Kapitel 14 och 15, Kom till farbror Yngve!

Igår tog vi gummibåten och gav oss ut på Nissan. Vi letade kantareller, som brukar frodas utmed åns stränder och endast kunna ses från vattnet. Men i år har torkan utplånat alla kända svampställen för oss. Inte en kantarell. Men turen var som vanligt rogivande. I varje fall tills vi körde uppströms på hemvägen. På grund av det låga vattenståndet är det lätt att komma i kontakt med träd och stockar som slagit sig till ro på Nissans botten. Utombordaren fick sig en törn och började därefter gå hackigt för att sedan stanna helt. Tur att Stig är i sina bästa år, för hans muskler kom väl till pass vid årorna uppströms.
Ni som läser min bok kanske drar er till minnes att delar av handlingen utspelar sig vid just Nissan. Här kommer fortsättningen:

Kapitel 14. Philip Morris

Linnéas arbete på familjens It-företag hade blivit lidande pga. rättegången. Jessie hade fått bära dubbel börda och hanterat Linnéas kundkontakter, förutom sina egna. Märta hoppade in så ofta hennes eget skolarbete tillät. Hon hade god användning av sin utbildning, även om hon fortfarande hade något mer än ett år kvar innan hon var klar med sin examen. Det hon saknade i kunskaper kompenserade hon i viss mån med energi och oförvägenhet. Hon hade ett öppet och vinnande sätt som gjorde att hon snart klarade av att ta över Linnéas klienter. Linnéa såg med stolthet på hur dottern hanterade även de mest nogräknade och krävande kunderna. Nu på påsklovet skötte hon kontoret alldeles utmärkt på egen hand. Allt skulle nog ordna sig.

Hon beslöt att passa på att gå ut och röja lite i trädgården, nu när hon hade hjälp på kontoret. Det hade hunnit bli vår. April närmade sig sitt slut och trädgården fylldes av vårblommor och friska, milda dofter av knoppande syrener och björkris. Allt luktade så nytt på våren. Tussilagons lite sträva doft som satt kvar på händerna i timmar efter att man brutit några av de feta stjälkarna blandade sig med krokusarnas milda saffransdoft. Linnéa tog på sig trädgårdshandskarna och samlade ihop lite plast och godispapper som blåst in från gatan. När snön försvunnit insåg man hur mycket den dolt med sin vita svepning. Men snart skulle gräsmattan börja växa och förhöja helhetsintrycket igen.

Hon rätade på ryggen och rullade lite på nacken. Hon undrade om livet skulle bli sig likt igen. Skulle man kunna återgå till det gamla vanliga mönstret? Det skulle nog ta tid. Hon hade bara mött positiva reaktioner på sina insatser, av grannar och vänner men även helt okända människor. Hon var lite kluven till detta. Hon hade inte gjort något som inte alla andra också skulle gjort i samma situation. Det var inte någon hjältestatus hon eftersträvat. Det var okej att ungarna tyckte att mamma var cool. Det var allt hon kunde önska sig.

Trots allt verkade allting ha varit förgäves. Tingsrättens beslut om att släppa Yngve Persson fri grundade sig på att det inte fanns tillräckliga bevis för en fällande dom. Åklagarsidan hade valt att överklaga, men tyvärr hade Hovrätten gått på Tingsrättens linje så domen kvarstod och Yngve Persson förklarades oskyldig. Han hade släppts på fri fot omgående.

Han hade inte visat sig i kiosken sedan den friande domen utan kiosken sköttes av Milo Pezer. Ändå hade folk svårt för att glömma. Kundunderlaget hade kraftigt decimerats. En morgon när Milo kom för att öppna kiosken var ett fönster krossat på framsidan men inget verkade ha stulits. Men Yngves leguan låg död på terrariets botten. Den verkade inte skadad på något sätt men den kanske dött av hög ålder. Lika bra det. Milo hade aldrig gilla ödlan. På sommaren kunde det bli över trettio grader i det bakre rummet och då lät Yngve ödlan komma ut ett tag utanför terrariet. En dag hade den legat uppe på hyllan bakom terrariet när Milo kommit in för att hämta en hushållsrulle. Den hade tydligen blivit överraskad för den hade klippt till med den långa kraftiga svansen och träffat honom på sidan av huvudet. Det hade ringt i örat länge och han hade haft ont i flera dagar. Men nu måste han naturligtvis ringa till Yngve.

Yngve kom ner till kiosken för att spika fast en skiva innanför den trasiga rutan och ta hand om ödlekadavret. Det kändes nästan som när morsan hade dött, tyckte han. Inte så att man måste lipa, men ändå anlägga en allvarlig min. Han hade trots allt haft den i sju år. Yngve var fortfarande mager och idag även orakad. Det hade gått två veckor sedan frisläppet. Han hade ännu inte stått i kiosken någon dag. Han vågade helt enkelt inte. Första dagen när han kommit och parkerat bilen för att gå och öppna upp på morgonen hade en bilist försökt köra på honom. Det var inget olyckstillbud. Han såg hur ungdomarna i bilen flinat när han kastat sig åt sidan. Händelsen hade skrämt honom. Till Milos heder måste han säga att denne inte med ett ord nämnt det som hänt. Men han började tvivla på att folk i allmänhet skulle kunna glömma.

Han plockade fram en svart sopsäck under bänken och lyfte den tunga leguanen ur terrariet med en viss möda. När han fått i den i säcken och knutit om ställde han den utanför dörren. När Milo hörde ytterdörren öppnas kom han ut i bakre rummet.

”Du, det var en sak”, började han. Han var en man i samma ålder som Yngve med ett trevligt brett ansikte och bruna ögon. Han hade ett tjockt brunsvart hår som hans fru, som jobbade som frisör, höll i perfekt trim. Han var noga med sin hygien och var alltid nyrakad när han kom till jobbet. ”Jag tänkte prata med dig om en sak”.

Yngve stängde dörren igen och satte sig på stolen där modern brukat sitta. Han väntade på att Milo skulle fortsätta.

”Jag och frugan har pratat. Hon har lite problem med ryggen och skulle egentligen inte stå och gå så mycket som hon måste på sitt jobb”.

Yngve väntade. När Milo fortsatte insåg han att tanken faktiskt slagit honom tidigare.

”Kan du tänka dig att sälja kiosken till oss? Frugan och jag skulle kunna driva den tillsammans, som du och din mamma gjorde”.

När han såg den beräknande blicken som vaknat i Yngves ögon backade han lite.

”Ja, affärerna går ju inte så bra längre och blir det inte bättre kommer du inte att ha råd att ha mig här i alla fall”, sa han och ryckte på axlarna med den tidlösa gest som varit vanlig sedan urminnes tider, när man gjorde upp affärer. Yngve låtsades överraskad. Sedan ryckte han på axlarna på samma sätt som Milo hade gjort.

”Det beror ju på”, sa Yngve. Han visste inte vad han skulle ta till för summa om man kom så långt. ”Den har ju drivits som ett familjeföretag sedan länge”, tvekade han.

”Ja, du behöver inte bestämma dig med en gång, men tänk så saken. Vi kan låt banken titta på siffrorna”.

En kund kom till luckan på framsidan och Milo gick ut och sköt den åt sidan.

”En Marlboro, tack!”

När kunden betalat och gått kom Milo in i bakre rummet igen. Yngve reste sig snabbt och svängde runt. Han hade stått med huvudet nedböjt under bänkskivan.

”Jag kollade bara musfällorna”, sa han.

Men Milo hade uppfattat ett lite obekvämt uttryck i Yngves orakade ansikte. Om han ändå kunde sluta använda sådana mängder Eau de Cologne. Det var bestämt den där Paco Rabanne flaskan han hade fått av honom själv när han och frugan kommit från semestern i Bosnien förra året. Han önskade att han aldrig gett bort den till honom. Stanken blev bara för mycket i ett så trångt utrymme. Milo önskade att Yngve skulle ge sig iväg så snart som möjligt men Yngve tycktes vilja dröja sig kvar av någon anledning. Till sist när det började kännas lite obekvämt för dem båda två, tog Yngve på sig sin jacka och nickade åt Milo. Han öppnade sin Volvo med fjärrlåsnyckeln redan innan han steg ner från trappan.

När han kört iväg tittade Milo ut genom luckan, dels för att vara säker på att Yngve verkligen åkt men också för att se om någon ny kund var på väg. Det var tomt på gatan och Milo gick till bakdörren och låste om sig. Han böjde sig ner under bänken där Yngve påstått att han kollade musfällor. Han skulle inte behövt böja sig så djupt för att se att ingen av musfällorna innehöll någon mus. Vad hade han sysslat med? Milo sökte med blicken men det var i mörkaste laget för att han skulle se något där under. Han hämtade en av de små ficklamporna som de hade för försäljning. Under bänken sträckte sig plastmattan ända in i hörnet. Men verkade det inte som om den var lite uppvikt i själva hörnet där väggarna möttes? Han kastade ytterligare en blick ut genom luckan. En man närmade sig och Milo kände igen pensionären som bodde i lägenheten över hans egen.

”Hej Bengt! Den vanliga lottoraden? Du ger inte upp?”

Grannen mumlade lite på ett gemytligt sätt och förde handen till kepsskärmen när han betalat. Han kastade en blick åt båda håll innan han korsade gatan. När Milo var ensam igen kröp han in under bänken och försökte få grepp om  matthörnet. Hans fingrar var för trubbiga. Han hämtade en sax ur en låda. Det gick bättre. När han fick ett bättre tag drog han fliken mot sig. Mattan följde med obehindrat. När han lyste med ficklampan såg han hur ett hål med cirka två centimeters diameter blev synligt en bit in på golvet i den riktning han stod. Han flyttade sig längre ut så att han kunde dra upp mattan mer. Han lade ifrån sig ficklampan på det frilagda brädgolvet och medan han höll tillbaks mattan med ena handen stoppade han ett finger i hålet och försökte lyfta. Han blev inte förvånad när en brädlucka lyftes upp ur golvet.

”Din smarte djävul! Det var därför polisen inte hittade något i din laptop. Du har två!”

Milo lyfte utan besvär upp en, som han kunde se, ganska ny laptop ur lönnfacket. Han var tvungen att kolla ute vid luckan igen. Då allt fortfarande var lugnt utanför ställde han upp datorn på bänken. Han såg att den var skyddad av lösenord när han startat upp den. Han funderade en stund. Vad kunde det vara för lösen Yngve använt? Han provade med Yngves mors namn ”Ylva”, ”mor”, ”ödla”, ”leguan” men sedan kom han på det; naturligtvis! Han slog in ”Philip Morris”. Skärmen önskade honom välkommen.

Han mådde fysiskt illa när han skummade igenom hundratals bilder som visade barn som skadades, förnedrades och utnyttjades på alla upptänkliga sätt. Hans första tanke hade varit att ringa polisen med en gång. Sedan han tänkt efter en stund gick han och hämtade några av de USB-minnen de sålde i kiosken. Han satte i det första och började kopiera. Han höll utsikt efter Yngves bil men när kopieringarna var klara hade den svarta Volvon ännu inte synts till. Han lade ner laptopen där han hittat den och arrangerade mattan som den legat. Sedan ringde han banken.

Nästa morgon när Milo kom till jobbet var laptopen borta.                                                    

 Kapitel 15. Poliseskort

Linnéa drog av sig trädgårdshandskarna. Hon vinkade åt Millan som tutade när hon körde förbi på vägen. Millan och hennes man, vad han nu hette, hade kommit hem till dem med en tårta och en cyklamen en kväll, någon vecka efter överfallet. De hade velat tacka för hennes och Jessies ingripande den ödesdigra eftermiddagen. Barnen var förstås med och både Jessie och Linnéa hade lagt märke till hur föräldrarnas blickar ofta gled över till de små. Linnéa kunde inte föreställa sig hur det känts om något liknande drabbat hennes egna ungar.

Efter en stund började elefanten i rummet bli för märkbar och besökarna bröt upp innan man behövde börja tala om den. När mannen, Benny var det ju han hette, tog Jessie i hand hade han tittat dem båda i ögonen och sagt; ”Om ni någonsin behöver hjälp av något slag, så vet ni hur ni kan nå mig! Inget är för stort!” Linnéa såg tårar i den store mannens ögon. Spontant hon gav honom en kram när han vände sig till henne för att ta i hand. Millan kramade henne hårt och innerligt och de båda paren hade skiljts åt i varmt samförstånd. De hade lett mot varandra och ibland pratat några ord när de träffats i samhället någonstans, sedan dess. Vissa händelser knöt samman människor för livet.

En polisbil kom sakta körande. Linnéa tittade upp beredd på att vinka om det var någon hon kände. Två för henne okända polismän satt i framsätet och hon gick fram till grinden när bilen stannade utanför staketet.

Båda steg ur bilen och hon såg att den ene bar på några papper. Det var en äldre polis, ganska lång med lite gråsprängt hår under mössan. Han hade nog varit närmast svarthårig en gång i tiden. Den yngre av de båda männen var inte lika lång som din kollega men såg mycket vältränad ut och hade ett friskt och fräscht utseende. Huvudet var i det närmaste renrakat. Det slog henne att ingen av dem log, som man ju brukade göra innan man inledde en konversation.

”Hej, har det hänt något?”, frågade Linnéa. Den äldre av de båda männen såg närmast beklagande ut när han frågade:

”Vi söker Linnéa Vargfeldt, är det du?”

”Ja”, svarade Linnéa och fick en torr känsla i munnen. Något var fel! Väldigt fel, tänkte hon. ”Vad gäller saken?”

Den yngre av poliserna såg beklagande ut. Båda två såg faktiskt ut att finna hela situationen obekväm.

”Vi måste tyvärr be dig följa med till polisstationen”. Linnéa stod först handlingsförlamad.

”Varför då?” Fick hon ur sig. Hon tittade från den ene till den andra och måste sett ut som en fågelholk.

”Vi förklarar närmare när vi kommit till stationen men vi har en anmälan mot dig, inlämnad av Yngve Persson”.

”Åh, Herre Gud”, utbrast Linnéa. ”Den jäkla idioten! Nu får han väl ge sig! Men, okej, jag skall bara tvätta mig och byta om, om det är okej? Vill ni inte komma in så länge?”

Ingen av poliserna invände utan följde med in och stängde dörren. Linnéa hörde Jessie ropa från övervåningen;

”Vad var det där om, Lotta?”

Han hade tydligen sett polisbilen stanna men inte förstått att den fortfarande var kvar. Märta kom utrusande från kontoret. När hon insåg att de hade besök stannade hon till på översta trappsteget och med en blick på den yngre polismannen började hon gå, nästan lite utstuderat nedför trappan utan att sänka blicken. Jisses, tänkte Linnéa, min dotter är en fresterska! Vart har barnet med råttsvansar och gropar i knäna tagit vägen?

”Jessie, kom ner!” ropade hon samtidigt som Märta gled förbi dem in mot köket. En doft av någon av Victoria’s secrets parfymer, följde i hennes spår. Linnéa kände en lätt irritation när hon såg hur den yngre mannens blick följde efter hennes dotters rumpa ut i köket.

”Jag följer med, Lotta!” sa Jessie, när Linnéa förklarat situationen.

”Som ni vill”, sa den äldre. ”Men detta kan nog ta ett tag så ta gärna din egen bil”.

Linnéa gick in på toaletten och tvättade sina händer. Sedan drog hon borsten genom håret, där slingorna börjat gå ur. Hon behövde klippa sig igen. En så här kort frisyr krävde frissans uppmärksamhet minst en gång i månaden. Vad hon såg blek ut! Vad hade den idioten nu ställt till med? Lite rouge behövdes på kinderna och lite läppstift, definitivt. Hon andades ett par djupa andetag innan hon samlade anletsdragen och steg ut i hallen.

Hon tog sin tunna mintgröna dunjacka och drog på sig sina joggingskor, om matchade i samma mintgröna ton. Jessie hade redan dragit på sig sin teddyfodrade jeansjacka och sina boots. Märta kom ut i hallen med en Cola light burk i handen.

”Var snäll mot min mamma!”, sa hon medan hon såg på den unge mannen under halvsänkta ögonlock.

Jisses, hon flirtade med polisen, tänkte Jessie. Stackars kille! Han var rökt! Så sött han rodnade när han nickade och fick bråttom med att följa efter kollegan ut.

Linnéa fick placera sig i baksätet på polisbilen och Jessie backade ut sin nya silverfärgade Ford Kuga när polisbilen körde iväg. När polisbilen kommit fram till stationen körde även Jessie in på parkeringen.

Polisinspektör Ragnar Almgren tog emot Linnéa och visade in henne i förhörsrummet.

”Innan vi börjar vill jag att du ringer till din advokat, Linnéa. Det här måste gå rätt till, som du förstår”.

”Jag har ingen, men tror du att jag kommer att behöva någon, verkligen?”

”Du får en advokat tilldelat dig om du inte föredrar någon särskild”.

Han frågade om hon ville ha en kopp kaffe och hon tackade ja. När han hämtat en plastmugg till dem var, med rykande hett kaffe satte han sig mitt emot henne.

”Jag mötte din man vi kaffeautomaten och han har redan ringt för att skaffa någon som kan representera dig och närvara vid förhöret.” Linnéa kände sig lite bättre till mods när hon förstod att Jessie hade läget under kontroll och gjorde vad han kunde för att hjälpa henne.

”Jag beklagar verkligen det här, men jag måste tyvärr göra mitt jobb”. Han sträckte på ryggen och vägde bakåt på stolen. ”Det är så att Persson har lämnat in en anmälan mot dig, med ett flertal punkter som jag strax skall läsa upp för dig. Det är tyvärr sådant som han har bevis för. Det är verkligen olycklig, men vi har faktiskt själva försett honom med en del. Det verkar som om vi underskattat den här mannen och hans advokat. Han har samtidigt stämt staten på en saftig summa, för det lidande han fått utstå under de c:a åtta månaderna han var i förvar. Misshandeln av honom under häktningstiden var riktigt olycklig efterson allt finns dokumenterat och vi ännu inte kunnat gripa någon för dådet. Det spelar ingen roll, vad vi själva anser om att han förtjänade det”, sa Ragnar när han såg Linnéas försök att komma med ett inlägg. Han hade skjutit upp ärmarna på den marinblå tröjan och han satte på sig ett par metallbågade läsglasögon innan han fortsatte.

”Hur då menar du?” Undrade Linnéa. Ragnar väntade fortfarande med att börja inspelningen av samtalet.

”Du är till en början anklagad för mordförsök, hot och resande av livsfarligt vapen. Ärekränkning och uppvigling till misshandel, förtal samt misshandel, inför en hel rättssal”.

Linnéa andades djupt i ett försök att få kontroll över sina känslor. Hon kände att det dunkade i tinningarna och hon masserade dem lätt med fingertopparna. Så ensam hon kände sig. Hon började själv tro att hon skulle behöva en advokat.

”När det gäller mordförsök så syftar han naturligtvis på att du sköt bredvid honom med pilbåge. Men dina vänner i bågskytteklubben vittnar till din fördel där. De anser att du är en så pass tillförlitlig skytt att det aldrig var någon risk för hans liv. Vi får hoppas att det håller i rätten. Tyvärr använder hans advokat sig av din videofilm. Bilderna som visar hans vita häck har de ingen nytta av men däremot den ljudupptagning som följde medan du bar mobilen innanför tröjan. Det hörs att du ber killarna ta honom och hindra honom från att sticka med bilen och du kallar honom en jävla pedofil. Det är det han ser som uppvigling, ärekränkning och förtal. Det hörs också hur han bedyrar att han är oskyldig”.

Linnéa satt och försökte minnas vad som sagts. Hon reste sig och krängde av sig dunjackan och hängde den över stolsryggen. Sedan satte hon sig igen.