Kapitel 40 och 41, Kom till farbror Yngve!

Förlåt, förlåt för dröjsmålet!!!
Jag har haft fullt upp med att bli farmor!!!
Ja, helt rätt gissat! Sonen fick en liten flicka i söndags! En underbart vacker liten tös, med mammans söta pussmun och pappas ögon och öron! De är ju båda mörkhåriga så där finns gott om mörkt hår också! Så himla sööööt!!
Jag skulle kunna skriva ett antal A4-sidor om hennes förträfflighet, men jag skall förskona er. Men fortsätt gärna läsa om monstret Yngve:

                                            Kapitel 40. Påhopp

När Johannes kom in på polisstationen efter trettondagshelgen mötte Sara honom.

”Det är någon som vill tala med dig säger växeln. Det är från Jönköping”.

Johannes tog upp luren på sitt rum som han delade med Sara nu för tiden.

”Engström”, sa han.

En kvinnlig polis presenterade sig.

”Vi har tagit in en kille, misstänkt för misshandel. Han påstår att han känner dig. Han har inte uppgett sitt namn men du kanske kan få honom att samarbeta. Kan du tala med honom?”

”Visst, ge honom luren”. Med förvåning hörde han en bekant röst i telefonen. En röst som normalt var full av tillförsikt och raljans. Just nu var det bara en liten pojkes trotsiga röst.

”Johannes?”

”Allan! Vad i jösse namn gör du hos polisen?!”

”Det var de som började”. Trotset fanns där i rösten igen.” Inte ett ord till mamma och pappa!” Johannes bad att få tala med polisen igen.

”Vad är han anklagad för? Han har aldrig varit i trubbel förut! Det måste ha hänt något om han råkat i slagsmål. Det är ingen bråkmakare! Men jag är på väg. Var hyggliga och vänta på mig innan ni bokar honom! Jag vet, jag är skyldig dig en tjänst till en annan gång”.

När de lagt på förklarade Johannes för Sara vad som hänt, sedan sa han vad han tänkte göra.

Mindre än en timma senare steg han in på polisstationen i Jönköping efter att ha parkerat i polisens garage.

Han blev invisad till en kollega som hette Lena och som var den som hade ringt. De hade gått på polisskolan samtidigt och faktiskt gått ut tillsammans ett par gånger. Hon bad honom sätta sig så skulle hon hämta den unge bråkstaken.

”Vem är han?” frågade hon eftersom hon uppfattat av telefonsamtalet att de var mer än bara flyktigt bekanta. Hon tog sin nyckelknippa och väntade på att Johannes skulle svara.

”En familjemedlem som aldrig varit i klammeri tidigare”, svarade Johannes och tittade orubbligt på Lena.

”Okej, men jag vill ha hela storyn innan jag släpper honom”.

Hon gick iväg och kom tillbaka med Allan, som trotsigt blängde omkring sig. Hans överläpp var svullen och en blåtira höll på att utveckla sig kring vänsterögat. När Allan satte sig mittemot Johannes och lade upp armarna på bordet såg denne att båda händernas knogar var skavda. Nog hade han varit i slagsmål alltid. Johannes sträckte sig fram och tog tag i Allans båda underarmar och gav dem en uppmuntrande tryckning.

”Polaren! Vad har hänt?” Började Johannes. Lena hade kommit in och stod med armarna i kors. ”Ska du börja, Lena? Så fyller du i Allan. Ska vi kunna hjälpa dig måste du ge oss något. Varför gav du dig på någon och vem?”

”Det verkar som din unge vän har spöat upp två killar här i Jönköping i natt. Tyvärr kom båda undan för de blev upplockade av en bil. Den här killen är den ende av slagskämparna som vi fick tag i. Några förbipasserande hade ringt in slagsmålet. De hade sett den här killen ge sig på två andra”.

”Var det så det började”, frågade Johannes Allan.

”De sa saker om mamma!” De gröna ögonen glittrade trotsigt.

”Vad sa de om Lotta”, undrade Johannes förvånat. ”Hur känner de henne?”

”Inte känner de henne!”, utbrast Johannes. ”De påstod att hon skjutit Yngve med pilbåge och slängt honom i ån!” Tårar av ilska sköt upp i Allans blick och han pressade ihop läpparna, som om han ångrat att han sagt något.

”Ett ögonblick”, sa Lena, ”heter du Vargfeldt?” Hon hade stigit närmare och stod alldeles framme vid bordet. ”Din mor stod anklagad ett tag men blev släppt, var det inte så?”

”Lena, det är min blivande svärmor du talar om. Jag vet att Lotta var oskyldig. Jag var en av dem som lyckades bevisa det också”, sa Johannes. Utan att verka dryg. Han vände sig till Allan igen.

