Men nu är det dags för "farbror Yngve" igen!
Kapitel
6. Tonårsföräldrar
Linnéa ringde sin man medan hon såg
ambulansen försvinna med Tärna, Millan, Lillebror och Sara André. Millans bil
stod nu parkerad med sitt nybytta reservhjul med sin fula plåtfälg, utanför
grinden. Linnéa bad Jessie hämta upp henne vid skolan.
När han svängde in framför grinden
kände Linnéa hur utmattad hon var. Hon var glad att lämna körningen åt Jessie.
I vanliga fall pågick alltid en tävling om vem som först hann ta förarplatsen i
besittning.
”Jag har beställt varsin kebabrulle,
som vi plockar upp på vägen hem. Vi har annat att tänka på än att brassa käk”.
”Good thinking, älskling”, sa hon.
Min man, han tänker då på allt! tänkte hon. Finns det någon som säger ”brassa
käk” nu för tiden, förresten?
Medan han gick in på Pizzeria Grande
och hämtade maten satt Linnéa och njöt av vilan och av tanken på hur det hela
avlöpt. Steinar hade t.o.m. berömt henne för pilskottet som fått Yngve att
stanna och ge upp. När hon tänkte på hur arg och upprörd hon varit skrämdes hon
av tanken på hur det kunnat gå om hon missat grovt och råkat träffa, kanske
t.o.m. döda kräket. Ingen större förlust, tänkte hon kaxigt, men ångrade sig
genast. Även om han var ett kräk som förverkat sina mänskliga rättigheter, så
var hon trots allt inte någon mördare. Inte ens när det gällde ett pedofilsvin
som Yngve Persson. Gud, vad trött hon var! Hon hade nästan slumrat till när
Jessie steg in och satte påsen med rullarna i hennes knä.
”Nu åker vi hem!”
De bodde i utkanten av det lilla
samhället. När de svängde in framför huset sprang grannens svarta katt över
garageinfarten framför bilen.
”Hoppas det inte var ett omen”,
skrattade Jessie efter att ha tutat för att få den att flytta sig.
"Det är bara otur att se en
svart katt om man är fågel och den sitter på fågelbordet”, svarade Linnéa.
Efter att de burit in sina pilbågar
och koger slog de sig ner med sina kebabrullar. Redan när Linnéa ätit hälften
av sin rulle var hon för trött för att få ner mer. Jessie lade strax ifrån sig
sin också. Aptiten saknades liksom. De hjälptes som vanligt åt med att plocka
bort resterna och disken till diskbänken. När Linnéa sköljde av tallrikarna
under kranen för att sätta in dem i diskmaskinen smög Jessie sina armar runt
hennes midja.
”Vi måste ringa ungarna!”
”Senare. Vi skötte det fint”, sa han.
”Du var magnifik, Lotta! En valkyria! En amazon!”
"Jämför du mig med en gammal
bil?”, skojade hon med tjurig min. ”En som inte ens tillverkas längre”.
Han begravde sitt ansikte i hennes
hår. Hon luktade sommar, tallbarr, blåbär och den speciella tvålen med
cocosdoft. Han kände att han kanske inte var så trött trots allt.
Men ögonblicket var strax över och
Linnéa gav honom en hastig kram för att sedan gå in i gästrummet på
bottenvåningen och helt enkelt sträcka ut sig på täcket och svepa överkastet om
sig. Han kunde se hur hon burrade upp kudden under axeln och visste att hon
skulle sova inom två minuter. Han hällde upp ett glas 3,5 öl och slog sig ner
framför tv:n. Han klickade fram en kanal som det skulle gå att sova till. Några
minuter senare sov också han.
Han vaknade vid elvatiden på kvällen, tog den avslagna ölen och gick och hällde ut den i vasken. Linnéa sov
fortfarande. Augustimånen lyste in genom fönstret när han stod i dörröppningen
och tittade på henne. Han fylldes av tillitens värme när han såg hennes ansikte
i månskenet. Min Lotta tänkte han. Det var arton år sedan de träffats. Bara
tonåringar. De hade inte kunnat få nog av varandra. Hon hade fängslat honom med
sina gröna trollska ögon. Det ljusa, raka håret som hon alltid bar i en
hästsvans, tillbakadraget från pannan fick honom fortfarande att vilja snurra
det runt sina fingrar för att känna dess glansighet. Han hade sett hennes bröst
mogna från knoppande, jungfruliga små upphöjningar under linnet till att bli
den mogna kvinnans värdefulla attribut. En hyllning till kvinnligheten. Fan,
han åtrådde henne till och med mer nu än då, när de båda varit kåta tonåringar.
Hon hade varit smal som en sticka då. Livlig och snabbkäftad. Ett år äldre än
han, fräck och svårflirtad.
Nu var kurvorna mer generösa. Hon
klagade ofta över att vågen och hon inte kom överens om vad som var rimligt.
Jo-jo-bantning kallades det. Hon ville ha bort tio kilo och han kunde medge att
hon varit mer klassiskt tjusig när hon var magrare, men fylligheten var inte
fel den heller. Inga vassa höftben eller armbågar. Bara runda former. Gud, vad
han älskade henne! Hon hade blivit med barn redan ett par månader efter att de
först förfört varandra. Naturligtvis var det inte planerat, men att avbryta graviditeten
var inget de ens övervägt att diskutera.
Så han hade blivit pappa vid 17 års
ålder. Till tvillingar. För tidigt födda och små till en början men välväxta
och vackra. En av varje sort. När hans och Lottas föräldrar kommit över chocken
hade de alla fyra ställt upp till hundra procent. De unga föräldrarna hade båda
två fått möjlighet att fullfölja sina studier genom att mor- och farföräldrar
alltid fanns till hands på alla tänkbara sätt. Dottern som var den förstfödda
var den som var mest lik honom själv. Hon hade lockigt mjukt hår, hans blå ögon
och lugna temperament och hans ensidiga skrattgrop. Från första stund, när han
höll henne i sina darrande armar, var han såld. Hon var en varelse han var
villig att dö för när som helst.
Sonen liknade mer sin mor och hennes
familj. Rakt hår som mamman och hennes gröna ögon. Han hade myror i kroppen
från späd ålder och fick sin syster att hänga med på alla tänkbara hyss. De
tycktes kunna förstå varandra långt innan de började tala. Även mor och son
tycktes äga en ordlös kommunikation som nästan utestängde de andra. Kärleken
han kände för dem alla tre brände i bröstet. Han var så lyckligt lottad.
Medan han betraktade henne sträckte
hon på sig som om hon höll på att vakna. Han visste inte om han skulle väcka
henne eller låta henne fortsätta sova. Hon behövde säkert sömnen. Bara hon inte
vaknade tidigt på småtimmarna utan att kunna somna om.
Hon slog upp ögonen som om hon känts
hans blick på sig.
”Vi måste ringa Märta och Allan”.
”Ungarna kan vänta tills i morgon. De
blir bara oroliga om vi ringer så sent”.
”Kanske du har rätt. Jag är hungrig.
Vad kan vi ta som man inte får svårt att somna om efter”?
Tillsammans bryggde de te och bredde
smörgåsar att äta framför teven. Jessie satte sig i favorithörnan och Linnéa
slog sig ner tätt intill. De åt under tystnad och hällde sedan upp en ny kopp
av kamomillteet, att sitta och smutta på. Vad som utspelades på teven gick dem
spårlöst förbi. Jessie stängde av ljudet med fjärrkontrollen och lade armen om
Linnéas axlar. Hon lutade sig mot honom och de satt ordlösa en stund.
”Hur många år får han tror du? ”
”Vet inte, Lotta. Hoppas de slänger
nyckeln!”
Telefonen ringde. De tittade på
varandra. Vem ringde halv tolv en vardagskväll? Nummerpresentatören visade att
det var Märta.
”Mamma! Har du hört på nyheterna? De
har ju tagit en pedofil vid bågskyttebanan! Har ni hört något? Vet ni vem det
är?”
Det var typiskt Märta att inte be om
ursäkt för att hon ringde sent. Det var inte brist på hänsyn, bara tanklöshet.
Hon gick på medieprogrammet på gymnasiet i den intilliggande lilla staden. Det
fanns inget gymnasium på hemorten. Visserligen hade hon kunnat åka buss och
pendla som alla andra men istället bodde hon hos morföräldrarna och det gjorde
även Allan som gick den estetiska linjen. Detta arrangemang passade samtliga
inblandade. Morföräldrarna hade nästan betraktat ungdomarna som sina egna barn
eftersom de spenderat så mycket av sin uppväxt hos dem i deras stora hus.
Barnens farföräldrar bodde i samma stad, bara ett kvarter bort och i deras
gillestuga höll Allan till med sin rockgrupp och tränade. Där fanns en egen
ingång via garaget och de fyra klasskamraterna i hans gäng kom och gick som de
ville. Därför stod alltid instrumenten kvar i gillestugan. ”Alan and Stuff”,
kallade de sig eftersom Allan var ”the lead singer” och dessutom tillhandahöll
träningslokalen. Farföräldrarna lade sig aldrig i och sade inte ett ljud om
allt oväsen som trängde upp från källaren. Det var gott att ha pojken här och
då fick man dras med hans kompisar också. Men det var fina killar så det var
okej.
”Jo, det kan man säja. Vi var mitt
uppe i det. Jag sätter på högtalarna så kan pappa också höra och fylla i. Jag
ska bära ut lite till köket”.
Jessie berättade i stora drag om vad
som hänt, då och då avbruten av Märtas utrop av äckel och bestörtning men också
av uppskattning av hur det hela avlöpt.
”Jag tror jag vet vem han är. Han har
en kiosk på Storgatan, stämmer inte det?”
”Jodå, det äcklet! Du har väl varit
där och handlat ibland? Säg inte att han gjort närmanden mot dig också!”
”Nä, det är lugnt. Men jag har alltid
tyckt att han varit äcklig. Luktade av någon billig Eau de Cologne, alltid.
Skakiga händer”.
”Absolut. Det är han! Skönt att han
åkt fast! Vet inte om han försökt något tidigare. Kan inte minnas att jag hört
något tidigare om någon som ofredats här omkring. Men det finns säkert
mörkertal när det gäller sådant här. Men, gumman, kan vi talas vid mer imorgon,
vi känner oss lite urkramade båda två, ikväll?”
”Förlåt! Tänkte inte på att klockan
var så mycket! Jag ringer imorgon. Kram och puss! Båda!”
”Kram och puss, gumman! Var rädd om
dig! Nattis!”
Kapitel
7. ”Jag är oskyldig”
De hade behandlat honom som skit. Han kände att en tand satt löst. De
hade inte tagit honom till en riktig undersökning. Han hade ont i magen också.
Kanske han hade inre skador? De skulle ringa till Milo, som stod i kiosken i
eftermiddag och förklara att kiosken skulle vara stängd ett tag. Det hade de
sagt, men hur kunde han veta att det blev gjort. Milo kunde ta hand om Philip
Morris, leguanen som låg i sitt terrarium i kioskens bakre rum. Den hade fått
sitt namn av att det lät som om den hade rökhosta när den väste då och då.
Ungar hade ibland fått komma in och titta på den stora ödlan. Under tiden hade
han kunnat ta sig en titt på ungarna i lugn och ro. Men de hade alltid varit
minst två, så det hade aldrig blivit riktigt stimulerande, för hans del.
Han måste ut härifrån. Han var ju oskyldig. Hade inte gjort något. Läppen
värkte där den spruckit. Advokaten kunde inte komma förrän imorgon och han
vägrade bli förhörd utan advokat närvarande. Hur skulle han lägga upp sin
strategi? Han hade klart för sig att det kunde bli problem. Han hoppades på att
hunden inte lyckats hitta påsen med etern som han slängt ifrån sig medan han
sprungit genom snåren mot bilen. Det hade blivit ett bra kast. Förhoppningsvis
hade den hamnat så långt in i undervegetationen att hunden inte kommit åt den.
Den skulle kunna ställa till problem för honom. Vad hade de annars för bevis?
Inget hade hänt. Han blev stel innanför gylfen när han tänkte tillbaks på
ögonblicket innan han så grymt blivit avbruten. Doften från den lilla. Hennes
skära lilla sköte. Åh… han skulle bara behövt några minuter till! Efteråt, när
det hela varit över, hade han bara haft att kasta kroppen ut i åns kraftiga
flöde. Ån var mycket strid i år efter allt regn och den rann många mil genom
täta skogar som gjorde eventuell draggning svår och lönlös. Ingen hade kunnat
knyta hennes döda kropp till honom även om hon hittats. Vattnet skulle ha
spolat bort alla bevis i vilket fall som helst.
Jävla kärringhelvete! Hade inte
hon kommit och förstört allt? Och hennes jävla polare! De slog honom! Honom! En
egen företagare som skött sina egna affärer i alla år! Aldrig gjort en fluga förnär!
Hade han inte donerat till Hjärt- och lungfonden förra året? Han var
blodgivare! Allt detta skulle naturligtvis tala till hans fördel under
förhöret. Han kunde inte tänka sig att han skulle vara frihetsberövad länge.
Förresten, hon hade siktat på honom med en pilbåge! Hon hade skjutit en pil som
nästan träffat honom! Han hade till och med känt dess vinddrag! Eller nej, det
kanske var att ta i. Det gällde att lägga på precis lagom. Hålla sig så nära
sanningen som möjligt. Men det här med att hon siktat och skjutit. Det måste
man kunna utnyttja på något sätt. Sedan överfallet på honom. Han var den som
var ett offer! De hade slagit honom! Misshandlat honom å det grövsta. Om hans
mor hade levt hade hon gråtit om hon sett sin stackars son! De skulle få, de jävlarna!
Nu visste han precis vilken strategi han skulle ta till. Han lade sig på
britsen och somnade övertygad om att det bara var en tidsfråga tills han var
fri.
När de hämtade honom nästa morgon var han utvilad och full av
tillförsikt. Advokaten begärde direkt att Yngve skulle få snygga till sig, ta
en dusch och raka sig. De satt sedan ensamma i ett rum på polisstationen i
flera timmar och talade lågmält. Advokaten kallade sedan till sig en vakt och
förklarade att de var färdiga.
*
När polisens förhörsledare gjorde sig
klar att ta Yngves uppgifter slogs han av det ansiktsuttryck denne nu bar. Det
hade igår varit en undergiven och patetisk person, som försökt slingra sig ur
situationen genom att bedyra sin oskuld samtidigt som skulden präglade hela
hans hållning från de hängande axlarna till den undanglidande blicken. Idag
fanns det något nedlåtande och utstuderat över hållningen. Han blev inte klok
på vad det berodde på.
”Var så god och sitt, jag är
polisinspektör Ragnar Almgren och skall hålla inledande förhör med Yngve
Persson”.
”Jag yrkar att Yngve Persson genast
försätts på fri fot”, sa advokaten. ”Gripandet och frihetsberövandet har inte
skett enligt protokoll och Persson har fått utstå onödigt lidande under hela
proceduren”.
Ragnars förvåning måste ha synts i
hans ansikte, när han insåg att advokaten inte skojade.
”Nu tar vi det lite lugnt här! Vad är
det jag har missat? Yngve har tagits på bar gärning medan han tänkte våldföra
sig på en åttaåring. Det finns vittnen och dessutom en videofilm som styrker
uppgifterna”. Vid omnämnandet av videon bytte advokaten en snabb blick med
Yngve. Det var tydligen något ingen av dem kände till.
”Jag kräver att få ta del av allt
bevismaterial och under tiden ska Yngve inte behöva sitta här en minut till”.
”Då får ni allt skaffa fram ett
beslut på detta, men under tiden skall vi ha en pratstund, Yngve och jag. Ska
ni närvara får jag be er ta plats, så att vi inte spiller mer tid”.
Advokaten tvekade som hastigast men
slog sig ner tillsammans med Yngve på den plats som anvisats. När Ragnar
startat inspelning av förhöret och talat in de vanliga uppgifterna lutade han
sig framåt så att hans ögon kom i jämnhöjd med Yngves.
”Kan du vara vänlig och redogöra för
vad som hände igår eftermiddag?”
Yngve sneglade mot advokaten, som
nickade lite otåligt.
”Jag hade tagit en sen lunch och
varit och ätit borta på mjölkbaren, medan min anställde, Milo Pezer, skötte
kiosken. Han brukar ta några timmar vid lunchtid, sedan morsan gick bort. När
jag körde på väg tillbaks mot kiosken såg jag ett barn vid vägkanten. Hon
tycktes ha problem, för hon satt ner i diket. Jag visste ju vem mamman var för
tösen hade varit med och handlat ibland. Jag tänkte att hon kanske blivit
skadad eller sjuk. Man kan ju inte bara köra vidare och låtsas som ingenting,
när ett litet barn råkat illa ut. Jag stannade självklart och frågade hur det
var med henne. Hon sa att hon mådde illa så jag tänkte att om hon hoppade in i
bilen kunde jag köra med rutorna nere så att hon skulle må bättre. Jag tänkte
kört hem henne men visste ju inte om mamman var hemma och jag började bli sen
att lösa av Milo. Jag kunde ju alltid ringa från kiosken till mamman och
berätta var tösen befann sig”.
”Tänkte du inte på att mamman skulle
kunna bli utom sig när inte Tärna kom hem?”
”Jag hann aldrig tänka så långt. Jag
är ju inte så van vid barn, ungkarl som jag är”.
”Nå, vad hände sedan? Förresten vad
var klockan då?”
”Omkring halv två tror jag. Hon mådde
fortfarande illa och jag tänkte att hon kanske skulle kräkas i min bil eller i
kiosken när vi kom dit så jag tänkte att det vore bra med lite skogsluft vid
ån. Då borde hon piggna till. Så jag körde dit, men kom inte ända ner till ån
på den väg jag tagit in på. När vi stannat bilen hade hon sparkat av sig skorna
och jag ville ju inte att hon skulle spy i bilen så jag lyfte ut henne och bar
ner henne till åkanten”.
”Du hade enligt vittnemål dragit ned
dina byxor. Varför? ”
”Medan jag bar henne kände jag att
ärtsoppan jag ätit till lunch gjorde sig påmind. Jag fick helt enkelt ett
riktigt magknip och jag hade precis satt mig en bit bort medan tösen låg och
vilade i gräset. När jag hörde att tösen kräktes glömde jag magknipet och hann
inte ens dra på mig brallorna, när jag blev så orolig. Jag tröstade henne så
gott som gick och ville ge henne en Fischermen’s Friend för att få bort smaken
av spyorna och då kom fruntimret rusande och hotade mig!”
”Hur gick det med magknipet?”
Sökhunden borde hittat dina exkrementer om det funnits några, tänkte Ragnar.
”Nä, det kom av sig. Allt som sedan
hände. Jag gissar att det blev för mycket för mig. Är ju inte van vid att bli
anklagad för något, bara för att man är snäll och vill hjälpa till”.
”Vad hände sedan? Du säger att du
blev hotad. Hur då?”
”Plötsligt stod hon där och skrek.
När jag vände mig om såg jag att hon pekade med en sådan där lång pilbåge och
en vass pil som siktade på mig. Hon såg helt vild ut! Jag blev uppriktigt sagt
rädd. Jag visste ju inte varifrån hon kom eller någonting”.
”Fortsätt!”
”Jag tänkte att det gällde att inte
reta upp henne mer så jag försökte dra mig undan. När hon vände sig mot flickan
sprang jag. Jag tänkte att jag måste ta mig till bilen och när jag sprang genom
snåren hade hon ju ingen fri sikt för att skjuta. Men jag hade inte kommit så
långt förrän hon kom farande ut ur snåren och skrek åt mig”.
”Vad skrek hon?”
”Hon skrek att jag skulle stanna men
jag vågade inte utan fortsatte. Då sköt hon en pil mot mig”.
”Men hon träffade uppenbarligen
inte?”
”Nä”.
”Och sen?”
”Jag såg pilen träffa i marken
bredvid mig. Hade jag sprungit mer till höger hade jag fått den i ryggen”.
”Men nu gjorde du inte det.
Fortsätt!”
”Hon skrek igen att hon skulle sätta
nästa pil i ryggen på mig så jag stannade och vände mig om”.
”Det fanns fler personer där, vad
gjorde de?”
”När jag vände mig mot käringen såg
jag tre killar med pilbågar komma springande bakom bilen. De kom fram medan hon
pekade på mig med nästa pil. Jag såg direkt att hon skulle döda mig om jag inte
stod still”.
”Nu spekulerar du, berätta bara vad
som hände!”
”Karlarna var tre mot en så de
brottade ner mig och band mina händer bakom ryggen på mig. Det var tur att den
ene killen ringde efter er. Jag fruktade faktiskt för mitt liv”.
Han växlade en blick med sin advokat
och fortsatte sedan.
”Kvinnan gav sin pilbåge till den ene
killen och sprang tillbaks mot ån. Killen följde efter. Sen kom de bärande på
flickan och då började de andra två misshandla mig!”
”Hur då?”
”En slog mig i magen och en i
ansiktet. Jag tror han slog ut en tand. Det gör jävligt ont i alla fall”.
Nu tog advokaten till orda:
”Vad var det för video ni talade om
förut?”
”Vi får återkomma till det sedan. Vi
har begärt en husrannsakningsorder och kommer att leta igenom din bostad och
arbetsplats så snart vi får den. Till dess får du stanna här”.
Ragnar vände sig sedan till advokaten
och sa:
”Åklagaren får ta ställning till om
och när det skall bli någon frisläppning. Då var vi klara för tillfället”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar