hade skilts åt efter en god middag. Nästa dag seglade de vidare mot hemmahamnen.

Vinden mojnade framåt eftermiddagen och Jessie revade seglen och startade motorn. De bestämde att ligga en natt på Dyrön. De passerade hamnen på västsidan och gick runt till den lilla hästskoformade hamnen på östra sidan istället. En man med dragspel satt på en bänk nära hamnen och sjöng kända sjömansvisor medan folk samlades kring honom. Linnéa påpekade igen hur bra hon mådde. Den uppskakande händelsen i Skärhamn började blekna något.

Måsarna skrek och slogs om något när Jessie och hon bestämde sig för en promenad längs havet till den extraordinära bastun som fått något pris för att den ansågs vara den finaste eluppvärmda bastun i Sverige. Nog var den fräck alltid. Byggd på taggiga gråa klippor med naturliga basängrar nedanför, där havet med sin pulserande rytm slog in kaskader av vatten och sög ut det i nästa andetag. Båda var lite sugna på att boka ett bad men beslöt att avstå eftersom de kände att middagen måste prioriteras. De hade några kycklingfiléer som behövde tillagas rätt snart. Som vanligt hjälptes de åt i pentryt.

Maten smakade underbart som den gärna gör vid havet. Kycklingfiléerna, gyllenstekta och kryddiga var saftiga och möra. Salladen fräscht mättande. De njöt av ett glas vin till maten och tog som vanligt med sig påfyllning när de satte sig i sittbrunnen och lyssnade på den dragspelsspelande trubaduren och skrattande glada människor omkring sig medan solen försvann bakom ön. De kände och uppskattade hur lyckligt lottade de var som hade möjlighet att uppleva något som detta.

Nästa dag anlöpte de Björlanda Kile och där var seglatsen slut. Semestern hade varit verkligt avkopplande. De undrade om de skulle få möjlighet att gå ut fler gånger innan sommaren var slut. Ett par turer till Knippla, Björkö och Hyppeln måst de hinna med, bara vädret tillät. Man var så begränsad när man hade så långt från hem till hamn. Men först måste de arbeta i några veckor.

De hade inte velat ha någon av bilarna stående så länge i hamnen, trots att säkerheten var god i Björlanda Kile, så Allan och Märta kom upp och hämtade dem som det var bestämt. Då hade de städat ur ”Näckrosen” och svabbat rent däcket. En hel del kunde vara kvar i båten men alla matvaror, sängkläder och dylikt måste tas hem. Linnéa kunde inte hjälpa att hon måste fråga tvillingarna på väg hem, om det varit något mer påhopp medan hon och Jessie varit borta. Till hennes lättnad svarade båda att det inte varit något. Inte ens klotter på förrådsväggen, som ju tyvärr blivit utsatt ytterligare ett par gånger efter den första på våren.

”Konstigt, egentligen”, sa Allan. ”Nu känns det nästan som om folk är besvikna för att vi inte mördat någon!”

”Men har någon sagt något mer då?” undrade Linnéa som tycktes ana att allt trots allt inte var helt lugnt.

”Nä, men tydligen fick Milo Pezer en villkorlig dom för undanhållande av bevis. Men hans fru slapp visst undan”.

”Ska det aldrig ta slut?” sa Linnéa för väl hundrade gången. Konversationen i bilen dog sakta ut.

Kapitel 52. ”Skitfort”

Efter en vecka var rutinerna på hemmaplan återinförda. Kunderna började komma tillbaks med order igen nu när de flestas semestrar var slut. Jessie och Märta fick fullt upp och Linnéa fortsatte arbeta femtio procent. Hon hade börjat gå in på Hemnets hemsida efter sin dagliga insats på firman.

Priserna gick inte att jämföra med vad man skulle få för en villa här hemma. Med samma standard kunde det skilja en miljon. Otroligt. Det fanns inte en chans att de skulle kunna ha kvar huset och ändå köpa ett nytt på Västkusten. Men det kostade ingenting att drömma. Linnéa visste att Jessie också var inne och sökte med jämna mellanrum. Hon stängde av datorn och gick ut i trädgården. Fåglarna kvittrade och det doftade ljuvligt när hon slog sig ner bland sina örter. När hon drog med handen i rosmarin och oregano frigjorde sig aromerna och fyllde henne med tillfredsställelse över att örtträdgården blivit så bra. Hon lutade sig bakåt på stenbänken. Solen värmde och det var fortfarande sommar kvar. Hennes mobil ringde i fickan. Hon tog upp den och såg vem det var;

”Hej Millan, det var länge sedan! Hur har du det? Vad sa du? Millan tala långsamt, jag hör inte vad du säger!”

