Kapitel 26 och 27 , av "Kom till farbror Yngve!"

Lyssnar på radion. Håkan Äng intervjuar folk i Burseryd. Det är samma ovänliga väder där som här, tre mil härifrån. Regnar och blåser kaktustaggar! Fyyy...! Nej tacka vet jag att sitta inne med en spännande bok! Varsågoda:

Kapitel 26. En silverfärgad SUV              

På tisdagen hade SKLs rapporter börjat strömma in.

Man visste nu att det var Yngves blod och Yngves fingeravtryck i blodet som hittats i bilen. Mobilen tillhörde Yngve. Samtalslistan hade visat att han försökt ringa SOS men inte tryckt på uppringningsknappen. Det fanns inga privatsamtal registrerade. De flesta var till ”Linas matkasse” men det fanns också några till banken och ett som visade sig gå till pastorsexpeditionen. Alla fotografier, om det funnits några, var raderade. Så var också historiken till Google. Den handske man hittat hade Yngves blodgrupp i ett par ytliga stänk men var troligen för liten för att ha tillhört honom. Men man hade hittat ytterligare DNA på handskens insida. När man kört DNA-provet mot CODIS, hade det inte funnits någon matchning. Ägaren till handsken fanns inte i registret. Ytterligare ett prov från SKL inväntades.

”Vad har vi mer?”, frågade Ragnar.

”Draggningen är avslutad och man har inte funnit någonting”, svarade Sara. ”De däcksspår som hittats har inte gett något heller. Det verkar bara vara Yngves bil och det unga parets Mazda som kört där på sista tiden. Alla andra verkar vara flera dagar gamla. Svåra att identifiera också eftersom det regnat en del”.

”Vilka prover fattas?”, undrade Börje.

”Vi har inte fått några upplysningar om den upphittade avbrutna pilen. Men det är trots allt vid gränsen till en bågskyttebana, sa Sara. Men den mystiska kemikalieflaskan, då? Den hade ju legat länge på plats med tanke på den biologiska beläggningen på plastpåsen. Och det var Yngves fingeravtryck eller hur?

Ragnar bekräftade riktigheten i detta och sa;

”Det är beklagligt att vi missade den förra gången och som du sa sist Sara, så hade vi kanske haft tillräckligt på honom då, i så fall. Just nu har vi inte så mycket nytta av den som bevis, eftersom detta är ett helt nytt brott. Vi får nog utgå från att Yngve bragts om livet, trots allt. Men något som vi får följa upp är ett samtal som kommit in från en pensionär som tagit en promenad med sin hund på vägen som leder förbi den berörda skogsstigen och vidare förbi infarten till bågskyttebanan. Detta ska ha varit samma kväll, men han var osäker på hur dags. Han hade sett en silverfärgad SUV. Eller som han kallade det: ”en sån´ däringa hög, kort sak”. Han var säker på att det var den kvällen men inte hur dags. Det hade i varje fall börjat mörkna sa han. Hur dags mörknar det så här års? Någon kollar upp det?”

”En som har en ”sådan däringa SUV” är Vargfeldts”, sa Börje. Han tittade sig skyldigt omkring efter Johannes men kom på att denne var ledig.

”Svårt att tro att Vargfeldts är inblandade”, sa Sara. ”Ingen av dem är ju knäpp på det viset. Jag kan visa bilden på en sådan SUV, en Ford Kuga, tror jag de har, för vittnet.”

Receptionisten ringde och frågade om hon fick släppa in Benny Bengtsson. Han påstod att han var kallad.

”Jag tar det sa Ragnar. Då var vi klara här. Visa pensionärsvittnet bilder på en sådan SUV som Vargfeldts har och se om han känner igen den. Om den stämmer med vad han såg tar vi in makarna Vargfeldt och hör om de vill tillägga något om var de befann sig den kvällen. Se till och topsa dem för DNA också”.

När Benny Bengtsson klev in på Ragnars kontor verkade han fylla upp hela kontoret. Han var inte bara lång utan storvuxen över huvud taget men på ett proportionerligt sätt. Han hade lyckats behålla en hel del av solbrännan trots att det var så här långt in i november och han log öppet mot Ragnar under skägget. Han hade ljusbrunt lockigt hår och blå ögon med skrattrynkor. Inte olikt bilden av en viking, tänkte Ragnar.

”Tack för att du kom”, sa Ragnar. ”Vi behöver ställa lite frågor med tanke på fyndet nere vid ån härom kvällen”. När Benny nickade fortsatte Ragnar.

”Var så god och sitt”, sa han och Benny satte sig. Han lade ifrån sig kepsen på bordet. Ragnar talade in det som behövdes i mikrofonen.

”Var befann du dig i söndagskväll?”

”Jag jobbade”. Benny såg rakt på Ragnar.

”Du arbetar på en budfirma, eller hur?”

