Kapitel 36-37

God middag!
En blek sol försöker ta sig igenom molnen. Fortfarande vid niotiden låg det frost på gräsmattan. Det är trist när kölden kommer redan i början av oktober. Skulle gärna sett en lång varm indiansommar i år! Men än klarar sig trattkantarellerna! Var ute med maken igår och plockade en korg. tack vare svamptorken är den redan decimerad till hanterbara fnösketorra smakförstärkare! Mums!!

Nu fortsätter spänningen att tätna i Kom till farbror Yngve! Var så goda!

              Kapitel 36. Stadd i förvandling

Det hade varit upplyftande att läsa i nyheterna att Varghonan var anhållen av polisen misstänkt för att ha bragt Yngve Persson om livet. Tyvärr hade triumfen blivit alltför kortvarig. Man hade trots allt tvingats släppa henne i brist på bevis. Klåpare! Han hade ju försett dem med det de behövde! Det var otur att hans grannar sett när han kört iväg. Det hade varit bättre om tidpunkten för ”dådet” kunnat vara lite mer diffus. Handsken blev heller inte till den hjälp han hade hoppats på. ”De på platsen funna bevisen kan inte längre knytas till den gripna.” hade han läst på appen. Otur att dottern hade ihop det med polisen. Men ingen idé att gräma sig längre. Det var flera månader sedan nu.

Transplantationen hade gått över förväntat. Han kunde se hur hans hårfäste nu befann sig där det varit för tjugo år sedan. Mamma skulle sett honom! Han skulle låta bli att färga det tills skalpen återhämtat sig och implantaten blivit integrerade med den glesa hårväxt som faktiskt funnits där från början. När allt läkts fullständigt och tillräcklig tid förflutit skulle han färga det i en lite ljusare nyans tänkte han. Bara för att dölja att det med ålderns rätt blivit gråsprängt. Eller han kanske skulle be någon frisör om råd. Han skulle till Frankrike. Var det inte där frisörernas frisörer fanns? Sedan skulle han ansa skägget så att det såg välskött och trimmat ut. Han hade sett unga män som avgränsade sitt skägg knivskarpt utmed haklinjen och hade en vass lite skäggspets mitt på hakan. Kanske en tunn mustasch? Han kanske passade i det? Kanske polisonger? Men viktigast var håret. Han lade en handduk över skulten som skydd mot den starka bestrålningen i solariet. Han hade solat nio gånger och fått en vacker gyllenbeige ton. Nu var det redan mars och snart skulle han börja sola utomhus.

När han lämnade solariet tog han på sig en vit tröja, för att framhäva sin solbränna. Han hade slängt sina gamla kläder så fort han kunnat efter att han införskaffat en ny ungdomlig garderob. En del vinterkläder hade han varit tvungen att köpa redan i Köpenhamn eftersom det varit närmare jul. Expediter hade hjälpt honom att välja ”julklappar” till sin ”tjugoårige son”, som han påstod hade önskat sig vissa saker, som en ny dunjacka, jeans och tröjor i julklapp. Han påstod att de hade samma kroppsbyggnad och var lika långa. Därför hade han kunnat prova dem på sig själv. Expediter i julbrådskan brydde sig nog inte om vilket bara de fick sälja. Han köpte också en snygg svinläderväska att flytta över sin förmögenhet till från sportbagen. Han hade aldrig ägt ett par boots men tyckte att de såg tuffa ut. Han hade aldrig haft behov av några tidigare. Han hade ju jämt jobbat i kiosken med mamma. Då hade loafers eller gympadojor varit mer praktiska. Bootsen hade lite klack också så han såg närmare 180 cm lång ut än 175.

Han hade inte stannat länge i Köpenhamn. Han hade åkt buss därifrån till Belgien och sedan efter transplantationen vidare till Amsterdam. Marssolen värmde blygsamt och han flanerade med jackan knäppt och med en vit och blå halsduk runt halsen samt en blå keps med ett N och ett Y ihopsatt mitt fram, utmed en kanal där vintern ännu inte släppt sitt grepp riktigt. Folk bodde på pråmar utmed kanalen. Hela familjer. Barn i alla åldrar. Han förstod att de fullföljde sin skolgång i någon närbelägen skola. Han kunde inte hjälpa att han fantiserade om hur han kunde följa en liten knubbig ängel med bruna långa lockar en bit på vägen. För att göra mer än så behövde han en bil. Helst en av typ minibuss eller van. Kanske skulle han kunna plocka upp henne på morgonen på väg till skolan och sedan skulle det ta flera timmar innan man verkligen saknade henne. Då skulle dat vara för sent. Men det var bara fantasier. Fast han inte sett någon lämplig liten lekkamrat ännu, så kostade det ingenting att drömma.

När han nådde fram till sitt hotell såg han hur en polisbil hade stannat på andra sidan vägen. Han visste att det inte kunde ha något med honom att göra men han kände alltid obehag och oro inför att bli igenkänd. Hans förvandling var ännu inte klar. Hans tandläkare här i Amsterdam skulle påbörja kompletteringen i hans överkäke imorgon. Egentligen skulle det behövas tre nya tänder i överkäken. Två tänder saknade han bakom hörntänderna och en kindtand som suttit längre in, men han visste att gluggen inte syntes även om han skrattade stort. Man skulle fästa titanstift som skulle borras upp i käkbenet och senare skulle nya snygga kronor skruvas på. Glipan mellan framtänderna, som han alltid retat sig på skulle bort. Han skulle få bära tandställning en tid för att mellanrummet skulle dras ihop. Sedan skulle han kosta på sig en riktig tandblekning. Allt han kostade på sig betalade han kontant. I Euro.

Till sommaren skulle han vara redo att dra vidare till Frankrike. Till dess flanerade han utmed Amsterdams kanaler.

                                            Kapitel 37. Julbesök

Samhället firade jul. Det hade kommit lite snö och gått igen. På julaftonen var det några minusgrader och träden hade vacker rimfrost. Johannes skulle fira jul med familjen Vargfeldt men hade lovat sina föräldrar att ta med Märta till Göteborg över nyår. Han hade arbetat halva julaftonen. Vargfeldts stora villa var upplyst och välkomnande när han slutat sitt pass och närmade sig grinden. Lotta som älskade Ernst Kirchsteigers program hade fritt stulit lite av hans idéer och dekorerat både utsidan och insidan av huset, såg han.

Vid grinden brann eldkorgar på sina järnstativ. Gången fram till huset var klädd med granris som framför trappan var flätat i ett vackert rutmönster som hölls ihop av najtråd. Gången flankerades vid ingången av avskalade julgranar som bara hade själva toppen kvar och på stammen var det fäst tvärgående rundstavar på två höjder. Röda äpplen hängde från dessa och längst ut i ändarna hängde små lyktor med värmeljus.

Vid dörren fanns det mer granris som en tjock rulle runt hela karmen. Allt var krönt med en stor granrisgirlang över dörren, full med små LED-ljus. De gnistrade som diamanter på avstånd. På utsidan av varje fönster på framsidan hängde stjärnor hopsatta med mer granris. Överallt brann ljuslyktor, både ute och inne. Själva dörren pryddes av en stor krans av lingonris med paradisäpplen runt nerkanten.

Julmusik strömmade ut och välkomnade Johannes. Märta flög i hans famn och han kände att mer välkommen än såhär kunde man aldrig bli. Hallen var full av kläder för far – och morföräldrar hade redan anlänt. Glada röster sorlade från vardagsrummet och en radio spelade ”bjällerklang”, eller det kanske var teven. Från köket spred sig förledande dofter av julmat från ett dignande julbord. Lotta, varm, rosig och strålande gav honom en hastig kram:

”God jul, vännen! Du kommer precis lagom! Vi skall just börja!” In mot vardagsrummet ropade hon;

”Var så goda! Nu börjar vi så vi hinner innan Kalle!”

Hon vände sig till Johannes. ”Du fick inte med dig Anton? Eller skulle han hem till sin släkt?”

”Han tackade för inbjudan. Men föräldrarna skulle blivit besvikna på honom om han inte kom till Göteborg”. Johannes rumskompis hade förmodligen träffat en tjej i Göteborg sist han var hemma.” Men han hälsade ”God Jul” till er alla”, lade han till.

”Märta tar dina kläder, det verkar vara fullt här. Men kom nu!”

Johannes blev inte förvånad när han klev in i köket efter att han hälsat runt. Köket hade en vedspis som man låtit vara kvar sedan man renoverat det gamla huset. Den var nu full av varmrätter som om de inte rent av lagats där, i varje fall hölls varma. Som göteborgare såg han sig om efter fisk och sill till att börja jultallriken med. Han blev inte besviken.

Sillen fann han på köksön tillsammans med bröd, Bregott och ostar. Där var Lottas egna inlagda, med lingon och rödlök. Senapssill, glasmästarsill och någon variant med dill. Givetvis tomatsill och en liten burk Lucullus som han visste Jessie gillade. Han beslöt att börja i den änden. På köksön stod även en stor rund julskinka. Den var delvis uppskuren och dekorerad med kruskål. Tre varianter på senap fanns också att välja mellan. Han tänkte ta en omgång sill och komma tillbaks efter skinkan.

Allan fyllde snabbt sin tallrik med en blandning av varma och kalla läckerheter. Köttbullarna, hemgjorda förstås, dominerade, såg Johannes. Märta plockade och valde. Ytterst lite av varje rätt. Han visste att hon varit med och lagat en del av maten. Hon var rätt bra på det mesta, tänkte han.

Sorlet i köket var uppsluppet. Alla pratade i munnen på varandra medan de försåg sig. Man kände och gillade varandra helhjärtat. Märtas farfar gick direkt på Jessies honungsstekta revben med plommon och lök, från vedspisen. Där stod också prinskorvarna och köttbullarna. Där fanns också en gryta med doppespad för den som gillade. Den elektriska spisen höll också en del rätter varma. Janssons frestelse, broccoligratäng, brysselkål och kålpudding.  Sorlet förflyttade sig långsamt till matsalen. Ett sideboard tjänstgjorde som tillfällig bar där man hämtade det man ville dricka till maten. Öl, vin, svagdricka, julmust eller Ramlösa och även snapsvarianter för den som gillade det.

De flesta hade hunnit slå sig ner vid det överdimensionerade matsalsbordet och försett sig med något drickbart från sideboardet. Jessie serverade just en lingonsnaps till sin svärfar när dörrklockan ringde. Lotta, som var närmast öppnade.

”God jul!” hördes en röst bakom en gigantisk julgrupp. Benny Bengtsons ansikte stack fram bakom hyacinterna medan han räckte fram gruppen. Linnéa tog emot blommorna och tog ett steg tillbaka;

”God jul och välkommen Benny! Roligt att du kom i alla fall! ”När hon träffat honom i affären hade han verkat tveksam till inbjudan.

”Jag hade hoppats Millan skulle släppa in mig, nu när ungarna väntar på tomten och så, men det var inte aktuellt. Så här är jag!”

Linnéa kände ett stygn av medlidande men förstod att Benny inte ville bli klappad på huvudet så hon sa inget.

”Vi har just börjat så kom in och ta av dig! Märta kan ta jackan och din tomteluva”. Hon ropade på Märta medan hon gick in till vardagsrummet för att placera den imponerande julgruppen mitt på bordet.

”Tusen tack, Benny, det hade du verkligen inte behövt! Den är fantastisk!”

Benny lämnade sina ytterkläder till Märta som snabbt gav honom en julkram innan hon tog med kläderna in till ett gästrum där hon lade dem på sängen. Benny blev försedd med en tallrik och gick direkt på varmrätterna.

Snart satt alla samlade i matsalen och farfar Sune klingade i sitt glas. Linnéa suckade obemärkt och tänkte att det här kunde dra ut på tiden. Men Sune ville tydligen också börja äta så talet blev kort och hjärtligt, med ”tack för att vi fick komma och roligt att se alla även Benny” och en komplimang till Jessie som avslöjat att han stod för merparten av rätterna och sedan en skål för en fortsatt god jul. Pratet dämpades något medan man lät sig smaka av den rikliga julmaten. Det blev många turer till köket innan man ansåg sig mätta.

Sedan samlades man för att hålla på traditionerna och se på Kalles julafton på teve. Trots att det inte fanns någon under arton år närvarande. Det verkade nästan som om det var den äldsta generationen som uppskattade programmet mest. Linnéa tog vara på maten ute i köket men bad Jessie att underhålla ”gästerna” istället, när han erbjöd sig hjälpa till. Benny kom ut till Linnéa och började sätta på lock på sillburkarna. Hon tänkte just säga att hon inte behövde hjälp, när hon såg hans min.

”Jag klarar inte av Kalle just nu” sa han. Linnéa fortsatte jobba, men sneglade på Benny. Han såg uppgiven ut när han fortsatte:

”Jag kom för att lämna julklappar till barnen. Hade hoppats att hon skulle bjuda in mig så att jag fick se dem öppna paketen, åtminstone. Hon knäppte inte ens av säkerhetskedjan utan fick mig att lämna paketen utanför dörren. Jag satt i bilen en bra stund och föreställde mig hur de slet upp pappret och utropade sin glädje när de såg vad de fick. Hon hatar mig verkligen”, tillade han.

Linnéa tänkte att känslor har ingenting med storlek att göra, när hon såg hur Benny diskret torkade bort en tår.

”Jag vet inte vad jag ska säga, Benny”, sa hon till sist. Det är barnen som blir lidande när vi vuxna inte kan leva ihop. Jag hoppas för deras och din skull att hon ändrar sig när det gått lite tid. Benny nickade som om han inte hoppades för mycket på det.

”Gå och häll upp en drink så länge, Benny. Jag skall duka fram ris a lá Malta med lite annat och kaffe med jul dopp så vi kan fika och äta efterrätt när Kalle är slut. Du får gärna hålla mig sällskap här ute med din drink”. Linnéa såg Benny servera sig en rejäl konjak från sideboardet och hon tänkte att hon nog trott att Benny skulle föredragit whiskey framför konjak. Så fel man kan ha om folk.

När han kom ut i köket igen hade Linnéa satt fram det mesta redan. Fikon i konjak med vispgrädde spetsad med kaffe, var en av hans favoriter. Ris a lá Malta och en fruktcocktail hade också kommit fram såg han. Han skulle inte gå hungrig härifrån var ett som var säkert. Han hjälpte Linnéa sätta in skinkan i kylskåpet samtidigt som han hörde att Benjamin syrsa sjöng som avslutning på Kalle.

Man började resa sig ur soffor och fåtöljer och Allan kom ut i köket och frågade om han fick börja.

”Man kan inte tro att du just ätit julmiddag för två”, skrattade Linnéa, ”men var så god, det är serverat. Allan, ta fram mjölken från kylen är du snäll!” Hon visste att de flesta drack kaffe med mjölk.

Benny fyllde sin assiett med lite av varje och tog med sig kaffe och konjak till biblioteket, där Jessie just slog sig ner. Efter en stund befann de sig i livligt samspråk. Johannes och Märta hade krupit upp i en tvåmannasoffa och hade fullt upp med sig själva medan Allan letade med fjärrkontrollen efter något på teven. De äldre hade gått tillbaks till matsalen för att avnjuta efterrätt och kaffe med avec vid bordet med bekvämare sitthöjd för seniorer. Deras samtal var alltid livliga och intressanta. Ingen av dem hade några allvarligare krämpor utan njöt av gemensamma turer och utflykter så ofta det bjöds. De var inte bara svärföräldrar utan verkliga vänner. Linnéa såg med dem med värme innan hon smet iväg uppför trappan till kontoret.

När hon satt sig vid sitt skrivbord tog hon telefonen och ringde upp. Millan svarade lite andlöst.

”Hej Millan, det är Lotta. Jag vill bara önska god jul till dig och barnen”, fortsatte hon. Millan lät glad när hon tackade och önskade detsamma. Ibland hade de pratat en stund och oftast gällde då saken om man hört något om Yngve. Hade polisen hittat någon kropp? Märkligt att han bara försvann, o.s.v. Linnéa tyckte att det var det lättaste att börja med.

”Jag pratade med Johannes”, sa hon, ”polisen har fortfarande inga spår, efter honom.”

”Efter det svinet, menar du?”, konstaterade Millan. Linnéa hörde hur Millan vände bort från telefonen och ropade in mot lägenheten; ”nej mamma pratar inte om pappa”.

”Ursäkta, återkom hon, barnen frågar jämt efter Benny. Han var här och lämnade julklappar förut. Vill inte se honom. Han hade t.o.m. fräckheten att ha köpt något till mig! Han ska bara inte försöka komma här och…!” hennes röst bröts.

”Har du talat med honom sedan det här med alibit?” undrade Linnéa lite försiktigt. ”Vad har han att säga menar jag? Har han förklarat sig?”

”Jag har lyssnat tillräckligt mycket på den råttan. Ja, NU pratar jag om pappa” ropade hon inåt rummet, igen.

Linnéa förstod att hon kommit till en återvändsgränd.

”Barnen då? Hur är det med dem? Jag förstår ju att de saknar sin pappa också, men det är kanske svårt för dig att låta dem träffas? Han har väl alltid varit snäll mot dem? Han verkar älska dem väldigt mycket”.

”Det skulle han tänkt på innan han tog upp sitt gamla förhållande med Anne Svenningsson”, sa Millan defensivt.

”Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Jag är verkligen ledsen för er skull, ni verkade ha det så bra ett tag”. Linnéa förstod att hon inte skulle komma någonvart. Millan var stängd på den fronten och Linnéa kunde inte klandra henne om det nu var som hon trodde. Hon avslutade;

”Jag ville bara önska en god fortsättning och jag hoppas att ni får ett riktigt bra nytt år! Var rädda om er och hör av dig om du hör något om, du vet vem. Krama barnen!”

När hon lagt på tog hon upp luren och ringde ett samtal till. Hon visst inte om någon skulle svara men hon chansade. Luren lyftes i andra änden.

*

När hon kom ner hade Allan släpat fram säcken med julklappar som legat under granen som ståtade i biblioteket. Alla började slå sig ner i vardagsrummet och Allan krängde på sig en tomteluva.

”Jag ska nog dra mig hemåt”, sa Benny och ställde från sig konjakskupan på diskbänken. ”Tack för allt”, sa han medan han kramade om Linnéa och gav Jessie en klapp på axeln medan han skakade hand. Han sa adjö till Johannes på samma sätt. Han vinkade och hejade till de äldre vid matsalsbordet och till Allan, innan han tog emot sin dunjacka och mössa och vantar från Märta som också fick en kram. När han öppnade ytterdörren ropade han ett allmänt ”god jul” igen innan han stängde och började promenaden bort mot Annes Konditori. Kvällen var kall och blev ständigt kallare.

*

Julklappsutdelningen var alltid en livlig historia. Märta hade redan som sexåring genomskådat tomten. Jessie hade ”hållit masken” så att säga i ytterligare några år, även om Allan också fått upp ögonen för bedrägeriet. Men det var en tradition som var borta sedan dess. Nu gick utdelningen snabb och effektivt. Klapparna var lite förutsägbara eftersom de flesta brukade få vad de önskat. Men rummet ljöd av skämt och skratt när någon fått någon tvetydig julklapp dessutom.

Efter ett par timmar hade man beundrat varandras klappar och småpratande ätit julgodis och frukt samt knäckt ett stort antal nötter.  Då var Linnéas föräldrar och svärföräldrar redo att bryta upp. Hennes mamma Ellen hade inte druckit något starkt utan var chaufför för kvällen. Hon kramade alla i tur och ordning innan hon letade rätt på sin kappa bland alla kläder i hallen. Jessie kom från bibilioteket och hjälpte damerna med påklädningen. Även Johannes bröt upp eftersom hans pass började tidigt nästa dag. Tillsammans såg Jessie och Linnéa sina kära köra iväg i natten medan Märta och Allan smög intill dem i en lång stor ordlös jul kram.

Linnéa kände att lyckan av att vara tillsammans hade ett stänk av vemod denna julaftonskväll, när hon tänkte på Benny och hans förlorade familj. Hon hoppades att hon kunnat göra någon skillnad. Det fick framtiden utvisa.