Kom till farbror Yngve, kapitel 2 och 3.

Idag lyser solen igen! Härligt!

Jag hoppas att du som läser detta har blivit intresserad av min bok; "Kom till farbror Yngve!", och kanske läst första kapitlet som jag publicerade igår! Här kommer andra och tredje kapitlen som jag lovat! 

                                            Kapitel 2. Bågskyttar

Det var varmt i skogen denna eftermiddag i slutet av augusti. Fyra bågskyttar följde banan, med 3D-djur i naturlig storlek i granskogen utmed ån. De skojade och retades med varandra, mycket beroende på att de sköt i olika klasser. Ett ständigt munhuggande pågick där man psykade varandra på alla upptänkliga sätt. De använde olika typer av bågar men samtliga bar sina pilar i ett koger vid midjan eller över ryggen. Jessie, eller Jesper som han egentligen hette sköt med en 60 pounds compoundbåge av märket Hoyt och var den ende compoundskytten i gruppen. Han tråkades av de andra eftersom compoundskyttar alltid tog gott om tid på sig, med att titta i kikaren för att se träffområdet på plastdjuren och skruva in siktet på bågen. Å andra sidan sköt compoundskyttar som regel på längre avstånd än långbågeskyttar och träffade ofta mitt i prick. Steinar med sina 55 år var äldst i gruppen och sköt med sin gamla långbåge som han haft i tjugo år och vunnit flera SM medaljer med. Han var en duktig skytt men hade lite svårt att gå i skogen efter sin höftledsoperation. Men han skulle hellre krypa på alla fyra än att ge upp bågskyttet på 3D-banan.

Per var i trettiofemårsåldern och rutinerad som bågskytt. Han hade köpt en rätt billig Samikbåge från början, av en kompis som för övrigt var den som fått honom intresserad av bågskytte. Han hade senare skaffat en betydligt bättre E-båge efter att han fått prova på lite av segerns sötma på de inofficiella tävlingar som klubbarna anordnade. Den fjärde skytten var Linnéa som kallades Lotta och var gift med Jessie. Hon var ganska oerfaren som bågskytt men hade köpt en trevlig långbåge, med olika lamineringar, på nätet. Även om hon inte lyckats prestera något imponerande på någon tävling, var hon ändå ganska nöjd med sig själv pga. sin ihärdighet och för de gånger hon faktiskt sköt bra. Idag var det en sådan dag. Tre elvor på sju mål. Resten tior. Kunde knappt vara bättre. Hon och hennes man drev ett litet dataföretag tillsammans och kunde disponera sin tid ganska flexibelt. Men det var fortfarande semester och makarna lade mycket av sin tid på 3D-banan. Det var ett perfekt sätt att både träna hjärnan och kroppen och få kvalitetstid tillsammans. Linnéa var trettiofem år och ett år äldre än sin man. Han påstod alltid att han var gift med en äldre kvinna. Hon svarade med att kalla honom sin Toyboy. Ingen kunde missta sig på innerligheten i deras förhållande. Jessie flyttade skärmen på sin svarta keps lite åt sidan och spände upp Hoyten. De avlastande hjulen på bågen inbjöd till kommentarer om ”rollatorskyttar” etc. Han såg den tre centimeter stora ”elvan” som markerade hjärtat på plastvargen i naturlig storlek, genom siktet. Han lät karbonpilen släppa från fallhyllan med hjälp av releasern.

”Snyggt! ”Ett unisont utrop från de andra.

De övriga skyttarna var sällan sena med välförtjänt beröm. Det rådde aldrig någon missämja eller djup avund mellan skyttarna. Man var alltid frikostig med både beröm och goda råd och tips. Det fanns aldrig någon tvekan om den goda sportsmannaandan i klubben.

När det var Pers tur att skjuta stoppade han först in en prilla under överläppen och vände sedan kepsen bak och fram. Han vred kroppen till vänster och riktade in bågen mot målet, som nästan befann sig snett över hans vänsteraxel. Den tredimensionella plastvargen stod gråsvart mot den brunbarriga sluttningen under granarna. Det var ett bra mål med en säker ”backstop” dvs. en bakgrund som gjorde det lätt att hitta eventuellt bortskjutna pilar. Snett bakom den lilla vallen flöt ån, kraftfull, med stora strömvirvlar. Sommaren hade varit regnig ända till i mitten av augusti, så vattenmagasinen var välfyllda. Avståndet till målet var c:a 25 meter dvs. tio meter kortare än Jessies compoundavstånd. Per lyckades sätta sin träpil i den ring som markerade tio poäng och avsåg området kring ”vargens hjärta”. Det fanns också en yttre markering som visade ”lungområdet” och som gav åtta poäng vid träff. Lyckades man inte träffa inom linjemarkeringarna fick man fem poäng för träff av själva djuret. Många tilltalades av att kunna simulera jakt utan att behöva ta livet av något djur. Naturligtvis fanns det också bågskyttar som även var jägare. Men då jagade man med gevär och inte med pilbåge. Även Per fick beröm av kamraterna eftersom det krävs betydligt mer av en långbågeskytt, för att träffa ett så litet mål på det avståndet. Instinktivskytten har inget sikte utan går enbart på sin erfarenhet och känsla. En del skyttar lär sig skjuta med en teknik som benämns ”gap” och avser att man medvetet bedömer pilspetsens läge i förhållande till målet. Båda teknikerna används av långbågeskyttar på tävlingar runt om i världen.

När Steinar siktade och släppte iväg sin aluminiumpil, som får användas på träning men inte på tävlingar, svor han till lätt. Han var medveten om att han lagt sig till med vissa ovanor medan han tränat hemma på gården. En detalj var att han släppte ner bågen för snabbt efter skottet så att pilens bana påverkades, även om det bara var försvinnande lite. Han suckade och lämnade plats åt Linnéa.

Hon lade sin överdekorerade träpil på strängen och andades in djupt. Sedan släppte hon ut luften och fixerade målet. Hon lyfte bågen och spände med hjälp av ryggmusklerna upp den, samtidigt som hon drog in ny luft i lungorna och släppte ut den till hälften. Redan innan hon släppt pilen visste hon att hon skulle missa elvan. Kanske till och med hela målområdet. Det var bara en sådan där känsla som alla bågskyttar kunde få. Ändå hejdade man sig inte och tog nytt sikte. Hon hade funderat en hel del på vad det berodde på. Men inte kommit på svaret.

Missen blev mer total än hon hade trott. Förmodligen hade en liten muskel ryckt till precis i släppet. Pilen gjorde sin bana men istället för att fastna i plastdjuret studsade den på dess rygg och försvann högt över målet. Pilen har en sådan kraft att om den vinner höjd genom en studs kan den flyga oändligt mycket längre än skytten avsett.

”Jaha, så var den pilen borta”, sa hon medan hon släppte ut resten av luften med en suck.

”Äh, vi hittar den nog Lotta”, tröstade Jessie.

Medan övriga gruppen samlades för att bedöma poäng och dra ut pilarna gick Linnéa förbi målet och sökte fåfängt efter sin vackra träpil. Hon hade föga hopp om att hitta den trots de färgrika fjädrarna. Kraften i pilarna gjorde att de lätt grävde ner sig i hela sin längd och försvann om man inte såg nedslaget. Hennes pil hade försvunnit en bra bit bortom målet så chansen att hitta den var minimal. Men hon gillade sina pråliga pilar och ville därför inte ge upp direkt.

Männen hade nu dragit ut pilarna och undersökt så att de inte hade några skador.

”Kommer du Lotta?” ropade hennes man. ”Ska vi hjälpa dig leta? Nästa mål är tvättbjörnen!”

”Nej, gå ni, det är inte så noga, jag letar lite till.”

Hon var lite besviken på sig själv eftersom det gått så bra med de första sju målen. Hade hon nu förlorat en pil också vore det ännu mer surt. Kunde den flugit upp över kullen? Kullen planade ut bakom målet och bildade en liten skogbevuxen udde ut i ån. Svårt att leta efter pilen där, med det var som sagt värt ett försök. Hon lyfte blicken från marken när hon hörde en bildörr öppnas.

Kapitel 3. Fisherman´s Friend

Ljudet fortplantade sig i skogens stillhet och gjorde det svårt att bedöma varifrån det kommit. Linnéa visste att en gammal timmerstig slingrade sig från stora vägen genom skogen från motsatt håll och ut på udden där den slutade med en liten gräsbevuxen vändplats. En bil hade kunnat komma från det hållet utan att höras eftersom kullen med dess granbestånd skärmade av. Lite generad över sin nyfikenhet började hon dra sig mot udden i sitt letande efter pilen. Hon tyckte att hon hörde ett mänskligt ljud. Det fanns något ångestladdat i det lilla ljudet som fick henne att sluta låtsas leta efter pilen längre. Hon tog fram sin mobil för att säga till killarna var hon blivit av, nu när hon bestämt sig för att undersöka ljuden lite närmare.

”Älskling, jag går lite längre ut på udden för jag tyckte jag hörde något. Jag kommer när jag kollat.”

”Okej, bli inte borta för länge! Puss!”

”Vänta lite, jag tyckte jag såg något skumt. Det kan inte vara möjligt! Kan ni dra er hitåt? Snälla! Det är något skumt på gång! Det ser ut som om han bär på en kropp!”

”Lotta, akta dig! Gå inte dit! Vänta på oss, vi kommer!”

Medan Linnéa talat i telefonen hade en svart Volvokombi blivit synlig mellan träden. En man hade lyft ut något ur passagerarsätet som hon först inte kunnat se eftersom han befunnit sig på andra sidan bilen. Men när han dök upp framför fronten såg hon att han bar på något men kunde inte tro att hon sett rätt. Det som dinglat från hans armveck hade liknat vaderna på ett barn eller möjligen benen på en docka.

När han försvunnit mellan buskarna i riktning mot branten ner mot åkanten, smög hon efter. Hon tog fram kameraappen i mobilen och tänkte på vad Jessie sagt om att vara försiktig. Hon såg inte till mannen längre men hörde hans röst. Han verkade tala till sig själv, för hon hörde inget svar. När han tystnade stannade hon och lyssnade. Hon vågade inte röra sig framåt när hon inte hörde var han befann sig. Men hon måste ta sig närmre. Hon smög, steg för steg. När hon passerade bilen kikade hon in och såg att nycklarna satt i tändningslåset. Sakta och försiktigt tog hon sig fram i terrängen men tycktes inte ha hittat samma väg som mannen genom snåren. Vart hade han tagit vägen? Det var inte mer än ett trettital meter mellan snåren och bilen. Små björkslanor växte tätt, tätt och begränsade sikten till någon meter. Hon klickade på videosymbolen och höjde mobilen över snåren. När hon hörde hans röst igen verkade han vara endast några steg från där hon stod.

”Så skär och rosig! Så mjuk och len! Min, bara min! Ingen annans! Åh, som den lilla blomman doftar! Det är värt det! Äntligen!!”

Så pinsamt! En botaniker, kanske? Skulle hon kunna smyga därifrån utan att han märkte det? Sedan hörde hon ljudet av kräkningar och något som lät som en snyftning.

”Tyst nu! Vill du ha en Fischermen’s Friend av farbror Yngve. Gråt inte! Såja, såja!”

Botaniker? I helvete heller! Men för säkerhets skull förde hon försiktigt buskarna åt sidan.

I gläntan pågick något som inte fick hända. Någonsin!

Avskyn vällde upp ur halsen på henne som galla. Hon visste inte hur hon kunde undvika att ge något ljud ifrån sig vid anblicken. Mannen om låg på knä var i fyrtioårsåldern trodde hon men ganska tunnhårig mitt på huvudet. Han hade säckiga sommarbrallor och en bredrandig pikétröja i vinrött och grått. De beige byxorna var nerdragna och blottade en blek, i den vinkeln ganska bred bakdel. Han verkade inte ha några kalsonger. Framför honom låg ett litet flickebarn i 7-8 årsåldern med underkroppen blottad. Bredvid låg hennes rosa shorts och små trosor. Han hukade mellan hennes knän medan han jollrade som till en bebis. Flickan verkade omtöcknad och oförstående. Ansiktet förvreds plötsligt i gråt. Linnéa hade glömt att hon höll mobilen i handen och filmade. Hon tryckte ner mobilen innanför tröjan och klev ut i gläntan. Hon var inte medveten om att hon tagit en pil från kogret och lagt på strängen. Raseriet fick rösten att bryta sig när hon med bågen i handen kom ut tre meter från mannen:

”Ditt jävla monster!” väste hon med hes röst. ”Res dig upp och gå bort från flickan!” skrek hon när rösten bar igen.

Hans blick, när han hastigt kom på fötter, var som ett djurs när det träffas av strålkastarljuset från en bil, förvirrad, överrumplad, vek. Först. Han slet upp sina byxor så snabbt han kunde och slog ut med händerna mot flickan.

”Jag skulle bara hjälpa henne. Hon mådde illa. Stackars liten!”

*

Ja, så var det. Han hade bara velat hjälpa henne. Var kom kvinnan ifrån? Med pilbåge! Hon hade förstört allt! Hans stora stund. Hans halleluja moment! Han hade gjort allt rätt! Och så kommer hon och förstör allt. Hade hon inte varit beväpnad skulle han visat henne! Han förstod att han kunde ligga riktigt illa till om de tog fast honom. Eterflaskan! Måste bli av med hela påsen som han hade i fickan.

När han märkte att hans ord inte hade avsedd verkan började han göra en kringgående rörelse tillbaka mot bilen. Det fanns inget förvirrat eller vekt i hans blick längre. Snarare något beräknande och listigt.

”Du stannar där du är!” röt Linnéa. Hon hade fått tillbaka rösten helt nu och ropade:

”Häråt killar! Snabba er! Ta hans bilnycklar!” kom hon på. ”Han är ett monster! En jävla pedofil!”

Nu grät flickan högljutt. Förtvivlad kramade hon sina shorts i famnen. Hon hade satt sig upp, tårstrimmig och rufsig. Hon var uppenbart förvirrad. Linnéa slets mellan instinkten att trösta och hjälpa den lilla och att sätta en pil i odjurets sjuka hjärta. Hon försökte le emot barnet och sa så lugnande hon kunde:

”Det är ingen fara lilla vän. Allt ska bli bra. Vänta lite ska jag hjälpa dig strax. Gråt inte vännen!”

Tösen tvekade lite i gråten och kände tydligen ett visst förtroende för Linnéa trots det hon varit med om. Hon försökte darrande besvara leendet. Linnéa hoppades att flickan varit för omtöcknad för att förstå något. Hon hoppades innerligt att det skulle förbli så.

Mannen hade rört sig några steg ytterligare från flickan. Plötsligt vände han och började springa i riktning mot bilen. Han vek hastigt av in i närmaste snår. Linnéa visst inte var Jessie och de andra befann sig men hon var nu rädd att mannen skulle komma undan.

”Stanna här så kommer jag strax tillbaks till dig! Var inte rädd! Jag kommer, jag lovar!”

Hon hörde inte om flickan svarade men hoppades att hon skulle lyda. Linnéa tog sig igenom snåret där mannen förvunnit. När hon kom ut på andra sidan såg hon honom ett tiotal meter längre fram i fullt språng i riktning mot bilen.

”Stanna! Jag skjuter!” ropade hon och stannade upp för att spänna bågen.

Hon hade inte tid att tänka efter. Hade hon gjort det kunde mycket ha blivit annorlunda för många människor längre fram. Nu tog hon sikte och sköt en pil i marken strax till höger om den springande mannen. Samtidigt som hon lät skottet gå tänkte hon: -Vad i helsike håller jag på med? Men det var för sent nu. Mannen tvärstannade. Hon insåg att han aldrig trott att hon skulle skjuta. Han höjde sakta händerna och vände sig om mot henne. Hon hade redan lagt en ny pil på strängen. Den här gången siktade hon på hans hjärta.

I samma ögonblick dök Jessie, tätt följd av Per och en lite andfådd Steinar, upp bakom Volvon.

”Älskling är du galen?” Utbrast Jessie när han såg sin hustrus vilda blick och pilen som stadigt pekade mot en levande varelse.

”Inte alls”, svarade hon med en iskall röst som han inte kände igen. ”Han är en jävla pedofil! Tryck ner honom på marken och bind honom tills polisen kommer! Innan jag ger honom en piercing han inte kommer att gilla”, tillade hon.

Killarna tvekade inte utan kastade sig samtidigt över mannen och lyckades tillsammans få ner honom på marken. Steinar strängade av sin långbåge och använde strängen till att knyta ihop mannens händer bakom hans rygg. Per slog 112 på mobilen och väntade medan han blev kopplad vidare till rätt instans. Linnéa kastade sig hastigt i sin man famn och han tog långbågen ur hennes skakande hand. Så vände hon snabbt och började springa tillbaka på stigen. Jessie följde skyndsamt efter. Per och Steinar stannade vid mannen som konstigt nog inte sa ett ljud längre, för att invänta polisen.

När Jessie kom genom snåren satt Linnéa och vaggade ett snyftande flickebarn i famnen. Inte förrän nu hade Jessie hela bilden klar för sig. Det fattades naturligtvis en del detaljer men på det hela taget tyckte han nog att han hade det mesta kristallklart för sig. Makarnas blickar möttes övar huvudet på barnet. Makens med en outtalad fråga som besvarades med en lätt huvudskakning av hustrun.

Medan Jessie diskret vände sig bort hjälpte Linnéa tösen med kläderna. Hon luktade någon kemikalie, kanske eter. Den jäveln hade sövt henne på något vis förstod Linnéa. En annan lukt blandade sig med eterlukten. Någon herr eau-de-cologne, gammaldags. Var det Paco Rabanne? Kanske. Hon förstod om flickan behövde spy. Samtidigt försökte hon se spår efter främmande vätskor på flickan och plaggen. Hon hade en misstanke om att det kanske inte var så bra att röra vid så mycket med tanke på bevis som DNA och dylikt. Men för flickans skull kunde hon inte vänta med påklädning och med att normalisera situationen så gott det gick. Det hela var alltför omstörtande för barnet som det var.

Medan Linnéa småpratade med flickan fick hon reda på hennes namn och att hon varit duktig i skolan idag. Tärna sa att mamma nog skulle bli arg. Linnéa var inte så säker på det. Sedan kräktes Tärna igen.

Linnéa lyfte upp flickan i famnen och bar henne med sig medan Jessie gick före och vek grenarna åt sidan. När de närmade sig männen stod det klart att det finns saker som kan få snälla anständiga män att förlora all civiliserad polish. En sådan sak är epitetet pedofil. När Steinar och Per såg barnet i Linnéas armar tycktes något brista hos dem. Det började med att Per snurrade runt och drev en knytnäve in i mellangärdet på mannen som de rest upp efter att ha bundit hans händer. Steinar bidrog med ett knytnävsslag på munnen. Han grimaserade av smärtan i handen men gjorde sig redo för ett nytt slag när Jessie hann fram och hindrade honom.

”Vänta, tänk på vad du gör! Polisen är väl på väg. Han ska inte få någon sympati av någon! Gör inte er själva olyckliga!”

”Kunde inte hejda mig. Inte när jag såg tjejen”, sa Per. Han gned sina knogar.

Blod droppade från mannens mungipa, ner över hans haka och han stod framåtlutad.

Linda gick lite avsides med Tärna. Ville inte att flickan skulle må dåligt av att se blod. Sirener hördes på avstånd.

Slut för idag!

Hoppas jag fångat ditt intresse nu!

Imorgon fortsätter jag med kapitel fyra och fem. Vi ses!