”Var det första gången det hände?”

”Nej, tidigare på kvällen, när vi hade en spelning på ungdomsgården här i Jönköping var samma killar framme och tog micken och presenterade mig som ”mördarens son”! Mina killar i ”Alen and Stuff”, slängde ut dem och de blev portade från gården. De blev väl sura för det, antar jag”.

”Lena, kan vi avskriva det här? Jag tar ansvar för Allan och ser till att han kommer hem, är de okej, så?”

”Ska höra med chefen, men jag tror det går bra. Han är ju inte en vaneförbrytare precis. Dröj ett ögonblick här bara”.

Hon kom genast tillbaks.

”Ingen har kommit in med någon anmälan, så det är grönt. Kom med mig får du dina grejer”.

När de tog hissen ner i garaget för att hämta ut bilen, under tystnad, stod Allan still och stirrade rakt framför sig.

”Säg ingenting till mamma. Snälla!”

”Om det händer något sådant här igen, att någon ger sig på dig för det som hänt så ring mej! De är så jäkla tuffa i gäng. En och en är de inte lika modiga”.

”Det började med att de försökte säga att det var bra att hon mördat honom. Jag försökte förklara att även om svinet förhoppningsvis är dött så är det ändå inte min mamma som dödat honom. Men jag tror de var ute för att bråka, bara. Började med att klappa mig på axeln och så. Sedan lite hårdare med en klapp som träffade örat. Jag knuffade bort dem men de bara fortsatte. Med saker som: ”Vaddå? Kommer din mamma och mördar oss om vi muckar med hennes pojk? Ska hon slänga oss i ån, då?” Och liknande. Sedan tog den ene micken och sa; ”Låt mig presentera Mördarens son!” Det var då mina killar slängde ut dem.

När jag hjälpt till att lasta grejorna och killarna åkt gick jag mot min bil och då kom två av dem ikapp mig och började igen. Resten vet du”.

”Hur ska du förklara blåtiran för Lotta och Jessie? Det kommer att bli frågor från Sune och Beata också. Tänker du ljuga? Vet du, det här säger jag inte bara för att jag är polis, men det bästa är att säga sanningen direkt. Den kommer alltid fram. Du skulle inte gilla dig själv om du hela tiden tänker på att du ljugit för dem”.

”Morsan kommer att få spel”. Han hängde med axlarna som om han redan föreställde sig domen. Tydligen hade han börjat fundera på att berätta, i alla fall.

De hade nått ner till garaget och var på väg bort mot Johannes tjänstebil, när Johannes kom på att fråga var Allan ställt Kugan. När Allan snabbt hade klarat sitt körkort hade Jessie hjälpt honom att köpa Jessies Ford Kuga, till ett förmånligt pris. Själv hade Jessie bytt upp sig till en nyare modell av Kugan, med finesser som att kunna öppna bagageluckan genom att hålla fram foten under dragkroken. Praktiskt eftersom Jessie brukade leverera även hårdvara till kunderna.

”Den står vid ungdomsgården”. Hoppas den fått vara ifred, kom han att tänka på.

”Då åker vi dit”, sa Johannes och låste upp fjärrlåset.

Fem minuter senare kunde de konstatera att Forden stod kvar och verkade orörd. En lättad Allan steg ut och gick sakta runt sin bil medan han kollade däck och rutor. Han nickade nöjd åt Johannes som satt kvar i polisbilen, med nedrullat fönster.

”Då åker vi hem!”

  

                Kapitel 41. Alla goda ting är tre

Snön vräkte ner. Benny hanterade budbilen med den professionelles elegans, trots väglaget. Det svåra i att mata sig fram i flera decimeter djup snö gav honom den utmaning han behövde för att inte uttråkas av slentrianen i att köra den lokala rutten. Men det var okej. Livet hade återfått sin mening efter julaftonen. Millan hade ringt minuterna innan tolvslaget. Bara att få höra hennes röst hade varit julklapp nog. Hon hade tackat för julklappen som han lämnat ihop med barnens paket. Ett litet hjärta i silver, på en lite utsirad kedja. Sedan hade hon frågat om han inte skulle komma och hämta sin egen julklapp. Lite osäker på vad hon menade hade han börjat fråga men blivit avbruten av ett klick i örat. Han tänkte på hur han skyndat sig göra en ”kattvätt” över handfatet. Han hade blivit svettig av promenaden från Vargfeldts. Millan kunde känna svettlukt på femtio meters avstånd.

När han parkerat utanför hade en liten ljuslykta varit tänd i köksfönstret. Belysningen över spisen verkade också vara tänd men i övriga rum var det mörkt. Tveksamt hade han känt på ytterdörren och funnit att en liten legobit höll den öppen. Hjärtat hade klappat onödigt hårt när han tagit trappan i några kliv. Framför dörren hade han tvekat. Skulle han knacka försiktigt för att inte väcka barnen? Då såg han små röda plasttejpsremsor klippta så att de bildade små pilar som alla tre pekade mot dörrhandtaget. Det var tydligen meningen att han skulle stiga på. Tyst hade han öppnat dörren och gått in.

Han hade ibland blivit överraskad av Millan, när han kommit hem mellan långkörningar, genom att hitta henne naken i sängen med ett rött sidenband om midjan. Han blev varm vid minnet. Men det var knappast aktuellt nu. Under bordslampan på hallbordet stod ett inramat fotografi, som han själv tagit av Millan och ungarna. Runt ramen satt ett välbekant sidenband med en liten julklappsetikett. ”God Jul och Välkommen hem”, hade han förundrad kunnat läsa.

”Förlåt!”

Han hade snott runt när han hört hennes röst vid köksdörren. Hon hade tydligen haft koll på hans ankomst. Plötsligt hade hon varit i hans armar. Hon hade sett ut som en julängel, med sitt honungsblonda hår, med ljuset från fläktkåpan bakom sig. Ord och förklaringar hade kommit senare, men just då hade det räckt med att klamra sig fast vid varandra. På juldagsmorgonen när sovrumssängen blivit utökad med två överlyckliga ungar hade Tärna frågat;

”Pappa, hur länge stannar du?”

”Pappa skall stanna väldigt länge”, hade Millan svarat.

Nu var Benny på väg hem. Millan hade sms:at och bett honom köpa semlor på vägen. Han hade stannat hos Anne och köpt dem. Han var inte längre orolig för att Millan skulle missförstå saker och ting. Tjejerna verkade ha blivit goda vänner. Han var inte riktigt säker på vad han tyckte om det.

När han kom in på parkeringen såg han sina ungar leka i snön. Millan hjälpte dem bygga något.

”Nu tar vi paus och fikar”, hörde han henne ropa till barnen. De tävlade om att hinna fram till honom först. Tärna hann först med ålderns rätt. Tillsammans gick de in och hjälptes åt att sopa av sig snön vid ingången. Benny pussade Millan på hennes röda näsa och tog Lillebror på armen innan de tillsammans gick upp. Lyckan han kände över att tillhöra sin familj igen var obeskrivlig.

Senare, när de fikat och tillsammans lekt en stund till med barnen, ätit spagetti med köttfärssås till middag och nattat sina ungar, hade Benny försökt sätta ord på hur han kände. De låg omslingrade, hud mot hud som om ingen av dem ville vara först med att dra sig tillbaka. Hennes huvud på hans arm.

”Du och barnen gör mig hel, ni betyder allt!" Han försökte igen; "du vet ju att jag betalar underhåll för två barn till. Jag menade aldrig att sätta dem till världen, inte att vara otrogen heller, men det är knappast ungarnas fel. De måste få träffa mig ibland också, och jag dem. Men jag kan lova dig att det aldrig kommer att bli fler”.

Millan hade fortfarande svårt att förlika sig med hans otrohet men var glad att det senaste barnet som ”poppat upp” visat sig trots allt inte vara Bennys.

”Inga fler barn?” Frågade hon försåtligt.

Han gick i fällan direkt,

”Inga fler små bidragstagare”, lovade han bestämt.

”Synd”. Hon lät det sjunka in innan hon fortsatte. ”Vad ska vi göra med den här då?” sa hon och klappade sig försiktigt på magen, där en svag liten rundning börjat skönjas.

Benny kunde ha svurit på att han svimmade i ett par sekunder.

”Millan! Jag måste ha gener från en frögurka! Eller ett huvudkvalster! Jisses! Är det sant?”

”Såvida det inte var jultomten om kröp ner i min säng i julas, så skall du nog bli pappa igen, ja”, log Millan i halvmörkret.

”Vi löser det på något sätt! Kan vi sälja din bil, tror du? Hitta någon som anställer barnarbetare? Är jag för gammal för att bli strippa på Ladys Night? Älskling! Sluta kittlas! Sluta!” morrade han. Rädd för att frestas att kittla tillbaks.

”Jag då? Hur ska jag bidra? Ska du inte skicka ut mig med lackväska och nätstrumpor?”

”Nej!” Han såg hennes ögon i det svaga ljus som spreds i rummet från belysningen utanför. Hur de retfullt såg in i hans. ”Nej, du är min! Bara min! ”Sedan visade han henne vad han menade.

Han hade trott att han var så lycklig någon kunde bli. Han hade haft fel. När han senare smekte den lilla upphöjningen på Millans mage, visste han att lyckan inte hade några sådana gränser.