Kapitel 50 till 53, av Kom till farbror Yngve!

Idag blåser det och sänker temperaturen ytterligare, känns det som. Hösten går in i sin tråkigare fas; inställning av trädgårdsmöblerna, rengöring av gasolgrillen, utrensning av döda växter ut krukor och rabatter. Tur att man har hundar som ändå tvingar ut en på promenader antingen det blåser och regnar eller är soligt. Hurra, för hundar! Här kommer fortsättningen på berättelsen om den avskyvärde Yngve! Obs! Du som ännu inte börjat läsa boken Kom till farbror Yngve, gå till "september" till höger här, så får du de första kapitlen också!

Kapitel 50. Skoluniform

Han förtjänade bättre. Han hade känt sig trygg. Före incidenten med den söta lilla katolska flickan i sin lilla marinblå skoluniform och knästrumpor. Hon hade lett så inbjudande mot honom medan hon sugit på sin isglass. Trots att hon var för gammal för hans preferens egentligen, så hade hon lockat honom med sina så tydliga inviter med isglassen i munnen. Hon hade gått före in på kyrkogården och sett över axeln om han följde efter. Han hade sett sig noga omkring innan han tog samma väg.

Han hade förlorat henne ur sikte en stund men när han såg henne igen satt hon på en bänk under en kastanj. Bänken ledde runt hela det magnifika trädet och gav skugga i den 33-gradiga värmen. Hon hade knäppt upp sin blus ett par knappar. Hon satt och tittade ner i sin urringning som om hon undrade när de äntligen skulle börja visa sig. Brösten. Han var glad att det inte syntes tillstymmelse av knoppande behag i glipan i blusen. När kvinnan i barnet väl börjat visa sig fanns ingen lockelse kvar för honom. Han hade tillräckligt ofta sett moderns vissnande behag, för att äcklas vid bara tanken på överutvecklad kvinnokropp. Flickan var förtjusande. Glansiga bruna lockar hopfästa med ett mörkblått hårband. Vem hade hårband nuförtiden? Den kanske hörde ihop med uniformen. Stora bruna ögon som såg upp på honom under lugg. Hon påminde om de bokmärkesänglar som modern hade sparat på från sin barndom. Knubbig med smilgropar och rosa hy. Åh hon var ljuvlig. När hon satt långt in på bänken nådde hennes fötter inte ner till marken och knäna rynkades så de också fick gulliga gropar Han föreställde sig hur han tvingade isär dessa knubbiga rosiga knän för att se hennes ögon vidgas av bävan och senare skräck och smärta. Men inte här. Kanske ett smakprov. Hur skulle han få med henne härifrån utan att någon märkte det. Hur sa man: ”Kom!” på franska? Skit också!

Han satte sig bredvid henne och log så avslappnat han kunde. Hennes isglass var slut men hon sög på pinnen den suttit på. In och ut ur munnen. Åh, han kände hur det började strama innanför chinosen. Lite kunde han öppna gylfen utan att det märktes för hans skjorta hängde utanför. Han tog upp ett paket Fischermen’s Friend och höll fram emot henne. När hon sträckte sig fram för att ta emot en tablett grep han tag i hennes hand och körde upp sin andra hand under hennes korta veckade kjol. Förvånad mer än rädd skrek hon till ett kort litet skrik som han tystade genom att lägga handen över hennes mun och trycka henne baklänges mot bänkens ryggstöd. I nästa ögonblick fick han en smäll i skallen av en promenadkäpp så att han bara såg ett vitt sken en stund. En äldre nunna, som tydligen hade suttit och svalkat sig på andra sidan det jättelika trädet, hade hört flickans pip och rusat runt trädet för att se vad som stod på. Hon hade genast förstått situationen rätt och skrek för full hals medan han hastigt kom på fötter och sprang allt vad han orkade. Redan hade folk börjad strömma till från olika håll. Var kom alla ifrån? Svetten rann ner i ögonen på honom och han krockade med en skottkärra som stod mitt på kyrkogårdsgången. Det gjorde ont i pitten och då såg han att vederbörande krupit ut ur gylfen under språngmarschen.

 – Jävla slyna! Förbannade kärringjävel! När han dragit upp dragkedjan och stängt in juvelen såg han sig omkring. Han visste inte var han befann sig men kunde efter en stund ta sig ut från kyrkogården och lämna förföljarna efter sig. Han tog sig på smågator hem till sitt ”Bed and Breakfast” boende. Han hade haft tur som kommit undan. Skallen värkte efter slaget och en gigantisk bula hade börjat utvecklas.

Men efter den där händelsen hade han tyckt att folk såg underligt på honom.

Han förtjänade bättre. Vid ett tillfälle hade en gendarm stått och pratat med värdshusets ägare när han kommit runt hörnet. Hans Citroen hade stått parkerad vid trottoarkanten. Han hade vänt tvärt för att inte bli sedd och inte förrän han var säker på att gendarmen stigit in i sin bil och åkt därifrån smet han in bakvägen och direkt upp på rummet där han rafsade ihop sina tillhörigheter och stoppade i sin snygga läderväska.. Han var bara skyldig för dagens frukost så han lade pengarna på bordet och smet sedan ut samma väg han kommit. Han tog sig till en annan stad med tåg.

Berlingon övergav han. Det var opraktiskt att äga en bil när det var ont om parkeringsplatser och när man inte behövde någon för att ta sig till något arbete. Han hittade ett billigt hotell där han kunde känna sig anonym eftersom tydligen studenter och konstnärer från olika länder bodde där och tyckte om att samlas i hotellets bar på kvällarna och dricka vin och öl och ragga. Eftersom man aldrig såg honom med damsällskap antog man att han var mer intresserad av killar. Han förstod det när han råkat höra några unga engelsmän kalla honom ”the Swedish fag”. Tydligen hade han inget utseende som drog till sig den typen av intresse heller så han fick vara ifred. Det passade honom utmärkt.

Men fortfarande hade han inte fått utlopp för sin speciella åtrå. Det närmaste han någonsin kommit var med den lilla tösabiten i simhallen. Ibland när han smekte sig själv kunde han i minnet förnimma doften av klor blandad med ett fruktigt schampo, men sedan dök ett annat luktminne upp för honom och han kväljdes av tanken på de spyor han fått över huvudet. Hans intima smekande av sig själv fick sällan det önskade resultatet om han kom så långt i tankegången. Förbannat! Han förtjänade bättre!

Sommaren led mot sitt slut.

Kapitel 51. Söderut

Sommarens segling hade varit underbar. De hade tagit sig till Strömstad, men funnit att det blev allt svårare att hitta hamnar som inte var överfulla, ju längre norr ut de kom. Många norrmän hade hittat kustens smultronställen och med stora eleganta båtar tog de den svenska sommaren i besittning. Jessie grymtade något om att det var bättre förr, men Linnéa påminde honom om att det förr i mångt och mycket varit tvärt om. Då hade Norge inte hittat olja ännu och en stor del av Norges bruttonationalinkomst bestod av turismen. De norska fjällen lockade till sig svenskar under hela sommarsäsongen. På den tiden såg man nästan inga norska turister på campingplatserna. Men nu var det ombytta roller. Om svenskarna hade visat arrogans och en storbroderlig attityd på den tiden, så hade norrmännen chans att ta igen det nu. Jessie höll med om att det låg något i det hon sa. Men de hade trots trängseln fått många fina upplevelser under seglatsen.

På vägen söderut mot Göteborg hade de stannat till hos vänner i Hovenäset. De hade spenderat en trevlig kväll i sällskap med de gamla vännerna som flyttat till Bohuslän för några år sedan. Linnéa nämnde hur lugn och tillfreds hon känt sig under största delen av seglatsen och Jessie höll med henne.

”Varför flyttar ni inte hit, hade de båda vännerna undrat. Vi klarade det ju! Det var en omställning för oss också”.

”Jag har faktiskt varit inne och kollat på lite villor”, bekände Jessie. ”På Hemnet”.

Linnéa såg förvånat på honom.

”Det har du inte nämnt”, sa hon.  ”Hittade du något då?” Undrade hon.

”Inte än. Det är ju hemska priser! Vi har ju huset i Småland, men skall vi fortsätta med företaget där, så kan vi ju inte sälja hur som helst. Vi behöver det ju både för firman och än så länge bor ju Märta hemma och även Allan, när han jobbar. Men det är onekligen något att tänka på”.

Sedan hade samtalet glidit över på båtar och bågskytte och vännerna hade skilts åt efter en god middag. Nästa dag seglade de vidare mot hemmahamnen.

Vinden mojnade framåt eftermiddagen och Jessie revade seglen och startade motorn. De bestämde att ligga en natt på Dyrön. De passerade hamnen på västsidan och gick runt till den lilla hästskoformade hamnen på östra sidan istället. En man med dragspel satt på en bänk nära hamnen och sjöng kända sjömansvisor medan folk samlades kring honom. Linnéa påpekade igen hur bra hon mådde. Den uppskakande händelsen i Skärhamn började blekna något.

Måsarna skrek och slogs om något när Jessie och hon bestämde sig för en promenad längs havet till den extraordinära bastun som fått något pris för att den ansågs vara den finaste eluppvärmda bastun i Sverige. Nog var den fräck alltid. Byggd på taggiga gråa klippor med naturliga basängrar nedanför, där havet med sin pulserande rytm slog in kaskader av vatten och sög ut det i nästa andetag. Båda var lite sugna på att boka ett bad men beslöt att avstå eftersom de kände att middagen måste prioriteras. De hade några kycklingfiléer som behövde tillagas rätt snart. Som vanligt hjälptes de åt i pentryt.

Maten smakade underbart som den gärna gör vid havet. Kycklingfiléerna, gyllenstekta och kryddiga var saftiga och möra. Salladen fräscht mättande. De njöt av ett glas vin till maten och tog som vanligt med sig påfyllning när de satte sig i sittbrunnen och lyssnade på den dragspelsspelande trubaduren och skrattande glada människor omkring sig medan solen försvann bakom ön. De kände och uppskattade hur lyckligt lottade de var som hade möjlighet att uppleva något som detta.

Nästa dag anlöpte de Björlanda Kile och där var seglatsen slut. Semestern hade varit verkligt avkopplande. De undrade om de skulle få möjlighet att gå ut fler gånger innan sommaren var slut. Ett par turer till Knippla, Björkö och Hyppeln måst de hinna med, bara vädret tillät. Man var så begränsad när man hade så långt från hem till hamn. Men först måste de arbeta i några veckor.

De hade inte velat ha någon av bilarna stående så länge i hamnen, trots att säkerheten var god i Björlanda Kile, så Allan och Märta kom upp och hämtade dem som det var bestämt. Då hade de städat ur ”Näckrosen” och svabbat rent däcket. En hel del kunde vara kvar i båten men alla matvaror, sängkläder och dylikt måste tas hem. Linnéa kunde inte hjälpa att hon måste fråga tvillingarna på väg hem, om det varit något mer påhopp medan hon och Jessie varit borta. Till hennes lättnad svarade båda att det inte varit något. Inte ens klotter på förrådsväggen, som ju tyvärr blivit utsatt ytterligare ett par gånger efter den första på våren.

”Konstigt, egentligen”, sa Allan. ”Nu känns det nästan som om folk är besvikna för att vi inte mördat någon!”

”Men har någon sagt något mer då?” undrade Linnéa som tycktes ana att allt trots allt inte var helt lugnt.

”Nä, men tydligen fick Milo Pezer en villkorlig dom för undanhållande av bevis. Men hans fru slapp visst undan”.

”Ska det aldrig ta slut?” sa Linnéa för väl hundrade gången. Konversationen i bilen dog sakta ut.

Kapitel 52. ”Skitfort”

Efter en vecka var rutinerna på hemmaplan återinförda. Kunderna började komma tillbaks med order igen nu när de flestas semestrar var slut. Jessie och Märta fick fullt upp och Linnéa fortsatte arbeta femtio procent. Hon hade börjat gå in på Hemnets hemsida efter sin dagliga insats på firman.

Priserna gick inte att jämföra med vad man skulle få för en villa här hemma. Med samma standard kunde det skilja en miljon. Otroligt. Det fanns inte en chans att de skulle kunna ha kvar huset och ändå köpa ett nytt på Västkusten. Men det kostade ingenting att drömma. Linnéa visste att Jessie också var inne och sökte med jämna mellanrum. Hon stängde av datorn och gick ut i trädgården. Fåglarna kvittrade och det doftade ljuvligt när hon slog sig ner bland sina örter. När hon drog med handen i rosmarin och oregano frigjorde sig aromerna och fyllde henne med tillfredsställelse över att örtträdgården blivit så bra. Hon lutade sig bakåt på stenbänken. Solen värmde och det var fortfarande sommar kvar. Hennes mobil ringde i fickan. Hon tog upp den och såg vem det var;

”Hej Millan, det var länge sedan! Hur har du det? Vad sa du? Millan tala långsamt, jag hör inte vad du säger!”

Mellan ett flåsande, som hon plötsligt kände igen från sin egen psykoprofylax, hörde hon hur Millan stönade.

”Jag får inte tag i Benny och visste inte ….. vem… jag skulle ringa! Det är dags! Snälla… Kan du…?”

”Jag hör knappt vad du säger men jag är på väg, jag är där om tre minuter”, sa hon och lade på. I samma stund var hon på språng mot framsidan.

Hon slet upp dörren och ropade upp till Jessie och Märta,:

”Millan håller på att föda! Hon får inte tag på Benny! Jag sticker dit!”

”Kör försiktigt Lotta”, svarade Jessie och kom ut på trappavsatsen medan Linnéa hoppade i ett par skor och tog nycklarna till sin Saab 9-3 och blåste en slängkyss till honom.

”Håll tummarna”, ropade hon när hon rusade ut genom dörren.

När Linnéa kom fram syntes fortfarande inte Bennys bil till. Millan kom ut med en väska i ena handen och sin tvååring i andra handen. Tärna bar mammas handväska och sin brors jacka.

”Jag kör in dig, till sjukhuset, Millan. Var inte orolig, allt går fint. Vi försöker få tag på Benny under tiden. Barnen får vara med mig”.

En ny sammandragning rynkade ihop Millans söta ansikte så det såg ut som om hon bitit i en citron. Linnéa hjälpte henne in i bilen och fick hennes nycklar för att plocka ur Lillebrors bilstol ur Millans bil. När hon spänt fast barnstol och ungar i baksätet rusade hon runt och hoppade in vid ratten.

”Kör skitfort, om du kan”, sa Millan mellan flåsandet.” Det här kommer att gå snabbt”. Och då syftade hon inte på bilresan.

 Linnéa var en rutinerad förare så även om hon körde fortare än tillåtet tog hon inga risker på vägen. Huvudsaken var att mor och barn, alla barn, kom välbehållna fram. Millan var van vid Bennys snabba körstil och sade inte ett knyst om Linnéas körning.

När de svängde av huvudvägen mot sjukhuset sa Millan,

”Jag är ledsen, Lotta, men jag tror jag blött ner din bil! Vattnet gick precis!”

”Det är lugnt”, sa Linnéa, ”vi är framme nu”.

Fortfarande ingen kontakt med Benny.

Men sjukhuset var informerat och personal mötte vid ingången. Millan blev sakkunnigt omhändertagen och snabbt förd i på förlossningsavdelningen, medan Linnéa flyttade bilen. Just när hon stängde av den ringde mobilen. Det var Benny.

”Lotta! Jag hörde Millans meddelande. Vad vet du? Hon bad mig ringa dig”.

”Benny, vi är på sjukhuset och Millan har just lagts in. Jag har barnen här så det är lugnt men Millan kommer att behöva dig snart. Var är du?”

”Jag är inte mer än en kvart från sjukhuset. Min telefon var satt på laddning i budbilen. Jag hade inte märkt att den slocknat helt, så det var inte förrän jag upptäckte det, som jag slog på och fick höra Millans meddelande. Är hon skitsur på mig?”

Den store mannen lät rätt spak. Linnéa förbarmade sig över honom.

”Nejdå, men hon behöver dig nog just nu. Jag vill inte gå in med barnen igen, så jag säger till i mottagningen att du är på väg, så kan jag köra hem med barnen till oss sedan. Du får höra av dig så fort det händer något. Kram så länge och lycka till!”

”Tack, Lotta, så länge. Jag svänger snart av mot sjukhuset, så åk du! Kram!”

Lotta ville inte lämna barnen själva i bilen så, istället för att gå in igen för att meddela att Benny var på väg, ringde hon in till Millan. Hon fick inget svar. Troligen var hon upptagen med annat, tänkte Linnéa och log. Sedan fick hon syn på Bennys budbil. Hon vinkade när de mötte varandra.

Tärna visade att hon var en stor och duktig tjej. Hon var tio år och väl insatt i att hon skulle få ett syskon till. Under tiden var hon fast besluten att ta hand om sin lillebror. Han var trött och började bli lite grinig. Tärna nynnade lite för honom och fick honom faktiskt att somna. När de körde in på Vargfeldts gård hade hon även lyckats söva sig själv. När Jessie kom ut för att möta dem tittade hon yrvaket på honom och sa:

”Lotta, körde skitfort!”

 Sedan lät hon sig hjälpas ur bilen men visade sedan att hon klarade sig själv så istället lyfte Jessie in Lillebror med bilstol och allt. När de kommit in fick Lillebror fortsätta sova tills han självmant vaknade. Under tiden beställde familjen pizza, som levererades en kvart senare. De delade upp den i bitar och åt direkt ur kartongen. Tärna högg in som om hon var rena pizzaexperten. Hon tvingade till och med i sig en pfefferoni för att imponera.

Lillebror började vakna när telefonen ringde. Det var en överlycklig Benny som ännu en gång blivit far. Millan mådde bra och en liten högljudd dotter hade gjort inträde i världen. Benny förutspådde en karriär som operasångare, skidåkare eller pärlfiskare, med de lungorna! Han ville stanna en liten stund till hos Millan. Sedan skulle han komma och hämta barnen. Linnéa erbjöd att ha dem över natten men Benny ville inte höra talas om det. De skulle fira med godisnoja och läsk, påstod han. Lillebror var riktigt vaken nu och lite orolig över var mamma fanns. Linnéa lovade att de skulle hälsa på henne och en ny lillasyster imorgon. Båda barnen hade somnat i soffan när Benny vid tiotiden körde in på gården för att hämta dem. Tärna vaknade och ville gå själv efter att hon kramat om sin pappa. Benny kramade dem båda två lite längre än nödvändigt.

När han bar ut sin son till bilen hörde Jessie hur mini-Benny mumlade;

”Lotta körde skitfort!”

  Kapitel 53. Madame          

Hösten var som en svensk sommar. Yngve började tröttna på värmen. Studenterna hade återupptagit sina studier och han hade fått byta boende. Han bodde nu inackorderad hos en änka vars make hade varit militär. Han hade inte stupat i något hjältedåd utan dött av någon skamlig sjukdom. Yngve hade inte riktigt fattat vilken, men brydde sig inte. Madammen höll rent och snyggt i huset och Yngve som hyrde ett rum inåt gården var välkommen att se på teve i ”le salon” när han ville. När han inte var på sitt rum och försökte lära sig hantera Roberts mobil kunde han anta erbjudandet. Ibland när han slötittade på något program kunde den omfångsrika kvinnan slå sig ner i en fåtölj bredvid honom och bjuda på ett glas vin från en lokal vingård. Vinet var mörkt och strävt. ”Fylligt” som de säger, tänkte Yngve. Efter två glas brukade madam slumra till. Efter en stund började hon låta som morsan. Yngve fann att han börjat kasta blickar mot den tjocka kudden som låg på soffan. Hade det varit ett program han verkligen velat se hade han kanske fallit för frestelsen, men istället drog han sig tillbaka. Han hade sin laptop på sitt rum. Där brukade han hitta sådant som gjorde honom mer upprymd än någon fotbollsmatch eller gammal film. Han bläddrade fram bilder som blivit hans favoriter. Där fanns en flickunge som påminde honom om lilla Tärna. Ja, som hon varit för två år sedan. Rosenkindad, blond och len. Han kunde minnas hur det känts när han särat hennes lår. Åh, magiskt. Han drog ner gylfen. Sedan råkade han komma att tänka på hur hon måste se ut nu. Tio år. En del tioåringar började utvecklas redan i den åldern.

Förbannat! Hur han än försökte fick han inte till det riktigt. Inte ens i mörker och ensamhet med laptopen uppfälld framför sig. Vad i helvete gjorde han i Frankrike?

Tanken var inte ny. Det hade redan blivit november. Han såg inte fram emot vintern även om den var mildare än hemma. I Sverige var man i varje fall beredd på årstiden. Man visste att det skulle bli kallt, snöigt och halt. Det hände varje år. Så man förberedde sig. Plockade fram snökedjor, bytte till dubbdäck och fyllde på bränsleförråden om man eldade med ved eller pellets. Här verkade vintern komma som en överraskning. Eller man var kanske så säker på att den inte skulle stanna länge, att man inte brydde sig? Han saknade det inrutade mönstret, hemifrån. Ordning och reda. Ibland saknade han morsan. Henne och leguanen. Han hade sett en pytonorm i ett fönster till en djuraffär och funderat på att köpa den. Men det var inte praktiskt. Även om det hade varit häftigt att se den svälja levande kaniner och möss. Han hade blivit besviken på Philip Morris, som inte gillade kött, hade det visat sig. Senare hade han fått veta att leguaner är växtätare. Det var en missräkning.

Egentligen skulle han nog kunna återvända till hemlandet. Vem skulle känna igen honom? Han behövde ju inte bo i Småland. Landet var stort och så hade han ju sin fjällhytta. Den hade sett fin ut på bild. Det var några timmars körning från större orter men desto bättre. Han kunde alltid skaffa med sig lite förströelse på vägen dit. Det tålde att tänka på.