Mellan ett flåsande, som hon plötsligt kände igen från sin egen psykoprofylax, hörde hon hur Millan stönade.

”Jag får inte tag i Benny och visste inte ….. vem… jag skulle ringa! Det är dags! Snälla… Kan du…?”

”Jag hör knappt vad du säger men jag är på väg, jag är där om tre minuter”, sa hon och lade på. I samma stund var hon på språng mot framsidan.

Hon slet upp dörren och ropade upp till Jessie och Märta,:

”Millan håller på att föda! Hon får inte tag på Benny! Jag sticker dit!”

”Kör försiktigt Lotta”, svarade Jessie och kom ut på trappavsatsen medan Linnéa hoppade i ett par skor och tog nycklarna till sin Saab 9-3 och blåste en slängkyss till honom.

”Håll tummarna”, ropade hon när hon rusade ut genom dörren.

När Linnéa kom fram syntes fortfarande inte Bennys bil till. Millan kom ut med en väska i ena handen och sin tvååring i andra handen. Tärna bar mammas handväska och sin brors jacka.

”Jag kör in dig, till sjukhuset, Millan. Var inte orolig, allt går fint. Vi försöker få tag på Benny under tiden. Barnen får vara med mig”.

En ny sammandragning rynkade ihop Millans söta ansikte så det såg ut som om hon bitit i en citron. Linnéa hjälpte henne in i bilen och fick hennes nycklar för att plocka ur Lillebrors bilstol ur Millans bil. När hon spänt fast barnstol och ungar i baksätet rusade hon runt och hoppade in vid ratten.

”Kör skitfort, om du kan”, sa Millan mellan flåsandet.” Det här kommer att gå snabbt”. Och då syftade hon inte på bilresan.

 Linnéa var en rutinerad förare så även om hon körde fortare än tillåtet tog hon inga risker på vägen. Huvudsaken var att mor och barn, alla barn, kom välbehållna fram. Millan var van vid Bennys snabba körstil och sade inte ett knyst om Linnéas körning.

När de svängde av huvudvägen mot sjukhuset sa Millan,

”Jag är ledsen, Lotta, men jag tror jag blött ner din bil! Vattnet gick precis!”

”Det är lugnt”, sa Linnéa, ”vi är framme nu”.

Fortfarande ingen kontakt med Benny.

Men sjukhuset var informerat och personal mötte vid ingången. Millan blev sakkunnigt omhändertagen och snabbt förd i på förlossningsavdelningen, medan Linnéa flyttade bilen. Just när hon stängde av den ringde mobilen. Det var Benny.

”Lotta! Jag hörde Millans meddelande. Vad vet du? Hon bad mig ringa dig”.

”Benny, vi är på sjukhuset och Millan har just lagts in. Jag har barnen här så det är lugnt men Millan kommer att behöva dig snart. Var är du?”

”Jag är inte mer än en kvart från sjukhuset. Min telefon var satt på laddning i budbilen. Jag hade inte märkt att den slocknat helt, så det var inte förrän jag upptäckte det, som jag slog på och fick höra Millans meddelande. Är hon skitsur på mig?”

Den store mannen lät rätt spak. Linnéa förbarmade sig över honom.

”Nejdå, men hon behöver dig nog just nu. Jag vill inte gå in med barnen igen, så jag säger till i mottagningen att du är på väg, så kan jag köra hem med barnen till oss sedan. Du får höra av dig så fort det händer något. Kram så länge och lycka till!”

”Tack, Lotta, så länge. Jag svänger snart av mot sjukhuset, så åk du! Kram!”

Lotta ville inte lämna barnen själva i bilen så, istället för att gå in igen för att meddela att Benny var på väg, ringde hon in till Millan. Hon fick inget svar. Troligen var hon upptagen med annat, tänkte Linnéa och log. Sedan fick hon syn på Bennys budbil. Hon vinkade när de mötte varandra.

Tärna visade att hon var en stor och duktig tjej. Hon var tio år och väl insatt i att hon skulle få ett syskon till. Under tiden var hon fast besluten att ta hand om sin lillebror. Han var trött och började bli lite grinig. Tärna nynnade lite för honom och fick honom faktiskt att somna. När de körde in på Vargfeldts gård hade hon även lyckats söva sig själv. När Jessie kom ut för att möta dem tittade hon yrvaket på honom och sa:

”Lotta, körde skitfort!”

 Sedan lät hon sig hjälpas ur bilen men visade sedan att hon klarade sig själv så istället lyfte Jessie in Lillebror med bilstol och allt. När de kommit in fick Lillebror fortsätta sova tills han självmant vaknade. Under tiden beställde familjen pizza, som levererades en kvart senare. De delade upp den i bitar och åt direkt ur kartongen. Tärna högg in som om hon var rena pizzaexperten. Hon tvingade till och med i sig en pfefferoni för att imponera.

Lillebror började vakna när telefonen ringde. Det var en överlycklig Benny som ännu en gång blivit far. Millan mådde bra och en liten högljudd dotter hade gjort inträde i världen. Benny förutspådde en karriär som operasångare, skidåkare eller pärlfiskare, med de lungorna! Han ville stanna en liten stund till hos Millan. Sedan skulle han komma och hämta barnen. Linnéa erbjöd att ha dem över natten men Benny ville inte höra talas om det. De skulle fira med godisnoja och läsk, påstod han. Lillebror var riktigt vaken nu och lite orolig över var mamma fanns. Linnéa lovade att de skulle hälsa på henne och en ny lillasyster imorgon. Båda barnen hade somnat i soffan när Benny vid tiotiden körde in på gården för att hämta dem. Tärna vaknade och ville gå själv efter att hon kramat om sin pappa. Benny kramade dem båda två lite längre än nödvändigt.

När han bar ut sin son till bilen hörde Jessie hur mini-Benny mumlade;

”Lotta körde skitfort!”

  Kapitel 53. Madame          

Hösten var som en svensk sommar. Yngve började tröttna på värmen. Studenterna hade återupptagit sina studier och han hade fått byta boende. Han bodde nu inackorderad hos en änka vars make hade varit militär. Han hade inte stupat i något hjältedåd utan dött av någon skamlig sjukdom. Yngve hade inte riktigt fattat vilken, men brydde sig inte. Madammen höll rent och snyggt i huset och Yngve som hyrde ett rum inåt gården var välkommen att se på teve i ”le salon” när han ville. När han inte var på sitt rum och försökte lära sig hantera Roberts mobil kunde han anta erbjudandet. Ibland när han slötittade på något program kunde den omfångsrika kvinnan slå sig ner i en fåtölj bredvid honom och bjuda på ett glas vin från en lokal vingård. Vinet var mörkt och strävt. ”Fylligt” som de säger, tänkte Yngve. Efter två glas brukade madam slumra till. Efter en stund började hon låta som morsan. Yngve fann att han börjat kasta blickar mot den tjocka kudden som låg på soffan. Hade det varit ett program han verkligen velat se hade han kanske fallit för frestelsen, men istället drog han sig tillbaka. Han hade sin laptop på sitt rum. Där brukade han hitta sådant som gjorde honom mer upprymd än någon fotbollsmatch eller gammal film. Han bläddrade fram bilder som blivit hans favoriter. Där fanns en flickunge som påminde honom om lilla Tärna. Ja, som hon varit för två år sedan. Rosenkindad, blond och len. Han kunde minnas hur det känts när han särat hennes lår. Åh, magiskt. Han drog ner gylfen. Sedan råkade han komma att tänka på hur hon måste se ut nu. Tio år. En del tioåringar började utvecklas redan i den åldern.

Förbannat! Hur han än försökte fick han inte till det riktigt. Inte ens i mörker och ensamhet med laptopen uppfälld framför sig. Vad i helvete gjorde han i Frankrike?

Tanken var inte ny. Det hade redan blivit november. Han såg inte fram emot vintern även om den var mildare än hemma. I Sverige var man i varje fall beredd på årstiden. Man visste att det skulle bli kallt, snöigt och halt. Det hände varje år. Så man förberedde sig. Plockade fram snökedjor, bytte till dubbdäck och fyllde på bränsleförråden om man eldade med ved eller pellets. Här verkade vintern komma som en överraskning. Eller man var kanske så säker på att den inte skulle stanna länge, att man inte brydde sig? Han saknade det inrutade mönstret, hemifrån. Ordning och reda. Ibland saknade han morsan. Henne och leguanen. Han hade sett en pytonorm i ett fönster till en djuraffär och funderat på att köpa den. Men det var inte praktiskt. Även om det hade varit häftigt att se den svälja levande kaniner och möss. Han hade blivit besviken på Philip Morris, som inte gillade kött, hade det visat sig. Senare hade han fått veta att leguaner är växtätare. Det var en missräkning.

Egentligen skulle han nog kunna återvända till hemlandet. Vem skulle känna igen honom? Han behövde ju inte bo i Småland. Landet var stort och så hade han ju sin fjällhytta. Den hade sett fin ut på bild. Det var några timmars körning från större orter men desto bättre. Han kunde alltid skaffa med sig lite förströelse på vägen dit. Det tålde att tänka på.