Kapitel 16 0ch 17

Idag väntas stormen Knud dra in över västkusten. Vet inte om vi kommer att beröras här i inlandet, men det gäller att säkra utemöbler, växthus och dylikt.
Är glad att vi fått både en mc-tur och en båtfärd i veckan trots allt. man uppmanas att stanna inne och då kan det väl passa att läsa lite. Var så goda!

                   Kapitel 16. Grå ormskinnsboots

”Kommer min advokat att också få ta del av alla bevis och sådant?” undrade hon.

”Givetvis, han borde vara här snart. Vi avvaktar med resten tills han kommer. Lite mer kaffe?”

När Linnéa druckit upp sin andra kopp av det ganska goda automatkaffet kom Jessie in tillsammans med en man i fyrtioårsåldern. Jessie presenterade honom som Maximillian Grip. Linnéa visste inte hur hon skulle reagera. Snacka om yuppieklichéer! Mannen, som sträckte ut sin välmanikyrerade hand och slog sig ner på stolen bredvid henne, såg ut som en hollywoodadvokat i någon deckarserie! Hans hår var långt som på en Lucia och samlat i en stram hästsvans ihophållen av ett svart gummiband. Hans slimmade tredelade kostym var i svart lätt ull och satt som gjuten över de breda axlarna. Även skjortan var svart och hon kunde slagit vad om att den var av siden. Däremot hade han ingen slips. Han var strax under medellängd men kompenserade det med ett par boots i ljusgrått ormskinnsliknande läder. Gucci gissade hon. Jisses! Inte skulle hon och Jessie ha råd med den här killen som tydligen hade rätt dyra vanor.

Han tycktes läsa hennes tankar för han log med nyblekta tänder och blinkade när han sa:

”Jag ska hälsa från min kompis Benny Bengtsson”.

När Ragnar bad dem sätta sig medan han hänvisade Jessie till väntrummet vid receptionen, kände Linnéa sig trots allt inte ensam längre.

Ragnar tryckte på inspelningsknappen.

En timma senare fick Linnea lämna polisstationen. Hon ansågs inte utgöra något hot för någon och kunde åka hem och avvakta beslut från åklagaren. Det enda Max Grip trodde skulle vara svårt att bortse från var hennes fullträff på Perssons näsa inför ett trettiotal vittnen.

Utanför hade aprilvädret slagit om och en isig vind med lite gles kornsnö svepte runt bilarna på parkeringen. När Jessie tackade advokaten genom att räcka honom handen ringde mobilen i Grips ficka. Medan han nickade ursäktande mot Linnéa och Jessie klickade han fram samtalet.

”Hej älskling”, sa han och började gå mot sin bil samtidigt som han lyfte sin portfölj, med iPaden han använt under förhöret, till en hälsning. Innan han vänt sig om hade Linnéa, som hastigast, uppfattat bilden av den som ringt. En vacker ung man, inte olik killarna som gjorde reklam för Dressman. Synd på så rara ärtor, tänkte hon, med ett inåtvänt leende.

När Max Grip kört iväg i en svart BMW cabriolet, gick makarna mot Jessies Kuga. Med handen i fickan, runt bilnycklarna, låste Jessie upp fjärrlåset. Linnéa hann smita före till förarplatsen. Jessie knep henne med ett kittlande tag i midjan innan han gick över till passagerarsidan. Den startnyckelfria bilen svarade snabbt när Linnéa tryckte på startknappen.

”Vi måste tacka Benny Bengtsson, på något sätt”, sa hon. ”Det kommer nog inte bli billigt ändå, men jag förstår om han vill hjälpa till”.

Jessie sträckte sig över mot förarsidan och tryckte en kyss i Linnéas mungipa innan han satte på sig bältet. ”Vi tar en sak i sänder”, sa han. ”Det verkade ju som om Grip var ganska optimistisk, trots allt”.

”Ja, men tar det aldrig slut?” Till sin ilska kände hon att tårarna ville bryta fram. Nu när hon kunde slappna av lite fanns det inget som höll dem tillbaka längre. Jessie tryckte på knappen som stängde av motorn.

Linnéa lät tårarna rinna. Bättre att lipa färdigt i bilen än att komma hem och oroa ungarna med sitt grinande. De var inte vana att se mamma ledsen och hon visste inte hur de skulle ta det. Jessie lät henne gråta färdigt. Sedan plockade han ut en Kleen-ex och en våtservett ur handskfacket. Utan ett ord tog Linnéa emot bägge och fällde ner solskyddet för att kolla förödelsen i sminkspegeln. Hon snöt sig, inte helt ljudlöst och torkade sig sedan runt ögonen med våtservetten. Rougen som hon lagt på kinderna tidigare följde med. Men hon hade trots allt lite färg i ansiktet nu och hon gav de använda servetterna till Jessie, startade och körde ut från polishusets parkering.

Kapitel 17. Våfflor

När de kom hem stod Allans Yamaha utanför. Motorcykelhjälmen hade han tydligen tagit med in och inte hängt på Sissybaren som han brukade. Det hade kanske redan börjat snöa när han kom hem. Linnéa gillade inte att han körde motorcykel i det här väglaget. Men snön kanske inte skulle lägga sig den här gången.

När de kom in möttes de av lukten av nybakade våfflor från köket. Märta med ett förkläde runt midjan stod vid bänkskivan, jämte spisen och hällde smet i våffeljärnet. Köksfläkten gjorde vad den kunde för att ta hand om oset. Allan satt vid köksbordet och hade tydligen redan ätit en eller ett par våfflor att döma av den använda tallriken framför honom.

”Vill ni ha kaffe också?” undrade Märta. Hon verkade lite stolt över att hon tagit initiativ till att de skulle få något i sig. Linnéa ville inte avslöja att hon redan druckit två koppar på polisstationen, så hon tackade och drog av sig jackan och skorna i hallen innan hon satte sig.

Allan lade plötsligt ifrån sig besticken och reste sig. Han kom runt bordet och böjde sig över sin mamma och kramade henne. ”Älskar dej”, mamma, hörde hon honom mumla i henne hår. ”Var inte ledsen, mamma!” Sa han när han rätat på sig.

Det var inte mycket han missade. Hon kramade hans arm som han så sakta börjat bygga upp på gymmet. Hennes pojke började bli stor.

När de alla satt till bords och Märta ställt våffeljärnet på avsvalning ställde ungdomarna och Jessie frågor medan våffelhögen snabbt krympte. Linnéa svarade sanningsenligt på alla och Jessie fyllde i med det han kände till. Det tycktes finnas fler frågor än svar. Men när familjen var samlad såhär och Linnéa kände samhörigheten, värmen och stödet tänkte hon att allt kunde varit mycket värre.

De hjälptes åt att snygga till och sedan tappade Jessie upp ett bad åt Linnéa. Han tände ett par doftljus som stod i badrummets fönsternisch och satte på den lilla radion. En station spelade klassisk musik och han hoppades att hon skulle kunna njuta och koppla av en stund. Allan och Märta hade båda påsklov så ingen behövde förbereda för morgondagen. Allan satte sig i soffan medan Jessie tände en brasa i Kedddyn. Märta tog av sig förklädet och knackade på badrumsdörren. När Linnéa sa; ”Kom in”, öppnade hon, steg in och stängde efter sig. Hon gick fram till badkaret och satte sig på kanten.

”Sa poliserna vad de hette?”, frågade Märta. Hon försökte verka likgiltig men Linnéa genomskådade henne lätt.

”Åh, du menar den långe snygge, lite äldre av dem?” retades hon. 

”Mamma! ”Utropade hon förargat. Men hon kunde inte hålla masken länge utan flinade mot mamman. ”Vad HET han var!” Utbrast hon. ”Såg du hans smilgropar? Och jag är säker på att han har en tatuering. Hur gammal tror du han är? Har han någon tjej tror du?”

”Men hjärtat! Vad tänker du göra åt det? Fråga om han vill vara vän på Facebook, eller? Jag tyckte nog han verkade vara i äldsta laget för dig, vännen. Kom igen! Vad hände med Joakim, då? Var inte han superhet så sent som i förrgår?”

Märta tänkte på killen i hennes mediaklass och på hur han flirtade med inte bara henne utan också med hennes bästa väninna. Det krypet!

”Äh, mamma, han är så omogen! Han tog en selfie med rektorns Porsche i bakgrunden! Gud, så barnsligt! Jag tror jag ska satsa på en mer mogen man”.

Gud förbjude! tänkte Linnéa, men sa inget. Poliskillen verkade nog rar. Det var bara att hennes flicka var ju inte mer än arton, inte ens det ännu! Hon ville inte tänka på att hon själv blivit mor i den åldern. Det värsta var att dottern kunde räkna på fingrarna, så det var nog bäst att hålla tand för tunga.