Kapitel
44. Påmastning
I början av maj hjälptes familjen åt
med att sjösätta ”Näckrosen”. Senaste vintern hade hon fått ligga upptagen i
hemmahamnen ”Björlanda Kile” utanför Göteborg. På Hisingen, närmare bestämt.
Det var alltid en hel del arbete inför sjösättningen. Hamnpersonalen som med
sin kran lyft i henne hade kommenterat hennes utmärkta skick. Eftersom de hade
mycket att jämföra med tog Jessie åt sig av berömmet. Han hade ägnat mycket tid
åt båten under den senaste månaden. Det hade blivit många turer från och till
Småland på helgerna. Johannes och Allan hade hjälpt till en helg när det var
dags att måla botten. Kölen hade undergått Jessis granskning utan anmärkning.
Den hade klarat sig bra från oxidangrepp och inga skador fanns. Jessie var
ytterst noggrann och insisterade på att själv utföra vaxning och polering av
skrovet. Motorn som fyllts av konserveringsmedel inför vinterförvaringen var nu
tömd och killarna hade hjälpts åt att köra vatten genom kylsystemet. Sista
gången hade man på släpkärran haft med sig alla de dynor Linnéa och hennes
mamma hjälpts åt att renovera och komplettera inför säsongen. Det fanns fem
kojer nere i ruffen och en sittbrunn som krävde sex konstläderklädda dynor.
Nästa helg skulle ”Näckrosen” mastas på.
När helgen kom följde Linnéa och Märta
också med till hamnen. De hade med sig en fikakorg med en trave bredda
smörgåsar med ost och skinka, en påse kanelbullar och två termosar med kaffe
och varm choklad. Det kunde ta tid att vänta på sin tur vid mastkranarna. Med
över tusen båtplatser i hamnen var det alltid många som ville ha hjälp med sina
segelbåtar. Det var nog typiskt för seglare att hjälpas åt i väntan på sin tur.
Man kunde se hur någon fick hjälp vid veven som hissade upp masten, av någon
annan båts besättning. Det låg ett antal båtar utspridda vid pollare i närheten
av kajen där flera mastkranar väntade. Jessie gjorde ett överslag och kom fram
till att det nog skulle dröja någon timma innan det var dags för ”Näckrosen”.
”Då fikar vi”, bestämde Linnéa. De
hade inte monterat sittbrunnsbordet ännu men de röda dynorna var på plats och
Märta skickade smörgåsar och koppar med het dryck vidare till Allan och
Johannes som satt längst bort. Solen värmde och det glittrade i hamnens vatten.
Det hade varit mulet i Småland när de åkt hemifrån, men här vid kusten strålade
solen. Linnéa kände hur friden infann sig i hennes väsen. Såhär borde man
alltid ha det. Hon hade kunnat somna där hon satt med näsan mot solen och
halvslött lyssnade på Allan och Märta som munhöggs om vem som skulle diska kopparna
nere i pentryt. Johannes var inte sjövan som de andra men njöt av nöjet att
befinna sig i en nästan nio meter lång segelbåt med de människor han gillade
mest i världen, efter sina föräldrar. Ironiskt att han som var göteborgare var
den som kunde minst om båtar. Men föräldrarna hade inte haft båt utan andra
intressen, mest golf, så det var knappt hans fel. Han kunde väl lära sig.
Linnéa spratt till när en båtgranne
hojtade att det var deras tur. Jessie startade motorn utan problem och de
kastade loss förtöjningarna. Jessie manövrerade skickligt över Näckrosen till
kranplatsen. När de låg längs med kajen hoppade Allan i land och förtöjde.
Masten hade Johannes och Jessie hjälpts åt att
bära fram landvägen från mastskjulet. Jessie hade monterat den stående riggen
samt vindinstrumenten i mastens överdel medan den låg ner. Sedan hade han
surrat alla fallen kring masten för att de inte skulle slå och skava medan
masten restes. Johannes och Allan turades om att sköta veven som hissade upp
och ombord den närmare tretton meter långa masten. Jessie tog emot och riktade
in änden av masten som skulle föras genom ett hål och ner genom ruffen och
monteras fast i durken, under däck. Märta och Linnéa hade burit iland
fikakorgen och stod nu på kajen och var redo att hjälpa till vid veven om det
skulle behövas. Utan intermezzon kom masten på plats och Jessie instruerade
Johannes och Allan hur de skulle hjälpa honom montera fast vantskruvarna i
rustjärnsbyglarna. De väntade med att montera bom, taljor och skot tills de
kört bort till sin båtplats igen. Där hjälptes de åt med att ställa iordning
det som fattades för att ”Näckrosen” skulle vara klar för sommarens första
seglats,
När de till sist lämnade henne
påmastad och klar, för att köra hem, sa Linnéa det som hon funderat på när hon
suttit i solen i sittbrunnen tidigare.
”Varför kan man inte ha det såhär
gott jämt?” Hon hade inte förväntat sig något svar men de andra tycktes ta
hennes fråga på allvar.
”Vi bor fel”, började Jessie. Han
skulle inte haft något emot att bo vid havet, men sedan hans föräldrar tagit
honom med som tonåring till orten i Småland, hade han alltid bott där.
”Man kan ju inte bara flytta, Jessie.
Vi har ju firman. Huset. Man måste ju planera i detalj om allt skall fungera”.
Hon kom att tänka på att ”barnen” snart skulle ta studenten och just nu hade
ingen av dem planer på att läsa vidare. Snart skulle man inte behöva ta hänsyn
till barnens skolgång längre. De var nästan vuxna!
Märta hade verkligen visat vad hon
gick för genom att ta över det mesta av Linnéas kunder och dessutom lyckas
knyta nya klienter till företaget. Linnéa hade kunnat gå ner till att jobba
halvtid utan att firman blivit lidande. Hon hade fått svårare och svårare att
prata med kunder eftersom hon även där stött på oönskad uppmärksamhet angående
fallet Yngve. Det var lite lugnare även för Jessie eftersom Allan för att dryga
ut studiebidraget, också börjat hjälpa till med datorerna. Han hade inte haft
Märtas brinnande intresse för IT-världen men han var inte okunnig på området.
Han var dessutom liksom sin far tekniskt lagd. När han blev tillfrågad om vad
han ville bli stod fortfarande en karriär som musiker högst på listan, men
tills det stora genombrottet infann sig, dög det väl att jobba hos föräldrarna.
”Jag tänker inte flytta”, sa han
plötsligt.
”Det har jag väl inte sagt att vi
ska”, sa Linnéa förvånat. Hon började känna sig lite frustrerad.
Jessie inflikade;
”Vill vi bo någon annanstans kan man
sköta mycket på distans, om vi har företaget kvar här också”. Han hade inte
tänkt igenom saken och tvekade lite på målet. Märta var tvärsäker.
”Jag ska inte flytta! Johannes har ju
sitt jobb också. Vi flyttar inte”.
”Men jisses!” Utbrast Linnéa. ”Ingen
har väl sagt att vi ska flytta! Jag var bara så lugn idag”, lade hon till. ”Jag
mådde så bra”. Efter en stund satt alla tysta i sina egna tankar.
När de kommit hem efter att ha
stannat och ätit pizza på vägen, skiljdes de åt efter ”tack- för- hjälpen -
med– allt- kramar”. De var alla trötta efter arbetet och resan samt
luftombytet. När ungdomarna åkt hem gick Linnéa och lade sig. Jessie gick in på
kontoret för att ”kolla lite”, innan han skulle krypa till kojs. Han slog på en
dator. När den startat upp gick han in på Google Crome och skrev in Hemnet.
Kapitel
45. Mörkret
Yngve hade visat upp sitt nya körkort för bilförsäljaren. En anonym grön
Citroën Berlingo. Han hade tänkt köpa en bil privat först och tittat i
tidningsannonser men när han ringt på måfå utan att få prata med någon på
engelska gav han upp. Han behövde ju inte oroa sig nu när han hade ny
identitet, intalade han sig. Men man kunde inte vara nog försiktig.
Efter att han tagit med Robert på en premiärtur och de kommit hem strax
innan denne skulle iväg och jobba hade Yngve tagit upp frågan om stugan igen.
Robert hade föreslagit ett pris som Yngve för syns skull försökt pressa. Sedan
hade han efter den vanliga teatern plockat fram en bunt eurosedlar. Robert hade
genast hämtat kontraktet på stugan och skrivit ut kvitto på beloppet. Han hade
stängt om sig innan han gömde undan pengarna.
Medan Robert varit på jobbet hade Yngve dragit fram hans väska från
sängen och kollat igenom innehållet. Ett löjligt litet hänglås hade funnits på
väskan men det hade Yngve utan problem lirkat upp med ett gem.
Förutom en del pengar och fotografier som visserligen var
uppseendeväckande men på intet vis eggande, hittade han även en del intressanta
saker, bland annat ett förseglat kuvert med utanpåskriften: “To open in case
you haven´t heard from me in two days.” Naturligtvis hade Yngve ångat upp
kuvertet över en kastrull med kokande vatten.
I kuvertet hade han funnit ett kort på sig själv med ett par
tidningsurklipp från Aftonbladet och Expressen samt en detaljerad beskrivning
av hans rörelsemönster i Amsterdam. Han förstod att detta var den ”försäkring”
Robert tagit för att gardera sig mot att råka illa ut. Hade den kommit i
polisens händer hade Yngves plan gått om intet. Märkligt ställe att förvara en
sådan ”försäkring” på. Den hade naturligtvis kommit till innan Robert och han
blivit så bekanta. Den hade kanske varit förvarad någon annanstans från början.
Det spelade ingen roll nu.
När han lagt tillbaks sakerna och skulle skjuta in resväskan under sängen
igen hade han fått syn på en bunt brev ihophållna med ett gummiband. Han hade
dragit loss gummibandet och bläddrat igenom breven. De flesta hade varit
frankerade, med frimärken både från Norge och Sverige, men även från andra
länder. Jodå, den gode Svein hade varit om sig och kring sig. Ett brev hade
stuckit ut för det var inte frankerat alls. Det hade ingen adress, det stod
bara Kjaereste Svein, med lite kantig stil. Yngve hade öppnat det och läst det
och sedan stoppat det i fickan. Sedan hade han tagit med sig ett par plastpåsar
och gått ut på bakgården. Han hade letat en stund innan han fått ihop det han
skulle.
*
Robert vandrade hemåt strax efter elva. Han var inte riktigt till freds.
Något malde i hans maggrop. Det var bara en känsla men under sin tid på flykt
hade han lärt sig vara uppmärksam på den känslan. Det hade att göra med Yngve
eller Glen, som han hette i nya passet. Glen Markhagen stod det nu i hans
papper. Det var tack vare honom det. Vad hade han egentligen fått ut av deras
överenskommelse själv? Jodå, visst var hans svenska nästan perfekt nu. Men mer
då? Han hade sålt hyttan mycket för billigt, men han hade trots allt fått
betalt i kontanta euro. Måste ta med dem in till banken imorgon och sätta in
dem på ett konto eller kanske hyra en box, så att han alltid hade kontanta
medel. Tanken tilltalade honom.
Men det var något med Yngve som var annorlunda. Han kunde inte sätta
fingret på det. Det vilade liksom ett mörker över honom nu för tiden. Det
skulle bli skönt när han drog vidare till Frankrike, som han talat om.
Lägenheten stank av Paco Rabanne och så var det skräpet. Tomma Fischerman´s Friendpåsar
och pizzakartonger. Karlen hade ju haft med sig flera kartonger med
Fischerman´s Friend, som om han trott att det inte skulle gå få tag på utanför
Sverige. Det var också lite äckligt att se honom när de gick utmed kanalen. Hur
kunde han så fascineras av små flickebarn? Killarna han själv plockade upp var
för det mesta över fjorton i alla fall. Men han försökte tänka på fördelarna.
De delade ju på hyran och på matkontot och strömmen. Det var i stort sett det
hela kom han fram till. Lite sällskap var det ju också och sedan Yngve köpt den
gamla bilen hade de möjligheter till små utflykter, kanske längs dammvallen och
till tulpanodlingarna, som i eftermiddags. Men inget gick upp mot fjällen.
Yngve hade lovat att han var välkommen att besöka hyttan när han ville. Det var
ju alltid något.
Men något kändes inte rätt. Något med Yngve. Något mörkt tänkte han igen.
Plötsligt ångrade han att han hämtat hem sin ”försäkring” från puben, där
ägaren förvarat den åt honom. Han hade varit rädd att ägaren, Dirk, inte skulle
kunna låta bli att smygtitta på innehållet. Yngve och han hade ju blivit vänner
så ett avslöjande hade inte gynnat någon av dem. Men nu, nu kändes det som om
han behövde den.
Han blev först förvånad och sen lite störd när han fick syn på Yngve sittande
på en bänk utmed kanalen. Då måste det finnas en pråm med något intressant i
Yngves ögon. Yngve vinkade på långt håll. När Robert kom närmre kunde han se
han tagit fel om pråmen. Det fanns ingen där. Vid Yngves fötter stod en
bärkasse, såg det ut som. Belysningen var inte så stark.
”Jag sticker i morgon”, sa Yngve när Robert kom fram. ”Tänkte vi kunde en
beställa en pizza och knäcka en flaska vin för att fira den här tiden”.
”Men jag har ätit på restaurangen”, sa Robert och kände att han omöjligen
skulle få ner något.
”Äh, ring och beställ en så kan vi dela. Ät du vad du orkar så tar jag
resten! Jag betalar!”
Skulle han ge sig av? Yngve verkade själv nöjd med beslutet så för att
göra honom till lags började han slå numret till Pizzerian.
”Vad ska vi ta?” Yngve brukade beställa Calzone för det mesta, men Robert
föredrog alltid Vesuvio med tio extra pfefferoni till.
”Ta en som du gillar, jag är nyfiken på de där pepperonierna eller vad de
heter”, spann Yngve. När Pizzerian svarade beställde Robert en Vesuvio och
hoppades att unge Pierre, från Belgien, skulle vara den som levererade ikväll.
Han var lockhårig som en kerub och hade en bedårande brytning på franska i sin
engelska. Robert kände sig på bättre humör när han stoppade ner mobilen.
”Vad har du i dina påsar?” undrade han, när han såg att det var två
plastkassar istoppade i varandra.
”Kolla själv”, sa Yngve.
”Sten?” hann han säga innan han träffades i bakhuvudet av stenen som
Yngve haft bakom sig. Han såg asfalten komma mot sig innan allt svartnade.
Yngve tog hand om Roberts smartphone och drog av honom livremmen. Sedan
trädde han den genom handtagen på kassarna och virade den om Roberts hoplagda
anklar. Yngve drog åt så mycket han kunde och lyckades få remmen två varv runt
benen, sedan knäppte han ihop skärpet ordentligt och släpade fram Robert till
kanalkanten. Han tog pengarna ur Roberts plånbok och stoppade tillbaks den i
hans ficka innan han rullade i honom. Med den stenfyllda plastpåsen först
försvann Robert under ytan. För ett ögonblick återfick han medvetandet. Det
illasmakande kanalvattnet som fyllde hans näsa och svalg var det sista han
förnam innan det eviga mörkret hann ikapp honom. Han hade haft rätt om mörkret.
Yngve såg sig noga om innan han lämnade platsen. Ingen syntes till. Det
var ju mörkt och sent som Yngve räknat med. Han skyndade hem. Han lade emellan
en liten sten för att hindra porten att stängas. Uppe i lägenheten hade han
förberett med att duka soffbordet för en person. Han lade pengar för pizzan på
bordet, med lika mycket dricks som Robert brukade lämna. Han tittade en extra
gång så att inga av hans egna saker syntes till, varken kläder eller skor.
Sedan ställde han upp dörren på glänt och gick in i badrummet. Där satte han på
duschen och den lilla bärbara radion som Robert alltid envisades med att ha på
när han var därinne. Sedan väntade han i badrummet.
Några minuter senare hördes steg i trappan. De stannade utanför dörren.
Dörrklockan ringde. Yngve blev irriterad. Dörren stod ju öppen! Han fick
improvisera. Han ropade och försökte låta som Robert medan han höll en handduk
för munnen.
It’s open! Money on the table”!
Han hörde hur någon steg in I hallen. Sedan försiktig närmade sig.
”Mister Robert?” Jäklar. Säg inte att den unge slyngeln förväntade sig
att hitta en naken och upplivad Robert i duschen. Hans plan höll på att
spricka. Jävla bögar!
”Another time, Pierre”, försökte han. ”Leave the pizza on the table,
please!”
Han hörde hur Pierre ställde ifrån sig kartongen och plockade upp
pengarna. Efter en evighet, tycktes det, försvann fotstegen bort mot dörren.
Den stängdes.
När Yngve var säker på att pizzabudet försvunnit nedför trappan öppnade
han försiktigt badrumsdörren och steg ut i rummet. Han tog fram brevet han
hittat i Roberts väska och lade det på bordet. Sedan åt han upp pizzan och
varenda liten vass pfefferoni.
Efter att han diskat noga och torkat tog han sin väska som innehöll
pengarna med det nya tillskottet av Roberts besparingar. Dessutom hade han
tagit tillbaka ”hyttepengarna” som Robert patetiskt nog gömt under sin
huvudkudde. Nycklarna hängde han på en krok i hallen efter att ha torkat av
eventuella fingeravtryck. Dagen innan hade Robert städat så han behövde inte
torka mer än på handtag och dylikt. Alla andra bevis på att han varit där hade
Robert själv avlägsnat med sin städmani. Hade han fått med sig allt? Han
lämnade dörren olåst. Om Robert skulle antas ha tagit sitt liv efter att ha
läst den unge älskarens avskedsbrev, hade han väl knappast brytt sig om att
låsa efter sig.
Roberts ”försäkring”, hade han, medan han väntat, gjort sig av med i
kanalens vatten efter att han smulat sönder den i småbitar. ”Herr Robert
Adolfsson, er försäkring har förfallit” hade han flinat medan han sett smulorna
flyta bort och sjunka.
Berlingon som han lastat med alla sina övriga saker tidigare under dagen
stod parkerad ett halvt kvarter bort. Han gick snabbt bort till den, låste upp
och slängde in pengaväskan. Sedan körde han ut ur Amsterdam.
Kapitel
46. Inte död
Johannes hade arbetat med en serie
inbrott som förekommit i kommunen och i grannkommunen de senaste veckorna. Nu
när sommaren var ett faktum berättade folk i färgglada inlägg på Facebook och
Instagram om hur underbart det var här och där. Man tog selfies vid poolen med
prunkande bakgrundsmotiv eller exotiska gatubilder som måste vara från var som
helst utom Sverige. Sedan var det bara att åka och tömma villorna. De som hade
en hund som vakt i vanliga fall lämnade in hunden på pensionat eller hos någon
vän, för att kunna åka utomlands. När ägarna återkom efter semestern var
förödelsen ett faktum. Att folk inte hade vett att skydda sig! Låta bli att
lägga ut all info på nätet. På ett sätt fick de skylla sig själva.
Man hade spanat efter en bil med
estniska skyltar, som varit synlig vid ett par tillfällen, i närheten av
brottsplatserna. Men än så länge hade det inte gett något. Johannes var inte så
säker på att man kunde skylla allt på östeuropéer. Det fanns svenska gäng som
faktiskt hade mer kännedom om närområdet. Man hade hittat en del stöldgods hos
en sedan tidigare känd hälare, vilket tydde på att det var lokala förmågor som
var inblandade.
Han gick och hämtade en kopp kaffe
vid automaten och tog med sig till skrivbordet. Sara talade i telefonen. Han
gick och hämtade en kopp till henne också och ställde framför henne så hon
skulle se den. Hon såg upp och nickade ett tack utan att sluta tala i luren.
Solen lös in genom fönstret. Den var
stark och störde tydligen Sara en del för hon kisade medan hon skrev något på
blocket framför sig. Johannes reste sig igen och gick bort och ställde om
persiennerna. Det blev bättre såg han. När Sara lagt på tittade hon upp och
läste från sina anteckningar. I grannkommunen hade polisen gjort ett tillslag
efter ett tips. Där hade man hittat föremål från minst tre av inbrotten i
samhället. Det verkade som om flera av brotten stod nära sin upplösning, trots
allt. När hon delgett Johannes vad hon fått veta frågade hon:
”Hur är det med Lotta och hennes
familj? Som jag förstod tycker de att det är jobbigt med all uppmärksamhet? Det
vore bra om man hittade Yngves lik någon gång”, tillade hon. ”Då kunde man
kanske få veta vad som egentligen hänt”.
”Ja, det är jobbigt för dem, men
värst för Lotta. Det var ju hon som blev anklagad. Men annars är det bra”,
fortsatte han. ”Märta och Allan har ju tagit studenten och jobbar för fullt i
deras firma”.
”Det bästa är ju om det blir lugnt nu
så att allt kommer in i gamla spår och rullar på”.
”Ja”, svarade Johannes lite tveksamt.
”Men det är något jag undrat över. Något med Yngves försvinnande”.
Sara tittade upp. Johannes fortsatte:
”Du vet, han hittades ju inte, bara
hans jacka med en plånbok och ett tomt fodral. Det där fodralet. Förr hade man
sådana fodral kring sina pass. Men passet hittades aldrig. Hur förvarar du ditt
körkort?” frågade han.
”Mitt? Jag har det ihop med mina
andra kort. Bensinkort, bankkort och Svenska spel, hur så?”
”Samma för mig. Men i Yngves plånbok
fanns inget körkort. Och inget personligt. Inga kort eller biljetter av något
slag, men han var väl inte sentimental av sig. Men en annan sak”, fortsatte
han:
”Det var ju sådana mängder av hans
blod att man utgår från att han måste vara död. Men tänk om han lyckades ta sig
iland och klarade sig på något vis? Om han fick hjälp av någon. Blev hopsydd,
kanske fick en blodöverföring och lyckades överleva?”
”Han var ju blodgivare själv”,
inflikade Sara, men lät axlarna sjunka ner. ”Nej, det är inte rimligt. Han
måste vara död, så är det bara”. Hon återgick till sitt arbete vid
datorskärmen.
Johannes tänkte på något som Sara
sagt. Han gick in på Hitta.se, på sin dator och fick fram Blodgivarcentralens
nummer. Han slog numret och väntade. När en kvinna svarade presenterade han sig
och förklarade sitt ärende.
”Jodå”, svarade kvinnan med en lätt
finsk brytning, ”han var blodgivare i många år. Men inte sista året. Vi tar
emot blod tre gånger per år och givare, men det blev lite si och så de sista
gångerna. Han skulle ha varit här i maj, september och januari. Han lämnade i
maj men uteblev i september. Men sedan var det något konstigt. Det står att han
var här, men att han inte lämnat något blod. Det står inte mer här men du kan
få tala med den sköterska som arbetade då”.
Johannes tackade och väntade. Efter
en stund återkom den finskklingande rösten och beklagade att den han skulle
tala med var ledig på förmiddagen. Han bad att få namn och telefon nummer.
”Hon heter Marita Svensson och kan
nås här i eftermiddag när hon börjar jobba”. Johannes tackade och lade på.
Kunde det finnas ett samband? Han
försökte tänka sig in i Yngves situation. Efter en stund gick han och knackade
på Ragnars dörr.
”Var så god”, hördes Ragnars röst.
Sara hade just informerat honom om grannkommunens framsteg och han verkade
positiv och alert.
”Det är en annan sak”, sa Johannes.
Ragnar tog ner armarna som han nyss sträckt mot taket för att byta
sittställning. Han nickade mot besöksstolen. Ragnar slog sig ner.
”Du vet att Yngvefallet fortfarande
är öppet”, började Johannes. Det gällde att sälja in sina funderingar hos
Ragnar om han skulle få fortsätta forska på sin linje. Ragnar nickade igen.
”Tänk om han inte är död?” Sa
Johannes och väntade.
”Fortsätt, jag lyssnar”, svarade
Ragnar till sist.
