Kapitel
30. Per Evertsson
Ett samtal kom in via växeln. En man
som bodde utmed ån hade gjort ett fynd när han skulle ta upp båten. Ragnar bad
Börje ta med sig Johannes och möta upp vid ån. Det var tydligen en jacka som
hittats.
”Nu har Per Evertsson kommit”, sa
Sara när hon stack in huvudet. Hon hade just mikrat och ätit sin medhavda
lunch. Hon gillade att äta tidigt på dagen. ”Ska jag visa in honom?”
”Visst”, sa Ragnar.
När Per satte sig där Linnéa just suttit
tänkte Ragnar att det är lite lustigt hur människor med olika bakgrund kan
hitta en gemensam nämnare i en hobby. Per verkade vara en utpräglad
friluftsmänniska. Han verkade utsöndra skog och mark. Ragnar var säker på att
om man släppte ner honom från en helikopter i en ödslig fjälltrakt skulle han
tälja sig en snöskoter och strax vara tillbaks i bebodda trakter efter en
gourmémiddag på färsk älg med tranbärsgelé, sötvattensmusslor och ätliga
rötter. Han verkade vara en överlevare, kompetent och självsäker, alla
kategorier. Han passade perfekt ihop med sin långbåge som, det tvivlade Ragnar
inte en sekund på, låg ute i bilen.
”Tack för att du kunde komma hit”,
inledde Ragnar. Det var lika bra att gå rakt på sak, tänkte han.
”Naturligtvis, jag brukar bara ta
någon frukt och en macka till lunch och jag hann få i mig det i bilen. Vad är
det om?”
”Har du varit på bågskyttebanan på
sista tiden?” Började Ragnar.
”Varenda dag den här veckan”.
”Har du varit ensam då?”
”Både och. Ibland med andra skyttar
från klubben”.
”När du sköt i söndags, hade du någon
att skjuta ihop med då?”
Per tänkte efter en stund. Det var då
de hade hittat Yngves bil. Dan efter när han hört nyheterna på radion hade han
tänkt på att han varit där dagen innan.
”Jag träffade Lotta och Jessie där i
söndags”.
”Var ni tillsammans hela tiden och
hur dags var det?”
Igen tänkte Per efter.
”Det var på eftermiddagen. Jag hade
hunnit gå ett varv och skjutit 15 mål när jag stötte på Vargfeldtarna. De hade
precis kommit så vi följdes åt en runda. Sen när de stack hem gick jag ett varv
till innan jag var nöjd”.
”Var parkerade du?”
”Jag hade ingen bil med mig. Jag går
ofta genom skogen dit och hem. Det går en djurstig som följer ån, förbi där
bilen stod, och sedan någon kilometer nedströms, där det finns en gångbro. Jag
bor en bit på andra sidan ån, om du vet var Lyckorna ligger?”
”Jo då, jag vet var det är. Känner du
en bonde som heter Sven Svensson? Han har ägor utmed ån?”
”Sven, ja. Jag känner honom. Har
lånat hans eka och dragit ålrev med. Han är bra. Hur så?”
”Jag bara undrar”. Ragnar kastade ett
öga på sitt anteckningsblock.
”Brukar du uppehålla dig i närheten
av där bilen stod när ni haffade Yngve för ett år sedan? Med skyttet menar
jag”, sa Ragnar.
”Nej det är rätt sällan. För det
mesta läggs banan mer uppströms”.
”Hur går det till egentligen? Vad är
det för mål? Står målen ute året om?”
Per slappnade märkbart av när man kom
in på ett område där han kände sig bekväm.
”Jo, vi är en rätt stor klubb så vi
har råd att ha en bra 3D-bana…”
”Vad är en 3D-bana?”
”Vi skjuter på plastdjur i naturlig
storlek. De står ute året om och vi har ett par eldsjälar i klubben som flyttar
om placeringarna allt som oftast. Bengt och Ulrika är mer eller mindre proffs
på allt vad som gäller bågskytte och jag tror de gillar att bjuda på
överraskningar på banan”.
”Hur menar du?”
”Ja, där man förväntar sig att det
skall stå ett murmeldjur kanske det står en elk istället”.
”Menar du älg?”
”Nej”, nu började Per bli i sitt
esse, ”en elk eller wapiti, är ett nordamerikanskt hjortdjur som är något
mindre än en älg.”.
”Jag var bara nyfiken”, sa Ragnar,
som gissade att det kunde dra iväg i fel riktning om han inte avbröt. ”Så den
platsen där ni tog Yngve var i själva verket ovanligt långt nedströms, stämmer
det?”
”Det stämmer bra. Vi brukar bara vara
där när det är högt vattenstånd i ån. Längre uppströms kan det vara översvämmat
då. Det har varit rätt torrt ett tag så vi håller mest till längre uppströms,
nu”.
”Jagar du?”
”Det händer. Bara älg. Är med i ett
jaktlag”, sa Per.
”När gick du hem från banan?”
”Klockan var omkring halv fem tror
jag. Jag använder inte klocka. Det hade börjat bli lite skumt mellan träden”.
”Du måste ha passerat stigen som
Yngves bil hittades på, stämmer det?”
”Ja, djurstigen går tvärs över
timmerstigen nästan precis där Yngves bil stod för ett år sedan. Jag vet inte
var den stod den här gången, för när jag gick hem stod där ingen bil”.
”En liten fråga till innan vi
avbryter, hur väl känner du Lotta och Jessie?”
”Så väl som man gör i en klubb där
man har gemensamma intressen. De är schysta bägge två. Hur så?”
”Ni har väl pratat en del om det som
hände för ett år sedan, eller hur? Vad säger makarna om det? Har någon av dem
nämnt något om att han inte borde kommit undan, eller så?”
”Ja, det har de. Vi. Det finns inte
en person som jag talat med som inte tycker det är för jäkligt att han kom
undan. Fan, vi tog honom ju på bar gärning, för helsike. Ursäkta min franska!”
”Jag kan förstå hur du ser på det,
men lagen måste ha sin gång och det finns inget vi kan göra utom att se till
att den följs”.
Ragnar förstod att han inte skulle
komma längre på den vägen så han stängde av och reste sig upp.
”Men tack ska du ha för att du kom in
och tog dig tid. Sara följer dig ut”.
När Sara kom tillbaks kastade hon ett
öga på sina anteckningar.
”Yngve närmsta granne tror att han
såg när Yngves bil körde iväg på söndagen. Det var mellan nio och halv tio, var
han säker på. Mer exakt än så kunde han inte säga.
”Okej! Då kan vi i alla fall
fastställa att han var hemma tills 21.00, minst. Eller bilen, rättare sagt. Men
om vi utgår från att Yngve fanns i bilen då så måste den hamnat i skogen mellan
nio och elva gissar jag. Motorn var i stort sett helt kall när vi kom dit vid
23.30, så det rör sig om ett fönster på cirka två timmar”.
Kapitel
31. I åns vatten
Börje och Johannes stannade på
ladugårdsplanen strax före lunch. Bonden Sven Svensson mötte dem på
förstutrappan i bara raggsockorna. Han hade en Lantmännen keps på sig och blå
en Helli-Hansentröja över arbetsbyxorna.
”Jag kommer”, ropade han och satte in
handen innanför dörren och drog fram ett par gummistövlar som han klev i. De
såg tjocka och fodrade ut. Han flinade mot dem i ett glest leende och rättade
till kepsen. Bruna skrattrynkor kring ögon och mungipor fick ansiktet att se
väderbitet ut och brynt av tiden. Han verkade upprymd över fyndet han gjort och
ivrig att få visa vägen. Han ropade inåt stugan att han bara skulle visa
”konstaplarna” var det var någonstans, sen skulle han komma hem och äta.
När Johannes och Börje presenterat
sig gick Sven med långa steg före dem på en stig mot ån. Det var imponerande
hur snabbt och vigt han rörde sig framför dem trots sin ålder. Han verkade vara
minst sjuttiofem.
Efter fem minuter var de nere vid ån.
Där låg en eka till hälften uppdragen ur åns vatten. På dess toft låg ett bylte
som det droppade om. En pöl av humusbrunt vatten hade samlats i en pöl på ekans
botten.
”Var gjorde du fyndet”, frågade
Börje?
Mannen pekade mot andra sidan ån.
”Ni ser björken som hänger ner i
vattnet? Ser ni grenarna, där det ligger lite annan bråte också? Vid
plastflaskan som flyter bland grenarna?”
”Kan vi låna din båt och ro ut och ta
en titt?” Undrade Johannes.
”Jajamän, sa Sven. Vi kan knuffa ut
den gemensamt så går jag och äter medan ni letar. Blir ni färdiga innan jag
kommer kan ni kanske vara hyggliga och dra upp den och vända den upp och ner åt
mig?”
När kollegorna bekräftade att de
visst kunde hjälpa honom med det, gav han sig iväg uppför stigen igen.
Johannes och Börje hjälptes åt att få
ner jackan som den var i en medhavd plastsäck som de slängde på durken. Börje
steg ner i ekan och satte sig i aktern innan Johannes sköt ifrån och hoppade i.
Under tiden hade Börje lossat årorna från bordläggningen och vred dem i läge
för att kunna ro. Årtullarna gnisslade medan Börje sneglade över axeln och tog
några tag mot strömmen. Johannes tog en näve vatten och ”smorde” årtullarna som
strax tystnade. Sedan svängde Börje årornas handtag mot mitten så att Johannes
kunde ta tag i dem istället eftersom han satt baklänges i fören.
En båtshake, som Börje gissade att
Sven använt för att få ombord jackan, låg i båten och han tog upp den. När
Johannes vänt båten och med ryggen mot färdriktningen med några kraftiga årtag
kom ut i mittfåran började Börje sträcka på halsen för att spana mot det
virrvarr av pinnar och bråte som stannat upp mot björkens grenar.
Johannes manövrerade ekan så att han
höll fören mot strömmens riktning. På så vis kom bråten inom räckhåll för
båtshaken där Börje satt med den i aktern. Börje petade och delade medan han
höll balansen med ett knä uppdraget under sig på aktertoften. Där flöt en tom
Pepsiflaska, en trasig plastpåse som gick sönder när Börje försökte ta upp den.
Den var så skör och trasig att den säkert legat länge i vattnet så Börje
släppte den och lät den vara. Han kunde se att den var tom. Ett antal
brädflisor som trasslat in sig med björkens grenar och ett virrvarr av
nylonlina som någon olycklig sportfiskare förlorat någon gång, troligtvis i
somras. Men inget mer av intresse. Efter ett par vändor uppför och nedför
strömmen för att undersöka andra samlingar med bråte beslöt de att avbryta
sökandet efter ytterligare fynd. Det var upp till Ragnar om det skulle företas
mer draggning i området. De rodde iland och hann dra upp ekan och vända på den
åt Sven innan denne dök upp på stigen. Han tog hand om årorna och båtshaken och
de följdes åt upp till gården. Det droppade om den svarta plastsäcken medan
Johannes och Börje gick med den mellan sig.
Med två plastsäckar till omkring den
lade den i bagaget och körde därifrån. På vägen tillbaks till polisstationen
frågade Börje;
”Hur går det med Vargfeldtstösen? Är
ni fortfarande ihop?” Börje hade inte velat fråga tidigare, med tanke på att de
var mitt uppe i ett fall som tycktes beröra flickans föräldrar en hel del. Men
samtidigt kändes det dumt att undvika ämnet.
”Jo, vi är tillsammans”.
”Det är allvarligt, vad?”
”Jo”.
Nu tyckte Börje att han var tvungen
att fortsätta eftersom han börjat.
”Vad tror du om det? Kan någon av dem
vara den vi letar efter? Eller bägge?”
När Börje såg Johannes min, ångrade
han att han frågat.
”Inte en chans. De är hur bra som
helst. Lotta har jag aldrig haft problem med. Jag har känt mig hemma hos dem
från första stund. Jessie är precis som en svärfar ska vara. Rätt balans om du
förstår vad jag menar. Kompisanda utan att prata för ingående om Märta, fattar
du? Vi måste leta någon annanstans”.
”Trodde du skulle säga något sådant.
Du gillar dem verkligen. Det värsta är att Ragnar nog kommer att koppla bort
dig för du står för nära”.
Börje såg hur protesten byggdes upp
hos Johannes redan innan han utbrast;
”Det finns inte en normal människa
som inte skulle vila slå ihjäl det monstret! Så varför hacka på Vargfeldts! Vi
skäller under fel träd, som jänkarna säger”. Börje höll tyst med Johannes.
”Jag hörde av Sara att Linnéa känt
igen sin trädgårdshandske. Och sin pil!.
Johannes bromsade in kraftigt.
”Vad säger du! Har Ragnar tagit in
Lotta för förhör igen? Det hade jag ingen aning om!”
”Advokaten Bög von Grip, dök visst
aldrig upp så hon hördes utan advokat”. Börje ångrade genast att han sagt så.
Han var ingen homofob. Han tyckte bara det lät kul. Johannes kommenterade det
inte.
De satt tysta resten av vägen.
Ragnar tänkte på Lotta och Jessie men
mest på Märta. Det var nu hon behövde honom som bäst och så hade han inte varit
där! Bara för att Ragnar ville hålla honom utanför! Han kunde se hennes oroliga
blick fyllas med tårar av oro för föräldrarna. Han ville ta henne i sina armar
och överösa henne med all trygghet och kärlek han kunde ge henne. Hennes
älskade Märta. Vad som än hände skulle han finnas där för henne. Hur skulle han
kunna hjälpa familjen? Han kände att polisinspektör Almgren var helt fel ute.
Skulle han kopplas bort helt från fallet? Vad kunde han göra då?
Det tålde att tänka på. Han visste
att han hade ledig tid att ta ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar