De olika vädersajterna lämnar olika besked. Den ena säger att det skall regna hela dagen medan den andra är lite mer optimistisk och menar att det bara skall vara mulet och inte regna förrän vid 21.00 ikväll. Får se vilken som har rätt! Till dess fortsätter farbror Yngve att gäcka rättvisan!
Kapitel
38. Anne Svenningsson
Klockan var 23.00 när det ringde på
Millans dörr. Hon hade lagt ungarna för flera timmar sedan. Sedan hade hon
suttit framför teven och sett en snyftare som handlade om en familj som blev
splittrad på grund av krig men som naturligtvis återförenades på amerikanskt
vis med tårdrypande scener och mycket känslor. Tårarna på Millans kinder var
bara ett resultat av att hon var en typisk filmsnörvlare, intalade hon sig. När
det ringde tänkte hon genast på Benny och funderade på om han ändå skulle få
komma in, bara en liten stund. Men när hon öppnade med säkerhetskedjan på, stod
där en kvinna utanför hennes dörr.
”Förlåt att jag stör”, sa hon, ”men
kan jag få tala med dig en stund?” När Millan plötsligt kände igen henne rusade
allt hennes blod från ansiktet och automatiskt stängde hon dörren. Vad gör hon
här? Tänkte hon. Hon hände hur arg hon blev. Det fick henne att ta av kedjan
och öppna dörren.
”Då kan du lika gärna komma in.
Barnen sover så jag uppskattar om du talar tyst”, sa Millan när hon visade in
gästen i köket. ”Benny är inte här om du trodde det. Han har väl vandrat vidare
till nästa”, fortsatte hon. Hon kände att hon måste sansa sig om hon inte
skulle bli vulgär.
”Jag heter Anne Svenningsson och du
vet inte så mycket som du tror om mig”, sa Anne lite trotsigt.
”Jaså? Vad är det mer jag borde veta
om dig, mer än att vi gått på samma nitlott?”
”Det är mycket du inte vet. Tydligen
vet du vem jag är, men jag tror inte du vet att Maximillian Grip är min bror.
Jag hette också Grip som ogift”.
Millan som stått upp slog sig ner vid
bordet och bad Anne sätta sig. Hon försökte komma på vad detta skulle kunna
innebära.
”Fortsätt!” bad hon.
”Benny och jag var tillsammans ett
tag för femton år sedan tror jag det var. Sedan dess har vi inte varit ihop.
Benny är en snäll kille men vi passade inte ihop då och definitivt inte nu när
han är gift. Jag har aldrig varit ihop med en gift karl, som inte varit min
egen”.
”Men jag vet ju att han var hemma
varenda jävla kväll hos dej i höstas, har du glömt det eller tror du inte jag
vet? Millan började bli arg igen”.
”Men du vet inte vad han gjorde där”.
Nu väntade Anne in Millan.
”Ska du gå in på detaljer, så tänker
jag inte lyssna”, sa Millan till sist.
”Jag behövde bygga ut serveringen på
baksidan”, sa Anne. ”Brorsan har kontakter och Benny var en. Benny ville betala
för att Max hjälpte Linnéa och Jessie med rättegången, men de bestämde att byta
tjänster istället. Varje ledig kväll i höstas kom Benny och jobbade med
uteplatsen. Han har burit kantsten och gjort rabatter i olika nivåer och lagt
marksten på hela området. Jag tror de sa det var 35 kvadratmeter. Sedan har han
planterat perenner på sidorna. Det blir faktiskt riktigt bra! Jag kan knappt
vänta tills våren kommer och jag kommer att kunna erbjuda kunderna en mysig
plats på baksidan. Där får plats minst åtta bord till”, pratade Anne på. Hon
förstod att Millan måste få komma ikapp med tankarna efter avslöjandet. Sedan
fortsatte hon:
”Jag har inte bjudit Benny på så
mycket som en kram i den vägen. Han har fått fika och någon macka och Ramlösa
när han slitit där ute. Det är det enda”. Med en viss tillfredsställelse såg
hon att Millan verkade rätt tagen.
Millan hade svårt att samla sig. Här
satt kvinnan som hon helst velat sticka voodoonålar genom för några månader
sedan, och berättade en story som hon faktiskt skulle kunna tro på. Hur var det
möjligt? Kan hon ha haft så fel om Benny? Skulle hon låtit honom förklara? Gett
honom en chans, trots allt? Nej, inte efter allt han gjort tidigare! Vem kunde
klandra henne om hon slutat tro på hans lögner.