”Ponera att man är utstött ur
samhället, har fått sälja sin affärsverksamhet, har fått ersättning från staten
för sveda och verk, men har ingen framtid här, allt beroende på en person. I
stort sett”. Johannes såg på Ragnar att han följde med i tankegången.
”I det läget, vore det inte ljuvt att
kunna hämnas då?” fortsatte Johannes. ”Försvinna på ett sådant sätt att den som
är orsak till allt elände, får skulden. Blir anklagad för mord. Dömd om det
vill sig riktigt väl?”
”Men allt blod”, sa Ragnar. ”Han
måste ju förblött, killen”. Han tystnade när han såg Johannes min.
”Ja?”
”Jag tror jag har fått upp ett spår.
Han kan ha iscensatt sin egen död. Jag har försökt nå den som Yngve skulle
lämnat blod för sist. Det var något strul tydligen. Yngve hade varit där men
man hade ingen notering om att han lämnat blod. Jag skulle vilja åka dit och
tala med sköterskan ansikte mot ansikte”.
”Vad har vi mer?” Ragnar såg
fundersam ut.
”En sak som slog mig, var att hans
körkort var borta. Det borde rimligen funnits bland andra kort. Sedan fodralet
som vi tänkt på som passfodral. Hans pass kan ha ramlat ut. Eller inte. Och så
var det handsken. Som du vet såg jag en person i Lottas trädgård i samma veva
som hennes handske försvann. Vad gjorde den på brottsplatsen. Det finns ju
ingen anledning varför den, med Yngves blod, skulle befinna sig på
brottsplatsen om inte någon planterat den där!”
”Du har avgjort en poäng där”, sa
Ragnar, ”men vad vill du göra?”
”Jag vill luska vidare lite. Ta ett
snack med sköterskan till att börja med. Jag har en idé till, men det kan vänta
så länge”.
”Okej, beviljas! Rapportera hur det
går”.
Johannes kände sig upprymd när han
lämnade Ragnars kontor. Sedan tvärvände han i dörren och kom tillbaks till
skrivbordet.
”En sak till, vi vet ju nu att det
inte var Lottas pil som gjorde hål i Yngves jacka, så vad var det då? Han kan
själv gjort hål med något, eller hur?” När Ragnar inte svarade utan bara
tankfullt lyfte på ett ögonbryn, gick Johannes därifrån. Han satte sig i
polisbilen och körde till sjukhuset.
Han såg att han hade gott om tid men
chansade på att Marita Svensson kanske skulle vara tidig till jobbet. Han hade
rätt och när han bad henne beskriva hur blodgivningen normalt går till bad hon
honom sätta sig i patientstolen. Johannes slog sig ner och Marita visade på de
slangar som används vid blodgivning. Hur blodet forsar in i en särskild påse
försedd med givarens namn för att sedan tas om hand för förvaring. Hon erinrade
sig att Yngve suttit där Johannes satt nu och gett tre deciliter blod. Men när
hon skulle förflytta blodpåsarna till den senare förvaringen hade Yngves påse
saknats.
”Du är säker på att han verkligen
lämnade blod innan han gick?”
”Om jag inte är alldeles snurrig så
måste han gjort det”, svarade hon. ”Jag kan ju ha räknat fel när jag fyllde på
de tomma påsarna, men, nej, jag tror inte jag har fel”. Hon sträckte lite på
sig och såg lite sammanbiten ut.
”Det är ingen som anklagar dig”, sa
Johannes, ”jag utreder bara om det är möjligt att få tillgång till sitt eget
blod på det här sättet”, förklarade han.
Marita höll med om att det inte var
helt uteslutet att det kunde gått till så. Hon hade just kommit på att Yngve
bett henne slänga hans mugg i det inre rummets papperskorg. Medan hon gjort det
hade Yngve kunnat ta sin egen påse. Så kunde det gått till. Hon berättade för
Johannes, som tackade och gick.
När han stigit in i bilen satt han
still en stund utan att starta. Vad fanns det mer för indicier som tydde på att
Yngve fejkat sin egen död? Plötsligt satte han sig rätt upp. Pengarna!
Vart hade Yngves pengar tagit vägen?
Han hade vad Johannes kommit ihåg inte haft så mycket på sitt bankkonto när
polisen kollat efter hans försvinnande. Johannes hade kommit att tänka på den
ersättning Yngve torde ha fått för att ha varit frihetsberövad och för sveda
och värk, när han blivit slagen. Det borde funnits mer på kontot. Kiosken! Även
den borde ha inbringat pengar! Han måste få reda på vilket konto pengarna
betalts till. Han kände att han var på rätt spår när han körde hemåt. Medan han
körde kom han att tänka på den mobil de hittat i Yngves bil. Utan foton. Med
Yngves läggning borde det funnits något eller några kort ändå. Det var som om
den vore rensad på allt! Den ena pusselbiten efter den andra verkade falla på
plats. Att han inte tänkt på allt tidigare!
På hemvägen körde han förbi kiosken
som Yngve ägt. När han närmade sig luckan såg han att det var en kvinna som
gjorde sig klar att öppna för honom. Hon verkade nervös. Polisen har ju den
effekten på en del människor, antingen man har rent mjöl i påsen eller inte.
Hur många saktar inte in när man möter en polisbil? Antingen man kör för fort
eller inte.
”Hej, sa Johannes och log så
avväpnande han kunde. Du är Milo Pezers fru, förmodar jag? Jag skulle
egentligen vilja tala med din man, Milo? Finns han här?” Kvinnan verkade inte
slappna av nämnvärt. Hon kastade en blick bakåt men förnekade att Milo var där.
”Jag har bara ett par frågor till
honom. Men du kanske kan svara i hans ställe? Vet du hur Milo betalade kiosken
till Yngve Persson?”
Kvinnan tycktes bli ännu blekare men
hon svarade att hon trodde det var med kontanta medel. Yngve hade velat ha det
så. Fortfarande kunde hon inte låta bli att snegla mot det bakre rummet.
Johannes bad att hon skulle meddela Milo att polisen ville komma i kontakt med
honom. Sedan tackade han och gick tillbaks till bilen. Det var något som inte
stämde. Han tog mikrofonen och kontaktade polisstationen.
”Det är förmodligen ingenting, men
Pezers fru verkade väldigt nervös medan jag var där och det verkade som om
någon var i inre rummet. Jag tänker gå dit och be att få titta in. Jag har
ingen orsak att tro att jag behöver uppbackning men för säkerhets skull. Jag
hör av mig så fort det är klart”. Sedan lossade Johannes knäppet på sitt
hölster och lättade lite på vapnet, sedan steg han ur bilen. Han gick direkt
fram till den bakre dörren och bultade på den, samtidigt som han tog ur
pistolen ur hölstret.
”Det är polisen! Öppna!”
Det var helt tyst, sedan öppnade fru
Pezer förskräckt. Johannes kunde se att lokalen var tom. För säkerhets skull
steg han in och kikade i det främre rummet också. Han stoppade ner sitt vapen
och stängde till hölstret. Sedan rapporterade han in till stationen.
”Berätta nu vad som är fel, sa han.
Han lutade höften mot bänken i bakre rummet. Jag ser att du är vettskrämd. Vad
har hänt?”
”Ingenting”, sa hon hastigt. Men hon
hade ingen kontroll över sin blick som vandrade iväg och motsade det hon sa.
”Berätta!”, sa Johannes och visste i
samma ögonblick att han stod inför någon form av genombrott. Kvinnan tvekade
ytterligare ett ögonblick sedan brast hon i gråt.
”Jag hittade de här”, sa hon sedan.
Hon hade böjt sig in under bänken och börjat dra i ena hörnet av golvmattan.
Hennes långa rödmålade naglar fick tag i hörnet utan problem. När luckan kom
till synes böjde sig Johannes fram och hjälpte henne få upp den. Där låg en
plastpåse med tre USB-minnen. Johannes drog upp en pappersnäsduk från en
kartong på bänken och använde den för att lyfta upp påsen. Han frågade om hon
hade en vanlig plastpåse som han kunde få. Hon räckte över en och Johannes
stoppade ner fyndet i den.
”Berätta allt”, bad han. Han hade en uppfattning
om vad det kunde vara på dem.
Fru Pezer snöt sig och torkade sig
innan hon började berätta hur hon hittat USB-minnena när hon städat. En mus
hade fångats i en av fällorna och hon hade märkt att mattan var lös. Hon hade
dragit i den för att se om musen kommit in den vägen från något hål i golvet.
Då hade hon upptäckt luckan. När hon kollat innehållet på minnena hade hon
konfronterat sin man. Milo hade förklarat att det var innehållet i Yngves
dator, som Milo laddat över. Själv hade hon tyckt att de skulle gått till
polisen direkt med det, men nu var ju Yngve död så vad spelade det för roll?
Mannen hade velat spara dem tills Yngves kropp var funnen. Bra att ha ett
övertag menade han. Hon själv hade vägrat förvara eländet i bostaden så därför
hade de fått ligga där Yngve tidigare förvarat sin laptop, enligt maken.
”Vi kan komma att tala vidare om
undanhållande av bevis bl.a. senare”, sa Johannes innan han lämnade den
gråtande fru Pezer.
Senare på polisstationen uttryckte
Sara det de alla kände.
”Fy fan för det jävla svinet!”
De hade samlats inne på Ragnars
kontor för att i hans dator gå igenom USB-minnena. Man hade funnit två
uppsättningar fingeravtryck varav inget var Yngves, men det stämde ju med hur
Milos fru beskrivit det hela. Milo hade inte hört av sig ännu, men de räknade
med att han inte skulle dröja länge.
”Hade vi haft detta vid rättegången
mot Yngve, hade han åkt dit för rubbet”, sa Börje Palm. ”Tveklöst!”
”Det är kanske läge att gå ut med en
ny efterlysning av Yngve. Via interpool. Nu har vi ju anledning att tro att han
lyckats lämna landet. Pengarna som han fick i skadestånd enligt
Justitiekanslern betalades ut via postväxel. Allt tyder på att han behållit
sitt pass och sitt körkort och stuckit utomlands med pengarna”.
Johannes såg fram emot att få berätta
om utvecklingen för Vargfeldts.
Kapitel
47
Vid midsommar kastade ”Näckrosen”
loss från Björlanda Kile och gick till en början för motor ut ur hamnen.
Klipporna till höger, norr om hamnen, var fulla av solbadande människor. Det
skulle komma någon regnskur senare enligt SMHI, men solen gassade nu på
förmiddagen. Ombord befann sig Jessie, Linnéa, Märta och Johannes. Allan skulle
spela med sitt gäng på midsommaraftonen, på en ungdomsfest på hemmaplan. Två
dagar senare skulle han möta upp segelbåten i Skärhamn för att hämta Märta och
Johannes, som inte var lediga längre.
”Näckrosen” följde farleden för
fritidsbåtar västerut. Jessie hissade storen medan Märta stod till rors. Med
det ljusa håret flygande kring ansiktet och bara, redan solbrynta armar gjorde
hon en betagande syn tyckte Johannes. Linnéa studerade sjökortet och knappade
in rutten på Garmin plottern. De skulle gå till Åstol via Albrektsunds kanal
och Marstrand. Johannes fick efter en stund prova på att stå till rors när
Jessie hissat även genuan. Han kände att han skulle kunna lära sig att älska
havet och den frihetskänsla det förmedlade. Han fick visioner av hur vikingar
satt segel för färd i västerled mer än tusen år sedan. Märta hade kunnat vara
en vild och vacker sköldmö. Det var hon nu också tänkte han. Han blev
undervisad i hur han skulle följa plotterns anvisningar och lyckades utan
större missar manövrera den följsamma segelbåten. Jessie föredrog en sju
åttondelsriggad båt och var inne på att byta båt men både Märta och Linnéa protesterade
högljutt när saken kom på tal. De älskade bara ”Näckrosen”. Hon hade en varm
äggskalston på skrovet med en röd smal linje strax under relingen. Bomkapellet
var vitt med röda kontraster. Sprayhooden var också vit kantad med en röd rand.
Rorkulten hade en guldfärgad text med orden ”Navigare necesse est”. Johannes
fick veta att det betydde; ”Att segla är nödvändigt”. Medan förmiddagen segade
sig fram emot middagstid njöt familjen av solskenet och en sydvästlig slör.
Båten gjorde god fart och nådde framåt eftermiddagen fram till södra inloppet
av Albrektsunds kanal. Familjen hade många gånger gått den rutten men
imponerades likaväl som Johannes av naturens storslagenhet. Skönheten i de
branta klipporna och den vita bebyggelsen upphörde aldrig att begeistra.
Österut, inåt land kunde man se ett regnväder dra fram. Det var vad man kunde
vänta sig en midsommarafton. Överallt, vart man än såg guppade fritidsbåtar med
eller utan segel. Seglare hejade på varandra oavsett om man mötts tidigare
eller inte. Det var bara så det var, på Västkusten. Många båtar förde norsk
flagg och det skulle bli ännu fler längre norrut. Snart var man igenom kanalen
och det bredare sundet vid Marstrand bredde ut sig för dem. Röda och gröna
”prickar” dvs. lodräta stolpar i vattnet markerade var farleden gick. När de
passerade Marstrand kunde de på vänstra stranden se det pampiga ”Societeten”
som Societetshuset kallas. Stort, vitt och grönt i fantasifull arkitektur, låg
det där som en påminnelse om en storhetstid för mer än hundra år sedan. Märta
och Johannes kom överens om att göra ett mer utförligt besök i Marsstrand inom
en snar framtid.
Snart var ”Näckrosen” förbi Marstrand och
Carlstens Fästning där Lasse-Maja en gång hölls fången. Nu lades kursen mot
Åstol som med sin vita bebyggelse tornade upp sig i norröver. Lite nordnordost
rättare sagt. Hamnens inlopp låg på östra sidan och redan när ”Näckrosen”
närmade sig hördes musik och sång. Jessie revade seglen och de gick in i hamnen
för motor. Det var fullt med båtar överallt. Man ropade och skojade över
relingarna och man kunde se att en del kommit loss ordentligt i
midsommarfirandet redan. Det var fullt på platserna närmast kajen men det gick
bra att lägga till utmed sidan på en vit och blå Bavaria där besättningen just
höll på att sätta upp sittbrunnskapellet.
Linnéa förklarade att om hon kunde få
lite hjälp med sittbrunnsbordet bara, så kunde de andra ta sig iland och se sig
om medan hon lagade mat.
Jessie och Märta visade runt Johannes
på de smala stråken som genomkorsade bebyggelsen. Vita eternitplattor
dominerade som byggnadsmaterial men även en del trähus byggda i så kallad
kaptensstil var representerade. De såg ut att vara byggda i början av
1900-talet med verandor och spröjsade fönster. Kaprifol och nyponrosor blommade
ymnigt redan och den magra jorden mellan kala klipphällar erbjöd en mångfald
trots det karga läget i kustbandet. Skönheten var överväldigande och
storslagen. De strövade längre inåt ön mot parken där ett lokalt band skulle
börja spela vid sjutiden. En affisch berättade att redan vid tretiden festade
man kring midsommarstången som man rest tillsammans på förmiddagen. Gratis
glass till alla barn. Det tog inte lång stund att ströva ön runt. Dofter från
grillar och uteplatser blandade sig med hamnens fisk - och skaldjurslukter. Det
skulle bli gott med mat när de kom tillbaks till ”Näckrosen” tyckte alla tre.
Solen sken varm och stod fortfarande
högt i väster när de försiktigt klev över Bavariagrannens däck för att komma
till ”Näckrosen”. Där hade Linnéa, medan färskpotatisen kokte i pentryt,
monterat kapellet över sittbrunnen. Två väggar var upprullade för det var
fortfarande varmt. I sittbrunnen var bordet dukat med röda underlägg och
blommiga papptallrikar. Dillkokt färskpotatis, eller ”nypotatis” som man sa i
Småland, matjessill och en skål med gräddfil fick det att vattnas i munnarna.
Nyklippt gräslök fyllde ännu en skål och en fräsch sallad kompletterade
middagen. Senare skulle havskräftor, räkor och några krabbor tas fram ur
kylfacket. Midsommarblomster av sju sorter vällde över kanterna på en fyrkantig
glasvas. En lykta i form av en fyr kastade ett varmt sken över de fyra
vinglasen som gjorde sällskap med öl och snapsglas å bordet.
När familjen mätt och välmående
plockat bort efter middagen gick Märta och Johannes iland för att delta i
dansen i den pittoreska parken. Jessie och Linnéa såg dem hand i hand promenera
bort på träbryggorna i den lilla hamnen. Det var inte länge sedan de själva
gått sådär bekymmersfria och aningslösa hand i hand. Makarna öppnade samtidigt
famnen för varandra och de stod länge och kramades utan att säga ett ord.
När ungdomarna mätta på dans och
sugna på skaldjur kom tillbaks till ”Näckrosen” möttes de av gitarrspel och
sång. De kände igen Jessis fylliga, lite hesa röst, som sjöng Inbjudan till
Bohuslän medan Linnéa kompade på gitarr och sjöng en andra stämma. Lite
varstans stod folk i skuggorna och lyssnade. När Jessie tystnade hördes spridda
applåder från olika håll. När Märta och Johannes tagit sig över grannbåten och
klivit ner i sittbrunnen sa Johannes.
”Nu vet jag varifrån Allan fått sin
musikalitet!”
Han hade själv spelat lite gitarr i
musikskolan för många år sedan. ”Inte utan talang” hade hans gitarrlärare sagt.
När Linnéa gick ner i ruffen för att plocka fram skaldjuren tog han upp
gitarren. Han tog några ackord och vände sig till Jessie;
”Du har allt en grym pipa, du,
Jessie! Kan du något mer av Taube?”
”Rosa på bal, vackert namn eller
hur…”. började Jessie sjunga och Johannes lyckades falla in med ett hyfsat
komp. Märta började sjunga med och snart hittade även Johannes en stämma. Det
gjorde inget att alla inte kunde alla ord i texten, det lät ändå bra, var de
överens om. Sång och musik stannade endast upp en stund för att familjen skulle
kunna avnjuta sina skaldjur. Därefter fortsatte de alla fyra att musicera nere
i ruffen medan gitarren gick mellan Johannes och Linnéa.
Märta och Johannes gick till sist
iland för att använda gästhamnens toaletter till att göra sig klara för natten.
Jessie och Linnéa som använde ”Näckrosens” faciliteter kommenterade inte hur
lång tid ungdomarna verkade behöva för sina bestyr, men i öster hängde
solskivan i fingertopparna för att sega sig upp över jordkanten när Märtas bara
fötter äntligen blev synliga i rufftrappan. Johannes kröp in i stickkojen
akterut medan Märta lade sig på den långa soffan utmed styrbords skrov. Först
då lät Linnéa draperiet framför förpiken falla tillbaks och med en djup nöjd
suck lät hon sig vaggas till sömn med huvudet på Jessis arm.
Efter att ha sovit ut, länge och väl
på midsommardagen och ätit frukost i sittbrunnen, gjorde de sig klara för
avfärd. Många båtar hade redan lämnat hamnen så det var okomplicerat att vända
”Näckrosen” för att ta sig ut genom hamninloppet. De beslöt att gå mycket
utomskärs, på väg norrut, för att inte komma fram för sent på dagen. Kanske
hinna in på Systemet? De ville också spendera några timmar iland och kanske äta
något gott på Haddocks, restaurangpråmen som var känd för sina fiskrätter.
Seglatsen bjöd inga större
överraskningar. Det gick lite högre sjö än dagen före och Johannes fann till
sin förtret att han inte hade så bra sjöben som han inbillat sig. Han valde att
sitta så still som möjligt i sitt favorithörn med ryggen mot ruffväggen och
vind i ansiktet. När de närmade sig Skärhamns gästhamn blev vattnet lite
lugnare och Johannes lite mindre grön om nosen. Klockan var över tre när de
lade till. Jessie hade missat systemet men det gjorde inget för de hade ringt
och bett Allan, som var på väg i bil från Småland, att ta med ett par flaskor vin
och svartvinbärssnaps från barskåpet hemma. Han hade först tänkt åka upp till
Skärhamn först på söndagen men blivit sugen på en kväll med familjen i båten
först.
När ”Näckrosen” låg längs med kajen
och Märta gjorde sig klar att hoppa iland, hördes en röst:
”Kasta!”
Allan stod beredd att ta emot förtöjningslinan
och allt gick så smidigt man kunde önska. Återseendets kramar var snabbt
avklarade och snart var hela familjen på väg mot det lilla centrum som hade så
mycket att bjuda på i Skärhamn. Det var mycket midsommarfirare i rörelse och
man kände den glädje som skapas av gemenskap, trygghet och kärlek. Överallt
syntes glada människor som strövade på de små gatorna, köpte glass, skrattade
och skojade med varandra. Linnéa kände sig lugn och avspänd. Det verkade som om
det var ungdomarna som valde väg. Hon försökte dra sig åt ena hållet men hur
det än kom sig fann hon att de ändå hamnade i en annan riktning. Det verkade
mest vara Allan som styrde valet av väg. Han hade haft ett par timmar på sig
att titta på den vackra lilla fiskeorten, så Linnéa tyckte att någon annan
kunde välja väg nu. Men när de till sist stod utanför Haddocks, som låg så
trevligt på en pråm på vattnet, hade hon inga invändningar. Varför var man
alltid utsvulten när man varit på sjön?
Som väntat var maten förträfflig och
när de avslutat med kaffe och avec kändes livet angenämt och fulländat. En
halvtimma senare skulle Linnéa ha ändrat uppfattning.
Kapitel
48. Frankrike
Han hade utan problem passerat Belgien på natten via Antwerpen och Gent.
När han visat sitt pass vid inresan till Frankrike hade det redan börjat
ljusna. Han stannade i Lille för att sova ut på ett litet hotell.
Han gratulerade dig själv till hur smidigt allt gått. Redan när han
träffat norrmannen första gången, på puben hade han veta att Steinar måste
bort. Men han måste säga att han haft en hel del nytta av norrmannen innan
avslutet. En kioskkund hade en gång berättat att man kunde hyra en fjällstuga
på vintern. Normalt hyrdes de ut under semestertid för dyra pengar men på
vintern var det inte lika dyrt om stugan inte låg i anslutning till någon
skidort. Det var ödet som gjort att han träffat på Steinar eller Robert som han
kallat sig. Att Roberts hytta låg i Norge gjorde ingen skillnad. Tvärt om. Det
var avskildheten han eftersträvade. Han hade inte behövt mycket till
fingervisning av ödet för att veta vad han skulle göra med Robert. Om man mot
förmodan hittade liket fanns det inget om band honom till dådet. Med sin lilla
teateruppvisning för Pierre hade han låtit påskina att han, Yngve, inte längre
bodde där. Inga fingeravtryck motsade det heller. Det fanns ingen anledning att
tro att han var inblandad. Hoppades han.
Transplantationerna hade gått bra. Han hade nu mellanbrunt hår på den
tidigare flinten. Hårsäckar som tagits från de betydligt rikare regionerna i
nacken hade fått ett nytt hem mitt på skulten. Han hade låtit det växa vilket
fick honom att känna sig yngre och de jämna vita tänderna hjälpte till att öka
självförtroende hos honom. Han kunde nu passera för att vara en minst tio år
yngre man, vilket ju styrktes av hans papper. När han släckte lampan efter att
ha granskat sig i fickspegeln en sista gång var hans tankar fulla av
välbefinnande och han somnade lugnt och sov utan drömmar. Nästa morgon körde
han vidare på A1 mot Paris.
Det gick bra att få hyra en studentbostad över sommaren. Eftersom han
hade bilen behövde han inte bo centralt. Även om han hade pengar så ville han
inte framstå som förmögen. Sådant drog lätt ögonen till sig. Åter promenerade
han. Ofta utmed Seine, på kvällarna. Klimatet var fantastiskt. Även om det var
hett, nu när det var sommar så fläktade det från vattnet. Han gjorde vad han
kunde för att smälta in. Han studerade människor. Det hade han alltid gjort.
Han behövde det övertaget. Se men inte synas. Han behövde utlopp för sin
frustration snart. Ett litet äventyr, kanske på stranden av Seine. Eller i
någon park.
Men ett problem var språket. Det var ju obegripligt att folk kunde göra
sig förstådda med den ordström som snabbt spottades ut i kombination med
överdrivna gester som axelryckningar. Han försökte lära sig några enkla fraser
med hjälp av en parlör, men det kändes inte rätt med orden i munnen. Varför var
det så svårt att få folk att prata engelska?
Ödet verkade trots allt inte ha glömt honom tänkte han när han en varm
sommardag fick syn på henne.
Kapitel
49. Smögholmarna
När de kommit ut från restaurangen
var luften tyngre än tidigare. Det kändes som om ett oväder var på väg. Tunga
cumulonimbusmoln täckte himmelen österut. Troligen regnade det längre in åt
landet. När de drog sig mot båten fick Linnéa en ingivelse.
”Ska bara
kolla om ICA fortfarande är öppet! Tänkte köpa en Trisslott, det känns som om
jag har tur!”
Innan Allan eller någon annan kommit
på ett sätt att hindra henne var hon på väg uppför gatan som ledde mot affären.
Jessie kom ifatt henne.
”Lotta, började han. Vänta lite! Är
det nödvändigt? Verkligen?”
”Vad är det med er? Ska du också
börja nu? Vad är det jag inte får se?”
Hon trängde sig förbi Jessie och
skyndade målmedvetet vidare. De andra kunde inte göra annat än att följa efter.
Lite andfådd stannade hon till framför ICA-butiken för att känna på dörren. Den
var låst. Förgäves alltså. Sedan gled hennes blick åt sidan och hon frös till is.
Så kippade hon efter luft och det kändes som om en fördämning brast inom henne.
Med en snyftning vände hon sig mot
Jessie och de andra som just kommit ikapp. Han lade armarna om henne och höll
henne hårt. Hon ville skrika och slå på något. Vråla ut att hon fått nog.
Jessie höll henne och Märta och Allan strök henne över håret och ryggen. Jessie
lät henne gråta ut. Redan efter några minuter började hon hämta sig. Sedan drev
ilskan bort förtvivlan och gjorde henne förbannad istället. Det var så
förbannat orättvist!
Johannes tog fram en tjock servett
han tagit med från restaurangen. Han skulle haft den till att ha i beredskap om
han skulle ha lika ont av sjön även ikväll. Linnéa tog tacksamt emot den. När
hon torkat tårarna och snutit sig tog hon mod till sig och läste igen på
löpsedlarna. ”Yngvefallet tar en ny vändning” stod det. Där var bilder på Yngve
och på henne själv, visserligen med suddat ansikte. Men skräcken för att bli
igenkänd fick det att vända sig i magen på henne. Hon såg sig om och kände lättnaden
av att ingen människa fanns i närheten.
”Låt oss gå hem till Näckrosen!”, sa
hon.
Allan ville ut med något.
”Mamma, bli inte upprörd, men vill du
veta vad de skriver mer än det som står på löpsedlarna, så har jag köpt en
tidning tidigare. Den ligger i bilen”. Hon kupade sin hand om hans kind och såg
honom i ögonen.
”Tack vännen, jag vet att du bara
ville skydda mig. Men det är bra nu. Hämta den är du snäll! Jag klarar det”.
Medan de andra gick vidare mot båten
gick Allan för att hämta tidningen.
”Otroligt att de fått nys om det
här”, sa Johannes och uttryckte vad de andra funderat på. Johannes hade ju
berättat om de nya spåren tidigare men att de beslutat att ligga lågt med
utvecklingen inför media. Främst för att Yngve själv inte skulle bli varnad.
”Vi får se vad det står mer när Allan
kommer”, sa Jessie.
De hann kliva ombord innan Allan kom
ikapp. De gick ner i ruffen och stängde till sittbrunnskapellet för att
förekomma regnet som utlovats till natten. Märta satte på kaffe och dukade. En
stund senare hade alla läst tidningen. Tidningen hade förgäves sökt Linnéa för
en kommentar. Hon hade bara haft en kontanttelefon med på sjön, därför hade de
inte kunnat nå henne. Som väl var. Hon orkade inte mer uppmärksamhet. Tidningen
vinklade det hela som om man uttryckte sin sympati för allt hon fått utstå
genom att vara misstänkt för mord. Egentligen fanns där inget nytt att bli
upprörd över, men Linnéa hade hoppats att allt skulle kunnat återgå till det
normala. Nu skulle väl folk börja peka och blinka och kommentera igen. Skulle
man inte ens kunna få avkoppling på semestern?
”Men, mamma, ingen har ju reagerat
hittills. Ingen när vi promenerade och ingen i restaurangen heller. Löpsedlarna
kunde ju alla sett tidigare. Det är väl bara hemma, som folk känner igen dig.
Jag tror du oroar dig i onödan, mamsen!”
Han kramade henne och hon kramade tillbaks. De
andra höll med Allan. De fick helt enkelt vänta och se. Men hittills hade ju
ingen verkat känna igen henne. Det var något att hoppas på trots allt.
Det började åska vid åttatiden.
Blixtarna följdes snabbt av mullret och regnet instämde i oväsenet. Det hade
börjat blåsa upp och fall som var dåligt surrade på intilliggande båtar
klapprade rytmiskt kring masterna. Men inne i ”Näckrosens” ruff var det ombonat
och varmt. Ljuden utifrån dämpades visserligen men det var ändå skönt när
ovädret började avta ett par timmar senare. De hade fördrivit tiden till
läggdags genom att spela kort. Jessie som brukade vinna i poker fick en tuff
match mot Johannes som heller inte var bortkommen i spelet, visade det sig. Den
som kom sist i poäng skulle få laga frukost tyckte Allan som trodde att han låg
bra till i början. Det var innan de andra gick om honom och det slutade med att
han själv fick ställa in sig på att fixa frukosten.
Den sista lediga kojen var den på
soffan utmed babords sida. Allan bredde ut sin sovsäck och snodde en kudde från
Märtas sida. De hade alla gjort kvällstoaletten på ”Näckrosens” lilla toalett.
Ingen hade velat ge sig ut i ovädret. En stund hade värmaren som gick på gas
fått stå på för att driva ut den kondens som gärna bildades när det regnade.
Jessie stängde av den innan han blåste ut fotogenlyktorna och kröp upp i
förpiken. ”Näckrosens” värdiga rörelser på vågorna vaggade dem snart till
sömns.
Till Allans heder fick man säga att
han tog sin uppgift på allvar. Både han och Märta var vana att hantera det
lilla pentryt, med sin gasspis. När Linnéa vaknade luktade det redan av kaffet
Allan just hällde över på termoskannan och i en kastrull kokte äggen. Han hade
börjat duka upp maten ute i sittbrunnen och ena väggen av kapellet var
upprullad. Linnéa kunde se solskenet som strömmade in och torkade upp i världen
utanför. Inte ens tanken på chocken igår kunde förta glädjen hon kände nu.
Hennes familj! Samlad och välmående! Egentligen var det synd om alla som inte
hade något intressantare i sina liv än att spekulera om andra. Så fattigt liv
de måste ha, intalade hon sig. Så rikt hennes eget liv var. Två underbara barn
med mannen hon älskade utan förbehåll och en fantastisk svärson in spe.
Hon sträckte lojt på sig och hoppade
ner på durken. En efter en vaknade de andra och började röra på sig. Klart.se
lovade att dagen skulle bli varm och solig och det var med vemod Johannes och
Märta gjorde sig beredda att åka med Allan hem. Johannes kände inte längre av
gungningarna som rört om i hans mage dagen innan och han hade mycket väl kunnat
tänka sig att fortsätta med ”Näckrosen” norrut utmed Bohuskusten. Men varken
han eller de andra hade möjlighet att förlänga ledigheten.
De tog ett varmt farväl uppe på däck
och ungdomarna lovade ringa när de kommit hem. Jessie och Linnéa stod på däck
tills de försvann ut sikte. En timma
senare kastade de loss och gick norrut mot Smögholmarna. Den vackra naturhamnen
hade de båda kommit att älska och betrakta som en del av sitt privata paradis.
Det var inte ofta där låg andra båtar och ingen bebyggelse störde idyllen. Några timmars segling förde dem in genom det
trånga sundet till deras vanliga ankringsplats. Fören på ”Näckrosen” sköt in så
långt över den släta klippan att man lätt kunde gå iland på stävstegen. Väl
iland slängde Linnéa av alla kläder och åkte kana sittande på hälarna ut i
vattnet. Hon skrattade när vattnet sköljde över henne och hon tog några
kraftiga simtag för att komma ut på djupare vatten. Efter en stund gjorde
Jessie henne sällskap. Han hade något att pyssla med i den lilla gummibåt de
hade på släp. Han tog sig lätt upp i den och satt naken och koncentrerad medan
han grejade med motorn.
En fiskmås skrek upphetsat och flög
lågt över vattnet. Den fick sällskap av sin släkt som tydligen inbillade sig
att de skulle bli bjudna på något. Efter en stund avtog intresset och Linnéa
tog sig upp ut vattnet. Akterstegen visade sig vara ett lättare alternativ än
att försöka ta sig upp på den hala klippan. Hon svepte en sarong omkring sig
och knöt den i nacken efter att ha låtit ändarna korsas över bröstet.
Efter en stund gjorde Jessie henne
sällskap. Han drog på sig ett par shorts och bar iland en liten grill, som
införskaffats just för sin litenhet. Han ställde den på en plan häll och fyllde
på kol. Sedan plockade han fram laxbitarna som fått ligga till sig i marinaden
han förberett kvällen innan. Han ropade på Linnéa. Johannes hade ringt och
meddelat att de samtliga var hemma välbehållna.
I pentryt hällde Linnéa vatten i en kastrull
för att koka lite färskpotatis med dill. Hon föredrog att sedan tärna den kokta
potatisen och blanda den i en fräsch sallad med romansallad, ruokola, fetaost,
tomater, oliver och färsk persilja, tryffelolja och lite vitvinsvinäger, ett
stänk körsbärsvinäger, svartpeppar och lite krossat flingsalt. Mmm.. gott med smaken av rökt paprika, tänkte hon.
Hon gjorde sedan en sås genom först fräsa lite räkor, som varit både skalade
och frysta (man fick improvisera i båten), i smör. Sedan smulade hon ner en
buljongtärning i kastrullen och fyllde på med crème fraiche och majonnäs som
hon vispade ihop med sin gamla visp gjord av björkris. Hon kryddade med
tabasco, chilisås och färsk hackad dill. Hon doppade lillfingret i såsen,
smakade av och var nöjd. När hon hörde att grillmästaren var på gång uppför
stävstegen ställde hon upp maten på sittbrunnsbordet. Hon plockade ut de värmda
förbakade baguetterna och skar dem i mindre bitar. Asken med Bregott var det
sista innan hon själv klättrade upp från ruffen.
Jessie hämtade den vita René
Barbieren som legat på kylning. De tog lång tid på sig att äta. Sedan de
plockat ner disken och gjort i ordning i pentry tillsammans fyllde de sina
vinglas och gick upp i sittbrunnen igen. Där satt de medan solen färgade hav
och himmel, först i rött och sedan i allt mildare aprikos. Men då hade den
redan försvunnit nordväst över, ner i ett besjunget Kategatt.
Natten var inte kylig men hade en
friskhet i den saltmättade luften. Linnéa flätade in sina fingrar i Jessis
medan de skålade tyst i livslångt samförstånd. Kärleken mellan dem hade spirat,
växt och mognat som den ofta gör när makar lever länge tillsammans och går
igenom ungdomens passion, familjens skapande, underhåll och utveckling. Linnéa kände
värmen i sina egna ögon när hon sökte Jessies. Han tog ifrån henne vinglaset
och ställde ifrån sig sitt eget. Utan att släppa ögonkontakten. Han drog henne
intill sig och lät sina läppar snudda vid hennes, lätt och försiktigt. Lika
lätt lät han sina fingertoppar följa hennes bara arm upp över axeln och in
under sarongen. Linnéa visste att det inte var nattens svalka som orsakade
hennes fjun på armarna att resa sig. Hon släppte ut en suck av välbehag och
drog honom närmre. De lät sin kyss fördjupas och Jessies smekning blev mer
fodrande. Han var förundrad över att hustruns bröst kändes så fasta, två barn
hade trots allt livnärt sig på dem i många månader. Han kände hur hennes
bröstvårta styvnade vid beröringen. Handen han haft bakom hennes rygg fick nu i
uppdrag att låta även det andra bröstet känna hans uppskattning. Linnéa
förundrades över att hon efter alla dessa år fortfarande kunde tända så
fullständigt och ögonblickligt på sin man. Hon klättrade upp och satte sig med
ett knä på vardera sidan om honom och tog hans älskade ansikte mellan sina
händer och sökte hans läppar. Han följde hennes sidor ner mot den ännu smala
midjan och började följa lårens insida. Han visste att han riskerade att driva
henne till vansinne på det här sättet. Vem lurade han? Det var sig själv han
drev till vansinne. Också. Han måste ta det han behövde. Nu! Med henne
fortfarande gränsle över sina höfter och sina läppar fastlåsta i hennes reste
han sig med händerna om de bara skinkorna där sarongen glidit upp. Utan att
släppa ner henne bar han henne nerför rufftrappan och fram till närmaste koj.
Det kändes som han skulle sprängas när han krängde av sig shortsen. Linnéa slet
otåligt i knuten på sin sarong innan de till sist sjönk ner på kojen igen, åter
med Linnéas ben runt hans höfter. Tillsammans upprepade de det ordlösa löfte om
evig kärlek som blivit deras adelsmärke och som alltid skulle förena dem om de
så blev hundra år. De fyllde varandras längtan med fullbordan när hon omslöt
honom. De krävde och gav ibland i den rytm som havet bestämde och ibland i den
otålighetens rytm som människan sedan urminnes tider gjort till älskandes egen
puls. När gryningen till sist började färga den luftiga gardinen rosa, somnade
de i tillfredsställd lycka med bekräftelsens ord på sina läppar.
När morgonen kom kände de sig fyllda
av energi trots nattens uthållighetsprov. Innan de gled isär för att stiga upp
klamrade de sig fast vid varandra i ett sista befästande av sin kärlek.
Båda hoppade i från aktern där de
kunde se att djupet räckte till. Linnea hade med sig en saltvattentvål som hon
greppade med spretande krökta fingrar för att inte tappa den. De hjälptes åt
att tvåla in sig och njöt av att förlänga den fysiska kontakten från natten.
När de stigit upp och torkat sig stängde Jessie locket på den lilla grillen,
med kol och allt, för att ta med den till en hamn där man kunde stjälpa ut
kolen på särskilt avsett plats. De förberedde avfärden tillsammans och lämnade
sedan Smögholmarna med en känsla av att ha blivit utslängda ur paradiset efter
att ha smakat av den förbjudna frukten.
Men de hade fler paradis att besöka
och en lång sträcka att tillryggalägga. Semestern hade en begränsad tid med ett
visst antal seglingslämpade dagar och eftersom målet för seglatsen låg ända
uppe vid Strömstad var de tvungna att ta tillvara gynnsamt väder och vind. Det
hade blåst sydvästlig vind ett par dagar men man hade ingen garanti för att den
skulle hålla i sig. De gick med god fart norrut och passerade Gullholmarna och
Gåsö och Ia på eftermiddagen till i Lysekil. Det kom en regnskur just när de
för motor gick in i gästhamnen. Nu gick det inte att gömma sig undan vädret
utan genomblöta klafsade de kring på däck för att förtöja och lägga ut fendrar.
Men Lysekil var en av favorithamnarna om man bortsåg från naturhamnar så de såg
fram emot att ligga två nätter med lite ”ilandnöjen” kanske i form av något
uppträdande på den hamnnära utomhusscenen, och besök i någon av de små affärer
som förde båttillbehör.
Efter två nätter gick de vidare mot
Kungshamn och Smögen. Det växlande vädret höll i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar