Fortsätter med kapitel 4 och 5, av Kom till farbror Yngve!

Så var det fredag igen. Det är med jämnmod man konstaterar det som pensionär. När man jobbade lade man alltid till ett "äntligen", men det behöv inte längre. Alla dagar är fredagsaktiga. Men för er som fortfarande går till ett jobb kanske helgen innebär att ni har tid att läsa ett nytt kapitel ur "Kom till farbror Yngve!"? Så var så god:

Kapitel 4. Två rosa sockar

Det tog längre tid att byta hjulet än Millan hade råd med. Hon visste att Tärna hade tjatat om att få gå hem själv från skolan och visa att hon var stor nu och gick i andra klass. Men Millan hade inte velat låta henne göra det ännu. Vägen var visserligen inte särskilt trafikerad men det var i alla fall närmare tre kilometer att gå och de bilar som kom körde som regel för fort eftersom det nästan inte fanns någon bebyggelse på sträckan.

Nu var hon äntligen klar och såg på klockan att det gått tre kvart sedan hon skulle varit vid skolan. Nu hade nog Tärna börjat bli orolig. Lillebror hade somnat i bilstolen. Han rörde sömnigt på sig när Millan satte sig i bilen och fäste säkerhetsbältet. När hon skulle köra ut från parkeringen kom en polisbil körande med blåljuset på. Innan hon hann köra ut kom även en ambulans, också den med blåljuset blixtrande. Millan kände en kylig ilning utmed ryggraden. Hon hade fokus på bilarna framför när hon kom upp på vägen och hon körde fortare än hon brukade. Det var nära att hon missat det som skymtat förbi i ögonvrån. Något rosa jämte vägen. Hon bromsade in så hastigt hon vågade, lade i backen och backade ett tiotal meter. Vid vägrenen låg ett par rosa flicksockar. Det behövde inte vara Tärnas. Alla små flickor hade rosa sockar. Millan steg ur bilen. Hon böjde sig ner och stirrade på sockarna. Tvekade att ta upp dem. Som om det inte kunde vara Tärnas så länge hon inte tog i dem. Men hon såg mudden. Med initialerna TB. Tärna Bengtsson. Hon hade själv broderat dit dem. Sakta tog hon upp sockarna i handen. Såg blodet. Det var så pyttelite. Inget farligt hade hänt. Inte med så lite blod. Hon visste inte hur hon tog sig in i bilen och satte sig. Hon tryckte sockarna mot sina sammanpressade läppar och försökte att inte hyperventilera. När hon såg Lillebrors stora ögon på sig tvingade hon sig att försöka ta sig samman.

”Inget har hänt”, upprepade hon om och om igen som ett mantra.

Hon måste ta sig till skolan. Tärna väntade säkert där. Måste skärpa sig. Lillebror var ju vaken. Hon måste verkligen ta sig samman. Hon lade i ettan och började rulla mot skolan. Ingen Tärna syntes till. Hon stannade i lastzonen med motorn igång och rusade in genom grinden. Dörren till lågstadielängan stod öppen och Millan såg Tärnas fröken med en bunt teckningar i slutet av korridoren. Millan hejdade sig inte utan sprang hela vägen fram och fick ta tag i en dörrpost för att hämta andan.

”Tärna, var är hon?” flämtade hon med vilt uppspärrad blick. Det honungblonda håret klibbade kring pannan, som om hon kommit direkt ur duschen.

Lärarens ansikte uttryckte precis det Millan befarat. Bestörtning, obehag som övergick i beklagande.

”Men hon slutade för nästan en timma sedan. Sist jag såg henne satt hon vid skolgrinden på sandlådan, med sin ryggsäck. Jag trodde hon blivit hämtad. Kan hon ha följt med någon kompis hem?” Millan sjönk ner utmed väggen. Tårarna brände bakom ögonlocken.

”Jag hittade hennes sockar vid vägen”, snyftade hon.

Läraren hjälpte henne resa sig och föste henne försiktigt mot lärarrummet, där Millan sjönk ner på en stol. Tärnas lärare satte ett glas vatten framför henne. Millan kom på att Lillebror satt kvar i bilen.

”Jag måste iväg och leta!”

Hon rusade upp samtidigt som en ambulans svängde in på skolgården.

Kapitel 5. Stella

Polisbilen hade anlänt till bågskyttebanan samtidigt med ambulansen. Mannen som hette Yngve Persson blev undersökt som hastigast av ambulanspersonalen efter att bågsträngen avlägsnats från hans handleder. Under tiden bedyrade han enträget att han inte gjort något. Sjukvårdarna kunde snabbt konstatera att Persson inte var värre däran än att han kunde föras direkt till polisstationen. 

Tärna klängde sig fast vid Linnéa. En kvinnlig polis satte sig på huk i blåbärsriset där Linnéa satt sig med Tindra i knäet. Polisen frågade Tärna om hon hade ont någonstans och när Tärna nickade allvarligt utbytte kvinnorna en förfärad blick. Tärna sträckte fram en bar liten fot. Ett rosa skavsår, som knappt syntes fanns på ytterkanten av den skära lilla foten.

”Bara där?” undrade polisen, som presenterat sig som Sara André. Lättnaden sköljde över de båda kvinnornas ansikten när flickan skakade på huvudet.

Tärna kunde berätta vad hon hette och redogöra för både vad mamma hette och var de bodde och att Lillebror bodde där också.

Medan den kvinnliga polisen tog uppgifter från Linnéa och Tärna förhörde hennes manliga kollega de tre bågskyttarna. Yngve Persson blev placerad i baksätet på polisbilen och iförd polisens handfängsel under tiden.

Männens redogörelse var enhetlig. Per Evertsson och Steinar Molin hade slagit varsitt slag mot Yngve Persson. Jesper Vargfeldt hade lyckats avbryta ytterligare handgripligheter. Jessies hustru Linnéa kunde naturligvis intyga riktigheten i det hela.

”Vi får ta alla detaljer senare”, sa den manliga polisen, ”eftersom vårt brottsplatsundersökningsteam, strax är här. De har en sökhund med också. Ni får visa var det hela utspelade sig och sedan återkommer vi för detaljer”.

Polisen, Sara André, tog fram sin mobil och googlade fram en adress och ett mobilnummer till Millan Bengtsson och slog numret. Det gick över till mobilsvar efter ett antal signaler.

”Vi kollar om hon är hemma när vi passerar på väg till sjukhuset. Kanske vet skolan något också. Hon brukar antagligen hämta Tärna där”.

”Vill du att jag följer med?” Undrade Linnéa.

”Tack om du har tid. Det verkar som om du har fått en kompis”, log poliskvinnan.

Linnéa log tillbaks. Hon släppte ner Tärna medan hon reste sig och borstade av kläderna. Sedan tog hon Tärna i famnen igen när tösen klamrade sig fast.

”Vi ska se om du har några skor någonstans”, sa Linnéa. Hon hade inte sett till några i gläntan så hon chansade på bilen. Där låg två små rosa joggingskor på golvet framför passagerarsätet. En liten rosablommig ryggsäck låg i baksätet.

”Vänta lite sa polisen, jag vill ta lite bilder först”. Hon hämtade en kamera i polisbilen och började fotografera.

Då kom Linnéa på att hon själv kunde ha lite bildbevis. Hon plockade fram sin mobil och berättade hur hon filmat innan hon fattade vad som pågick. Hon erbjöd sig att skicka över videofilen. När hon öppnade sin mobil såg hon att hon glömt stänga videoappen när hon stoppat in mobilen innanför tröjan. Hon gissade att den fortsatt ta upp ljud efter att den kommit in i mörkret under kläderna.

Polisen log brett emot henne.

”Vilket drömläge! sa hon medan hon kollade filen. Bättre än såhär kan det inte bli! Nu har vi den jäveln! ”

Poliskvinnan slog ner blicken lite generad över sitt yttrande. Sedan log de båda kvinnorna mot varandra igen i uråldrigt kvinnligt samförstånd.

”Nu kommer visst killarna från rättslabbet. Kan du visa dem till platsen, är du snäll? Sedan åker vi”.

Ytterligare en bil stannade bakom ambulansen. En hundförare steg ut och runt till bakluckan. Där öppnade han först luckan och sedan även dörren till en gallerbur med en glad och arbetsivrig hamiltonstövare. Han valde ett koppel som såg ut som en sele ur samlingen som hängde på hundburen och kopplade hunden innan den fick hoppa ur bilen. Den viftade med inte bara svansen, utan med hela den vältränade kroppen. Hela hunden tycktes vifta.

”Hej Stella!” Sara lät sig slickas i hela ansiktet när Stella visade sin uppskattning av återseendet.

”Kom får du hälsa på Tärna! ”

Barnet log blygt och sträckte fram handen, som Stella genast slickade på. Hon övergick till att lukta på Tärnas skadade fot men fortsatte snabbt för att hälsa på poliskollegan också. Hundföraren blev insatt i situationen och bad sedan om anvisningar för en inledande sökruta och Stella satte strax igång med arbetet. Det dröjde inte länge förrän Stella drog iväg bort mot snåren som dolde gläntan.

”Jesper Vargfeldt, kan du peka ut platsen där flickan låg? Är du snäll och kommer med då”, sa hundföraren när Jessie nickade.

Eftersom poliskollegan behövde bilen för transport av den misstänkte, beslöts att Linnéa och den kvinnliga polisen skulle följa med i ambulansen, som skulle föra Tärna till sjukhuset för undersökning.

När ambulansen stannade vid Tärnas hem sa Tärna:

”Mammas bil är inte hemma”.

”Då kollar vi vid skolan”, sa polisen.

Fem minuter senare, vid samhällets lilla lågstadieskola, återförenades mor och dotter. Den blodiga sockan kom aldrig på tal.