Benny bekräftade med namnet på firman och frågade;

”Varför frågar du det? Är jag misstänkt för något?”

”Yngve Persson är försvunnen och det är möjligt att han bragts om livet. Kan du ge mig numret till din budfirma?”

Benny verkade besvärad men gav Ragnar ett telefonnummer efter att han bläddrat i sin mobil.

”Jag vet inte om jag gillar att ni frågar om mig. Jag är inte fast anställd och om polisen visar intresse lär jag väl inte bli det heller.”

”Vi vill bara utesluta så många som möjligt. Yngve hade ju orsak att undvika kontakt med folk. Speciellt föräldrar. Du är nog inte ensam om att se honom med oblida ögon. När hade du kontakt med honom senast?”

”Vet inte. Skulle jag stöta på honom vet jag inte vad jag skulle göra. Det jävla monstret! ”

Benny knöt händerna och rätade ut dem igen.

”Det låter nästan som ett erkännande”, sa Ragnar.

”Vad, nej. Vad han än förtjänat så är det inte jag som gett honom det. Tyvärr. Hade jag inte haft familj hade jag gjort mig olycklig är jag rädd för. Man vågar ju inte släppa ut ungarna i trädgården ens längre”.

”Vad kör du för bil, Benny?” frågade Ragnar.

”En silverfärgad Volvo XC90. Gammal men den går som om den var ny. Har bara servat den och bytt olja. Nya torkarblad och all round däck. Inget annat på åtta år! Varför undrar du det?”

”Som sagt, vi måste bara utesluta det vi kan”. Ragnar avslutade inspelningen och tackade Benny för att han kommit in. Sedan bad han Benny höra av sig om han tänkt sig ut och resa.

När Benny gått bad Ragnar Sara visa en bild på en silverfärgad Volvo XC 90 också, för vittnet.

                                                                

Kapitel 27. Märta och Millan

När Benny körde från polisstationen körde han direkt till Annes konditori. Han parkerade på baksidan som vanligt. Hon såg honom komma och log när hon mötte honom med en kopp kaffe precis som han ville ha den och ett par ostfrallor.

*

Ragnar tittade på klockan när han kom ut i samlingsrummet. Alla hade brutit upp med olika uppdrag. Han satte sig och plockade upp Yngves samtalslista. Ett nummer stack ut. Han slog numret. En telefonsvarare förklarade att man hade stängt för dagen.

*

Hos Vargfeldts stängde Märta av datorn. Hon såg skrivbordsbilden som hastigast innan skärmen slocknade. Hennes Johannes. Leende med glitter i ögonen. Han hade nog poserat lite när hon tog kortet. Han lutade sig bakåt mot bomkapellet på ”Näckrosen”, familjens segelbåt. Det var en gammal 29 fotare, säker och välseglande. Märta hade tagit med honom på en ”bryggseglats” i somras innan föräldrarna visste om deras förhållande. Det hade varit strålande väder och Johannes hade blivit alldeles betagen trots att de inte ens lämnad bryggan. Hon såg fram emot nästa sommar, då han blivit lovad att följa med ut på riktigt. 

Hon blev varm vid tanken på honom. På något sätt visste hon att han skulle bli far till hennes framtida barn. Var det bara kvinnor som kunde känna sådant på sig? Hon satte på datorn igen bara för att få se hans smilgropar en gång till. De vita tänderna log mot henne i ett solvargsgrin och han bar silverkedjan hon gett honom när han fyllt år. Han passade faktiskt i lite längre hår också. Hon hade först blivit lite snopen när han inte haft någon tatuering, som hon förväntat sig. Rätt barnsligt egentligen. Han var perfekt som han var!

Hon älskade honom. Hon visste det. Men trots att han sagt att han älskade henne, flera gånger, så hade hon inte velat komma ut med de magiska orden. Hon ville vänta tills hon inte kunde låta bli längre. Han hade klarat sig bra. Hon visste att han haft tjejer tidigare. Både när han gick sin utbildning i Stockholm och ett par brudar innan dess. Ändå hade han kunnat vänta på henne. Han hade inte ens visat otålighet när hon drog sig tillbaka strax innan känslorna passerat punkten när man fortfarande kunde trycka på rew-knappen. Hon var inte okänslig för hans vånda men det fanns ändå ett litet stänk av stolthet, över sin nyfunna kvinnliga makt, i blicken hon gav honom när hon drog sig tillbaka. Hon lovade sig själv att hon skulle bli värd att vänta på. Det var inte elakhet, bara osäkerhet inför det intima, som fick henne att skjuta upp det sista steget till fullbordan.

”Snart, min älskling!” Viskade hon. Hennes kärlek till honom fyllde henne med en ofantlig glädje när hon kysste sina fingertoppar och snuddade vid datorskärmen innan hon stängde av.

                                                                                                            

Två poliser ringde på hos Millan och Benny Bengtsson. Det tog en stund innan Millan kunde öppna eftersom hon höll på att byta på Lillebror. Benny hade kommit hem sent igår också. Det var tredje kvällen på en vecka. Han hade skjutsat Tärna till skolan innan han gick till jobbet. Det kändes tryggt så men hon önskade att han var hemma mer. Det började kännas som när han hade kört långtradare. Varför kunde inte han ha ett sju till fyrajobb som alla andra? Dörrklockan ringde igen. 

Hon lyfte upp Lillebror på höften och kastade en blick i hallspegeln innan hon öppnade. De båda poliser som stod utanför var inte samma som frågat efter Benny för några dagar sedan. Hon tittade frågande på dem.

”Kan vi få komma in, vi har några frågor som vi hoppas du kan hjälpa oss med”. Hon kände igen den kvinnliga polisen, som Sara. Hon hade följt med till sjukhuset den där ödesdigra eftermiddagen i augusti förra året. Millan log igenkännande och bad dem stiga in.

”Vi skall inte besvära dig länge”, sa Sara. ”Du kanske kommer ihåg mig, Sara André och det här är min kollega Johannes Ekström. Kan vi sätta oss lite?”

Millan bad dem slå sig ner i köket så länge.

”Jag skall bara lägga Lillebror. Han har sovit så dåligt i natt. Jag tror det är tänder på gång”.

Hon stoppade ner sin son i spjälsängen. Pojken tuggade på en bitring medan hans ögonlock blev tyngre och tyngre. När hon dragit ner rullgardinen gick hon ut i köket.

”Vad gäller saken? Jag trodde Benny hade varit hos er redan”. Hon försökte utläsa något ur deras ansikten.

”Benny var inne hos oss, men det är ett par saker till. Vet du var han är nu?” Hon gillade inte hur poliserna utbytte snabba blickar.

”På jobbet så klart!”

”Vet du med säkerhet att han jobbade i söndagskväll? Ja, vi förstår ju att han inte var här, men enligt budfirman körde han inte heller den kvällen. Känner du till någon annanstans han kan tänkas ha varit?”

Millan kände hur blodet försvann ur ansiktet på henne. Hon var tvungen att sätta sig. De sena kvällarna, hans trötthet. Han brukade aldrig vara för trött för lite smek i mörkret men den sista tiden hade han somnat innan hon hunnit krypa ner till honom. Vilken idiot hon varit! Hon hade gått på den grejen igen! Hon ville skrika, gråta, banka skallen i väggen! Hon var vansinnig på honom. Men allra mest var hon ursinnig på sig själv, som fallit för hans gamla knep. Karldjävulen! Aldrig mer!

Sara och Johannes såg snabbt på varandra igen.

”Har han verkat annorlunda under de här sista dagarna?” frågade Johannes. ”Orolig? Nervös? Kommer du ihåg vad han hade på sig i söndags?”

”Vad då? Millan verkade alldeles borta. Hon tittade från den ene till den andre. Vad då kläder?”

Sara upprepade Johannes fråga. Millan reste sig och gick in i badrummet. De hörde henne rota omkring där inne en stund. Sedan kom hon ut i köket, med ett par jeans och en T-shirt, samt en luvjacka.

”Det var de här”, sa hon. ”Jag har inte haft tid i tvättstugan än”. Hon verkade helt frånvarande när hon höll fram kläderna. ”Ta dem! Den jävla …!” Hon kände hur rösten bröts. Hon satte sig ner och kunde inte hindra tårarna från att tränga fram under ögonlocken. Förbannat att främlingar skulle behöva se henne såhär.

Sara och Johannes visste inte hur de skulle agera. Sara fann sig snabbast.

”Tror du Benny har gjort något? Något hemskt? I så fall måste du hjälpa oss. Vi måste hitta honom så fort som möjligt”.

Båda kunde se att det inte fanns något blod på kläderna. De visste inte vad de väntat sig. Han borde haft ytterkläder på sig och då skulle blodet finnas på dessa. När sådana mängder blod återfunnits i bilen måste det också stänkt ner förövaren.

”Jag vet inte vad ni tror han gjort”, sa Millan. ”Det skiter jag fullständigt i! Men han har inte varit där han borde varit och han har inte sovit i den säng han borde sovit i. Han är ingen mördare, men han är en jävla horbock! Jag vill aldrig se honom mer!”

”Jag vore tacksam om ni ville gå nu”, samlade hon sig. ”Ta med er kläderna! Ta alla hans saker! Gå! Snälla”. Det sista sa hon med en snyftning och dolde ansikte i händerna.

De skulle finna massor av Bennys DNA på kläderna. Poliserna tog dem och gick tyst ut och stängde dörren. Millan lade underarmarna mot bordsskivan och lade ner huvudet på dem. Tårarna fortsatte tyst att rinna. Hon satt kvar så tills alarmet som hon satt för att vara i tid för att hämta Tärna vid skolan, ringde.