Kapitel 32 och 33

Fem minusgrader! Attans vad kallt! Klockan är strax efter sex och jag skall följa med min syster på hundutställning. Men handlingen löper vidare så här kommer den!

Kapitel 32. Cider och Whiskey

När Johannes körde fram och parkerade vid Vargfeldts grind såg han hur det lyste i Märtas rum på andra våning. Det verkade mörkt i övriga huset, men det kunde finnas någon lampa tänd i något rum på baksidan. Johannes satt still en stund i bilen efter att han stängt av motorn. Vad skulle han kunna säga, som kunde trösta? Jessis bil stod på uppfarten och han gissade att Lottas stod i garaget. Men han erinrade sig att någon sagt honom att både Lotta och Jessie blivit skjutsade till polishuset så det gick inte att avgöra om Jessie kommit hem.

Han visste att Lotta hållits kvar på grund av de bevis som man funnit. Han måste ta reda på vad det var för bevis man syftade på. Man hade ju hållit honom i utkanten av informationsflödet. Han medgav för sig själv att det fanns anledning till det. Men han tänkte på hur äldre kollegor och förebilder men också alla tevedäckare brukade tala om magkänsla. Om han över huvudtaget någonsin skulle utveckla en egen magkänsla så var detta ett utmärkt tillfälle. Hela hans magsäck, tarmarna, mjälten, levern, njurarna och bukspottskörteln gallskrek, javisst ja, gallan också. Han hörde en gastronomisk kör vråla; oskyldig! Han bara visste att ingen i familjen Vargfeldt kunde gjort sig skyldig till mord. Inte ens på ett vidrigt avskum som Yngve Persson. När han bestämt sig för vad han skulle säga klev han ur bilen, gick fram till ytterdörren och ringde på.

Han hade väntat sig att Märta skulle öppna med en stunds fördröjning eftersom han trodde att hon var på andra våningen. Istället öppnade Jessie nästan genast. Till sin bestörtning såg Johannes att den tuffe, självsäkre mannen hade gråtit.

Han sade ingenting men klev åt sidan. Johannes tog det som en uppmaning att stiga på. Han låste fjärrlåset på bilen över axeln samtidigt som han klev in.

”Vi sitter i biblioteket”, sa Jessie och gick före in. ”Vill du ha en whiskey? Jägermeister eller något? Du kan stanna här i natt om du vill. Märta skulle må bra av det”. Rösten var tjock som sirap. Han hade nog själv hunnit med en whiskey eller två. Klockan var inte mer än åtta, men det kändes som om den var över tio. Han tog av sig skorna och tog på sig innetofflorna som Märta hade stående för hans räkning i skostället. Sedan följde han efter Jessie som hade gått före in.

I biblioteket brann en brasa i murspisen. Lågorna flammade i den norska kassettinsatsen och spred ett milt ljus och en hemtrevlig värme. Men det behövdes mer än en gemytlig brasa för att jaga bort den här kvällens iskalla spöken. På hyllor och små bord brann doftljus i sina stakar men inget kunde fösa undan skräckens isiga gastar den här aftonen. Märta reste sig ur en läderfåtölj där hon suttit med en yllepläd runt benen. Hon gled in i hans famn samtidigt som en snyftning smet ut över hennes läppar. När någon av hennes föräldrar varit i närheten hade de sällan velat vara för uppenbara med hur de kände för varandra men nu var det som om hon inte märkte Jessis närvaro eller brydde sig.

”Tack för att du kom!” viskade hon medan hon klamrade sig fast vid honom.

När hon till sist släppte honom höll Jessie fram ett glas Famous Grouse. Utan is, som han föredrog den. Märta tog glaset ifrån honom när han läppjat på det och tryckte ner honom i fåtöljen hon suttit i. Sedan satte hon sig i hans knä och kröp ihop med huvudet mot hans hals.

”Finns det inget vi kan göra för att hjälpa mamma?” suckade hon uppgivet.

”Jag vet nog lika lite som ni”, sa Johannes. ”Man har tagit bort mig från fallet. Jag vet att jag kan få en viss info från Sara, men jag vill inte att hon ska råka illa ut. Kan ni berätta lite hur långt det hela har kommit?”

”Pappa, du var ju där ett bra tag, vad säger du? Vad hände med den förb….  advokaten?” Hon kom på att hon börjat ta efter sin mor som svor lite för mycket men som brukade förmana Märta när hon tog efter. Älskade mamma! Tänk så ensam och övergiven hon måste känna sig! Tårarna vällde upp igen.

Märta snöt sig i en pappersnäsduk med svarta älgar på och började om igen.

”Varför kom inte advokaten? Vet du något Johannes? Hade han varit där hade nog inte mamma varit kvar där nu!”

”Har ni försökt ringa honom?” undrade Johannes.

”Hela eftermiddagen och kvällen”, svarade Jessie. ”Hans kontor sa att han varit i Stockholm i jobbärende men åkt därifrån med X2000 till Jönköping. De hade talat med honom på tåget men efter det har de inte fått tag i honom. Det var meningen att han skulle hyra en bil i Jönköping så han borde varit på plats i polishuset senast vid lunch. Hans sekreterare lät faktiskt orolig”.

”Där kanske jag kan hjälpa till”. Han tog upp sin mobil och ringde Sara. Hon svarade snabbt men talade tyst i telefonen när hon såg att det var han.

”Hej, du vet att jag inte får…” började hon.

”Vänta och hör på, är du snäll. Du har bättre möjlighet att kolla en grej än jag. Har du hört något om advokaten, Maximillian Grip? Ingen tycks veta vad som hänt honom. Han skulle ha varit på plats vid lunch idag enligt hans sekreterare. Han har inte meddelat sig och de får ingen kontakt med honom. De är faktiskt oroliga”.

”Jag ringer dig om en stund. På det här numret?” Sara lade på.

”Skål!”, sa Jessie och höjde glaset mot Johannes. Märta tog upp en ciderflaska från det närmaste bordet och höll upp.

”För mamma! Måtte hon vara stark och modig och allt som hon är i vanliga fall! Vi är med dig mamma!” Sa hon trotsigt och drack direkt ur flaskan. Både Jessie och Johannes höjde sina glas.

”För Lotta!”

”För Lotta!”

När de satt ner sina glas satt Märta och tummade på sin flaska.

”Har ni tänkt på en sak”, frågade hon, ”varför är det så lätt för de goda att trilla dit och för de onda att gå fria? Har ni tänkt på det? Vad?”

Det verkade som om det inte var första ciderflaskan som slunkit ner. Märta var inte van vid alkohol, tänkte Jessie. Nu skulle Allan varit hemma men hans gäng hade ett ”gig” som han kallade det, på en ungdomsgård i Växjö och de hade inte velat oroa honom. Tids nog skulle han få de dåliga nyheterna. Jessie bestämde sig för att besvara sin dotters hypotetiska fråga.

”Därför att de kan”, sa han. ”De goda kämpar med schysta medel medan de onda spelar fult. För att de kan. För advokaterna finns det alltid mer att hämta i cash från de kriminella. Är det inte så, Johannes?”

Johannes visste inte vad han skulle svara. Både far och dotter låg före honom i glasen. De var båda lite djupare än han, än så länge.

Hans mobil ringde. Sara lät mindre stressad nu så han gissade att hon gått undan för att kunna prata ostört.

”Det har hänt en olycka”, sa hon utan omsvep. ”Han kommer att bli okej men han ligger på Höglandssjukhuset i Nässjö”.

”Vad har hänt!” Märta ryckte i honom.

”Jag sätter på högtalaren, Sara. Kan du säga vad som hänt?”

”Grip hade hyrt en bil i Jönköping och begett sig häråt via Nässjö. Ett par mil söder om Nässjö hade han blivit påkörd bakifrån enligt vittnen, när han saktat in vid en busshållplats. Någon hade kört för fort och inte sett hans bromsljus. Polisen i Nässjö utreder olyckan och där fanns gott om vittnen som just kommit av bussen och såg allt ihop. Han hade haft turen att en läkare kommit i en bil två minuter senare och kunnat ge första hjälpen. Han fixerade Max nacke med en krage. Även om nackkotorna klarat sig finns risk för en whiplash skada. Max hade varit vid medvetande då och velat ringa några samtal men hans iPhone hade inte överlevt. På sjukhuset sövde de ned honom, för att minska stressen för hans nacke, tydligen. De skulle göra en Cat Scan på honom i morgon. Kanske en vanlig röntgen också, jag vet inte. Jag talade med en sköterska på akuten som varit där när han kom in. De tror han kommer att vara talbar i morgon”.

”Stackars Max!”, utbrast Märta och uttryckte vad de andra också tänkte. ”Skall det aldrig vara slut på allt elände!”

”Din mamma mår bra”, sa Sara när hon hörde Märtas röst genom högtalaren. ”Jag var inne hos henne nyss och hon är mer orolig för er än för sig själv, kan ja säga”.

”Typiskt mamma!” Sa Märta och lät lite gladare på rösten.” Fråga om hon behöver något? Kan vi ta med något till henne? Eller kommer hon hem imorgon?”

Alla tre väntade med spänning på svaret. Sara dröjde med att svara.

”Jag måste gå nu. Ring inte mer är du snäll, Johannes. Du vet att du är bortkopplad. Om jag har möjlighet hör jag av mig, men inte om själva fallet. Styrkekramar!” Sedan lade hon på. De satt tysta en stund när Johannes hade stoppat ner mobilen i fickan. Sakta minskade nivån i deras glas utan att de sa så mycket. Märta ställde ned sin tomma ciderflaska på bordet och reste sig ur Johannes knä. Han kände att ena benet hade domnat. Medeltida tortyr skulle inte fått honom att erkänna det om hon frågat.

”Max har inte övergivit oss”, sa hon.

”Tur för honom, det”, sa Jessie och drack upp det sista i sitt glas.

”Han är nog en av de bättre”, sa Johannes. ”Tur att han finns i Lottas ringhörna. Även om han tillfälligt är ute på knockout”, tillade han och svepte den sista whiskeyn.

”Klockan är inte jättemycket”, sa Märta, ” men jag vill nog lägga mig i alla fall”.

”Vi hjälper inte mamma om vi är slitna när hon behöver oss, så jag tycker det är en bra idé att få lite sömn”, sa Jessie, reste sig och blåste ut de levande ljusen. Brasan hade falnat till svag glöd bakom kassettens glasluckor.

”Är det okej om jag stannar kvar då”, frågade Johannes Jessie.

”Skulle ha missbedömt dig om du inte gjort det”, svarade Jessie, ”sov gott!”

Jessie gick före upp och till sängs ensam för första gången på närmare tjugo år.

Tillsammans gick Märta och Johannes hand i hand runt och låste över allt och släckte den övriga belysningen. Sedan gick de upp till Märtas rum och stängde om sig. Sedan fann de tröst hos varandra.

I sin cell i polishuset låg Linnéa med öppna ögon, dränerade på tårar och såg tak och väggar sakta komma närmre och närmre.

Kapitel 33. Triumf

Yngve vaknade på ett hotellrum i Köpenhamn. Han sträckte på sig och insåg var han befann sig. Han kände sig pånyttfödd. Allt hade gått perfekt! Han hade nog inte räknat med något annat, men den nya telefonen hade plingat då och då i natt så han hade kunnat följa nyheterna i nyhetsappen Omni. Det skrevs i och för sig inte mycket om det misstänkta fyndet i smålandsskogarna, men tillräckligt för att han skulle veta att han troligtvis lyckats komma undan. Man skulle börja dragga i ån under dagen. De hade ju inte nämnt hans namn men någon journalist hade fått reda på att det varit den tidigare misstänkte kioskägaren som verkade vara försvunnen. Det retade honom att de måste dra upp det där. Det hade varit trevligare om de bara i beklagande ordalydelser meddelat att den välkände affärsmannen, filantropen och blodgivaren Yngve Persson tyvärr verkade ha bragts om livet av hittills okända gärningsmän. Någon kropp hade ännu inte hittats. Ännu hade ingen gripits för dådet.

Allt hade varit så enkelt. Yngve smålog vid minnet. Han hade arrangerat sitt hem så att det skulle se ut som om han hastigt tvingats avbryta sin kvällstund vid teven. Sin gamla jacka hade han gjort ett runt hål i med hjälp av först en spik men sedan den runda tvärpinnen på en trägalje som han vässat med en kniv. En del av blodet från blodgivarbesöket hade han hällt på jackan och låtit den ligga och torka till. Det skulle bli svårare för blodet att tvättas bort i ån om det hunnit torka till ordentligt först i alla veck och sömmar. Ett gammalt passfodral hade han stoppat i en ficka och hoppades att polisen skulle tro att hans pass ramlat ur det och försvunnit i ån. Den nya, billiga plånboken hade han preparerat med saker som han visste att han inte skulle kunna använda i fortsättningen. Körkortet behöll han. Sedan hade han vid halvtiotiden tagit bilen och kört ut till gläntan där han förvägrats sin herdestund med Tärna för mer än ett år sedan. När han kommit dit hade han åter känt den lusta vars utlopp han så grymt förvägrats den där gången. Han hade länge tänkt att han skulle gjort ett nytt försök med Tärna, men hon bevakades alltför hårt numera, men hon började också bli för gammal. Snart skulle hennes kvinnliga behag börja växa fram och förta det mesta av lockelsen.

Efter att han arrangerat den blodiga scenen med bilen hade han slängt i sin gamla jacka i ån samtidigt som han spillt ut det sista av blodet på slänten. Därefter hade han tagit med sig sin nyinköpta sportväska ur bagageutrymmet. Den kändes tung och bra. I den låg hans framtid.

Han visste att det skulle ta elva minuter om han gick i rask takt genom skogen till pendelparkeringen. Bredvid parkeringen gick en busslinje. Där fanns också en rastplats där olika utflyktsbussar brukade stanna med sina resenärer till och från Ullared och Glasriket och liknande. Han gick tydligen raskare nu än när han testat för han klarade sträckan på tio minuter. Det gjorde ingenting. Han ville bara att han skulle anlända till parkeringen så att det inte sammanföll med att någon lokalbuss stannade vid hållplatsen. Han kunde inte riskera att bli igenkänd. I skogsbrynet hade han hållit utkik efter en buss med reklamtext och när han sett en blå buss med Ingvar Svenssons Charterresor tryckt över hela sidan hade han sneddat över pendelparkeringen och släntat fram till dörren samtidigt om chauffören öppnat. 

”Fem minuter för att sträcka på benen”, hade föraren meddelat.

Bara ett fåtal resenärer hade stigit av. Det hade trots allt varit ganska kyligt ute. Yngve hade hälsat och nickat åt dem som passerat honom. När ingen mer gått av hade Yngve klivit in i bussen. Han hade vänt sig till chauffören och frågat vart bussen var på väg. Linköping, via Jönköping, hade han fått veta. Han hade visat upp en femhundring diskret för chauffören och frågat om han möjligen kunde få åka med om det fanns plats.

Han hade förklarat att han pendlade men nu hade inte hans bil velat starta. Pendelkompisen bodde åt andra hållet och hade ett sjukt barn hemma så han kände sig lite desperat, hade han sagt. Han trodde inte det gick någon mer buss till Jönköping ikväll och taxi hade blivit betydligt dyrare. Busschaffisen hade inte haft något emot att tjäna en slant och det fanns några lediga platser. Diskret hade han tagit emot femhundringen medan Yngve tryckt in sin väska under sätet och satt sig. Han hade lutat sig tillbaka och låtsats sova för att slippa tala med någon. Han hade nästan råkat somna medan han halvslött tvingats lyssna på resenärerna som babblat på om en teater de sett och vilken förträfflig middag som ingått i priset. I Jönköping hade han tackat för sig och klivit på en buss som gick till Göteborg och sedan hade han åkt nattåg till Helsingborg och vidare med tågfärjan till Helsingör och sen till Köpenhamn. På ett enkelt hotell i närheten av Ströget hade han betalat kontant i euro och begärt att inte bli störd. Hittills hade hans önskemål blivit uppfyllda. Det var fem dagar sedan.

Han kände innerst inne att han inte var som andra. Det var inte hans fel. Hans moder hade förnekat honom de njutningar som unga män i tonåren ofta ägnade sig åt. Hon hade inte haft förståelse för de tidningar han gömt under madrassen eller att han ville stanna sent uppe vid teven för att njuta av det som ibland kunde bjudas av andrahandserotik. Han hade äcklats av att se begagnade kroppar som slingrade sig kring varandra och utbytte kroppsvätskor. Han trånade efter något fräscht, orört, obesudlat och oskuldsfullt. Något som han, bara han skulle få ta i besittning. Erövra. Tränga in i. Spräcka. Detta hade morsan inte haft förståelse för så han hade dämt upp sina behov år efter år tills han inte längre kunnat behärska sig. Då var det ju inte hans fel, eller hur?

Nu var han på kontinenten. Här fanns nya möjligheter. Han skulle ligga lågt någon tid men Frankrike var hans mål. Han skulle börja med ett besök i Belgien på Medikemos Hair Transplantation Clinic. Han hade planerat allt så noga. Om tre veckor skulle han påbörja sin hårtransplantation. Den berömde läkaren skulle kliniskt plocka små buketter av hans nackhår och flytta till det kala mittpartiet som behövde förtätas för att han åter skulle känna sig viril och ha en hårman som i sin ungdom. Den ungdom som modern stal med sin dominans och sina behov. Hans tänder var en annan sak. Efter att han blivit slagen hade han fått besöka odontologen och man hade berättat att det gick att föryngra sin tandstatus med hjälp av titanstift och implantat där det fattades något. Sedan kunde man bleka hela tandraden så att även detta skulle förbättra hans utseende. Få honom att se ung och fräsch ut.

Det var skrattretande att bilden på honom i media var mer lik hans far än honom. Denne hade varit död redan innan Yngve föddes men modern hade haft ett fotografi av honom i sovrummet. Det fanns knappast några som helst likheter mellan honom själv och medias bild. Nu hade han tappat inte mindre än tolv kilo. Han hade inte blivit slapp med hängande veck av uttunnat fett utan kroppen var stark och spänstig efter alla promenader. Inte illa av en fyrtioåring! Ett tjockt helskägg täckte halva ansiktet och han hade börjat använda sina urgamla glasögon med tjocka dominanta skalmar i stället för linserna. Denna förvandling hade gynnat honom när han inte velat bli igenkänd vid de tillfällen när han tvingats gå ut i samhället.

När han såg sig själv i spegeln kunde han konstatera att han trots allt redan såg betydligt yngre ut. Han ansåg att han förtjänade denna andra chans som en ny människa. Man sa ju att livet började vid trettio. Det var dit han var på väg. För att återta sitt liv som trettioåring.