Kapitel 34 och 35

Regn, regn, regn! Men det är ju 2:a oktober, så vad kan man vänta sig? Hösten är nog här för att stanna.
Ett par dagar har jag haft problem med att komma ut p nätet. Därav dröjsmålet med nya kapitel. Men nu funkar allt igen, så; varsågod!

Kapitel 34. ”The broken Arrow”             

När den grå dagern smög in genom cellfönstret hade Linnéa inte sovit någonting. Hennes ögon sved och strupen kändes sur och trång. Det sved bakom näsan av tårarna som kommit då och då under hela natten. Hon hörde rörelser ute i korridoren. Polishuset började återuppta sin dagliga verksamhet. Hon kom igen att tänka på hur Yngve varit inlåst här så länge. Kanske i samma cell som hon. Nej, så cyniskt kunde inte ödet vara. Hon reste sig från britsen, ställde sig på golvet och sträckte på sig. Hon gjorde de rörelser som hon använde när hon sköt långbåge. Lite bredbent med högerarmen utsträckt åt sidan som om hon höll en båge. Hon var inte högerskytt som de flesta andra som höll sin båge i vänsterhanden. Sedan höll hon upp vänsterarmen med böjd armbåge nästan i ögonhöjd och gjorde en rörelse som om hon spände bågen. Hon använde sina ryggmuskler och arbetade med att lyfta bröstkorgen och skjuta fram bysten ett tiotal gånger. Det kändes bra att sträcka på sig så.

Det skramlade vid dörren. Sara öppnade och steg in.

”Hej, hur har du det?” Linnéa såg uppriktig omtanke i Saras blick.

”Har aldrig haft det bättre”, svarade hon. ”Det enda jag behöver är en tallrik jordgubbar och en flaska champagne”.

”Det serverar vi bara på söndagar”, sa Sara. ”Men du skall snart få lite vardagsfrukost”.

”Då får ni inga stjärnor när jag rapporterar till Guide Michelin”, sa Linnéa och var glad för att natten var över.

Sara log emot henne. Linnéa fann lite tröst i de kvinnliga band som knutits nere vid ån för mer än ett år sedan och log tillbaks. Samtidigt visste hon att Sara var tillräckligt professionell för att hålla den distans som krävdes i hennes arbete.

”Jag kan hälsa från din familj”, sa Sara. ”Jag talade med dem igår och Jessie ringde tidigt nu och frågade hur det var med dig”.

Linnéa blev varm vid tanken på den totala, kärleksfulla uppbackningen hon hade hemifrån.

Innan Linnéa hann svara, fortsatte Sara;

”Din advokat har inte övergett dig heller. Han skulle varit här igår om han inte hamnat på sjukhus”.

Linnéas oro för vad som hänt fick henne att glömma sitt eget elände för en stund medan Sara berättade. När frukosten var avklarad ville Ragnar tala med Linnéa.

När hon steg in på Ragnar Almgrens rum igen kunde hon se i hans blick hur hon måste se ut efter sin sömnlösa natt. Han tänkte att han måste se till att hon fick fräscha upp sig med en dusch och få ett klädombyte hemifrån. Han ville inte låta medlidandet avspegla sig i rösten när han bad henne slå sig ner. Hennes rödtonade frisyr såg trött och platt ut och det blonda närmast hårbotten fick håret att se tunnare ut än det var. Han undrade vad som fick en blondin att färga håret rött. Ögonen som brukade vara glatt smaragdgröna verkade övertäckta med en matt hinna. De var, förståeligt, rödkantade. De torra läpparna såg blodlösa ut. Det var normalt att sommarens solbränna bleknat i november men hennes hy verkade nästan genomskinlig.

”Du har kanske hört vad som hänt din advokat?” Frågade han.

När han såg bekräftelsen i hennes nick fortsatte han;

”Det har framkommit ytterligare fakta i fallet och vi vill gärna höra dig om detta men om du vill fortsätta vänta på Grip kan det ju ta tid. Jag kan tyvärr inte försätta dig på fri fot utan vidare, i väntan på din advokat”.

”Jag säger ingenting utan Max”, sa Linnéa. ”Vad tror du jag skall göra? Rymma? Sticka från min familj? Min dotter är tillsammans med en polis, för sjutton”.

”Du har givetvis ingen skyldighet att samarbeta utan din advokats närvaro så vi kan bryta här om du vill. Antingen får du godta ett annat ombud eller vänta tills Grip blir tillräckligt återställd. Det är upp till dig”.

”Jag vill veta hur det går med Max”. Sedan kände Linnéa hur vanmakten grep tag i henne och utbrast;

”Jag tror att du innerst inne vet att jag är oskyldig! Vad kan jag göra för att bevisa det?”

Sara knackade på dörren. ”Linnéas advokat ringer från Höglandssjukhuset Kan hon ta det?”

”Javisst”, Ragnar kände en viss lättnad. Linnéa hade rätt i en sak. Han ville inte att hon skulle vara skyldig. Innerst inne trodde han heller inte att hon var det. Men alla krävde resultat. Och hon hade en hel del som talade emot henne. Det gick inte komma ifrån.

Ragnar gick ut ur sitt rum och Linnéa fick samtalet inkopplat. När hon lyfte luren och hörde Maximillians säkra och trygga röst försvann en hel del av hennes oro.

Han berättade att han blivit underrättade om vad polisen kommit fram till hittills. Man hade också hittat Yngves jacka i ån. Han fortsatte att berätta vad han fått veta. Sedan lovade han att komma till polisstationen så fort han blivit utskriven från sjukhuset. Det var när som helst nu, lovade han. Han skulle höra av sig så fort han kunde. När Linnéa lade på hade hon nytt hopp om att mardrömmen snart skulle vara över.

*

Johannes kände sig kluven. Han ville vara en lagspelare och ha förståelse för Ragnars beslut att sätta honom på avbytarbänken. Samtidigt var han övertygad om att Lotta var oskyldig. På något sätt kände han det som om det var upp till honom att bevisa det. Det var där hans och Ragnars åsikter gick isär. Han hade fått i uppdrag att undersöka ett antal bilstölder som förekommit i en annan ände av kommunen på sista tiden. En dam i femtiofemårsåldern hade blivit av med sin katt och hon var övertygad om att den var stulen. Ett fall av klotter och vandalisering på en skola i ytterligare en annan ände av kommunen fick Johannes att inse att allt gjordes för att hålla honom borta från den enda utredning som intresserade honom.

Genom Sara och Börje fick han trots allt lite inside information. Ingen av dem hade ju fått direkt order om att medvetet hålla Johannes utanför.

Vid undersökningen hade den upphittade jackan visat sig innehålla en hel del blod trots att den legat i vattnet. Det fanns också ett runt hål i jackans orientering åt hjärttrakten. Man hade inte hittat krutrester som vid ett skott på kort avstånd utan det föreföll som om hålet åstadkommits av en grov syl av något slag. Man kunde inte utesluta en pil från en långbåge. Linnéas långbåge, till exempel. Vidare hade en innerficka innehållet en tunn plånbok som såg ny ut. I denna fann man några kreditkort och en gammal landstingsbricka. Det var så man kunnat fastställa att jackan tillhörde Yngve Persson. Ett tomt plastfodral hittades också i en yttre ficka.

Johannes beklagade att advokaten inte varit närvarande när handsken och pilen visats upp för Linnéa. Det var olyckligt att Linnéa redan identifierat dessa som sina. Handsken hade inte bara Linnéas DNA utan även Yngves blod. Man hade inte kunnat fastställa när händelsen vid ån inträffat eftersom man inte hade någon kropp att uppvisa. Därför visste min inte huruvida Lottas alibi höll eller inte. Man hade letat efter fotspår kring bilen i samband med upptäckten men markbeskaffenheten gjorde det lönlöst. Det gick inte att säkra spår i ljung och lingon – eller blåbärsris. Men det fanns en sak som var värd att beakta. Om Yngve bragts om livet i bilen och om mordvapnet var en pil, hur hade då skytten burit sig åt? Långbågen var ju 170 cm lång och skulle omöjligt gått att spänna upp i bilen. Om Yngve skjutits utanför bilen, varför hade inte handtaget varit blodigt på utsidan då? Allt blod fanns på insidan av bilen. Det hade visserligen hittats blod även nere i slänten mot vattnet men inte i sådana mängder som man tycker borde funnits med tanke på att en kropp som tömts på blod så intensivt i bilen inte borde ha slutat upp att blöda om den släpats ner till vattnet. Det borde ha funnits ett platt blodigt släpspår från bilen till ån. Inte ens ett platt oblodigt spår fanns det som tydde på att en kropp kunde varit invirad i något t.ex. en presenning.

Han föreställde sig hurdan vinkel en bågskytt skulle haft om pilen skjutits utifrån och om Yngve suttit i passagerarsätet. Det var inte rimligt. Om bildörren stod öppen så mycket som det gick skulle offret ändå varit tvungen att vrida sig snett bakåt med fötterna på marken för att skytten skulle kunnat få dit ett hjärtskott. Hur skulle Lotta kunnat förmå Yngve att blotta sitt hjärta på det sättet. Hur skulle en eventuell medhjälpare kunnat hålla fast Yngve i det läget? Utan att riskera att själv bli träffad? Märkligt. Det tålde att fundera över.

När Johannes gjort besök på de tre brottsplatserna som visade sig bara vara två eftersom kattskrället kommit injamandes hos ägaren med minst tre hankatter i släptåg innan Johannes hann fram, gick han in på polisstationen och hämtade ut en metalldetektor på förrådet. Han sa ingenting till kollegorna om sitt uppsåt och lyckades ta sig till bilen med apparaten utan att någon ställde frågor.

Johannes satte sig i bilen och körde till bågskyttebanan. Han parkerade ungefär där Yngves bil stått innan den bogserats bort. Han försåg sig med bevishanteringshandskar och steg ur bilen. I bagaget hämtade han metalldetektorn. Tidigare hade han läst all dokumentation om det första fallet vid ån. Tanken hade slagit honom att han någonstans läst att Lotta hade gått och letat efter en pil när hon hört Yngves bil. Sara hade förklarat i vilket område man funnit den trasiga pilen, när han frågat. Det vore inte omöjligt att det rörde sig om den gamla pilen.

Han beslöt att leta där han trodde Lotta måste befunnit sig när hon först sett Yngves bil. När han kom närmre området knäppte han på metalldetektorn och satte på sig hörlurarna innan han började justera känsligheten. Det var en metalldetektor av god kvalitet och eftersom han satt den på ”järn” var risken stor att han skulle hitta spikar och ståltråd och annan bråte, i första hand. Han försökte bedöma hur djupt en pil med metallspets skulle tränga ner. Han ställde in detektorn på femton centimeter. Med svepande rörelser scannade han från vänster till höger, fram och tillbaks medan han långsamt sökte igenom den granskog som använts av bågskytteklubben under många år. Han försökte vara så noggrann som möjligt och bröt av en torr kvist då och då för att markera när han sökt av ett område.

Han plockade upp och avskrev en mängd föremål som han stoppade i fickan eftersom han inte ville stöta på dem igen. Han följde tålmodigt de pipande indikationerna på displayen, medan han systematiskt arbetade av ruta för ruta. Ett glädjerop slapp ur honom när han plötsligt stötte på en pil i marken. Tyvärr var det en helt intakt kolfiberpil med metallspets av en helt annan typ än Lottas. Men sporrad av framgången fortsatte han. Tydligen var han på rätt område i alla fall. När sökaren åter pep intensivt var han beredd på ytterligare en missräkning men när han grävt där mätaren gav mest utslag lyckades han få upp en spets förenad med en träpil. Han kände direkt på sig att det var en fullträff.

Rosten på spetsen avslöjade att pilen legat länge i jorden. Han stoppade ner den i en bevispåse. Med jublande steg gick han mot bilen. Han var övertygad om att brottet på pilen han hittat skulle matcha brottet på Lottas avbrutna pil!

Innan han startade ringde han till Höglandssjukhuset och bad att få bli kopplad till Maximillian Grip. Grip hade lämnat sjukhuset. En kvart senare körde han mot polishuset.

När han kom dit sökte han upp Ragnar. Ragnar avslutade ett samtal och vinkade in honom.

”Hur har det gått med klottret”, frågade Ragnar. ”Och katten?”

”Vi kan prata klotter sedan”, sa Johannes. ”Jag vet att du vill hålla mig borta från utredningen, men jag vet att Lotta är oskyldig. Han tog upp påsen med pilspetsen och lade på bordet”.

”Registrera denna som bevis! Jag slår vad om att den matchar Lottas pilskaft! Du ser ju själv hur rostig den är av att ha legat länge i jorden”. Johannes kände stoltheten avslöja sig i rösten men kunde inte hejda sig. Ragnar rätade upp sig i stolen och funderade kort.

”Jag tänker inte fråga hur du hittat den eller fråga varför det är så svårt att få ungdomar att lyda order. Men, bra jobbat!”

Uppmuntrat av framgången fortsatte Johannes;

”Jag har inte sett hennes handske. Men det skulle inte förvåna mig om jag vet när hon förlorat den. Hur det kommer sig att det är blod på den vet jag inte, men det tror jag inte hon vet heller”.

”Sätt dig och berätta, Johannes. Jag tänker inte bli besviken om du har rätt”.

Johannes berättade om hur Lotta saknat sin handske redan innan Yngve försvann. Men sedan kom han på att även berätta om personen han jagat runt huset i ungefär samma veva. Det borde inte varit svårt för någon som ville rikta misstankar åt fel håll, att stjäla en handske för att placera ut på en brottsplats.

Ragnar såg forskande på Johannes.

”Du är säker på din sak?”

”Javisst. Bombsäker!”

”Bra! Då släpper vi Linnéa och så pratar vi med de andra”.

”The Broken Arrow”, tänkte Johannes med ett leende när han gick för att släppa ut Linnéa.

-

Kapitel 35. Utslängd

Samtidigt som Linnéa och Johannes kom ut från cellkorridoren steg Maximillian Grip in på polisstationen. Linnéa strålade mot honom genom lättnadens glädjetårar.

”Jag hoppas inte jag kommer att behöva dina tjänster trots allt”, sa hon med en blick mot Johannes. ”Den här hjälten har avslöjat bluffbevisen mot mig, förtydligade hon”.

Max kunde se att kvarhållandet satt sina spår på Linnéas i vanligtvis ganska attraktiva yttre. Håret var livlöst och matt, ögonen rödkantade och hon saknade helt makeup. Han visste att lite kosmetika kunde göra underverk med förödelsen i ansiktet. Men de spår som gripandet satt i hennes inre skulle det ta längre tid att utplåna.

”Jag tänker köra Linnéa hem”, sa Johannes. ”Ska du med?” frågade han sedan Maximillian med en blick på Linnéa.

”Ja, om det är så du vill ha det Linnéa, eller får jag kalla dig Lotta?” Undrade Max. ”Jag har tid”.

”Tack, det behövs nog att vi talar igenom allt som hänt. Jag måste bara hämta mina grejor som Sara tog hand om igår”. 

Det kändes bra att hämta ut sina tillhörigheter. Även Sara tycktes nöjd med utvecklingen. Hon sa, med låg röst;

”Det kändes så fel att låsa in dig. Jag trodde aldrig att du var skyldig. Det stämde bara inte. Bara så du vet det. Lycka till!”

Maximillian gick fram till en vit Mercedes på parkeringen. En ung man satt på förarplatsen.

”Får jag presentera min sambo, Elias. Detta är min klient Linnéa och hennes dotters kille Johannes. Elias hämtade mig på sjukhuset eftersom min bil blev totalkvaddad i smällen”, förklarade han.

”Ja, hur mår du egentligen?” sa Linnéa lite ångerköpt medan hon tog Elias i hand. Hon hade varit så uppfylld av sin egen triumf att hon glömt att fråga om Maximillians tillstånd. Hon skämdes.

”Ingen fara, sa han. Jag har lite ont i nacken men ingen kota är skadad. Jag hade en otrolig tur, trots allt. Lite stel överallt, men det är lugnt”.

”Änglavakt”, sa Elias. Han var runt trettiofem, trodde Linnéa, bruna varma ögon och ett blygt leende. Hon kände igen honom från bilden hon sett i Max mobil.

”Vad händer nu?” undrade han.

”Vi träffas hemma hos mig och Jessie. Det känns lite bättre tror jag och jag måste få ta en snabbdusch. Hur blir det Johannes, kommer du med eller skall jag lifta med Max och Elias”.

”Jag kompar ut lite tid så jag hänger gärna med. Hoppa in du så kör vi”. Märta var hemma visste han och han ville inte missa chansen att få se hennes reaktion när han levererade hennes mamma. Han kände sig riktigt nöjd med att vara Johannes Ekström, för tillfället.

När bilen svängde in framför huset slogs dörren upp och både Jessie, Märta och Allan for ut som om de väntat på att få se polisbilen komma körande.

Glädjen när familjen sammanstrålade och inkluderade Johannes i kramen värmde och berörde även Max och Elias som parkerade bakom polisbilen.

Till sist gick de in tillsammans och Linnéa gick snabbt in i duschen. Under tiden bryggde Märta kaffe och tinade lite lussebullar. Hon tänkte att hon skulle bli tvungen att baka en omgång till innan första advent. Medan de väntade på Linnéa fick Johannes redogöra för sin insats som lett till att Linnéa kunnat släppas. Han försökte att inte snegla åt Märtas håll medan han berättade. Han ville inte bli för yvig när han pratade om sig själv men han kände sig lite som en hjälte i en saga. En uppfattning som Märta också tycktes dela, av hennes ansiktsuttryck att döma. Det hade varit en riktigt bra dag.

När paret Vargfeldt hade uppdaterat och uppdaterats av Max bröt denne upp i sällskap med Elias som hållit Märta och Allan sällskap i teverummet. Max hade ett möte med Benny inbokat. Dessutom skulle han besöka sin syster.

*

Benny Bengtsson hade inte haft en bra dag. Igår när han blivit hemskjutsad och gått förbi sin bil hade han hajat till. Den såg inte ut som den borde. Den var fullastad från golv till tak. När han kikat in hade han sett att det var hans egna grejor. Alla hans kläder huller om buller. T.o.m. hans väska med träningskläder och gympadojor. Där låg hans innebandyklubba och påsen med smutstvätt! Det hade tagit en stund innan han förstått sammanhanget. Millan! Polisen hade naturligtvis berättat om hans alibi som inte hållit. Han var mycket medveten om att han missbrukat hennes förtroende många gånger för mycket. Men inte den här gången. Det var inte rättvist. Han måste tala med henne. Berätta allt. Hon måste fatta hur det låg till.

Han gick med långa kliv mot ingången. Han såg att taklampan i köket var tänd, när han såg mot fönstret. Han slet upp ytterdörren och tog trapporna med dubbla steg. När han nådde dörren till lägenheten försökte han slita upp den men fann att den var låst. Han fann nycklarna i en ficka och letade fram lägenhetsnycklen. Den gick inte in i nyckelhålet. Passade helt enkelt inte. Han tittade på nyckelknippan. Jo, det var rätt nyckel. Men det var inte rätt lås.

När han insett vad detta innebar hade han sjunkit ner och satt sig på översta trappsteget. Hon hade bytt lås. Stängt honom ute utan ens en förklaring. Han hade känt ilskan och frustrationen växa. Förbannade fruntimmer! Sedan hade han insett att han hade sig själv att skylla. Han borde berättat från början. Men hon skulle inte gillat det. Men man vet inte. Hon hade kanske insett att det var det enda han kunnat göra när Max bett honom. Han hade rest sig och ringt på dörren. Hon hade öppnat med säkerhetskedjan på. Han hade sett i dörrspringan att hennes ilskna ögon varit röda. Hon hade gråtit! För hans skull. Han hade plötsligt känt sig som en skit. Att han var oskyldig den här gången hjälpte inte. Alla de andra gångerna, som han svikit hennes förtroende, var det som gjorde hennes ilska befogad och rättvis. Han kände sig besegrad. Hans försvarstal skulle låta som en bortförklaring. Han var körd, helt enkelt. Till sist. Utan återvändo. Den här gången skulle hon inte förlåta det som han inte gjort. Men han hade känt att han måste försöka.

”Millan”, började han. Dörren öppnades inte. Han visste inte var han skulle börja.

”Millan”, försökte han igen. ”Hon betyder ingenting för mig”.

Det var tydligen också fel för dörren började stängas. Han lyckades få in en fot i dörrspringan.

”Jag har inte legat med Anne”.

”Anne?”

”Anne Svenningsson, sa inte polisen det?”

”Att du inte legat med Anne Svenningsson? Nä, det sa de ingenting om. Men även om de har dataregister till sitt förfogande är det nog svårt för dem att hålla reda på vem du har legat med. Eller inte”, tillade hon. Dom har väl missat henne då. Det är ju lätt”. Hennes röst bröts. ”Ta du ditt pick och pack med och flytta in hos henne! När du ändå spenderar all ledig tid med att inte ligga med henne så kan du lika gärna bo där också”. Sedan sparkade hon till hans fot så den for bakåt och innan han hunnit sätta fram den igen hade hon hunnit stänga dörren.

Han hade velat sparka in dörren. Tvinga henne att lyssna. Men han hade känt att ingenting skulle göra skillnad. Tyst hade han gått nedför trapporna. Han hade känt på sig att hon stod med ögat mot titthålet i dörren och följde hans steg ut ur hennes liv.

När han kommit ut hade han låst han upp bilen och satt sig vid ratten. Suttit stilla så en stund. Sedan hade han tagit loss dörrnyckeln från sin nyckelknippa och stigit ur igen. Han hade gått upp till lägenheten och släppt in nyckeln i brevinkastet. Sedan hade han gått ut till Volvon och körde iväg. Han hade sett hennes siluett i köksfönstret. Den blev mindre och mindre i backspegeln medan han körde.