Men nu är det dags för dramat att rulla vidare!
Kapitel
42. Skvaller
Linnéa och Jessie hade varit iväg på
tävlingar minst en gång i månaden hela våren. Det gick riktigt hyfsat för
Jessie. Han var händig på allt tekniskt, inte bara datorer. Hans compoundbåge
fick undergå ständiga förändringar. Experiment med olika pilhyllor, scoop,
hjul, etc. Laborerandet gav resultat. Det hade faktiskt blivit en del
placeringar i övre skiktet. Det gick inte riktigt lika bra för Linnéa. Hon hade
vid en av de tidigare tävlingarna uppfattat att någon talade om henne. Hon hade
uppsnappat ...”vid ån!” Och ...”kan man ju aldrig veta” osv. En kvinna som hon
inte kände men som hon sett på tävlingar lite här och var, hade förstått att
Linnéa hört vad som sas och kommit fram till henne och sagt,; ”alla tycker att
du gjorde helt rätt, ska du veta!”. Sedan hade hon blinkat med ena ögat och
gått tillbaks till medtävlarna i sin grupp.
Efter det hade Linnéa haft svårt för
att koncentrera sig. Eftersom bågskytte är en precisionssport som kräver
fullständig koncentration, hade hennes skjutning gått uruselt resten av
tävlingen. Detta hade påverkat henne även i kommande tävlingar. Hon hade blivit
mer och mer observant på sina medtävlare. Hon fann att hon kunde missuppfatta
sådant som sas också. Även om det egentligen var något som inte ens rörde
henne, kunde hon inte låta bli att undra och det blev svårare och svårare att
koncentrera sig. När hon inte fått ihop ens 100 poäng på sista tävlingen hängde
hon undan sin båge. Hon kände att hon måste få ro i sina nerver om hon skulle
klara att börja tävla igen. Jessie var bekymrad för hennes skull. Han visste
hur mycket sporten betydde för henne. Han förmådde knappt glädjas över sina
egna resultat längre, när han tänkte på hur hon mådde.
Märta hade berättat att en av hennes
lärare hade tagit henne åt sidan efter en lektion och frågat hur det går hemma.
Märta hade undrat vad hon menat och så hade läraren sagt att det var hennes
skyldighet att försöka stötta om någon elev hade det svårt hemma. Det var ju
inte lätt om man hade föräldrar som plockades in av polisen. Ja även om man
inte dömdes så kunde det ju inte vara bra för ens barn. Märta hade blivit
mållös. Till sist hade hon sagt;
”Den enda polis vi umgås med är min
kille och ingen av oss har problem med honom vad jag vet! Förresten skall du
sköta dig själv! Är det sådana obefintliga problem du diskuterar med
kemiläraren i hans bil vid Näckrosdammen om kvällarna?” Hade hon sagt och gått
därifrån. Hon gissade att hon antingen skulle få IG eller MVG, när hon slutade.
När Linnéa hörde vad Märta råkat ut
för kände hon hur frustrationen började byggas upp i henne. Vad var det med folk?
Dom var ju galna! Allan hade till sist berättat vad som hänt i Jönköping.
Johannes hade haft rätt. Han hade inte mått bra av att hålla inne med det. Till
hans heder kunde man säga att han inte dragit till med någon lögn utan helt
enkelt vägrat prata om sina blessyrer.
”Hur får man slut på eländet?” Jessie
var hittills den ende som inte mött ovälkomna åsikter i samhället. Å andra
sidan hade han varit mer upptagen än vanligt, då företaget haft ett uppsving
under de senaste månaderna. Han spenderade mellan åtta och tolv timmar på
kontoret och med kundbesök. Men eftersom kontoret fanns i samma hus som hemmet
blev han ändå inte isolerad från sin familj. Man träffades vid måltider och
kvällar. Helgerna var heliga. Mer än någonsin betydde familjen allt för dem
alla fyra, eller fem om man räknade Johannes. Han var numera självklar i
familjesammanhang. Det bekymrade honom
likväl som familjen Vargfeldt, att folk pratade. Främst såg han att det
påverkade Linnéa. Det skulle bli skönt när semestern kom. Med segling i
Bohuslän. Då skulle t.o.m. Linnéa få koppla av.
Jessie hade upprörd konstaterat det
sista påhoppet på familjen. När han varit och levererat två nya iMac-datorer
till en av deras äldsta kunder och skulle svänga in på garageinfarten framför
huset hade han fått syn på väggen till deras förråd som med en gavel gränsade
ut mot gatan. Med röd sprayfärg hade någon skrivit: ”Pedofilmördare” och sedan
makabert nog ramat in texten med ett stort hjärta. Lite längre ner stod det
”Heros” med ytterligare ett, lite mindre hjärta som inramning. Otroligt! Hur
sjuka kunde folk bli?
”Jag kanske har något att ta bort det
med. Fixar det i morgon”, erbjöd Johannes sig.
”Vi hjälps åt”, inflikade Märta.
Hon hade hjälpt till på firman varje ledig
stund. Men nu närmade sig studenten och trots att de flesta prov redan var
klara och betygsatta, så var det mycket med förberedelser kring studentbalen,
bland annat. Märta hade förklarat att hon tänkte gå med sin bror som kavaljer.
”Eftersom ingen annan skulle förbarma sig över honom”, som hon uttryckte det.
Mormor Ellen var inte helt bortkommen med symaskin. ”Det är jag och Lena Ph”,
brukade hon skämta när symaskinen åkte fram. Nu hade hon hjälpt sin
dotterdotter att sy en både elegant och klädsam balklänning i ett sidentyg som
skiftade i olika blå nyanser från safir, till ljust aquamarin. Någonstans i det
registret sammanföll färgtonen med Märtas ögonfärg. När hon provat den
fortlöpande under sömnadens fortskridande hade Johannes råkat komma och få se
den på henne. Hon hade rodnande uppskattat hans reaktion. Mormor Ellen hade
diskret haft något viktigt att sköta i köket. Johannes ville svepa upp Märta i
famnen och bära iväg med henne. Endast det trettital knappnålar som kantade
fållen, stod emellan honom och Märtas dygd, påstod han.
”Jag gissar att den duger?” tvekade
Märta med låtsad blyghet och nedslagna ögonlock.
”När du varit på balen vill jag se
den på dig när vi är ensamma och då hoppas jag att Ellen är så bra på att sy
som ni säger. Jag menar att, här vill det till att sömmarna håller”, morrade
han hotfullt.
Hon gav honom en snabb kyss och
virvlade bort utom räckhåll precis när Ellen kom tillbaks. Hon smällde Johannes
på den fortfarande framsträckta handen.
”Inga fingrar i maten! Jag har inte
tid med trams! Jag skall sy klart Allans skjorta i kväll också”.
Johannes lovade hålla sig i skinnet
men beslöt att undvika närvaro vid ytterligare provningar, för den egna
sinnesfridens skull.
Amsterdam blomstrade. Den tidiga våren fyllde staden med enorma blomsterarrangemang
i alla tänkbara färger. Vykort från Holland, alltid prunkande av lökväxter
kunde på intet sätt göra verklighetens Amstersam rättvisa. De dofter som fyllde
staden var nästan bedövande.
En viss, om inte vänskap, så varje fall, relation hade utvecklats mellan
Yngve och Robert. Mot att betala halva hyran hade Yngve erbjudits flytta in hos
Robert. Arrangemanget, som Yngve till en början varit tveksam till, hade visat
sig fungera relativt väl. Robert påstod att eftersom han behövde förfina sina
uttal av svenskan i vardagssituationer såväl som i officiella sammanhang, var
det utmärkt att ha någon att tala med i hemmiljö, på detta språk. Yngve saknade
ju helt pedagogisk vana men det Robert eftersökte var att ha någon som så fort
det hördes en norsk brytning i det han sa på svenska, påpekade detta så att
uttalet kunde repeteras tills det var så nära perfekt som möjligt. Yngve fann
att han själv hade ett visst nöje i att hitta fel i Roberts uttal. Det kunde
vara irriterande när Robert lyckades för bra och de kunnat tala flera timmar
utan att Yngve fått möjlighet att gå in och peta på petitesser.
I gengälld hade Robert förmedlat en för Yngve viktig kontakt. Yngve hade
så fort han fått sin tandställning borttagen och tänderna blekta, tagit en
omgång passfoton hos en godkänd fotograf. Han hade varit rädd att han skulle
behöva legitimera sig hos denne, men hans oro hade varit obefogad. Sedan hade
Robert tagit med två av dessa foton samt de uppgifter Yngve önskade föra in i
pass och körkort samt en överkomlig summa i euro. Visst var det mycket pengar,
men Yngve insåg hur välplacerade de skulle bli.
Han måste säga att Robert hållit sin del av avtalet. När han höll sitt
nya körkort och sitt lika nya pass i händerna var han mer än nöjd. Det gjorde
honom nästan lite besviken att man inte visade tänderna också på sådana foton.
Men utan tvekan var det en yngre man som såg tillbaka på honom från korten.
Utseendet stämde också bättre med de uppgifter han lämnat. Han hade behållit
sin gamla födelsedag men dragit bort nio år från årtalet. Han fick Robert att
bekräfta att det verkade rimligt.
De flesta kvällar promenerade Yngve utmed kanalerna. Det var behagligt i
luften och de fantastiska dofterna från alla blommor tog bort de mindre
attraktiva dunsterna från det inte alltid så rena vattnet. Ibland höll Robert
honom sällskap, vilket väckte mindre uppmärksamhet än om han ensam strövade där
för ofta. Men det var det här pratandet hela tiden. Robert tycktes alltid ha
något att få ur sig. Hur ointressant det än var, måste Yngve ändå hålla öronen
öppna för uttalsfel i svenskan, men ibland kunde något Robert sa väcka hans
nyfikenhet.
Ofta talade Robert om sitt Norge. Han målade ut fjällen i hembygden som
något så storslaget att inget kunde jämföras med dessa. Yngve tänkte att Robert
borde flyttat till Schweiz i stället för de platta Nederländerna, i så fall.
Men något han berättade fick Yngve att be honom ta om det. De var på väg hem
ifrån puben där de först setts.
”Det var en gång när jag jobbade på en skola i Oslo, som jag hade träffat
en kille med lite särskilda talanger. Hans föräldrar jobbade som missionärer i
Tanzania. Han skulle åka ner över påsklovet och träffa dem, men det var just
när han och jag börjat se att vi hade gemensamma intressen. Han var ingen
oskuld och hade fyllt femton. Men det verkade inte som om någon mer än jag
upptäckt hans läggning. Det var skönt för honom att kunna berätta om sina
känslor och jag lyssnade och guidade sakta men säkert in honom på den ”rätta
vägen”, så att säga. Han meddelade föräldrarna att han hade influensa och inte
ville resa. Han skulle få bo hos en kompis sa han.
Det var ju inte helt ofarligt för oss att träffas”, fortsatte han. ”Det
gick ju inte på hans studenthem och jag ville inte gärna dra hem någon till
mig. Men en gubbe från min hemby utanför Otta ägde en fjällstuga. Sist jag
varit hemma hade han pratat om att sälja den. Han började bli gammal, gissar
jag. Han hade haft den för uthyrning sista åren, för den låg utmed vägen mot
Trondheim och turister blev tagna av utsikten och stannade gärna ett par dagar.
Det blev så att jag köpte den och dit drog vi när påsklovet kom. Det var grejer
det! Killen blev över förväntningar, när jag fått lära upp honom. Vi var nog
lite förälskade båda två ett tag. Vi såg inte en människa på hela veckan. Bilar
körde förbi nere på vägen, men det störde ju inte oss. Men efter lovet rann det
ut i sanden”.
”Vad hände med stugan?” undrade Yngve.
”Jag har kvar den. Fortsatte hyra ut den när jag inte behövde den. På
vintern blir det inte så mycket för den ligger inte nära någon populär
vinterportsort, men på somrarna går det fint”.
”Det låter som om det är riktigt vackert i dina fjäll”, sa Yngve. ”Har du
inga kort?”
De hade kommit fram till porten och Yngve låste upp med nyckeln han fått.
”Jo, jag hade inte tänkt spara något när jag stack, för det kan ju hjälpa
till att identifiera en, men det är som ens barn på något vis. Bilder från ens
förflutna. En del av den gamla identiteten. Bevis på att man levat. Varit
lycklig”.
Yngve avskydde när Robert blev sentimental. Han kunde låta som morsan.
Yngve låste upp lägenhetsdörren också. Lägenheten var fortfarande välstädad.
Mest var det Roberts förtjänst. Han var noga med att hålla rent. För syns skull
hjälpte Yngve till med att diska ibland och tvätta sina egna kläder innan han
hängde in dem i den anvisade garderoben. Robert hade antytt att Paco Rabanne
nog var bra, men man kanske kunde reducera mängden lite. Han tog ett tag med
dammsugaren ibland också, men Robert nöjde sig inte med det. Han tvättade golv
och torkade alla hårda ytor minst en gång i veckan. Han hade inte Yngves
ekonomiska resurser utan arbetade som diskare på restaurangen som låg vägg i
vägg med puben. Ett jobb han aldrig skulle tagit hemma i gamla Norge.
”Vi kan väl ta en kopp kaffe och en konjak så kan du visa lite
Norgebilder, om du har lust”, sa Yngve likgiltigt och visste att Robert skulle
nappa.
En stund senare satt de med varsin kopp kaffe och ett konjaksglas bredvid
varandra i soffan. Yngve hade sett hur Robert dragit fram en mindre resväska
från sin plats under sängen. Väskan hade tydligen innehållit lite olika
handlingar och prylar för det hade tagit en stund innan Robert hittat kuvertet
han letat efter. Det var ett brunt C4 kuvert, liknande de Yngve brukat sälja i
kiosken, med en styvare sida.
Robert tog en klunk konjak efter att ha höjt sitt glas. Sedan tog han ut
fotona och bredde ut en del och började bläddra i en bunt han höll i handen.
Yngve kunde se att många innehöll bilder på unga pojkar, ibland ensamma och
ibland tillsammans med Robert tagna som en selfie. Många hade någon vildmark
som bakgrund. Naturen såg norsk ut. Robert valde ut ett antal vackra
fjällbilder och Yngve måste hålla med om att fjällen var otroligt vackra.
Tydligen hade man passat på att fotografera när det varit extra vackra dagar,
för de flesta bilderna hade en klarblå himmel och en sol som fick snön på
fjälltopparna att glittra.
”Och hyttan, då? Har du inga bilder på den?” undrade Yngve och visste att
Robert mycket väl kunde ta frågan som ett artigt intresse bara, från hans sida.
Men eftersom han gissade att Robert gärna ville skryta lite över sitt förvärv,
gav han honom chansen att brodera ut sig.
När Robert plockat ut ett tiotal bilder och lagt framför Yngve uttryckte
denne sin beundran;
”En riktigt trevlig stuga!” bredde han på. ”Men en sådan kostar väl en
förmögenhet nuförtiden, med norska kronans värde osv.?”
Robert nämnde en summa, som Yngve tyckte verkade rätt hög, men allt i
Norge var ju dyrt.
”Synd att du inte har användning för den längre”, sa han och ledde in
Robert i sina egna tankebanor. ”Du kan väl inte hyra ut den nu? Polisen kan ju
spåra dig då, eller hur fungerar det?”
Robert reste sig och gick in i sovrummet igen. Ur resväskan tog han upp
ett nytt kuvert och kom och satte sig.
”Allt sköts via en agentur”, sa han. Han vek upp en broschyr med ett
antal fjällstugor till uthyrning. Yngve kände genast igen Roberts stuga. Han
såg att broschyren var på norska, engelska, tyska och franska.
”Men jag var alltid orolig när jag kontaktade dem. Så i höstas drog jag
tillbaks hyttan från agenturen, för säkerhets skull. Polisen kunde ju fått upp
spår den vägen”.
”Så, nu kan du inte nyttja den och du tjänar inga pengar på den och
polisen kan få upp spåret på dej genom den. Varför säljer du den inte?”
Tanken hade slagit Robert, men det hade inte funnits möjlighet att hitta
en köpare utan att vara säker på att det inte skulle vara en polis som visade
sitt intresse.
”Du kan köpa den, for han ut med. Du kan få den billigt”, fortsatte han
medan tanken mognade i hans huvud. Tanken som Yngve sakta manipulerat honom att
tro vara hans egen.
”Vad ska jag med den till?” sa Yngve, men låtsadses tveka som om han inte
tänkt tanken men ändå inte var helt ointresserad.
”Du har ju möjlighet att vistas var du vill nu när du bytt namn! Det är
avskilt och ostört om du vill ägna dig åt nöjen som inte tål för mycket
uppmärksamhet. När du inte är där kan du hyra ut den. Jag lovar att det är
lönande!” Nu hade Robert tänt på idén.
”Jag ska tänka på saken”, låtsade Yngve. ”Jag vill ju veta lite mer om
hur man tar sig dit och vad den har för utrustning osv. innan vi kan prata
pris”. Yngve visste att han hade Robert fast. Resten var bara kattens lek med
råttan.
Robert hade plockat fram ett flertal bilder som visade interiören och
planlösningen samt en detaljerad karta. T.o.m. GPS-koordinater, för att hitta
dit.
”Säg ett pris så skall jag tänka
på saken!” Hans plan hade börjat ta fastare form.
Nästa dag, när Robert var på jobbet började Yngve sätta den i verket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar