Kapitel 32 och 33

Fem minusgrader! Attans vad kallt! Klockan är strax efter sex och jag skall följa med min syster på hundutställning. Men handlingen löper vidare så här kommer den!

Kapitel 32. Cider och Whiskey

När Johannes körde fram och parkerade vid Vargfeldts grind såg han hur det lyste i Märtas rum på andra våning. Det verkade mörkt i övriga huset, men det kunde finnas någon lampa tänd i något rum på baksidan. Johannes satt still en stund i bilen efter att han stängt av motorn. Vad skulle han kunna säga, som kunde trösta? Jessis bil stod på uppfarten och han gissade att Lottas stod i garaget. Men han erinrade sig att någon sagt honom att både Lotta och Jessie blivit skjutsade till polishuset så det gick inte att avgöra om Jessie kommit hem.

Han visste att Lotta hållits kvar på grund av de bevis som man funnit. Han måste ta reda på vad det var för bevis man syftade på. Man hade ju hållit honom i utkanten av informationsflödet. Han medgav för sig själv att det fanns anledning till det. Men han tänkte på hur äldre kollegor och förebilder men också alla tevedäckare brukade tala om magkänsla. Om han över huvudtaget någonsin skulle utveckla en egen magkänsla så var detta ett utmärkt tillfälle. Hela hans magsäck, tarmarna, mjälten, levern, njurarna och bukspottskörteln gallskrek, javisst ja, gallan också. Han hörde en gastronomisk kör vråla; oskyldig! Han bara visste att ingen i familjen Vargfeldt kunde gjort sig skyldig till mord. Inte ens på ett vidrigt avskum som Yngve Persson. När han bestämt sig för vad han skulle säga klev han ur bilen, gick fram till ytterdörren och ringde på.

Han hade väntat sig att Märta skulle öppna med en stunds fördröjning eftersom han trodde att hon var på andra våningen. Istället öppnade Jessie nästan genast. Till sin bestörtning såg Johannes att den tuffe, självsäkre mannen hade gråtit.

Han sade ingenting men klev åt sidan. Johannes tog det som en uppmaning att stiga på. Han låste fjärrlåset på bilen över axeln samtidigt som han klev in.

”Vi sitter i biblioteket”, sa Jessie och gick före in. ”Vill du ha en whiskey? Jägermeister eller något? Du kan stanna här i natt om du vill. Märta skulle må bra av det”. Rösten var tjock som sirap. Han hade nog själv hunnit med en whiskey eller två. Klockan var inte mer än åtta, men det kändes som om den var över tio. Han tog av sig skorna och tog på sig innetofflorna som Märta hade stående för hans räkning i skostället. Sedan följde han efter Jessie som hade gått före in.

I biblioteket brann en brasa i murspisen. Lågorna flammade i den norska kassettinsatsen och spred ett milt ljus och en hemtrevlig värme. Men det behövdes mer än en gemytlig brasa för att jaga bort den här kvällens iskalla spöken. På hyllor och små bord brann doftljus i sina stakar men inget kunde fösa undan skräckens isiga gastar den här aftonen. Märta reste sig ur en läderfåtölj där hon suttit med en yllepläd runt benen. Hon gled in i hans famn samtidigt som en snyftning smet ut över hennes läppar. När någon av hennes föräldrar varit i närheten hade de sällan velat vara för uppenbara med hur de kände för varandra men nu var det som om hon inte märkte Jessis närvaro eller brydde sig.

”Tack för att du kom!” viskade hon medan hon klamrade sig fast vid honom.

När hon till sist släppte honom höll Jessie fram ett glas Famous Grouse. Utan is, som han föredrog den. Märta tog glaset ifrån honom när han läppjat på det och tryckte ner honom i fåtöljen hon suttit i. Sedan satte hon sig i hans knä och kröp ihop med huvudet mot hans hals.

”Finns det inget vi kan göra för att hjälpa mamma?” suckade hon uppgivet.

”Jag vet nog lika lite som ni”, sa Johannes. ”Man har tagit bort mig från fallet. Jag vet att jag kan få en viss info från Sara, men jag vill inte att hon ska råka illa ut. Kan ni berätta lite hur långt det hela har kommit?”

”Pappa, du var ju där ett bra tag, vad säger du? Vad hände med den förb….  advokaten?” Hon kom på att hon börjat ta efter sin mor som svor lite för mycket men som brukade förmana Märta när hon tog efter. Älskade mamma! Tänk så ensam och övergiven hon måste känna sig! Tårarna vällde upp igen.

Märta snöt sig i en pappersnäsduk med svarta älgar på och började om igen.

”Varför kom inte advokaten? Vet du något Johannes? Hade han varit där hade nog inte mamma varit kvar där nu!”

”Har ni försökt ringa honom?” undrade Johannes.

”Hela eftermiddagen och kvällen”, svarade Jessie. ”Hans kontor sa att han varit i Stockholm i jobbärende men åkt därifrån med X2000 till Jönköping. De hade talat med honom på tåget men efter det har de inte fått tag i honom. Det var meningen att han skulle hyra en bil i Jönköping så han borde varit på plats i polishuset senast vid lunch. Hans sekreterare lät faktiskt orolig”.

”Där kanske jag kan hjälpa till”. Han tog upp sin mobil och ringde Sara. Hon svarade snabbt men talade tyst i telefonen när hon såg att det var han.

”Hej, du vet att jag inte får…” började hon.

”Vänta och hör på, är du snäll. Du har bättre möjlighet att kolla en grej än jag. Har du hört något om advokaten, Maximillian Grip? Ingen tycks veta vad som hänt honom. Han skulle ha varit på plats vid lunch idag enligt hans sekreterare. Han har inte meddelat sig och de får ingen kontakt med honom. De är faktiskt oroliga”.

”Jag ringer dig om en stund. På det här numret?” Sara lade på.

”Skål!”, sa Jessie och höjde glaset mot Johannes. Märta tog upp en ciderflaska från det närmaste bordet och höll upp.

”För mamma! Måtte hon vara stark och modig och allt som hon är i vanliga fall! Vi är med dig mamma!” Sa hon trotsigt och drack direkt ur flaskan. Både Jessie och Johannes höjde sina glas.

”För Lotta!”

”För Lotta!”

När de satt ner sina glas satt Märta och tummade på sin flaska.

”Har ni tänkt på en sak”, frågade hon, ”varför är det så lätt för de goda att trilla dit och för de onda att gå fria? Har ni tänkt på det? Vad?”

Det verkade som om det inte var första ciderflaskan som slunkit ner. Märta var inte van vid alkohol, tänkte Jessie. Nu skulle Allan varit hemma men hans gäng hade ett ”gig” som han kallade det, på en ungdomsgård i Växjö och de hade inte velat oroa honom. Tids nog skulle han få de dåliga nyheterna. Jessie bestämde sig för att besvara sin dotters hypotetiska fråga.

”Därför att de kan”, sa han. ”De goda kämpar med schysta medel medan de onda spelar fult. För att de kan. För advokaterna finns det alltid mer att hämta i cash från de kriminella. Är det inte så, Johannes?”

Johannes visste inte vad han skulle svara. Både far och dotter låg före honom i glasen. De var båda lite djupare än han, än så länge.

Hans mobil ringde. Sara lät mindre stressad nu så han gissade att hon gått undan för att kunna prata ostört.

”Det har hänt en olycka”, sa hon utan omsvep. ”Han kommer att bli okej men han ligger på Höglandssjukhuset i Nässjö”.

”Vad har hänt!” Märta ryckte i honom.

”Jag sätter på högtalaren, Sara. Kan du säga vad som hänt?”

”Grip hade hyrt en bil i Jönköping och begett sig häråt via Nässjö. Ett par mil söder om Nässjö hade han blivit påkörd bakifrån enligt vittnen, när han saktat in vid en busshållplats. Någon hade kört för fort och inte sett hans bromsljus. Polisen i Nässjö utreder olyckan och där fanns gott om vittnen som just kommit av bussen och såg allt ihop. Han hade haft turen att en läkare kommit i en bil två minuter senare och kunnat ge första hjälpen. Han fixerade Max nacke med en krage. Även om nackkotorna klarat sig finns risk för en whiplash skada. Max hade varit vid medvetande då och velat ringa några samtal men hans iPhone hade inte överlevt. På sjukhuset sövde de ned honom, för att minska stressen för hans nacke, tydligen. De skulle göra en Cat Scan på honom i morgon. Kanske en vanlig röntgen också, jag vet inte. Jag talade med en sköterska på akuten som varit där när han kom in. De tror han kommer att vara talbar i morgon”.

”Stackars Max!”, utbrast Märta och uttryckte vad de andra också tänkte. ”Skall det aldrig vara slut på allt elände!”

”Din mamma mår bra”, sa Sara när hon hörde Märtas röst genom högtalaren. ”Jag var inne hos henne nyss och hon är mer orolig för er än för sig själv, kan ja säga”.

”Typiskt mamma!” Sa Märta och lät lite gladare på rösten.” Fråga om hon behöver något? Kan vi ta med något till henne? Eller kommer hon hem imorgon?”

Alla tre väntade med spänning på svaret. Sara dröjde med att svara.

”Jag måste gå nu. Ring inte mer är du snäll, Johannes. Du vet att du är bortkopplad. Om jag har möjlighet hör jag av mig, men inte om själva fallet. Styrkekramar!” Sedan lade hon på. De satt tysta en stund när Johannes hade stoppat ner mobilen i fickan. Sakta minskade nivån i deras glas utan att de sa så mycket. Märta ställde ned sin tomma ciderflaska på bordet och reste sig ur Johannes knä. Han kände att ena benet hade domnat. Medeltida tortyr skulle inte fått honom att erkänna det om hon frågat.

”Max har inte övergivit oss”, sa hon.

”Tur för honom, det”, sa Jessie och drack upp det sista i sitt glas.

”Han är nog en av de bättre”, sa Johannes. ”Tur att han finns i Lottas ringhörna. Även om han tillfälligt är ute på knockout”, tillade han och svepte den sista whiskeyn.

”Klockan är inte jättemycket”, sa Märta, ” men jag vill nog lägga mig i alla fall”.

”Vi hjälper inte mamma om vi är slitna när hon behöver oss, så jag tycker det är en bra idé att få lite sömn”, sa Jessie, reste sig och blåste ut de levande ljusen. Brasan hade falnat till svag glöd bakom kassettens glasluckor.

”Är det okej om jag stannar kvar då”, frågade Johannes Jessie.

”Skulle ha missbedömt dig om du inte gjort det”, svarade Jessie, ”sov gott!”

Jessie gick före upp och till sängs ensam för första gången på närmare tjugo år.

Tillsammans gick Märta och Johannes hand i hand runt och låste över allt och släckte den övriga belysningen. Sedan gick de upp till Märtas rum och stängde om sig. Sedan fann de tröst hos varandra.

I sin cell i polishuset låg Linnéa med öppna ögon, dränerade på tårar och såg tak och väggar sakta komma närmre och närmre.

Kapitel 33. Triumf

Yngve vaknade på ett hotellrum i Köpenhamn. Han sträckte på sig och insåg var han befann sig. Han kände sig pånyttfödd. Allt hade gått perfekt! Han hade nog inte räknat med något annat, men den nya telefonen hade plingat då och då i natt så han hade kunnat följa nyheterna i nyhetsappen Omni. Det skrevs i och för sig inte mycket om det misstänkta fyndet i smålandsskogarna, men tillräckligt för att han skulle veta att han troligtvis lyckats komma undan. Man skulle börja dragga i ån under dagen. De hade ju inte nämnt hans namn men någon journalist hade fått reda på att det varit den tidigare misstänkte kioskägaren som verkade vara försvunnen. Det retade honom att de måste dra upp det där. Det hade varit trevligare om de bara i beklagande ordalydelser meddelat att den välkände affärsmannen, filantropen och blodgivaren Yngve Persson tyvärr verkade ha bragts om livet av hittills okända gärningsmän. Någon kropp hade ännu inte hittats. Ännu hade ingen gripits för dådet.

Allt hade varit så enkelt. Yngve smålog vid minnet. Han hade arrangerat sitt hem så att det skulle se ut som om han hastigt tvingats avbryta sin kvällstund vid teven. Sin gamla jacka hade han gjort ett runt hål i med hjälp av först en spik men sedan den runda tvärpinnen på en trägalje som han vässat med en kniv. En del av blodet från blodgivarbesöket hade han hällt på jackan och låtit den ligga och torka till. Det skulle bli svårare för blodet att tvättas bort i ån om det hunnit torka till ordentligt först i alla veck och sömmar. Ett gammalt passfodral hade han stoppat i en ficka och hoppades att polisen skulle tro att hans pass ramlat ur det och försvunnit i ån. Den nya, billiga plånboken hade han preparerat med saker som han visste att han inte skulle kunna använda i fortsättningen. Körkortet behöll han. Sedan hade han vid halvtiotiden tagit bilen och kört ut till gläntan där han förvägrats sin herdestund med Tärna för mer än ett år sedan. När han kommit dit hade han åter känt den lusta vars utlopp han så grymt förvägrats den där gången. Han hade länge tänkt att han skulle gjort ett nytt försök med Tärna, men hon bevakades alltför hårt numera, men hon började också bli för gammal. Snart skulle hennes kvinnliga behag börja växa fram och förta det mesta av lockelsen.

Efter att han arrangerat den blodiga scenen med bilen hade han slängt i sin gamla jacka i ån samtidigt som han spillt ut det sista av blodet på slänten. Därefter hade han tagit med sig sin nyinköpta sportväska ur bagageutrymmet. Den kändes tung och bra. I den låg hans framtid.

Han visste att det skulle ta elva minuter om han gick i rask takt genom skogen till pendelparkeringen. Bredvid parkeringen gick en busslinje. Där fanns också en rastplats där olika utflyktsbussar brukade stanna med sina resenärer till och från Ullared och Glasriket och liknande. Han gick tydligen raskare nu än när han testat för han klarade sträckan på tio minuter. Det gjorde ingenting. Han ville bara att han skulle anlända till parkeringen så att det inte sammanföll med att någon lokalbuss stannade vid hållplatsen. Han kunde inte riskera att bli igenkänd. I skogsbrynet hade han hållit utkik efter en buss med reklamtext och när han sett en blå buss med Ingvar Svenssons Charterresor tryckt över hela sidan hade han sneddat över pendelparkeringen och släntat fram till dörren samtidigt om chauffören öppnat. 

”Fem minuter för att sträcka på benen”, hade föraren meddelat.

Bara ett fåtal resenärer hade stigit av. Det hade trots allt varit ganska kyligt ute. Yngve hade hälsat och nickat åt dem som passerat honom. När ingen mer gått av hade Yngve klivit in i bussen. Han hade vänt sig till chauffören och frågat vart bussen var på väg. Linköping, via Jönköping, hade han fått veta. Han hade visat upp en femhundring diskret för chauffören och frågat om han möjligen kunde få åka med om det fanns plats.