”Du kan få numret till Max om du
vill. Han bor ofta hemma hos mig när han är i närheten. Han vet att det inte är
något mellan Benny och inte har varit på många herrans år. Inte på din tid
lovar jag”.
Nu kände Millan sig fullständigt
borta, överkörd, platt som en pannkaka. Till sin förargelse kände hon att hon
trodde på Annes ord.
”Vill
du ha något att dricka?” frågade hon. Hon kände att hon själv kunde behöva ett
glas vin. När Anne tackade ja tog hon fram två glas.
”Chill Out, ja, det är nog vad vi
behöver!” sa Anne när hon såg etiketten på vinflaskan Millan tog fram. Hon
fortsatte:
”Jag förstår att du förmodligen inte
vet vad du skall tro, men det finns bara en kvinna för Benny sedan ett bra tag.
Han har nog lärt sig av misstagen. Medan vi fikat har han bara talat om dig och
barnen hela tiden. Hade jag en sådan karl skulle jag nog tänkt mig för ett par
gånger innan jag slängde ut honom”.
”Jag kanske hade lite för bråttom”,
medgav Millan.” Men jag har lovat mig själv att aldrig bli sårad av en man
igen. När jag fick veta att han varit hemma hos ett ex, varje gång jag trodde
han körde budbil, då brast något för mig”. Hon hällde upp vin i två glas på fot
och höjde sitt mot Anne.
”Skål för uteplatsen”, sa Millan ”och
God Jul”, tillade hon.
De klingade försiktigt glasen mot
varandra och tog några djupa klunkar vardera.
”Gott”, sa Anne. ”Innan du frågar
vill jag säga att Benny hyr min vindskupa. Jag brukar bara ha utrymmet till att
ställa in utemöblerna i och lite extragrejor, men han har en säng där och en
kokplatta och ett litet kylskåp. Men jag har ingen aning om hur mjuk den sängen
är, så du vet det”.
När de druckit ur ville Millan fylla
på mer men Anne satte sin hand för.
”Jag ska dra mig hemåt, men tack i
alla fall”. Hon reste sig.
”Det är jag som ska tacka”, sa Millan
lite andefattigt.” Jag har varit en idiot. Hur kommer det sig att du kommer hit
nu, julafton och allt?”
”Jag har inte velat lägga mig i men
jag har heller inte förstått riktigt hur stor del jag haft i det hela. Benny
skulle aldrig bett mig gå hit. Han tror nog att du skulle slängt ett kylskåp på
mig eller något”.
”Men varför kom du hit, nu då?”
”Visste du att Benny har varit hos
Vargfeldts ikväll?”
”Nej, Linnéa ringde mig visserligen,
men hon sa inget om att Benny var där. Men jag var nog rätt hård i tonen när
jag pratade om Benny, så hon tänkte väl att det inte var någon idé att vädja
till mitt bättre jag”.
”När hon talat med dig ringde hon
mig. Det är i stort sett därför jag är här. Benny har gjort ett fint arbete åt
mig för Max skull, och både han och du förtjänar att få en ny chans. Visste du
förresten att Max är delägare i Konditoriet?”
”Nej, det visste jag inte”.
”Tack!”, sa Millan efter en kort
paus. ”Men nu får du gå, jag har ett viktigt samtal att ringa”. Hon log när hon
följde Anne till dörren.
”Jag får nog ta en titt på den där
bakgården en dag”, sa hon.
”Du är välkommen, jag bjuder på en
kopp”, svarade Anne.
”God fortsättning!”
”God fortsättning!”
Kapitel
39. Norrmannen
Yngve kände sig rastlös. Hans tandställning skavde och hindrade honom
från att njuta av maten. Men det fick ta den tid det tog. Han hade börjat gå
till en liten pub som låg utmed en av kanalerna, för att dricka en öl och kolla
på fotboll på storbildsteven över baren. Det var tredje gången han var där nu,
kanske mest för att vägen dit förde honom utmed kanalen där pråmarna låg. När
det mörknat var det lättare att se ner på familjelivet som förekom i pråmarnas
inre innan man drog för gardiner. Det var omöjligt att förstå holländska. Man
trodde att man hörde något man kände igen men då betydde det något helt annat.
Men holländare var ett trevligt folk. Det hände att han blev bjuden på en öl
någon gång när någon blev sugen på att tala med en utlänning för omväxlings
skull. Engelskan gick hyfsat att hantera, tyckte han och holländarna var inte
mycket bättre på det än han själv. Men de förstod varandra.
”Hej Yngve”, sa en röst bakom honom. Till hans förtret hann han vända sig
om och säja hej innan han kom på att hejda sig. Han hade varit så inställd på
att spela oförstående om någon skulle känna igen honom och så glömmer han sig
totalt när det verkligen gäller.
“Sorry, do I know you?” frågade han med en överdrivet ovetande min.
”Det är lugnt Yngve, jag tänker inte avslöja dig. Snygg frissa
förresten”.
Yngve hade vänt sig om och märkte faktiskt att han kände igen killen som
stod framför honom. Han tvekade om han skulle fortsätta spela teater eller ge
sig till känna. Kanske försöka köpa ut killen.
”Det är lugnt Yngve”, sa han med en lätt norsk brytning i svenskan och då
visste Yngve att mannen var Svein som handlat porrtidningar av honom i kiosken.
Han hade fått beställa vissa tidningar som var svåra att få tag i och som ofta
vände sig till läsare med förkärlek för småpojkar. Han hade tänkt då att han
inte var ensam om lite annorlunda böjelse. När han hade ögonkontakt med mannen
insåg han att han inte kunde neka längre.
”Hej, Svein” sa han och nickade.
Svein såg sig snabbt omkring.
”Kalla mig Robert istället. Här nere heter jag Robert Adolfsson. Och är
svensk”, tillade han med ett lite generat uttryck. ”Drick upp din öl så går vi
hem till mig och snackar”.
Yngve tänkte snabbt. Om han inte följde med skulle killen kunna avslöja
för närmaste polis att han hittat den försvunne svensken här i Amsterdam. Yngve
betvivlade inte en sekund att mannen kunde göra det. Förmodligen var det
utpressning som gällde. Han hade inget val annat än att följa med ut.
Svein stannade inte utanför utan började på utmed kanalen. Han vände sig
och flinade mot Yngve när de passerade en pråm där man fortfarande inte dragit
för gardinerna.
”Mycket att titta på?” Han fortsatte innan Yngve hann svara. Medan de
gick i rask takt funderade Yngve på att plocka upp något tillhygge och slå
Svein, eller ”Robert” i skallen med och knuffa ner honom i kanalen. Som om
Svein känt på sig hans tankegång vände han sig om och sa;
”Jag kände igen dig för flera dagar sedan och har googlat en hel del.
Därför har jag tagit en ”försäkring”, om något skulle hända mig. Du vet. Du
tjänar absolut mest på att jag håller mig vid god hälsa så länge som möjligt.
Bara så vi vet var vi har varandra”. Sedan började han snabbt gå igen.
Tydligen hade han mindre att förlora på att följa med så han försökte
hålla jämna steg med Svein. Denne gick ytterligare ett par hundra meter och vek
sedan in på en tvärgata. Där tog han upp en nyckel och låste upp en ytterdörr.
Han bjöd Yngve att gå före in efter att han tänt en lampa. Det fanns en
åtta-tio namnskyltar på en tavla bredvid dörren, såg Yngve. Han hann läsa, R.
Adolfsson på en av skyltarna. Han gick efter Svein uppför två trappor innan
Svein/Robert låste upp dörren till en lägenhet och gick före in och tände några
lampor.
Yngve blev nästan lite imponerad. Lägenheten var inte stor men den var
smakfullt inredd. Lite åt det minimalistiska hållet men med en viss gammaldags
charm trots allt. Ett större vardagsrum med en soffa som såg bäddbar ut och ett
par bekväma fåtöljer vid ett soffbord. Ett mindre sovrum, snarare som en alkov,
och en liten kokvrå. Det var allt. Men där var ordning och reda. Ingen bråte
framme. Det luktade rent och såg städat ut.
”Jag tar din rock så länge”, sa Robert och höll fram en galge.
”Jag ska inte stanna”, började Yngve, men satte sig ändå motvilligt.
”Jo, en liten stund måste du unna dig”, sa Robert. ”Jag är inte ute efter
att avslöja dig. Ville jag det skulle du redan sitta på ett plan tillbaks till
Sverige med snygga armband av stål och utan möjlighet att handla tax-free på
Arlanda”.
Det kostade ingenting att lyssna på killen.
”Hur kände du igen mig?” undrade han.
”Jag tyckte du verkade bekant när jag såg dig i puben för några veckor
sedan. Eftersom du har skägg tänkte jag att jag måste tänka bort det och då var
jag säker på att jag kände dig från någonstans. Du gillar också Paco Rabanne
som jag och det vet jag att jag tänkt på när jag handlat i din kiosk.”
Yngve drog ner hakan mot bröstet och höll ut t-shirten från kroppen, för
att lukta på sig själv. Så farligt var det väl inte tänkte han.
”Men när jag såg dig häromkvällen, när jag följde efter dig från puben,
när du kollade ner i pråmarna, så visste jag”, fortsatte Robert.
”Hej, kompis, det är lugnt”, sa han när Yngve gjorde en ansats att resa
sig. ”Vi har alla våra skelett i garderoben. Det finns en anledning att jag
kallas Robert Adolfsson, numera. Så vi sitter i samma båt kan man säja”.
Robert hade tagit fram ett par kalla öl från kylskåpet.
”Eller du kanske vill ha något starkare?” Sa han när han såg Yngves
tveksamhet.
”Nä, det blir bra”, sa Yngve och öppnade sin flaska. Han funderade
fortfarande på hur han skulle kunna bli av med Robert. Situationen hade
utvecklat sig på ett sätt som krävde sin lösning på ett sätt eller ett annat.
”Du tror att jag är ute efter något. Glöm det. Jag är ingen utpressare.
Jag är helt ärlig mot dig. Jag ska till och med avslöja varför jag är här som
Robert Adolfsson och inte som Svein Olson. Förresten, det är något jag faktiskt
är ute efter när jag tänker närmre på det. Samarbete”.
”Samarbete?”, undrade Yngve. Han var inte ute efter någon
samarbetspartner. Vad inbillade han sig, norrbaggen? Yngve drack en klunk. Ölen
var riktigt god. Yngve tittade på etiketten. Holländsk. Han lade namnet på
minnet.
”Vad är det svåraste med att hålla sig undan? Tänk efter! Du har ju
förberett dig väl tycker jag, fortsatte han. Du har mer hår, solbränna, och du
har gått ner i vikt. Det är bra. Jag ska blondera mig, men jag ska låta håret
växa lite mer först. För min del är det att man blir ensam”.
Yngve tänkte efter lite. Ja, killen hade rätt. Han hade tänkt många
gånger på morsan. Han hade inte haft någon att prata med på flera månader. Jo,
ytligt, men inte med någon som kände honom, någon som han inte behövde
förställa sig för.
”Fortsätt!” sa han.
”Jag vill också snacka mitt eget språk ibland. Jag bodde ju länge i
Sverige och där förstår de flesta norska så det var inga problem. Men här måste
man prata med främlingar som inte fattat något! Jag tror inte du inser vad jag
kan göra för dig. Nä, du är för gammal för mig, men det var inte det jag
menade. Jag har kontakter”.
”Vad då för kontakter?”
”Alla sorter. Till exempel, jag gissar att du inte har en bil? Varför?
Jo, det är vissa rutiner vid bilköp. Skulle du vilja använda ditt svenska
körkort, i ditt namn? Om Interpol snappar upp dig på bilregistret är det kört.
Men där kommer mina kontakter in. För en blygsam summa, kontant i Euro, kan du
få en ny identitet. Du kan få hur många körkort du vill i ett nytt namn som
inte får det att plinga i Interpol sensorer. Fattar du? Frihet! Inga spår!”
Nu hade han definitivt fångat Yngves uppmärksamhet. Yngve hade känt att
det varit något han saknat, men han hade inte vetat hur han skulle kunnat lösa
det. Hade han en ny identitet inte bara utseendemässigt, skulle allt vara
mycket lättare. Kunde han bara använda sig av killen, vad han nu var ute efter
i gengäld, så skulle han kanske längre fram kunna välja en tidpunkt för att
upplösa deras ”samarbete”.
”Vad vill du ha?” Frågade Yngve rent ut.
”En vän”. Han fortsatte när han såg Yngves min. ”Någon som dels man kan
prata med men också någon som kan lära mig perfekt svenska. Jag vill tillbaks,
som Robert Adolfsson, svensk som bott en tid utomlands. I Norge är jag efterlyst.
Men som svensk med svenskt namn kommer jag att kunna röra mig över gränsen
ganska fritt hoppas jag. Jag är idrottslärare, men jag råkade bli påkommen med
byxorna nere, som man säger. Killen började gråta och föräldrarna köpte hans
historia om att jag utnyttjat killar länge och att han varit rädd och inte
vågat säga något”.
”Var det sant?” Nu hade Yngve börjat bli nyfiken.
”Nja, det fanns flera som han. Killar som egentligen var med på det men
som låtsade att de inte gillade det när någon ansatte dem i förhör. De hade
inte blivit trodda är jag säker på. Om inte…”
Yngve anade att det skulle komma mer.
”Om inte?”
”En kille hade visst lite krångel med nerverna. Han försökte ta livet av
sig efter att vi haft lite kul. Han var väl olyckligt kär, eller något. Jag
hade tröttnat. Omväxling förnöjer. Eller var säger du Yngve? Skål!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar