Julen kom. Och gick.

Man förbereder. Stressar. Oroar sig. Skyndar. Handlar. Städar och lagar alldeles för mycket mat. Sedan, innan man hunnit äta upp allt ..... är det över!

Årets jul var underbar!

Mina bonusbarn och bonusbarnbarn kom med respektive. Bara det gjorde julen fantastisk! Stig fick äntligen träffa barnen med familjer en jul. Vi minns inte ens när det var sist.

Julen är: barnskratt och förtjusta skrik när morfar jagar dem genom huset. Det är prasslet av julklappspapper när den lille fete (inte Stig, utan hunden) snor julklappar under granen och öppnar i förtid. Det är pipleksaker som väsnas och det är batteridrivna otyg som frestar på trumhinnorna. Det är också doften från köket och smaker som blandas och får gommen att vattnas. Det är trötta mätta bordsgäster som faller i matkoma efter tredje portionen och suckar av välbehag i värmen framför en av brasorna.

Julen är också tryggheten i 24-gradig värme inomhus när vinterkylan utanför rutan får luften att skimra i grönt. De åtta marshallerna i sina snögrottor, utmed den skottade gången, lockar med sitt bedrägligt varma sken. Men öppnar man för att släppa ut katten, slår kylan obarmhärtigt in på en sekund. Det dröjer inte många minuter förrän Tussan vill in igen.

Äldsta hunden står med benen hopknipna i kors i det längsta för att slippa gå ut och kissa. Hon har så tunn päls på ryggen så hon står snabbt på trappan och vill in igen. Det är bara den lille fete julklappsmarodören, som vill vara ute lite längre. Han har något mycket viktigt att utföra bakom ladan, varje gång han går ut. Det är för kallt för att min nyfikenhet skall räcka till för att gå ock kolla vad det är han gör.

Det finns bara en enda sak som fattas för att julen skulle ha varit perfekt. Min son! Med jobbet långt hemifrån och flickvännen något närmre, blev det kanske inte så svårt att välja var han skulle fira julen. Jag är också glad att inte ha honom på vägarna denna vinter. Men det hindrar inte att modershjärtat fylls av saknad och melankoli när man inser att den tid när "den lille" inte hade någon annat val än att vara hemma på julen, är för alltid borta.

Innan jag blir för sentimental, sätter jag upp fötterna framför brasan och sluter händerna kring glöggmuggen och önskar alla vänner och bloggläsare en riktigt god fortsättning på helgen och ett gott nytt år! Och om ni måste gå ut så ta på er varmt och glöm inte mobilen! Skål!

Ofrivillig ledighet

I god tid kom jag ut till bilen. Sopade av den all snö, så att jag skulle kunna öppna dörrar utan att snön rasade in i bilen.

Sedan satte jag nyckeln i tändningslåset och vred om. Vad hände? Ingenting!

Det klickade lite tafatt. Bilen hade stått utan uppmärksamhet över helgen och nu straffade den mej med att vägra starta.

Bor man mitt i ingenstans och har en make som jobbar på andra sidan ingenstans, så är det bara att sätta igång och hantera problemet själv.

Det stora problemet är att mitt jobb innebär att man MÅSTE vara två på plats. Fick ringa syrran som är vikarie men som skulle haft sovmorgon idag efter att hon varit i både Göteborg och Stockholm över helgen. Stackarn. Men hon fick rycka in. Hade hon inte kunnat skulle jag varit tvungen att ringa elevers föräldrar för att de måste låta elever stanna hemma. Ingen rolig sits.

Nu står bilen med laddare på. Gissar att den får stå en timma till innan jag vågar försöka starta.
Stig är galen på den småländska vintern. Själv har jag lite mer överseende med snö och kyla. Har ju tagit in vår snövinter med modersmjölken. Minns hur jag längtade efter en riktig vinter, när jag bodde i Göteborg.

Jag kan minnas hur jag stod och väntade på buss eller spårvagn i brun saltblandad sörja upp till anklarna. Grå himmel och saltpinade vindar från västerhavet. De gula gatlyktorna gjorde inget för att muntra upp världen. Allt var grågult, skitigt, råkallt och hemskt.

Jag längtade efter kritvit snö med gnistrande grenar. Domherrar som flockades under fågelbordets tak. Knarret under sulorna och den torra kyla som bara finns inåt landet. En vind som inte ens kom åt att kyla ner en, eftersom den inte innehöll salt och inte kom åt mellan granarna. Det är vinter det!!!

Jag hade visserligen inte lagt till snöskottningen i mina drömmar, men även om den tillkommit så finns det i allafall en plogförsedd fyrhjuling att ta till. Som det är hittills i år så har Stig inte ens antytt att jag skulle kunna hjälpa till med skottningen. Tror att han själv gillar att köra Yamahan. Jag tycker faktiskt att det är riktigt kul.

Sedan finns en annan stor mysfaktor. Vi eldar i våra spisar. Vedspisen i köket har stor myspotensial. Keddyn i matrummet sprider värme i hela den äldre delen av huset. Min öppna spis i sovrummet är grymt härlig med fårskinnen på golvet framför. Sedan har vi murspisen, Dovre, som inte bara är högeffektiv utan dessutom så vacker som ett julkort. Så; "let it snow, let it snow, let it snow!"

Ska ut och titta om det finns ström tillräckligt nu.
Annars får jag väl låta det laddas lite till.

Upptagning och täckning

Helgen som gått var en av de få som Stig och jag lyckat vara lediga samtidigt.

Eftersom vi fått oss tilldelat en tid för upptagning av Linnéa i fredags, var det bara att se glada ut och bege sig till Björlanda Kile med verktyg och virke på släpkärran. Det gjorde inte saken bättre att snön vräkt ner ett dygn.

När vi körde in på uppställningsområdet möttes vi av en armada på ställningar i olika höjder. Vi hade en aning om var vi skulle hitta Linnéa, annars hade vi varit dömda till att spendera flera timmar bara på att hitta henne. Så redan efter fem minuter hade vi siktat hennes förnäma nos stickande ut ur en rad andra förar.

Det känns så vemodigt så det värker när man ser henne nu i den här miljön. Övergiven ett halvår framöver.

Det är mycket som skall göras med en segelbåt innan man kan lämna henne åt kung Bores godtycke.

Vi fick börja med att plocka ur alla dynor. Jag är glad att jag insisterade på det för medan Linnéa stått oövertäckt bara ett dygn hade det blåst in vatten via ruffluckan (kanske frusit snö i en springa). Vattnet hade blött ner sittdynan på babord sida ordentligt. Tur vi fick hem dynorna för torkning och förvaring annars hade det säkert möglat över vintern. Efter allt jobb jag hade förra vintern vill jag verkligen inte börja våren med att sy nya dynor!

Efter att vi lastat alla dynor på vår kärra och tömt allt ömtåligt från båten var det dags för glykolpreparering av motorn. Medan Stig hällde i glykolblandningen i en specialkonstruerad tratt-slang-historia uppifrån sittbrunnen, stod jag nedanför och kollade efter tecken på att glykolen börjat komma igenom samt fånga upp det som kom bredvid.

När kapten Stig var nöjd var det dags för nästa steg. Bygga båtskjul.

Det blev inte någon så omfattande historia som förra året. Då var det ett stort högt bygge som täckte hela båten från för till akter och från marken till ståhöjd över däck.

Nu byggde Stig en "taknock" på under en meter över däcket och ett antal spant som vilade på mantågsstöttorna. Detta täcktes med pressenning som vi surrade och behängde med femlitersdunkar fyllda med vatten. Dessförinnan hade jag skottat av snön från däcket. Den låg ju decimetertjock överallt.

Det kändes rätt bra när vi lämnade hamnen i kvällsmörkret. Vi hade hunnit det vi skulle på dehär två dagarna. Men det stora vemodet rullade in och kom ikapp oss innan vi ens var hemma. Stackars vår Linnéa af Småland, som skall stå där ensam och kall i flera månader.

Vi kommer förmodligen inte att besöka henne speciellt ofta. Hon är ju tömd på allt. Vi har inte ens en gastub kvar så man kan koka en kopp kaffe en gång. Det enda vi kan komma att besöka henne för är för att kolla att inget regn läckt in. Det gör ont när man tänker på henne. Man kan bara hoppas på att våren skyndar sig komma så att man får befria henne från hennes kokong av pressenningsplast och tampar. Då ska det seglas igen!

November

Något åt det här hållet såg Linnéa ut igår. Minus mast och bom.

Jag fick in ett oplanerat besök på vår Linnéa, när jag varit på läromedelsmässa i Göteborg igår.
Till min förvåning föreslog mina kollegor en tur ut "för att titta på båten", för att göra något mer innan vi åkte tillbaka till Småland. Innan vi var ända ute vid hamnen passade vi på att äta på Pizzerian i Björlanda.

Tyvärr var vädret för jäkligt. Ändå knallade nästan hela gänget ut på bryggan i ösregn och motvind! Gissar att de var rätt nyfikna. Dock följde endast en tapper kollega med ombord.

Men jag passade på att hämta hem lite kvarglömda prylar. Till min glädje såg allt ut att vara bra med henne. Det luktade inte illa, som av mögel eller surt vatten, som väl var.

Men det är ruskigt så förändrad miljön blir på hösten. November gör inte mycket för en segelbåt. Trots att hon är vacker som ett smycke där hon ligger, så ser hon så ledsen och övergiven ut att det gör ont i en.

Nu är det 16 dagar kvar till upptagning. Kanske blir bättre när man ser henne trygg i sin vagga.

Kvar i Medeltiden

Men kvar i medlåldern är man nog inte längre.....? Tack alla kära vänner, som hört av er och grattat!!! Som genom ett samtal, en hälsning i Facebook eller på annat sätt kommit ihåg mig!

Jag fyllde 63 igår. Därför unnar jag mig lite bilder på mig själv, i det här inlägget. Min man tar inte gärna bilder på mig. Inte för att jag nödvändigtvis behöver vara med på bild, men om man haft fest kan jag tycka att det är kul om det syns att man var med. I allafall på något hörn.

Så var festen slut! Men jag måste säga att det är svårt att slita sig från rollen som kvinna i medeltiden. Varför är det så kul att gå in i en roll som någon fantasiperson? Är det för att man är lite teaterapa? Vet inte! Kul var det i allafall!

Gästabudet i Wärdshuset Digermjöden

Bland gran och tall i den Småländska vildmarken reser sig det beryktade wärdshuset. Det ryktas att det hemsöks av håseflanar av förmodad rysk härkomst.

Inte ens detta skrämmande totem tycks kunna hålla dessa plågoris på avstånd.

Här har just en snyltgäst jagats på flykten under hugg och slag från värden.

Kräfthelg i Medeltiden!

Bordet är dukat! Långväga ifrån kom de vandrande på stigen mot Wärdshuset Digermjöden. De voro endast fyra i följet. Hungriga var de. Törstiga var de efer den långa strapatsrika färden.

Sällskapet möttes av två lurviga gårdvarar som tillsammans med gårdens folk hälsade gästerna välkomna.

Trots många strapatser kunde gästerna inte dölja sin fina härkomst som man kunde ana av klädernas beskaffenhet. Den ene elegantare än den andre. (fler bevis på detta kommer att presenteras senare)

Fulla av förväntan vandrade sällskapet mot wärdshuset ledda av Gårdsherren och hans hulda Husfru. Hundarna Låge Den Matsluge, samt Lomhörda Lurvan var ivriga följeslagare.

Innan inträde i Wärdshuset Digermjöden kunde ske besvor Gårdsägaren de ryska håseflanarna med en förbannelse som lyckades hålla dem lugna resten av kvällen.

Det krävde emellertid ett mer handfast ingripande med höjt svärd för att avhysa en snyltgäst från själva wärdshuset. Efter ett vildsint tumult och handgemäng flydde densamme ut i vildmarken. De slokörade hundarna fegade ut under själva striden och kom springande med svansarna mellan benen mot sällskapet.

Politik

Jag har beslutat mig för att inte skriva något politiskt på min blogg.

Men nu med facit i handen, säger jag bara HJÄLP!

Stackars Sverige!

Båtförvaring

Allt löser sig så småningom.

Vi har ju funderat hit och dit om var vi ska lägga båten över vintern. Eftersom vi hyr båtplatsen i Björlanda Kile i andra hand tillåter GREFAB inte att man vinterförvarar där.

Så den 15:de oktober går vi ut med Linnéa sista gången i år. Då går vi ner runt Hisingen och in i Göteborgs hamn. Tvärs genom stan, så att säga och vidare upp i Götaälv. Vi ska ända upp till Nol, där det finns en trevlig liten Båtklubb som välkomnar sådana som oss.

Igår hade Stig ett snack med en kär vän, som tagit på sig att kolla Linnéa vid kajen i Björlanda Kile, då och då, när han är i närheten. Det var lite oroande att få veta att trots mitt städande och tvättande av sittbrunnen så fanns det tillräckligt med hundhår kvar för att täppa igen dräneringen i sittbrunnen. Följden hade blivit att regnandet fyllt halva sittbrunnen med vatten.

Hoppas det inte blivit blött nere i ruffen också. Jag oroar mig för kölsvinet. Det har ju varit vattenfyllt flera gånger. Kanske jag åker ner och kollar snart igen. Sist lämnade jag förpiken obäddad eftersom det bildats kondens under dynan. Tänkte det skulle få luftas lite. Men har det kommit in regnvatten i kölsvinet finns ju risken att det blir både fukt och mögel ändå! Tvi!!

Men trots att vi kan förvänta oss både kyla och höststormar i mitten på oktober, ser jag ändå fram mot vår segling. Eller det kanske blir att tuffa för motor om vindarna är fel. Men det gör inget. Trots allt är ju detta en del av båtlivet. Man kan ju alltid hoppas på fint väder. Ibland är ju också oktober en skön månad. Bara känslan att få trampa Linnéas däck en gång till i år! Jag är nog lite kär i vår båt.

Det är regnigt och blåsigt nu men jag ska gå en runda med hundarna i alla fall. Afrodite sticker in så fort det kommer en regndroppe på henne, men Bossy är tuffare. Igår plockade vi tre liter kantareller, han och jag. Han plockar mest blåbär kanske. Det gillar han.

På med stövlarna!

September

Grått ... mulet ..... båtlöst.....
Jag var visserligen nere på Linnéa den 29 nde till 30 nde augusti, men inte blev jag på så värst gott humör då heller.

Jag blir alltid glad när jag kommer dit, även om man blir mör av allt bärande till och från bilen. Jag hade med mig Bossy och där har vi mer bärande av och på.

Jag gjorde lite sallad med tonfisk och avnjöt med sista skvätten vi från en öppnad flaska rödvin. Jag satte upp kapellet men inte bordet. Därför avnjöt jag min måltid nere i ruffen.

Det var ingen större värme. Funderade ett tag på att sätta upp vår lilla fräcka gasolvärmare, men iddes inte. Hade lite annat att göra. Bl.a. bära iland alla våra konserver inför vintern. Vill inte att burkar ska ligga och rosta sönder till ingen nytta.

Det visade sig att jag tagit i, i överkant, när det gällde proviantering. Av vikten att dömma. C:a 38 kg konserver och torrmat (typ soppor). Som ny seglare har man ju hört historier om hur folk legat inblåsta i en vecka eller mer och maten tagit slut osv.

Det skall inte hända oss, tänkte jag så jag handlade käk för en månad!!
Nu fick jag släpa hem allt oanvänt. Ett plus var att jag hittade ett helt kg vingummi på botten av en av lådorna. När man är lite deppig piggar det upp.

Men senare på kvällen drog kylan och dimman in. Advektionsdimma. Från havet. Sådan kan ligga flera dagar och stoppa flyget t.o.m.

Temperaturen gick ner mot nollan (6 grader) och jag var glad för mina duntäcken och en varm hund.

Jag vaknade vid sextiden och dimman var så tät att jag inte ens såg pulpiten i fören.

På något sätt tror jag att min melankoli berodde på att jag kände att det var sista gången jag åkte ner ensam, för säsongen. Jag har verkligen älskat att gå där och greja med allt. T.o.m. ösa vattnet ur kölsvinet.

Värmen steg i takt med solen och förmiddagen övergick i en varm och solig lunchtid. Men jag ville inte vara en natt till ombord så jag ställde iordning allt och tog ner kapell och dynor, stängde av gas och el och såg med vemod Linnéa ligga där och försöka locka mig tillbaks.

Det är hösten i ett nötskal. Vemod, saknad, melankoli. Tur att jag har så mycket positivt att se fram emot!

Linnéa

Det verkar som om jag måste tillbaks till Linnéa för att hämta inspiration för bloggen!
Förra helgen var jag och min dyre (på grund av alla hans super-leksaker typ I-pod osv....) make iväg med Linnéa och Stigs systerson med fru.

Vi gick till Hyppeln, en helt fantastisk ö som ingen av oss besökt tidigare! Vilket totalupplevelse det blev! Jag ska berätta mer sedan, Nu kallar jobbet!

Jobbet... yesss!

Efter sommaren brukar man ju känna ett visst vemod när man återgår till sitt jobb. Men i år känns det bara rätt! Har turen att ha fått en supervikarie som under ett år ersätter min ordinarie mammalediga superkollega. Det är bara att tacka och bocka och se det som en stor bonus!

Hamntankar

Man behöver inte spendera många dygn i hamn på Linnéa förrän man drabbas av seglingsabstinens.

Visst var jag trött när vår segelsemester var till ända. Det tär på nerverna när man inte är riktigt överens med kaptenen.

Men vi kommer nog att smälta ihop så småningom. Stig kommer att inse att han bör lyssna på sin navigatör. Jag kommer att försöka hålla i minnet att Stig har en förkrossande erfarenhet. Jag har ju sett vad han klarar på däck och till rors.

Men man kan inte minnas varenda sten i den gärdesgård man kallar Bohuslän. Där måste han bli bättre på att lita på mig. Jag har inte navigerat fel än så länge. Stig måste också ta sig tid att kolla och förmedla vilken väg han vill gå bland kobbar och skär så att jag får en sportslig chans att lägga ut den bästa rutten. Jag skiter i om han gått den hundra gånger, jag vill ändå ta det säkra för det osäkra och kolla både på sjökort och GPS. Där kommer mitt kontrollbehov in.

Jag har fått tid att tänka och utvärdera vår seglats när jag kommit upp till hamnen igen. Lugnet som infinner sig när man ligger i kojen om kvällen och vaggas till sömns tryggt som i moderslivet. Jag tog med mig lille Bossy och var uppe och städade i två dygn. Men mycket återstår och jag ska upp igen imorgon. Kanske lämnar jag Bossy hemma och tar motorcykeln. Det beror på vädret.

Det känns som om allt här hemma har avstannat. Trädgården är en djungel. Huset är som en återvinningscentral där all möjlig bråte samlats i olika stadier av uppackning och sortering. Usch, säger jag bara! Det kanske borde räknas som smitning från olycksplats, när jag flyr till båten imorgon?

Men igår blev det en liten verklighetsflykt som inte gick av för hackor!

Vi ringde och mer eller mindre bjöd in oss själva till grillkväll hos våra vänner Helene och Arne som bor inne på High Chaparrals område i en jättesöt stuga på en liten ö mitt i nöjesfältet. De har arbetat på HC i många år men som väl var hade de ledigt igårkväll så vi var välkomna.

Vi gjorde knytkalas och fick en underbar kväll med vädret från sin bästa sida. Som grädde på moset kom ytterligare nära vänner till både oss och värdparet och överraskade vid eldfatet. Lilly, Rune, Marita och Göran! Jättekul att träffa er!! Det blev över midnatt innan vi körde hem, men den kvällen gav full utdelning som bara tid i glada vänners lag, kan göra.

Nu är det dags at koja in. Jag sov inte någonting förra natten eftersom jag varit tvungen att ta kortison mot min allergi igår. Det resulterar alltid i att jag blir sömnlös (restless legs) en natt och sedan knallröd i ansiktet nästa dag så jag har gått med ilsket röd nuna hela dagen. Måste kunna sova inatt!

Men först måste jag övertyga en långhårig blond charmig liten rackare med korta ben och ett jä..a humör, att lämna plats åt mej i sängen. (Nej, jag talar inte om Stig, utan om Bossy den rackarn).

Jag har aldrig låtit en hund sova i min säng förut, men han hade liksom den vanan innan han kom till oss. Det är svårt att vara bestämd mot någon som är så liten och gullig och mjuk som sammet och ser på en med varma, bruna, pigga ögon som berättar att matte är det bästa som finns. Det enda jag kan göra för att få honom att flytta sig är att bädda ner honom under täcket så att han blir jättevarm. Då först ger han sig iväg till en svalare plats.

Segling

Anlände till Björlanda Kile i onsdags efter att ha bott på Linnéa af Småland i 18 dygn.

Det är så många intryck att smälta. Vet inte än riktigt vad jag tycker. Eller rättare sagt; jag vet vad jag tycker om båten, havet, vindarna och naturen. Helt jä... underbart!!!

Men vad beträffar kaptenen så skrämmer han skiten ur mej!

Det är ingen tvekan om att Stig är en ypperlig seglare. Proffsig ut i fingerspetsarna. Hans tilläggningar talar för sig själva. Jag skulle utan överdrift kunnat hålla ett ägg mellan båten och kajen, VID VARJE TILLÄGGNING! Helt otroligt!! Även när det blåst som sjutton!

I varje situation som krävt smidighet och snabbhet, i 14 sekundmeters blåst, har Stig varit som en tjugoåring! När båten krängt våldsamt och jag som nybörjare stått vid rodret, så har Stig klättrat upp på däck och revat segel eller något annat som varit akut.

Vi fick problem med att motorn blev för varm under gång och den nöp troligen lite. Det visade sig nästan omöjligt att starta den när vi skulle ut från en naturhamn på Hälsö. Stig lyckades då med ren styrka veva igång den manuellt. Inte lätt när stålet "nupit ihop" och båten drev runt sin ankarlina. Men han klarade det!

Nej, hans yrkesskicklighet som seglare är odiskutabel! Där är jag helt trygg!

Ett område som jag däremot anser som mitt, är navigeringen. Det är där han skrämmer mig från vettet. Jag är ingen rädd person. Folk som känner mig kan intyga det. Men vid flera tillfällen var jag övertygad om att det var slut med Linnéa af Småland.

Jag skulle liksom ansvara för navigationen ombord. Till min hjälp hade jag sjökort och en attans dyr GPS med Bluechart 2G Vision-kort. Med en exakthet på några decimeter!! Men vad hjälper det när kaptenen inte lyssnar på mej??? Och styr efter minnen som är upp till 40 år gamla!!

Redan första dagen styrde Stig upp på en ö mitt i Marstrands hamnområde! Jag trodde hela skrovet sprack och väntade mig att hundar och annat löst skulle komma uppflytande från ruffen! Jag ville ta telefonen och larma sjöräddningen när Stig sa att det inte behövdes eftersom vi redan flöt igen.

Vi hade gått på grund därför att Stig struntade i att jag sa på vilken sida om den röda pricken vi måste gå. Han var helt upptagen med att titta på en segeltävling. Var rädd att störa de seglande.

Detta hände på första dagen. Dessförinnan hade ett annat intermesso hänt. Vi hade bestämt att gå till Åstol första dagen. Stig pratade om Albrechtsunds kanal men jag såg ingen sådan på sjökort eller GPS så jag trodde GPSen valt rätt väg. Det visade sig att den valt närmsta/enklaste väg till Åstol med automatisk guidning (vi hade bara att följa en linje på skärmen).

Stig hade inte kollat på GPSen vilken väg den valt. Jag tycker att han som kapten borde kollat att den utlagda kursen stämde med hans egna önskemål. Jag lämnade över rorkulten till Stig efter någon timmas färd. Plötsligt visste jag inte var vi befann oss för Stig hade gått ifrån kursen med flera hundra meter. Namnen på öarna kring oss stämde inte mellan sjökort och GPS. Han hade börjat sikta in sig på några andra båtar som han såg i fjärran och bara styra mot dem utan hänsyn till eventuella grund eller farligheter.

Jag höll på att få ett spel! Till sist slog han på motorn och jag hittade en fyr som jag kunde fastställa lägen med. Jag fick gå upp på däck och kolla ner i vattnet efter farliga klippor. Vi kom till sist ut i en farled som ledde till Albrechtsunds kanal.

Jag kan inte beskriva hur det känns när man har kontrollbehov och är ute på sin första seglats och har ansvar för navigeringen och kaptenen skiter i vad jag säger!! Att han gick en gång där för 40 år sedan lugnar inte mej! Strax efter detta gick vi på grundet i Marstrand. Är det någon som har en viss förståelse för om mitt förtroende för kaptenen blir något rubbat??

Vi låg sedan i Åstol i två nätter och gick sedan för motor förbi Rönnäng och vidare upp till Smögholmarna. Denna naturhamn hjälpte till att få ner hjärtat från halsgropen. Det var underbart att ligga där, som jag skrev i förra inlägget.

Tyvärr fortsatte Stigs temperamentsfulla styrande hela vägen norrut. Det enda jag kunde göra var att följa med så gott som det gick på sjökort och GPS. Vid ett tillfälle sneddade han genom ett stenröse för att det gick båtar på avstånd, som han trodde skulle till samma ställe som vi. Jag till och med lipade vid ett tillfälle. Det gick inte en dag utan att vi var i luven på varandra.

I Lysekil fick vi lite andrum och jag hade hoppats att få vila ut i två dagar men redan efter en dag skulle vi vidare. Vi hade bestämt med vännerna Eiton och Gullevi att ta oss till deras camping vid Örn ovanför Malmön. Så vi lämnade Lysekil och gick norrut. Det kändes äntligen som lite semester när våra kära vänner stod vid bryggan och tog emot oss i Örn!!

Sedan följde fem underbara dagar med besök i Smögen och Kungshamn vid flera tillfällen, mycket gott grillat och skaldjurskvällar i båten eller i vännernas förtält. En lite solbadning hanns också med. Sedan var det iväg igen!

Jag borde skicka Stig på en kurs i knopar. Han slarvade! Det kunde kostat oss vår gummibåt med motor och en fender! Vi hade gått i mer än en timma förbi Malmön när vi upptäckte att båten var borta. Man känner en riktig chock när man upptäcker en sån sak! Det var bara tomt där bak! Vi vände naturligtvis och kollade utmed alla stränder med kikare, utan resultat. Jag ringde till Eiton och undrade om den möjligtvis fanns kvar i viken vid Örn, men inte!

När vi kommit en bit på tillbakavägen möter vi till vår stora förvåning och glädje Eiton och Gullevi i deras motorbåt! Vilka vänner!! Snacka om att ställa upp!! Tyvärr hade de inte sett till den. Då ringde jag till sjöräddningen. Mest så att man inte skulle tro att någon fallit överbord om den hittades. Gissa om vi blev glada när vi fick veta att båten hittats redan!!! Den fanns att hämta vid Hovenäset!

Det kostade visserligen Stig en femhundring men vilken glädje!! Vi tog oss dit och anträdde sedan åter vår färd söderut.

Seglingssemester!

Nu blir hon verkligen invigd, vår Linnéa! Denna bild tog jag på Smögholmarna där vi låg med bara en granne! Fritt, tyst och underbart!
Vovvarna skötte sig fantastiskt!

Käcka skeppshundar, eller hur?

"Sillsalteriet" från Åke från Åstol! Känns det igen?

En verklig idyll med mängder av båtar!

Skipper!

Vi tog oss till kompisarna på Örn! Har ätit och druckit gott i flera dagar nu! Seglingen ska jag berätta om mer senare!

Underbara sommar!

Den här värmen är vi inte bortskämda med, eller hur?

Det är jätteskönt men innebär ju att det åskar också och är det något undertecknad inte gillar så är det åska!!

Afrodite gillar inte heller åska och det talar hon om varje gång hon ser en blixt!

Inatt hörde jag ingen åska, men blixtarna syntes som ett återsken på himlen på långt avstånd, men eftersom Afro hör så illa kollar hon extra noga efter ljusförändringar. Jag sover nästan alltid utan rullgardin för jag gillar att vakna med ljuset men inatt fick jag dra ner för att inte Afro skulle kommentera varenda blixt!

Som sagt hör hon ju illa och det gör att hon förlitar sig mer på synen. Så när husses bil kommer hem efter nattskift eller kvällsskift så hör hon ju inte honom, men hon ser strålkastarna och sätter igång välkomstserenaden. Kanske var det därför hon väckte mej 14 gånger inatt!

Dessutom väcker hon ju lille Bossy. Han både hör och ser bra. Till sist gjorde de mej så nojjig att jag gick upp och ut mitt i natten och runt huset för att vara säker på att det inte var något annat de skälld på.

Ska bli kul att träffa Jonsie snart. Han är ju hemma ett tag nu. Känns bra! Äntligen!

Kanvasfickor

Trodde någon att det var färdigarbetat med båten?
Nu är klockan 01.13 på natten och jag har just sytt färdigt ett antal kansvasfickor som skall hänga på skott och under handfatet på toaletten. Sammanlagt fyra fickor, som i sin tur innehåller mellan två och fyra mindre fickor.

Sedan har jag också sytt ett skydd i samma material för att hindra att hundarna åker ut i drickat genom pulpiten. Båtfolk vet vad jag menar och ni andra får väl fråga om någon är tillräckligt intresserad. Men någon blöt vovve vill vi inte ha mer och ingen blöt matte heller.

Handlat ......igen!

Skeppsvovve! Tog bilden förra gången jag var uppe.

Visst var jag i Ullared! Åkte till Hjertmans båtaffär i Göteborg, för att köpa saker som Stig behövde till båten och på vägen råkade Ullared finnas.

Köpte inte mycket till mig själv men fick tag i en handdammsugare till båten. Bosch. En riktigt bra en, som suger både vätska och damm. Perfekt i båten! (Är det någon som märkt att båten dyker upp i alla inlägg?)

Ska in till samhället och handla lite idag också. Det blir säkert mat till båten också. Nu gäller det ju att planera så att man kan förvara mat som inte behöver kyla. Försök själv att komma på mat för tre veckor, som inte måste förvaras kallt! (Man kanske skulle skriva en bok efter semester om "Junes heta tips för gourmetmat i segelbåt"! :)

Tänker ge mig på att konservera kött i glasburkar enligt gamla metoder. Det finns ju vissa klassiker, som dillkött, kallops och salta biten, att köpa färdiga. (Jag tycker allt smakar likadant tyvärr.) Ska försöka variera lite egna recept.

Återkommer och berättar efter semestern.

Bryggsegling

Såhär söt får man vara om man är en Bichon Havanaes som heter Bossy!

Mer matte än hund, men det är inte lätt att ta kort på sig själv.

Nytt pälsigt överkast men det syns ju inte riktigt!

Var nere och stuvade in konserver i förpikslådorna. Säkert 25 kg. Har man bara vatten klarar man en belägring i två-tre veckor! :)

Har sytt klart alla fenderskydd och hängt upp också.

Var kul att träffa min gamla kompis sedan många år; Susanne! Även om vi bara sågs ett par timmar, så känns det som om tiden stått stilla! Vänskap, kallas det!

Idag ska jag nog till Ullared en runda!

Iväg igen!

Idag bär det av upp till Göteborg igen! Ska handla på Hjertmans (båtaffär) också, så det får inte bli för sent. Lille Bossy får följa med (han är liten nog för mej att bära ombord) och Afrodite får stanna hos husse.

Nu har jag visserligen sytt en landgång som jag hoppas kommer att underlätta för Afro att gå ombord, men jag vill inte testa när jag är ensam. Jodå, jag sydde klart den igårkväll. Hoppas den funkar! Stävstegen är basen och jag har använt en japansk panelgardin för själva stegytan. Sidorna som gör att hon inte behöver titta ner är kanvas. Lägger in en bild när jag hinner.

Jag har mycket att göra när jag kommer upp. Ska stuva in alla konserver på rätta platserna och försöka få lite struktur på all förvaring. Det får inte vara så oorganiserat att det bara är instoppat överallt där det finns ett litet utrymme just då. Kan lätt bli så i vår familj. Nämner inga namn.

Det var allt tills på onsdag, då jag beräknar vara hemma igen!

Kommer du matte?

Allt har gått jättefint med Bossy! Han smälter in perfekt i vår flock! Inte en tillstymelse till aggressivitet. Jag kan ta leksaker eller mat från honom utan en antydan till protest. Han vaktar när det går förbi folk eller bilar. Då skäller eller morrar han. När jag då går ut på gården och fram till honom lägger han sig på rygg som om han vill be om ursäkt för att han skällt eller morrat på egen hand utan att flockledaren sagt till om det. M.a.o.han är underbar!

Nu ska vi ut och cykla!

Ny matros har mönstrat på ...som skeppsvovve

Får jag presentera Bossy! (alias Messy)
Eftersom vi inte kan undgå att tolka namnet Messi eller Messy som eländig eller skitig/skräpig, med engelsk översättning, kände vi att Bossy passade bättre på denna tuffa och modiga lilla varélse!

Han är fyra år och har för vana att bitas om han tvingas till obehagligheter. Vi kunde helt enkelt inte motstå honom. Nog blir det trångt på båten, men vi får ta det!

Bossy (som han redan lystrar till) har passat in som en pusselbit hos oss. Afrodite har adopterat honom och fullständigt accepterat att vi fjäskar och gosar med honom också. Och han som brukat vara rädd för stora svarta hundar (blivit illa tilltygad av en stor svart hane och anfallen av två andra stora svarta hannar), tycks gilla Afro och de leker som valpar båda två!

Såhär såg det ut nere i ruffen igår kväll när jag var redo att gå och lägga mig vid tolvtiden. Jag hade suttit i sittbrunnen och sytt ihop dynorna (3 hann jag) och dessförinnan hade jag tränat lite med GPS:en. Hittat automatisk vägledning till Åstol. Jag var bara uppe över natten i stort sett.

Mattan blev jag rätt nöd med. Stig lade in den och jag håller på att langetterar den. Färgen på bilden är lite missvisande för den innehåller precis lagom mycket grönt för att matcha dynorna.

Dynor ja. Såhär får sittbrunnsdynorna bli i sluttampen. Det var svårt att hitta en bra lösning för tillslutning. Men detta får duga.

Som sagt tog jag ned sittbrunnskapellet i morse. Allt packbestyr gick fint anda tills jag skulle iland efter att ha korsförtöjt. Jag klarar bara inte att hoppa en meter för att komma upp på kajen som inte har det minsta att hålla i! Fick till sist nöja mej med att förtöja utan korsade aktertampar. Gillar det inte, men vad gör man? Det fanns inte en människa utom jag själv. Hade jag druttat i hade jag inte haft någon som kunde hjälpa mig upp.

Det var skönt i Linnéa igår. Fullständigt stilla. Inte en krusning på vattenytan och inga människor. De enda som jag såg var ett par som ritade på en mall till sittbrunnskapellet. Inga andra! Linnéa ger mig stor frid, redan innan avfärd!

Ensam på Linnéa

Vacker vy eller hur?

Man kan inte fatta hur många master det är man ser! Hamnen är enorm!

Stig monterade en luck spärr förra helgen. Nu hålls luckan öppen. Fattar inte hur man klarat sig hittills!

Jag hann langettera en liten bit matta vid pentryt. Risken är att man "slabbar ner" där när man lagar mat, så det är bra att kunna ta ut mattan och rengöra den, utan att dra ut hela heltäckningsmattan!

Laxfilé med fritterade grönsaker och mangoraja samt egen röra. Gissa om det var gott!! Rätt gissat!! Vinet var inte fy skam heller!

I tisdags arbetade jag på förmiddagen på Segerstad. Ställde iordning och tvättade ur kylskåp o frys. Lite annat pyssel också. Jag skulle upp till Gymnasiet och hämta mitt nya avtal och eftersom jag skulle besikta motorcykeln 13.24, slog jag två flugor i en smäll. Besiktningen gick fint men eftersom det regnade lite åkte jag hem och bytte till bilen.

Sedan hälsade jag på syrran i Burseryd och träffade den mest fjäskige lille havanes pojke man kan tänka sig. Han var jättesöt och jättekelig! Skulle gärna tagit med honom hem!

Men jag hade andra planer för kvällen. Jag packade mat och kläder för några dagar och slängde in i bilen. Sen stack jag upp till Linnéa i Björlanda Kile!

Jag var lite orolig att jag inte skulle klara att hoppa ombord. Det finns ju ingen peke och inget trappsteg på kajen. Men det skulle visa sig vara lättare att komma ombord än av.

Väl ombord kunde jag ju lossa i aktern så att jag kom närmre kaj. Då var det ju inga problem att korta förtöjningarna i fören så det blev lätt att kliva ombord med alla prylar man anser vara viktiga att ha med. GPS, flytväst osv.

Sedan började ett skönt antal dygn!

Stig jobbade ju i vilket fall som helst sent och natt. Tisdagskvällen erbjöd en klar sol med sen nedgång. Jag satt och skrev och läste i sittbrunnen lika lätt som på ljusan dag, när klockan var halv tolv.

Onsdagen blev likadan! Underbart väder men vinden innehöll som vanligt kyla från havet. Men hamnen är ju så skyddad att man inte hade ont av det i sittbrunnen. Jag satt med upprullad vägg mot solen tills den drog sig föröver och sprayhooden skärmade av. Då lagade jag en delikat måltid i min ensamhet.

Varför smakar maten så gott i en båt? Jag åt alldeles för mycket och njöt av varje tugga! Vinet var perfekt till. En slurk kaffe med en chokladbit till på det, så var lyckan fullständig för smaklökarna!

Jag ville bara inte gå och lägga mig! På hela onsdagen såg jag nästan inget folk! Två båtar gav sig iväg från vår kaj men det var ju ingen jag kom till tals med. Några ungar badade med en hund borta i badviken men man ser ju inte dit från båten. Så jag var ENSAM och njöt av vart enda ögonblick!

Tidigare på onsdagen hade jag promenerat utmed badviken norr om hamnen. Det var en glad vovve som lekte i vattnet med några småpojkar. Annars inga badande. Men jag klättrade på klipporna så långt jag iddes. Där stod skyltar om att det var militärt skyddsområde och att man inte fick röra amunitionen. (Ingen risk! Vore väl värre om amunitionen ville röra mej!). Men jag gissar att det avsåg om man tog sig innåt land, upp ovanför klipporna.

Klipporna var så vackra och blankslipade av vågorna. Gott om bildningar av "jättegrytor". Floran visade sig också från sin mest spännande sida. Visst är det märkligt att blommor och andra växter klarar att klänga sig kvar i det minsta lilla veck av jord eller sand, trots den ständiga vinden! Det doftar så gott från vild gräslök, buskros och caprifol!

Min vistelse resulterade också i att jag fick lite gjort i båten. Jag hade planer på att sy ihop sista sömmen på sittbrunnsdynorna, som saknats. Nålen gick av vid första försöket. Vet ännu inget bra sätt. Måste kanske använda en syl att göra hål med först.

Däremot påbörjade jag langetteringen av vår matta och betsade klart en del detaljer. Stig hade ju monterat hållaren för pikluckan och fästet är av teak, så det blev betsat. Mitt navigationsbord hade en del sågade och nedslipade kanter som också behövde sin bets. Jag fick också gjort en del mätningar som jag behöver längre fram.

Nästa dag, torsdag, blev betydligt svalare. Inte så mycket sol, även om den kom fram då och då. Mina promenader inskränkte sig till toalettbesök och sopslängning. Men på sitt sätt njöt jag av även denna dag. Lugnet, trots vidbyar som fick masterna att vina och skoten att smattra. Den inre stillheten när jag gått ner i ruffen för att koka en kopp kaffe och läsa Camilla Läckberg. Eller som jag gjorde, studera sjökort och kolla GPS:en. Letade reda på Örns camping, dit vi planerar att gå för att trivas med våra kära vänner, på semestern. Ser verkligen fram emot detta! Se upp Eiton och Gullevi! Snart kommer vi!

På torsdagkvällen var det fortfarande folktomt. En och annan syntes polera på sin båt och jag såg två käcka taxar i orange flytvästar som kilade runt som ekorrar på en båt vid vår brygga. De blev väldigt fjäskiga när jag kom så jag beslöt ignorera dem eftersom jag var rädd att de skulle försöka hoppa upp till mej och kanske drutta i vattnet. Kände inte för en till simtur!!

Tillsist var avskedets stund kommen. Det kändes svårt att lämna vår kära lilla Linnéa, för att åka hem. Svårt i mer än ett avseende. Jag höll nämligen på att inte kunna ta mig iland!! Klumpiga jag!

När jag burit iland allt jag skulle ha med, inklusive GPS och flytvästar, korsförtöjde jag tamparna i aktern, vilket innebar att avståndet till bryggan blev mycket längre. Hade bara en påse skräp med mej i handen. Vinden låg ju på från väster också. Hur jag än drog i förtöjningstamparna i fören, så blev avståndet bara kortare i några sekunder och jag hann inte våga språnget.

Jag provade med att kasta upp skräpet på kajen så jag skulle få händerna fria. Påsen innehöll också vinflaskan (för att ingen ska tro att jag super kan jag berätta att det var samma flaska som jag och Stickan påbörjade till räkorna sist vi var i båten, tillsammans), som nu var tom.

Klirret hade troligen hörts för plötsligt hörde jag en röst: "Vill du ha hjälp?" Den rösten hade sagt samma sak vid ett annat tillfälle. Jodå, det var båtgrannen Jonas, som hjälpt till att dra upp Afrodite ur vattnet. Nu fick han hjälpa till att dra upp matte på kajen. PINSAMT!

Han var verkligen trevlig! Han hade ju tidigare erbjudit sig att hålla ett öga på Linnéa när vi inte är där. Han sa också att han bor så nära (Lilleby) att han åker gärna ut och kollar om vi är oroliga för något, så jag fick hans telefonnummer. Vet inte om Stig fått det tidigare, men för säkerhets skull. Tänkte på att vi hade behövt numret sist vi åkte hem när vi hade glömt ta ner flaggan.

Nåväl, det var med stor saknad jag lämnade Linnéa, väl förtöjd, märk väl! och drog mot Småland.Nu sitter jag här vid datorn och längtar redan tillbaks!

Kallt och blåsigt

Nytt fenderskydd till höger. Ska sy till de andra också.

Stig bränner nätets ändar för hållbarheter.

Stig har gjort ett snyggt knivställ till våra japanska knivar. Lättåtkomligt om man behöver en kniv snabbt utifrån för att skära av en tamp i ett nödläge. Praktiskt.

Upp med sittbrunnskapellet snabbt! Det blåser småspik och c:a 15 ms!

Det var ingen inbjudande syn när vi anlände till Björlanda Kile i lördags. Vinden ven så vi trodde bagaget skulle gå i sjön när vi kånkade ut på piren med skottkärran.

Väl ombord gällde det att få upp kapellet så snabbt som möjligt för att få lite skydd mot kulingen. Vi hade ätit en jättegod pizza uppe i vägkröken så vi behövde inte snabba på med maten utan kunde koppla av lite grand så fort vi fick skydd.

Våra intentioner den här helgen var att lägga in heltäckningsmatta, sätta upp ett knivställ, som Stig gjort i cumaroteak och montera ett skyddsnnät under mantågen. En krok för långa handdukar också och lite GPS träning.

Vi hann med allt utom titta på GPSen. Vi låg ju vid bryggan och grejade hela tiden så någon segling hanns inte med. Däremot blev vi bjudna på kaffe på söndagskvällen, av ett mycket trevligt par från Huskvarna som var bosatta i Göteborg sedan tio år tillbaka. De hade en större båt på 34,5 fot. Mycket fin.

När vi var i båtaffären på vägen ut i lördags köpte jag varsin flytväst åt oss. De är lite lättare att hantera eftersom de är automatuppblåsta när man hamnar i vatten. Det är ju säkerhet det handlar om. Eftersom de är mindre och lättare än vanliga västar så drar man sig inte för att ta dem på sig. Skulle man få ett slag i huvudet och hamna i vattnet så fixar den uppblåsningen själv. Som sagt, praktiskt!

Vi fick en helt underbar lördagskväll. Det lugnade ner sig och blev nästan stiltje fram emot natten. Vi gick en promenad vid tiotiden och det fanns inte en människa mer än vi. Sedan gick vi ombord och åt havskräftor som var jättefina och drack ett gott vitt vin till. Samtidigt lyssnade vi på stillsam musik i CDn.

Det var vad vi behövde. Jag är så glad att vi fick detta lilla andrum. Det hör till saken att Afro fick stanna hos vår snälla granne över natten. Hon tar ju en enorm plats i båten och är jättejobbig att få över mellan brygga och båt. Hon trivs hos grannen så det är inga problem med att lämna henne där.

Nu ska jag till jobbet. Än är det inte sommarlov.

Mitt i högen

Är det inte märkligt att en liten varelse, med stor näsa och blöt tunga kan sätta såna spår i ens själ att man tolererar och accepterar nästan vad som helst hos den.

I tolv år har hon varit vår livskamrat och vi hoppas på många år till! Förra året var vi rädda för att förlora henne. Hon hade fått en gigantisk knöl i en spene. Den var stor som en rejäl vindruvsklase! Vi hade inte henne försäkrad (ett misstag som begicks när vi bytte försäkringsbolag) så 12.000:- gick det kalaset på hos veterinären. Men det går inte sätta pris på ett liv. Vi köpte lite mer tid för oss själva att njuta av hennes sällskap!

Hon blev helt återställd, trots att operationsstygnen gick upp gång på gång och blottade en krater stor som en medelstor mango. Till sist lät man det stanna öppet. Två gånger om dagen fick jag spola med koksaltslösning och applicera ett plåster i gelform, som förseglade och höll rent medan öppningen läkte inifrån, sakta men säkert. Det syns knappt någonting nu längre, fast det var så stort! Härligt!

Jo, hon är tolv nu, men leker som en valp när tillfälle bjuds. Hon jagar katter när hon är ute och annars tar hon bara en glädjerunda runt huset när husse eller matte kommer hem. Full av liv och glädje! Sånt är inte mätbart!

Det pågår en ständig strid mellan Stig och mig själv angående hennes utfodring. Behöver jag säga att hon håller på Stig. Det är nämligen från hans håll allt onödigt och fettbildande kommer. Jag ger henne torrfoder i rekommenderad mängd. Detta måste jag ofta minska på eftersom jag sett feta godbitar hamna i hennes skål när husse tror att jag inte ser det. Onödigt!

Därför väger vår kelgris alldeles för mycket för att man ska orka hjälpa henne hoppa ombord och iland flera gånger om dagen för rastning. Men det är bara att bita ihop och planera väl. Det är ju pulpit och förstag ivägen i hoppet så man får trassla emellan henne så hon inte hamnar utanför relingen med benen.

Nu är det strax dags igen. Vet inte när vi åker ner. Jag har en lätt släng av mitt Quinkes ödem på ena läppen så det är ju bra om det är mörkt när vi kommer ner till båten. Annars kanske grannarna tror att jag har en elak man. Nu ska jag till jobbet en stund.

Detaljer

Den här snygga kroken har min man tillverkat i svarvad mässing! Säg vad inte han kan!

Här kommer vår vackra fotogenlampa till sin rätt!

Den här kroken har Stig också tillverkat för att man ska kunna hänga lampan i en mässingskedja över bordet vid behov. Praktiskt!

Det är så många detaljer som tillsammans utgör vår Linnéa af Småland. Man kan undra varför det tagit åtta månader att ställa i ordning henne i nuvarande skick. Men om man detaljstuderar henne och ser att precis allting är omgjort eller bearbetat, inser man vilken tid det måste tagit.

Belöningen för mödan får man när folk som kan båtar stannar upp och berömmer henne. Tror inte ens att det är samma båt som legat på platsen tidigare! Det är så roligt också, att höra båttransportörerna, som ser så många båtar hela tiden, kommentera om hur fin hon blivit! Jätteskoj!

Top-less i nordens största småbåtshamn!

Nyräddad vovve!

Matjesill och färskpotatis med gräddfil och gräslök! Mmmmm....!

Såhär vacker blev hon efter åtta månaders slit!

Nu i helgen var vi nere och ställde i ordning Linnéa af Småland efter sjösättning och påmastning. Massor av smådetaljer. Men allt gick bra..... nja, förutom att undertecknad fick ett oönskat dopp i hamnbassängen.

Vår kära briardtik, Afrodite, är ju ingen van skeppsvovve trots sina tolv år. Men hon älskar att vara med i alla sammanhang. Med mycket möda och stort besvär måste hon med sina närmare 40 kg lyftas av och på båten varje gång. Hon har svårt att gå på däck med sina spretiga klor och brist på sjöben.

Men hon vill så gärna vara där vi är och vid ett tillfälle kom hon upp på däck från sittbrunnen och fick beröm för det. Nästa gång hon ville upp på däck var jag nere i ruffen och husse, Stig uppe på däck. Afro hade inte på sig sin flytväst tyvärr. Plötsligt hörde vi bara ett skrapläte och ett plums. Jag hörde Stig skrika på Afro, men hon hör ju så illa så det var nog ingen idé.

Jag tog mig upp så snabbt jag kunde och fick syn på henne just när hon simmade in under bryggan. Hon var ju helt disorigenterad och hade ingen aning om vart hon skulle simma. Stig försökte få till ett lasso av en tamp, för att försöka fånga in henne på något sätt. Jag insåg att vi aldrig skulle få upp henne så och hamnen är ju jättestor så jag slet av mej kläderna (tänkte inte på att be-hån följde med tunikan över huvudet) och hoppade i vattnet i bara trosorna.

Jag simmade ikapp henne och när hon fick syn på mej kom hon mot mej så det var inte svårt att dra med henne bort till vår badstege. Problemet var hur vi skulle få upp henne därifrån. Jag löste en del av problemet genom att dra upp mina fötter på nedersta stegpinnen samtidigt som jag höll högre upp med ena handen. Sedan drog jag upp Afro på min mage och lyckades genom att lyfta henne med magen få upp henne så högt att Stig fick tag om hennes nackskinn och en båtgranne kom och tog tag i hennes framben och de lyfter gemensamt upp henne ur vattnet.

Så fort de fick upp henne var jag bortglömd och fick klara mig upp bäst jag gitte. Jag var alldeles skakig i benen och hade kanske behövt en hjälpande hand. Men p.g.a. mina bara bröst var jag lika glad att de glömt bort mej. Pinsamt!

Senare gick Stig bort och gav grannen några öl som tack för hjälpen och då undrade denne om dom inte kunde få kasta i hunden en gång till! Typiskt göteborgskt!

Huvudsaken var ju att allt slutade lyckligt! Sedan får jag väl hålla på och rodna varje gång jag ser en båtgranne, tills saken är bortglömd! :)

I sjön!

Så gick det till!

Spännande till tusen! Det var i torsdags (3/6) som Linnéa kom tillbaks till havet!

Dynor klara!

Segelsiffrorna har Stig satt på nu och jag har sytt klart alla sittbrunnsdynor. Stig monterade också mantågen häromdagen.

Översta bilden är en syn som vi får vänja oss av med nu! I varje fall med den bakgrunden, för vi tar nog inte hem Linnéa någon mer gång! Imorgon gäller det!