Han hade förklarat att han pendlade men nu hade inte hans bil velat starta. Pendelkompisen bodde åt andra hållet och hade ett sjukt barn hemma så han kände sig lite desperat, hade han sagt. Han trodde inte det gick någon mer buss till Jönköping ikväll och taxi hade blivit betydligt dyrare. Busschaffisen hade inte haft något emot att tjäna en slant och det fanns några lediga platser. Diskret hade han tagit emot femhundringen medan Yngve tryckt in sin väska under sätet och satt sig. Han hade lutat sig tillbaka och låtsats sova för att slippa tala med någon. Han hade nästan råkat somna medan han halvslött tvingats lyssna på resenärerna som babblat på om en teater de sett och vilken förträfflig middag som ingått i priset. I Jönköping hade han tackat för sig och klivit på en buss som gick till Göteborg och sedan hade han åkt nattåg till Helsingborg och vidare med tågfärjan till Helsingör och sen till Köpenhamn. På ett enkelt hotell i närheten av Ströget hade han betalat kontant i euro och begärt att inte bli störd. Hittills hade hans önskemål blivit uppfyllda. Det var fem dagar sedan.

Han kände innerst inne att han inte var som andra. Det var inte hans fel. Hans moder hade förnekat honom de njutningar som unga män i tonåren ofta ägnade sig åt. Hon hade inte haft förståelse för de tidningar han gömt under madrassen eller att han ville stanna sent uppe vid teven för att njuta av det som ibland kunde bjudas av andrahandserotik. Han hade äcklats av att se begagnade kroppar som slingrade sig kring varandra och utbytte kroppsvätskor. Han trånade efter något fräscht, orört, obesudlat och oskuldsfullt. Något som han, bara han skulle få ta i besittning. Erövra. Tränga in i. Spräcka. Detta hade morsan inte haft förståelse för så han hade dämt upp sina behov år efter år tills han inte längre kunnat behärska sig. Då var det ju inte hans fel, eller hur?

Nu var han på kontinenten. Här fanns nya möjligheter. Han skulle ligga lågt någon tid men Frankrike var hans mål. Han skulle börja med ett besök i Belgien på Medikemos Hair Transplantation Clinic. Han hade planerat allt så noga. Om tre veckor skulle han påbörja sin hårtransplantation. Den berömde läkaren skulle kliniskt plocka små buketter av hans nackhår och flytta till det kala mittpartiet som behövde förtätas för att han åter skulle känna sig viril och ha en hårman som i sin ungdom. Den ungdom som modern stal med sin dominans och sina behov. Hans tänder var en annan sak. Efter att han blivit slagen hade han fått besöka odontologen och man hade berättat att det gick att föryngra sin tandstatus med hjälp av titanstift och implantat där det fattades något. Sedan kunde man bleka hela tandraden så att även detta skulle förbättra hans utseende. Få honom att se ung och fräsch ut.

Det var skrattretande att bilden på honom i media var mer lik hans far än honom. Denne hade varit död redan innan Yngve föddes men modern hade haft ett fotografi av honom i sovrummet. Det fanns knappast några som helst likheter mellan honom själv och medias bild. Nu hade han tappat inte mindre än tolv kilo. Han hade inte blivit slapp med hängande veck av uttunnat fett utan kroppen var stark och spänstig efter alla promenader. Inte illa av en fyrtioåring! Ett tjockt helskägg täckte halva ansiktet och han hade börjat använda sina urgamla glasögon med tjocka dominanta skalmar i stället för linserna. Denna förvandling hade gynnat honom när han inte velat bli igenkänd vid de tillfällen när han tvingats gå ut i samhället.

När han såg sig själv i spegeln kunde han konstatera att han trots allt redan såg betydligt yngre ut. Han ansåg att han förtjänade denna andra chans som en ny människa. Man sa ju att livet började vid trettio. Det var dit han var på väg. För att återta sitt liv som trettioåring.

kapitel 30 och 31, Kom till farbror Yngve!

Åh, vilken härlig dag! Solen strålar från en molnfri himmel! Som gjort för att leta svamp eller ta en tur på hojarna! Får se vad det blir! Men först: Farbror Yngve!

Kapitel 30. Per Evertsson

Ett samtal kom in via växeln. En man som bodde utmed ån hade gjort ett fynd när han skulle ta upp båten. Ragnar bad Börje ta med sig Johannes och möta upp vid ån. Det var tydligen en jacka som hittats.     

”Nu har Per Evertsson kommit”, sa Sara när hon stack in huvudet. Hon hade just mikrat och ätit sin medhavda lunch. Hon gillade att äta tidigt på dagen. ”Ska jag visa in honom?”

”Visst”, sa Ragnar.

När Per satte sig där Linnéa just suttit tänkte Ragnar att det är lite lustigt hur människor med olika bakgrund kan hitta en gemensam nämnare i en hobby. Per verkade vara en utpräglad friluftsmänniska. Han verkade utsöndra skog och mark. Ragnar var säker på att om man släppte ner honom från en helikopter i en ödslig fjälltrakt skulle han tälja sig en snöskoter och strax vara tillbaks i bebodda trakter efter en gourmémiddag på färsk älg med tranbärsgelé, sötvattensmusslor och ätliga rötter. Han verkade vara en överlevare, kompetent och självsäker, alla kategorier. Han passade perfekt ihop med sin långbåge som, det tvivlade Ragnar inte en sekund på, låg ute i bilen.

”Tack för att du kunde komma hit”, inledde Ragnar. Det var lika bra att gå rakt på sak, tänkte han.

”Naturligtvis, jag brukar bara ta någon frukt och en macka till lunch och jag hann få i mig det i bilen. Vad är det om?”

”Har du varit på bågskyttebanan på sista tiden?” Började Ragnar.

”Varenda dag den här veckan”.

”Har du varit ensam då?”

”Både och. Ibland med andra skyttar från klubben”.

”När du sköt i söndags, hade du någon att skjuta ihop med då?”

Per tänkte efter en stund. Det var då de hade hittat Yngves bil. Dan efter när han hört nyheterna på radion hade han tänkt på att han varit där dagen innan.

”Jag träffade Lotta och Jessie där i söndags”.

”Var ni tillsammans hela tiden och hur dags var det?”

Igen tänkte Per efter.

”Det var på eftermiddagen. Jag hade hunnit gå ett varv och skjutit 15 mål när jag stötte på Vargfeldtarna. De hade precis kommit så vi följdes åt en runda. Sen när de stack hem gick jag ett varv till innan jag var nöjd”.

”Var parkerade du?”

”Jag hade ingen bil med mig. Jag går ofta genom skogen dit och hem. Det går en djurstig som följer ån, förbi där bilen stod, och sedan någon kilometer nedströms, där det finns en gångbro. Jag bor en bit på andra sidan ån, om du vet var Lyckorna ligger?”

”Jo då, jag vet var det är. Känner du en bonde som heter Sven Svensson? Han har ägor utmed ån?”

”Sven, ja. Jag känner honom. Har lånat hans eka och dragit ålrev med. Han är bra. Hur så?”

”Jag bara undrar”. Ragnar kastade ett öga på sitt anteckningsblock.

”Brukar du uppehålla dig i närheten av där bilen stod när ni haffade Yngve för ett år sedan? Med skyttet menar jag”, sa Ragnar.

”Nej det är rätt sällan. För det mesta läggs banan mer uppströms”.

”Hur går det till egentligen? Vad är det för mål? Står målen ute året om?”

Per slappnade märkbart av när man kom in på ett område där han kände sig bekväm.

”Jo, vi är en rätt stor klubb så vi har råd att ha en bra 3D-bana…”

”Vad är en 3D-bana?”

”Vi skjuter på plastdjur i naturlig storlek. De står ute året om och vi har ett par eldsjälar i klubben som flyttar om placeringarna allt som oftast. Bengt och Ulrika är mer eller mindre proffs på allt vad som gäller bågskytte och jag tror de gillar att bjuda på överraskningar på banan”.

”Hur menar du?”

”Ja, där man förväntar sig att det skall stå ett murmeldjur kanske det står en elk istället”.

”Menar du älg?”

”Nej”, nu började Per bli i sitt esse, ”en elk eller wapiti, är ett nordamerikanskt hjortdjur som är något mindre än en älg.”.

”Jag var bara nyfiken”, sa Ragnar, som gissade att det kunde dra iväg i fel riktning om han inte avbröt. ”Så den platsen där ni tog Yngve var i själva verket ovanligt långt nedströms, stämmer det?”

”Det stämmer bra. Vi brukar bara vara där när det är högt vattenstånd i ån. Längre uppströms kan det vara översvämmat då. Det har varit rätt torrt ett tag så vi håller mest till längre uppströms, nu”.

”Jagar du?”

”Det händer. Bara älg. Är med i ett jaktlag”, sa Per.

”När gick du hem från banan?”

”Klockan var omkring halv fem tror jag. Jag använder inte klocka. Det hade börjat bli lite skumt mellan träden”.

”Du måste ha passerat stigen som Yngves bil hittades på, stämmer det?”

”Ja, djurstigen går tvärs över timmerstigen nästan precis där Yngves bil stod för ett år sedan. Jag vet inte var den stod den här gången, för när jag gick hem stod där ingen bil”.

”En liten fråga till innan vi avbryter, hur väl känner du Lotta och Jessie?”

”Så väl som man gör i en klubb där man har gemensamma intressen. De är schysta bägge två. Hur så?”

”Ni har väl pratat en del om det som hände för ett år sedan, eller hur? Vad säger makarna om det? Har någon av dem nämnt något om att han inte borde kommit undan, eller så?”

”Ja, det har de. Vi. Det finns inte en person som jag talat med som inte tycker det är för jäkligt att han kom undan. Fan, vi tog honom ju på bar gärning, för helsike. Ursäkta min franska!”

”Jag kan förstå hur du ser på det, men lagen måste ha sin gång och det finns inget vi kan göra utom att se till att den följs”.

Ragnar förstod att han inte skulle komma längre på den vägen så han stängde av och reste sig upp.

”Men tack ska du ha för att du kom in och tog dig tid. Sara följer dig ut”.

När Sara kom tillbaks kastade hon ett öga på sina anteckningar.

”Yngve närmsta granne tror att han såg när Yngves bil körde iväg på söndagen. Det var mellan nio och halv tio, var han säker på. Mer exakt än så kunde han inte säga.

”Okej! Då kan vi i alla fall fastställa att han var hemma tills 21.00, minst. Eller bilen, rättare sagt. Men om vi utgår från att Yngve fanns i bilen då så måste den hamnat i skogen mellan nio och elva gissar jag. Motorn var i stort sett helt kall när vi kom dit vid 23.30, så det rör sig om ett fönster på cirka två timmar”.                                                           

                                           

Kapitel 31. I åns vatten

Börje och Johannes stannade på ladugårdsplanen strax före lunch. Bonden Sven Svensson mötte dem på förstutrappan i bara raggsockorna. Han hade en Lantmännen keps på sig och blå en Helli-Hansentröja över arbetsbyxorna.

”Jag kommer”, ropade han och satte in handen innanför dörren och drog fram ett par gummistövlar som han klev i. De såg tjocka och fodrade ut. Han flinade mot dem i ett glest leende och rättade till kepsen. Bruna skrattrynkor kring ögon och mungipor fick ansiktet att se väderbitet ut och brynt av tiden. Han verkade upprymd över fyndet han gjort och ivrig att få visa vägen. Han ropade inåt stugan att han bara skulle visa ”konstaplarna” var det var någonstans, sen skulle han komma hem och äta.

När Johannes och Börje presenterat sig gick Sven med långa steg före dem på en stig mot ån. Det var imponerande hur snabbt och vigt han rörde sig framför dem trots sin ålder. Han verkade vara minst sjuttiofem.

Efter fem minuter var de nere vid ån. Där låg en eka till hälften uppdragen ur åns vatten. På dess toft låg ett bylte som det droppade om. En pöl av humusbrunt vatten hade samlats i en pöl på ekans botten.

”Var gjorde du fyndet”, frågade Börje?

Mannen pekade mot andra sidan ån.

”Ni ser björken som hänger ner i vattnet? Ser ni grenarna, där det ligger lite annan bråte också? Vid plastflaskan som flyter bland grenarna?”

”Kan vi låna din båt och ro ut och ta en titt?” Undrade Johannes.

”Jajamän, sa Sven. Vi kan knuffa ut den gemensamt så går jag och äter medan ni letar. Blir ni färdiga innan jag kommer kan ni kanske vara hyggliga och dra upp den och vända den upp och ner åt mig?”

När kollegorna bekräftade att de visst kunde hjälpa honom med det, gav han sig iväg uppför stigen igen.

Johannes och Börje hjälptes åt att få ner jackan som den var i en medhavd plastsäck som de slängde på durken. Börje steg ner i ekan och satte sig i aktern innan Johannes sköt ifrån och hoppade i. Under tiden hade Börje lossat årorna från bordläggningen och vred dem i läge för att kunna ro. Årtullarna gnisslade medan Börje sneglade över axeln och tog några tag mot strömmen. Johannes tog en näve vatten och ”smorde” årtullarna som strax tystnade. Sedan svängde Börje årornas handtag mot mitten så att Johannes kunde ta tag i dem istället eftersom han satt baklänges i fören.

En båtshake, som Börje gissade att Sven använt för att få ombord jackan, låg i båten och han tog upp den. När Johannes vänt båten och med ryggen mot färdriktningen med några kraftiga årtag kom ut i mittfåran började Börje sträcka på halsen för att spana mot det virrvarr av pinnar och bråte som stannat upp mot björkens grenar.

Johannes manövrerade ekan så att han höll fören mot strömmens riktning. På så vis kom bråten inom räckhåll för båtshaken där Börje satt med den i aktern. Börje petade och delade medan han höll balansen med ett knä uppdraget under sig på aktertoften. Där flöt en tom Pepsiflaska, en trasig plastpåse som gick sönder när Börje försökte ta upp den. Den var så skör och trasig att den säkert legat länge i vattnet så Börje släppte den och lät den vara. Han kunde se att den var tom. Ett antal brädflisor som trasslat in sig med björkens grenar och ett virrvarr av nylonlina som någon olycklig sportfiskare förlorat någon gång, troligtvis i somras. Men inget mer av intresse. Efter ett par vändor uppför och nedför strömmen för att undersöka andra samlingar med bråte beslöt de att avbryta sökandet efter ytterligare fynd. Det var upp till Ragnar om det skulle företas mer draggning i området. De rodde iland och hann dra upp ekan och vända på den åt Sven innan denne dök upp på stigen. Han tog hand om årorna och båtshaken och de följdes åt upp till gården. Det droppade om den svarta plastsäcken medan Johannes och Börje gick med den mellan sig.

Med två plastsäckar till omkring den lade den i bagaget och körde därifrån. På vägen tillbaks till polisstationen frågade Börje;

”Hur går det med Vargfeldtstösen? Är ni fortfarande ihop?” Börje hade inte velat fråga tidigare, med tanke på att de var mitt uppe i ett fall som tycktes beröra flickans föräldrar en hel del. Men samtidigt kändes det dumt att undvika ämnet.

”Jo, vi är tillsammans”.

”Det är allvarligt, vad?”

”Jo”.

Nu tyckte Börje att han var tvungen att fortsätta eftersom han börjat.

”Vad tror du om det? Kan någon av dem vara den vi letar efter? Eller bägge?”

När Börje såg Johannes min, ångrade han att han frågat.

”Inte en chans. De är hur bra som helst. Lotta har jag aldrig haft problem med. Jag har känt mig hemma hos dem från första stund. Jessie är precis som en svärfar ska vara. Rätt balans om du förstår vad jag menar. Kompisanda utan att prata för ingående om Märta, fattar du? Vi måste leta någon annanstans”.

”Trodde du skulle säga något sådant. Du gillar dem verkligen. Det värsta är att Ragnar nog kommer att koppla bort dig för du står för nära”.

Börje såg hur protesten byggdes upp hos Johannes redan innan han utbrast;

”Det finns inte en normal människa som inte skulle vila slå ihjäl det monstret! Så varför hacka på Vargfeldts! Vi skäller under fel träd, som jänkarna säger”. Börje höll tyst med Johannes.

”Jag hörde av Sara att Linnéa känt igen sin trädgårdshandske. Och sin pil!.

Johannes bromsade in kraftigt.

”Vad säger du! Har Ragnar tagit in Lotta för förhör igen? Det hade jag ingen aning om!” 

”Advokaten Bög von Grip, dök visst aldrig upp så hon hördes utan advokat”. Börje ångrade genast att han sagt så. Han var ingen homofob. Han tyckte bara det lät kul. Johannes kommenterade det inte.

De satt tysta resten av vägen.

Ragnar tänkte på Lotta och Jessie men mest på Märta. Det var nu hon behövde honom som bäst och så hade han inte varit där! Bara för att Ragnar ville hålla honom utanför! Han kunde se hennes oroliga blick fyllas med tårar av oro för föräldrarna. Han ville ta henne i sina armar och överösa henne med all trygghet och kärlek han kunde ge henne. Hennes älskade Märta. Vad som än hände skulle han finnas där för henne. Hur skulle han kunna hjälpa familjen? Han kände att polisinspektör Almgren var helt fel ute. Skulle han kopplas bort helt från fallet? Vad kunde han göra då?

Det tålde att tänka på. Han visste att han hade ledig tid att ta ut.

Kapitel 28-29, Kom till farbror Yngve!

Ännu en regnig dag! Lägg upp fötterna på pallen och sätt ipaden i knät! Sen är det bara att köra igång! Buss på honom; farbror Yngve!

                         Kapitel 28. I förhör                                  

”Vi plockar in Benny Bengtsson igen. Hans alibi sprack och frun vet inte var han har varit. Hon satsar på att han varit otrogen, men det får vi kolla upp. Börje, tala med budfirman igen och sätt bevakning på hemmet ifall han skulle dyka upp där”.

”Paret Vargfeldt kommer in nu på morgonen. Vi pratar med dem en och en nu. Deras advokat kommer att närvara också gissar jag, men jag har inte hört från honom. Vi börjar med Jessie”.

Tio minuter senare satte sig Jessie mitt emot Ragnar Almgren för att förhöras angående sitt alibi. Efter att Ragnar knäppt på micken gick han rakt på sak.

”Du vet att du kan begära att en advokat är närvarande vid förhöret”, inledde Ragnar.

”Behöver jag en?” Undrade Jessie.

”Vad tror du själv? Vill du vänta tills din advokat kommit så kan vi avbryta här”. Men Jessie skadade på huvudet.

”Jag kan inte tänka mig att jag ska behöva en advokat. Jag har inte rört Yngve Persson”.

”Då fortsätter vi. Vi har ett vittne som sett en bil som liknar din på vägen inom trehundra meter från brottsplatsen”, började Ragnar. ”Hur förklarar du det? Enligt tidigare utsago var du inte där den kvällen”.

”Det stämmer inte! Jag var inte där den kvällen! Sist jag var i de trakterna var i, låt mig tänka, måste varit i lördags eftermiddag. Eller jag blir lite osäker nu, Det kan ha varit på söndagen men i så fall tidigare på dagen”.

”Vad gjorde du där?”

”Sköt. Pilbåge alltså. Compound. På banan. Vi brukar skjuta regelbundet på 3D-banan”.

”Vilka vi?”

”Jag och Lotta men också alla andra skyttar i klubben. Det är ju därför vi har banan. Men bara på dagtid. Vi behöver ljus för att sikta. Har någon sett min bil var det inte sedan det blivit mörkt. Den saken är klar”.

”Var det någon mer än du där vid det tillfället?”

”Ja, Lotta”.

”Ingen annan som kan styrka tidpunkten?”

”Kanske. Jag tror det var då vi mötte en av de andra skyttarna. Per. Han skjuter ofta. Vi brukar springa på honom där och ta en runda ihop. Sist hade han varit där ett tag redan men han hängde med oss ändå. Det måste ha varit i söndags men kolla med honom”.

”Jag ska. Har du hans nummer?”

”Nej, men det har ni säkert själva, han var med när vi tog Yngve”.

”Okej. Och så en sak till. Har du något emot att lämna DNA, så att vi kan…”

”Jag fattar; ”utesluta mig”, var det inte så du kallade det? Men det är lugnt du kan ta hur mycket du vill. Jag har inte rört det kräket. Så är det”.

”Då var vi klara”, sa Ragnar och avbröt inspelningen efter att han uppgett klockslaget och de vanliga uppgifterna.

”Du kan vänta i rummet intill medan jag hör Linnéa också. Sara topsar dig under tiden”.

Jessie steg in i det anvisade rummet och inväntade Sara. Han lade märke till att rummet inte hade någon mer utgång än genom rummet han nyss lämnat. När Ragnar stängde dörren blev det fullständigt tyst. Han tyckte inte om det här. De fick prata igenom allt när de kom hem. Skulle de köpa färdig ärtsoppa? tänkte han, som gick snabbt att värma, så kunde de spåna lite samtidigt. De kunde steka pannkakor också att äta efteråt. Lite punsch till ärtsoppan skulle smaka fint. Hoppas Linnéas förhör skulle gå snabbt. Hon visste ju inte mer än han.

Linnéa hade under Jessies förhör väntat i Saras rum. De hade småpratat lite om allt möjligt. Linnéa hade bett att få veta lite vad det rörde sig om men Sara hade hänvisat till att Ragnar ville ta det själv.

När det var Linnéas tur att ta plats i förhörsrummet tvekade hon.

”Borde jag inte ha en advokat med”, undrade hon.

”Vad jag förstår är Max Grip på väg hit. Vi kan vänta om du vill. Men då får jag be dig komma med här så länge”.

När Linnéa följde med insåg hon att hon plötsligt befann sig i en korridor med celler. Det kändes plötsligt klaustrofobiskt med de kala väggarna.

”Beklagar, men det är det enda som är ledigt”, sa Ragnar.  ”Men du är ju inte anhållen. Du kan gå när du vill, men vi behöver förhöra dig. En annan advokat befinner sig i byggnaden om du vill ha honom. Goldberg heter han”. När han såg Linnéas reaktion nästan ryggade han:

”Nej visst, nej. Det vore inte så lyckat. Jag tänkte inte på det”.

”Det svinet som fick loss Yngve! Aldrig i livet! Jag äter hellre spindlar än har något med honom att göra! Men det är kanske just en sådan hal jävel jag behöver”, tillade hon tveksamt och frågande?

”Du gör som du vill. Jag är strax tillbaka”.

Linnéa satte sig på den smala britsen. Väggarna var beigegula. Färgen målad direkt på väggen. Inga tapeter. En plastmatta i en grågul färg. Hon gissade att detta var en fyllecell. Avskyvärt. Hoppas Max Grip kan hjälpa oss den här gången också! Om vi har råd.

Efter att Ragnar placerat Linnéa i cellen fick han telefonbesked att en patrull var på väg in med Benny Bengtsson. De hade bevakat bostaden och när hans Volvo hade kört upp och parkerat utanför ingången hade de helt enkelt bett honom följa med. Han hade inte gjort motstånd. Han ville gå in och meddela sin fru först men hennes bil stod inte på parkeringen, så han protesterade inte när de bad honom stiga in i polisbilen. De skulle strax vara här.

Ragnar slog numret till Per Evertsson, bågskytten som varit med om det första gripandet av Yngve Persson. Han jobbade men hade mobilen på sig. Han lovade titta in på sin lunch. Sedan ringde Ragnar Pastorsämbetet.

Det visade sig att Yngve för några veckor sedan beställt personbevis för pass. Intressant. Man hade inte hittat något pass utställt på Yngve.

Benny fördes in av de poliser som hämtat upp honom.

”Varsågod och sitt Benny!” Ragnar kunde se en svag rodnad på Bennys kinder. Ragnar tryckte på inspelningsknappen. Proceduren kunde börja.

”Jag vet”, sa Benny innan Ragnar hann fråga något. ”Jag skulle ha sagt som det var”. Han bet i underläppen så den försvann in i skägget. Det såg lustigt ut.

”Var någonstans befann du dig egentligen Benny? En SUV som liknade din var synlig i söndagskväll i närheten av fyndplatsen. Var det du och vad gjorde du där?”

”Var? Nej, jag var inte där. Jag var inte på jobbet men jag var inte där heller. Jag vet att det ser illa ut, men jag har faktiskt alibi. Någon vet var jag var”.

”Varför fick vi inte veta det med en gång, Benny. Du måste ju förstå att vi måste få veta var alla inblandade befann sig! Berätta!”

Bennys axlar sjönk ner. Han tog ett djupt andetag och började:

”Jo, det är den här tjejen, ja vi hängde ihop ett tag innan jag träffade Millan. Det är hon som är mitt alibi. Eftersom jag är gift med Millan och har strulat till det några gånger för mycket tidigare, så ville jag inte att Millan skulle få reda på att jag var hemma hos henne”.

Ragnar var luttrad när det gällde mänskliga svagheter så han valde att inte kommentera. Han visste inte varför han kände en viss besvikelse över Benny. Killen hade en söt fru, två fina ungar och alla förutsättningar för att leva ett tillfredsställande liv. Men, men, vissa män, förvisso även kvinnor, kunde inte styra sig.

”Har du ett telefonnummer där vi kan nå denna dam?”

Benny gav honom Anne Svenningssons nummer.

”Kan du vänta här medan jag ringer henne?”

”Visst.”

Fem minuter senare fick Benny gå. Han mötte Sara i dörren.

Kapitel 29.  Anklagelsen    

”Hur gick det, Sara? Du var och talade med vittnet, eller hur?” Ragnar gick och hämtade en mugg kaffe och tog en till Sara också. Hon hängde av sig jackan och de satte sig.

”Jag fick ytterligare ett vittne, men jag vet inte riktigt vad det betyder”, började hon och öppnade sitt anteckningsblock. ”Jag åkte som du vet bort till vittnets bostad och hade med mig bilder på SUV-arna, både en Ford Kuga och en Volvo XC90. Silverfärgade båda två, jag hade tagit ut dem från nätet. Sven Axelsson och hans fru Gittan var båda hemma. De är båda pensionärer sedan tio år men Sven verkar vara lite glömsk så hans fru var med hela tiden och sufflerade”.

”När jag visade bilderna på bilarna sa Sven att han tror det var Kugan han hade sett. Frun tittade också på bilarna sedan sa hon, ”Den var i alla fall inte där när jag gick förbi vid åttatiden”. Hennes man sa; ”men det var ju jag som gick ut med Zita, då stod den där!” Då klappade Gittan sin man lite överseende på kinden och sa att, ”det minns du väl, raring, i söndags gick du eftermiddagspromenaden med Zita, vid femtiden. Det var jag som gick kvällsturen för du hade känningar av höften, minns du väl?”

Mannen hade tittat lite fundersamt på sin fru men hade tydligen större förtroende för hennes minne än sitt eget. ”Du har nog rätt, gumman, men då var det i lördags som jag gick kvällsturen”, hade han sagt och Gittan hade bekräftat.

”Jaha”, sa Ragnar. ”Då är vi tillbaka på ruta ett. Det stämmer med vad Jessie säger. Han var tydligen och sköt pilbåge på eftermiddagen men hävdar att han avbrutit innan mörkret. Jag kommer att prata med Per Evertsson om detta. Han kommer in på sin lunch. Hur var det? Hade någon av Yngve grannar sett hans bil under kvällen?”

”Jag kollar upp det”, sa Sara och reste sig. Ragnar reste sig också och gick mot dörren.

”Jag ska se om Linnéa vill börja utan advokaten”. Han gick bort till cellerna och Linnéa lös upp när hon såg honom.

”Har han kommit?” frågade hon.

”Tyvärr. Du gör ju som du vill. Jessie väntar i ett annat rum, men han kan gå om han vill, vi har fått vittnesuppgifter som bekräftar det han säger”.

”Vad är det du vill fråga om?”

”Kan vi ta det här inne?” frågade Ragnar och visade in Linnéa i förhörsrummet. När de satt sig startade han inspelningen.

Han läste in loggen och lutade sig fram.

”En bil som liknar er har varit synlig vid fyndplatsen. Kan du förklara det?”

”Vi är ofta i närheten och skjuter. Vi var där på söndagen också. På dagen alltså. Per var också där om du undrar”.

Ragnar reste sig och gick ut. Han kom strax tillbaks och lade en plastpåse på bordet. Den innehöll en halv träpil. Den såg ut som om den var gjord i ek men var troligen bara betsad i den färgen. Den var avbruten så längden var bara c:a tre decimeter. I den hela änden satt en guldfärgad nock, dvs. ett plaststycke med en skåra för strängen. Utmed pilen i närheten av nocken satt ditlimmade fjädrar på tre ställen runt pilskaftet. Det var två mossgröna fjädrar och en röd. Mellan fenorna som var cirka 13 centimeter långa glittrade det av något guldlikt i lacken.

”Ja, det är min”, sa Linnéa innan Ragnar ställt frågan. ”Nästan alla bågskyttar tillverkar sina egna pilar. Jag har gjort den här. Var har ni hittat den?”

”I närheten av fyndplatsen. Det jag undrar är var resten finns. Vi har inte hittat något vapen av något slag, mer än resten av ett. Den här”. Han pekade på den brutna pilen.

”Tror du att jag har skjutit honom?” Linnéa verkade bestört. ”Jag vet att jag sköt bort en pil samma dag som jag stoppade Yngve för över ett år sedan, men sedan dess har jag inte varit däråt. Det bär mig emot att se platsen”.

Ragnar hämtade ytterligare ett föremål i plastpåse.

”Känner du igen den här också?”

I plastpåsen låg en blodig trädgårdshandske. Linnéa stirrade på den. Den såg ut som den saknade handsken hon brukat använda i trädgården.

”Den ser ut som en av mina, men är det blod? Jag har aldrig haft blod på min. En av mina handskar har varit försvunnen ett tag. Vet inte när jag tappade den men det är länge sedan. Var har ni hittat den?”

”Linnéa, vet du vad jag tror?” Ragnar lutade sig fram och följde hennes minspel medan han talade. ”Jag tror att du fick nog av aset när han gav sig på flickan i bassängen. Jag tycker det är fullt förståligt om du kände att du måste göra något. Var det så?” Ragnar såg bara förvåning i Linnéa ansikte men fortsatte;

”Jag tror att du på något sätt fick med dig Yngve i hans bil, kanske under hot och tog honom till platsen för hans första brott. Stämmer det? Där dödade du honom. Du kanske försökte få honom att bekänna sitt uppsåt, men när han inte visade någon ånger stack du ner honom i hans bil. Stämmer det? Sedan drog du honom bort till åkanten och där rullade du ner honom i vattnet. Det måste känts skönt! Äntligen fick han vad han förtjänade! Var det inte så? Fick du hjälp av Jessie? Mötte han dig där eller var han med hela tiden?”

Linnéa hade hela tiden suttit med ett förvånat, nästan lamslaget uttryck i ansiktet. Nu fick hon liv och for upp från stolen.

”Du är inte klok! Jag säger inte ett ord till förrän Max är här!”

”Då bryter vi här”, sa Ragnar och stängde av. Han tänkte att om hon var skyldig var hon i vart fall värdig om inte en Oscar så i alla fall en Guldbagge.

Linnéa blev åter förflyttad till cellen, där hon skulle få invänta Grip. Hon ville träffa Jessie. Känna han trygga armar omkring sig. Höra honom säga att allt skulle bli bra. Men det var inte möjligt att träffa Jessie hade Ragnar sagt. Hon stirrade in i den tandstensgula väggen. Hon frös. Kylan tycktes utstråla från hennes egen benmärg. Förargliga tårar brände svekfullt bakom ögonlocken. Var fan höll Grip hus?

Kapitel 26 och 27 , av "Kom till farbror Yngve!"

Lyssnar på radion. Håkan Äng intervjuar folk i Burseryd. Det är samma ovänliga väder där som här, tre mil härifrån. Regnar och blåser kaktustaggar! Fyyy...! Nej tacka vet jag att sitta inne med en spännande bok! Varsågoda:

Kapitel 26. En silverfärgad SUV              

På tisdagen hade SKLs rapporter börjat strömma in.

Man visste nu att det var Yngves blod och Yngves fingeravtryck i blodet som hittats i bilen. Mobilen tillhörde Yngve. Samtalslistan hade visat att han försökt ringa SOS men inte tryckt på uppringningsknappen. Det fanns inga privatsamtal registrerade. De flesta var till ”Linas matkasse” men det fanns också några till banken och ett som visade sig gå till pastorsexpeditionen. Alla fotografier, om det funnits några, var raderade. Så var också historiken till Google. Den handske man hittat hade Yngves blodgrupp i ett par ytliga stänk men var troligen för liten för att ha tillhört honom. Men man hade hittat ytterligare DNA på handskens insida. När man kört DNA-provet mot CODIS, hade det inte funnits någon matchning. Ägaren till handsken fanns inte i registret. Ytterligare ett prov från SKL inväntades.

”Vad har vi mer?”, frågade Ragnar.

”Draggningen är avslutad och man har inte funnit någonting”, svarade Sara. ”De däcksspår som hittats har inte gett något heller. Det verkar bara vara Yngves bil och det unga parets Mazda som kört där på sista tiden. Alla andra verkar vara flera dagar gamla. Svåra att identifiera också eftersom det regnat en del”.

”Vilka prover fattas?”, undrade Börje.

”Vi har inte fått några upplysningar om den upphittade avbrutna pilen. Men det är trots allt vid gränsen till en bågskyttebana, sa Sara. Men den mystiska kemikalieflaskan, då? Den hade ju legat länge på plats med tanke på den biologiska beläggningen på plastpåsen. Och det var Yngves fingeravtryck eller hur?

Ragnar bekräftade riktigheten i detta och sa;

”Det är beklagligt att vi missade den förra gången och som du sa sist Sara, så hade vi kanske haft tillräckligt på honom då, i så fall. Just nu har vi inte så mycket nytta av den som bevis, eftersom detta är ett helt nytt brott. Vi får nog utgå från att Yngve bragts om livet, trots allt. Men något som vi får följa upp är ett samtal som kommit in från en pensionär som tagit en promenad med sin hund på vägen som leder förbi den berörda skogsstigen och vidare förbi infarten till bågskyttebanan. Detta ska ha varit samma kväll, men han var osäker på hur dags. Han hade sett en silverfärgad SUV. Eller som han kallade det: ”en sån´ däringa hög, kort sak”. Han var säker på att det var den kvällen men inte hur dags. Det hade i varje fall börjat mörkna sa han. Hur dags mörknar det så här års? Någon kollar upp det?”

”En som har en ”sådan däringa SUV” är Vargfeldts”, sa Börje. Han tittade sig skyldigt omkring efter Johannes men kom på att denne var ledig.

”Svårt att tro att Vargfeldts är inblandade”, sa Sara. ”Ingen av dem är ju knäpp på det viset. Jag kan visa bilden på en sådan SUV, en Ford Kuga, tror jag de har, för vittnet.”

Receptionisten ringde och frågade om hon fick släppa in Benny Bengtsson. Han påstod att han var kallad.

”Jag tar det sa Ragnar. Då var vi klara här. Visa pensionärsvittnet bilder på en sådan SUV som Vargfeldts har och se om han känner igen den. Om den stämmer med vad han såg tar vi in makarna Vargfeldt och hör om de vill tillägga något om var de befann sig den kvällen. Se till och topsa dem för DNA också”.

När Benny Bengtsson klev in på Ragnars kontor verkade han fylla upp hela kontoret. Han var inte bara lång utan storvuxen över huvud taget men på ett proportionerligt sätt. Han hade lyckats behålla en hel del av solbrännan trots att det var så här långt in i november och han log öppet mot Ragnar under skägget. Han hade ljusbrunt lockigt hår och blå ögon med skrattrynkor. Inte olikt bilden av en viking, tänkte Ragnar.

”Tack för att du kom”, sa Ragnar. ”Vi behöver ställa lite frågor med tanke på fyndet nere vid ån härom kvällen”. När Benny nickade fortsatte Ragnar.

”Var så god och sitt”, sa han och Benny satte sig. Han lade ifrån sig kepsen på bordet. Ragnar talade in det som behövdes i mikrofonen.

”Var befann du dig i söndagskväll?”

”Jag jobbade”. Benny såg rakt på Ragnar.

”Du arbetar på en budfirma, eller hur?”

Benny bekräftade med namnet på firman och frågade;

”Varför frågar du det? Är jag misstänkt för något?”

”Yngve Persson är försvunnen och det är möjligt att han bragts om livet. Kan du ge mig numret till din budfirma?”

Benny verkade besvärad men gav Ragnar ett telefonnummer efter att han bläddrat i sin mobil.

”Jag vet inte om jag gillar att ni frågar om mig. Jag är inte fast anställd och om polisen visar intresse lär jag väl inte bli det heller.”

”Vi vill bara utesluta så många som möjligt. Yngve hade ju orsak att undvika kontakt med folk. Speciellt föräldrar. Du är nog inte ensam om att se honom med oblida ögon. När hade du kontakt med honom senast?”

”Vet inte. Skulle jag stöta på honom vet jag inte vad jag skulle göra. Det jävla monstret! ”

Benny knöt händerna och rätade ut dem igen.

”Det låter nästan som ett erkännande”, sa Ragnar.

”Vad, nej. Vad han än förtjänat så är det inte jag som gett honom det. Tyvärr. Hade jag inte haft familj hade jag gjort mig olycklig är jag rädd för. Man vågar ju inte släppa ut ungarna i trädgården ens längre”.

”Vad kör du för bil, Benny?” frågade Ragnar.

”En silverfärgad Volvo XC90. Gammal men den går som om den var ny. Har bara servat den och bytt olja. Nya torkarblad och all round däck. Inget annat på åtta år! Varför undrar du det?”

”Som sagt, vi måste bara utesluta det vi kan”. Ragnar avslutade inspelningen och tackade Benny för att han kommit in. Sedan bad han Benny höra av sig om han tänkt sig ut och resa.

När Benny gått bad Ragnar Sara visa en bild på en silverfärgad Volvo XC 90 också, för vittnet.

                                                                

Kapitel 27. Märta och Millan

När Benny körde från polisstationen körde han direkt till Annes konditori. Han parkerade på baksidan som vanligt. Hon såg honom komma och log när hon mötte honom med en kopp kaffe precis som han ville ha den och ett par ostfrallor.

*

Ragnar tittade på klockan när han kom ut i samlingsrummet. Alla hade brutit upp med olika uppdrag. Han satte sig och plockade upp Yngves samtalslista. Ett nummer stack ut. Han slog numret. En telefonsvarare förklarade att man hade stängt för dagen.

*

Hos Vargfeldts stängde Märta av datorn. Hon såg skrivbordsbilden som hastigast innan skärmen slocknade. Hennes Johannes. Leende med glitter i ögonen. Han hade nog poserat lite när hon tog kortet. Han lutade sig bakåt mot bomkapellet på ”Näckrosen”, familjens segelbåt. Det var en gammal 29 fotare, säker och välseglande. Märta hade tagit med honom på en ”bryggseglats” i somras innan föräldrarna visste om deras förhållande. Det hade varit strålande väder och Johannes hade blivit alldeles betagen trots att de inte ens lämnad bryggan. Hon såg fram emot nästa sommar, då han blivit lovad att följa med ut på riktigt. 

Hon blev varm vid tanken på honom. På något sätt visste hon att han skulle bli far till hennes framtida barn. Var det bara kvinnor som kunde känna sådant på sig? Hon satte på datorn igen bara för att få se hans smilgropar en gång till. De vita tänderna log mot henne i ett solvargsgrin och han bar silverkedjan hon gett honom när han fyllt år. Han passade faktiskt i lite längre hår också. Hon hade först blivit lite snopen när han inte haft någon tatuering, som hon förväntat sig. Rätt barnsligt egentligen. Han var perfekt som han var!

Hon älskade honom. Hon visste det. Men trots att han sagt att han älskade henne, flera gånger, så hade hon inte velat komma ut med de magiska orden. Hon ville vänta tills hon inte kunde låta bli längre. Han hade klarat sig bra. Hon visste att han haft tjejer tidigare. Både när han gick sin utbildning i Stockholm och ett par brudar innan dess. Ändå hade han kunnat vänta på henne. Han hade inte ens visat otålighet när hon drog sig tillbaka strax innan känslorna passerat punkten när man fortfarande kunde trycka på rew-knappen. Hon var inte okänslig för hans vånda men det fanns ändå ett litet stänk av stolthet, över sin nyfunna kvinnliga makt, i blicken hon gav honom när hon drog sig tillbaka. Hon lovade sig själv att hon skulle bli värd att vänta på. Det var inte elakhet, bara osäkerhet inför det intima, som fick henne att skjuta upp det sista steget till fullbordan.

”Snart, min älskling!” Viskade hon. Hennes kärlek till honom fyllde henne med en ofantlig glädje när hon kysste sina fingertoppar och snuddade vid datorskärmen innan hon stängde av.

                                                                                                            

Två poliser ringde på hos Millan och Benny Bengtsson. Det tog en stund innan Millan kunde öppna eftersom hon höll på att byta på Lillebror. Benny hade kommit hem sent igår också. Det var tredje kvällen på en vecka. Han hade skjutsat Tärna till skolan innan han gick till jobbet. Det kändes tryggt så men hon önskade att han var hemma mer. Det började kännas som när han hade kört långtradare. Varför kunde inte han ha ett sju till fyrajobb som alla andra? Dörrklockan ringde igen. 

Hon lyfte upp Lillebror på höften och kastade en blick i hallspegeln innan hon öppnade. De båda poliser som stod utanför var inte samma som frågat efter Benny för några dagar sedan. Hon tittade frågande på dem.

”Kan vi få komma in, vi har några frågor som vi hoppas du kan hjälpa oss med”. Hon kände igen den kvinnliga polisen, som Sara. Hon hade följt med till sjukhuset den där ödesdigra eftermiddagen i augusti förra året. Millan log igenkännande och bad dem stiga in.

”Vi skall inte besvära dig länge”, sa Sara. ”Du kanske kommer ihåg mig, Sara André och det här är min kollega Johannes Ekström. Kan vi sätta oss lite?”

Millan bad dem slå sig ner i köket så länge.

”Jag skall bara lägga Lillebror. Han har sovit så dåligt i natt. Jag tror det är tänder på gång”.

Hon stoppade ner sin son i spjälsängen. Pojken tuggade på en bitring medan hans ögonlock blev tyngre och tyngre. När hon dragit ner rullgardinen gick hon ut i köket.

”Vad gäller saken? Jag trodde Benny hade varit hos er redan”. Hon försökte utläsa något ur deras ansikten.

”Benny var inne hos oss, men det är ett par saker till. Vet du var han är nu?” Hon gillade inte hur poliserna utbytte snabba blickar.

”På jobbet så klart!”

”Vet du med säkerhet att han jobbade i söndagskväll? Ja, vi förstår ju att han inte var här, men enligt budfirman körde han inte heller den kvällen. Känner du till någon annanstans han kan tänkas ha varit?”

Millan kände hur blodet försvann ur ansiktet på henne. Hon var tvungen att sätta sig. De sena kvällarna, hans trötthet. Han brukade aldrig vara för trött för lite smek i mörkret men den sista tiden hade han somnat innan hon hunnit krypa ner till honom. Vilken idiot hon varit! Hon hade gått på den grejen igen! Hon ville skrika, gråta, banka skallen i väggen! Hon var vansinnig på honom. Men allra mest var hon ursinnig på sig själv, som fallit för hans gamla knep. Karldjävulen! Aldrig mer!

Sara och Johannes såg snabbt på varandra igen.

”Har han verkat annorlunda under de här sista dagarna?” frågade Johannes. ”Orolig? Nervös? Kommer du ihåg vad han hade på sig i söndags?”

”Vad då? Millan verkade alldeles borta. Hon tittade från den ene till den andre. Vad då kläder?”

Sara upprepade Johannes fråga. Millan reste sig och gick in i badrummet. De hörde henne rota omkring där inne en stund. Sedan kom hon ut i köket, med ett par jeans och en T-shirt, samt en luvjacka.

”Det var de här”, sa hon. ”Jag har inte haft tid i tvättstugan än”. Hon verkade helt frånvarande när hon höll fram kläderna. ”Ta dem! Den jävla …!” Hon kände hur rösten bröts. Hon satte sig ner och kunde inte hindra tårarna från att tränga fram under ögonlocken. Förbannat att främlingar skulle behöva se henne såhär.

Sara och Johannes visste inte hur de skulle agera. Sara fann sig snabbast.

”Tror du Benny har gjort något? Något hemskt? I så fall måste du hjälpa oss. Vi måste hitta honom så fort som möjligt”.

Båda kunde se att det inte fanns något blod på kläderna. De visste inte vad de väntat sig. Han borde haft ytterkläder på sig och då skulle blodet finnas på dessa. När sådana mängder blod återfunnits i bilen måste det också stänkt ner förövaren.

”Jag vet inte vad ni tror han gjort”, sa Millan. ”Det skiter jag fullständigt i! Men han har inte varit där han borde varit och han har inte sovit i den säng han borde sovit i. Han är ingen mördare, men han är en jävla horbock! Jag vill aldrig se honom mer!”

”Jag vore tacksam om ni ville gå nu”, samlade hon sig. ”Ta med er kläderna! Ta alla hans saker! Gå! Snälla”. Det sista sa hon med en snyftning och dolde ansikte i händerna.

De skulle finna massor av Bennys DNA på kläderna. Poliserna tog dem och gick tyst ut och stängde dörren. Millan lade underarmarna mot bordsskivan och lade ner huvudet på dem. Tårarna fortsatte tyst att rinna. Hon satt kvar så tills alarmet som hon satt för att vara i tid för att hämta Tärna vid skolan, ringde.