Kapitel
22. Kontakter
Benny Bengtssons liv hade drastiskt
förändrats sedan han slutat köra lastbil. Han hade tänkt sälja den men en
kompis tipsade honom att han istället borde leasa ut den till någon som inte
hunnit skaffa sig eget ännu. Denne skulle ju kanske kunna köpa den längre fram,
om han kände att det var rätt för honom. Samtidigt skulle Benny kunna tjäna en
liten extra slant förutom det som gick till avbetalningarna på långtradaren.
Han hade inte fått något fast jobb ännu men körde budbil på en provanställning.
Men tack vare sitt omfattande kompisnät fick han regelbundet ströjobb som i
realiteten gav mer klirr i kassan än om han haft kvar sitt långtradarjobb.
Benny hade alltid varit händig. Han kunde laga och bygga det mesta. Han var
självlärd när det gällde merparten av hantverksjobb men eljobb var han
försiktig med. Man ville ju inte orsaka någon olycka. Nä, det fanns gott om
svarta jobb. Det gällde bara att ha kontakter. Det hade funkat fint när tjejen
som räddat Tärna hade behövt ett ombud som kunde försvara henne i rätten. En
snubbe i Max Grips klass kostade pengar, men det var det där med tjänster och
gentjänster igen.
När Benny ringt Maximillian Grip för
att få veta vad sluträkningen hamnat på fick han veta att cash inte var det
viktigaste. Skulle han kunna tänka sig en deal istället? -Visst, hade han
svarat. Med tanke på hur långt han skulle kunnat tänka sig att gå för sin
dotters skull, så var svaret självklart.
”Vad skall jag göra?”
Max hade berättat det för honom.
Johannes Ekström körde hemåt i
natten. Han hade tagit med Märta på bio i stan. När han stannat utanför hennes
grind hade de som vanligt suttit en stund och njutit av varandras närvaro.
Märta var speciell. Han hade aldrig tråkigt i hennes sällskap. Hon fick honom
att se sig själv med andra ögon. Som om han också var speciell. Hennes
silkeslena hud och hennes fräscha doft gjorde honom skogstokig ibland. När hon
såg på honom med sina stora gröna ögon kändes det som om det var dags att bilda
familj. Hon var för ung ännu. Men han kunde vänta. Till helgen hade han tänkt
ta med henne hem till föräldrarna som bodde i Göteborg. De skulle älska henne.
Men något oroade honom, både som
Märtas pojkvän och som polis. Förra gången han släppt av henne utanför huset hade
han sett en skugga utmed skjulet, som inte borde varit där. Han hade bett Märta
stanna i bilen medan han själv stigit ut för att undersöka. När han öppnat
bildörren hade skuggan av en man lösgjort sig ur den mörka bakgrunden och han
hade hört honom springa runt mot baksidan av huset. Han hade självklart
sprungit efter, men när han kommit runt hörnet hade mannen varit försvunnen.
Kanske det bara varit en kärlekskrank tonåring som hade en ”crush” på Märta,
men han visste inte om han gillade den idén heller. Men det vore mer sjukt om
det varit den han misstänkt. När Märta gått in hade han fått en ingivelse att
vända bilen och ta vägen om Hallavägen där han visste att Yngve Persson bodde.
När han stannat bilen en bit längre bort på gatan hade han sett att det lyst i
ett litet fönster som skulle kunna vara till badrummet. Medan han satt där såg
han en ljusspringa avslöja att ytterdörren öppnats. Någon verkade ha kommit ut.
Johannes hade förväntat sig att Yngve skulle gå till sin bil, men bilen hade
förblivit obelyst inifrån och hur Johannes än spejat så hade han inte kunnat se
någon rörelse. En kvart senare hade han fortfarande inte kunnat se någon så då
hade han kört hem. Men ikväll hade allt verkat lugnt. Sköna varma Märta. Hennes
läppar som ivrigt tog emot han kyssar. Han var både glad och besviken att hon
inte velat gå längre än så ännu. Hon ville vara säker sa hon. Hon hade berättat
om föräldrarna som varit tillsammans sedan tonåren. De var tydligen idealet för
henne. Hade aldrig varit tillsammans med någon annan än varandra. Romantiskt.
Ja, varför inte. Han visste att hon var värd att vänta på. Hans Märta. Med en
varm känsla i bröstet körde han vidare hemåt.
*
Anne Svenningsson låste dörren. Det
hade inte blivit så mycket i kassan idag. Det var Gustav Adolfbakelse som
gällde nu. Men det gick inte att jämföra med när det var semmeldags. Men hennes
konditori var det enda i samhället så hon gjorde ändå en rätt hygglig
förtjänst. Hon tittade ut efter Bennys bil. Hon tänkte tillbaks på när de
umgåtts. Det var innan han träffat Millan. Sedan hade hon själv träffat
Fredrik. Sedan hade Fredrik ett par år senare träffat Anette på nätet och gjort
slut med Anne. Efter ett kort äktenskap med Johnny hade Liza fötts. Sedan hade
skilsmässan varit ett faktum. Lika gott det. Nu såg hon Bennys bil köra in på
baksidan. Det var så de hade bestämt när han var inne och köpte bakelser
tidigare idag. Skulle bli kul. *
Millan hämtade Tärna vid skolan. Hon
var alltid tidig nu för tiden. Det gjorde inget om hon fick vänta en liten
stund innan det ringde ut. När Tärna kom hade hon alltid något att berätta. Hon
stortrivdes i skolan. Hon tyckte det var så roligt att få dela alla upplevelser
från klassrummet med både mamma och pappa. Lillebror krävde fortfarande mycket
tid men Tärna hade ju pappa nu. Han var hemma alla kvällar. Millan log. Inget
ont som inte förde något gott med sig. Men ikväll skulle Benny bli sen. Han
måste jobba över, men sedan han slutat som lastbilschaufför hade deras
förhållande blommat upp och det kändes som om hon skulle kunna börja lita på
honom så småningom.
När Benny kom hem vid tiotiden hade
Millan gjort crepes med ost och bacon. Han kramade henne och pussade henne i
håret. ”Jag är inte så hungrig” sa han. ”Jag tror jag ska ta en dusch och gå
och lägga mig. Jobbar ju tidigt på budfirman imorgon. Ge ungarna en kram från
mig i morgon bitti, är du snäll”. Millan ställde in crepesen i kylen och låste
och släckte innan hon gick in på toaletten. När hon kom in i sovrummet verkade
Benny ha somnat redan.
*
I staden svängde Yngve in på blodgivarnas parkering sent på
eftermiddagen. Förhoppningsvis var det inga fler blodgivare kvar. Han brukade
lämna blod tre gånger per år, men han hade hoppat över förra gången han skulle
lämnat. Han hade kört hit då med men när han skulle gå in hade han känt igen
tjejen från simhallens reception när hon parkerade ett par bilar bort. Han hade
hukat i sätet för att inte bli igenkänd. När hon försvunnit in hade han kört
därifrån. Den här gången gick han in. Proceduren tog som vanligt inte lång tid.
När c:a tre deciliter tappats från hans arm och sprutats direkt in i påsen som
vanligt, blev han erbjuden juice och en smörgås. Han tackade ja till juicen och
satt utanför dörren medan han drack upp den. Ingen blodgivare mer än han hade
visat sig och när han druckit upp juicen gick han in för att lämna plastmuggen
ifrån sig. Som han hoppats var papperskorgen nästan överfull med begagnade
plastmuggar från tidigare blodgivare.
”Ursäkta mig”, sa Yngve. ”Papperskorgen är så full här. Har du plats för den
inne hos dig?” Sköterskan tog emot den och gick för att slänga den under
diskbänken i angränsande rum. Då tog Yngve sin blodpåse från stället och
stoppade han den innanför sin jacka, tackade högt och gick. När han kom ut till
bilen ställde han påsen i kylväskan som gick på ström från batteriet. Sedan
körde han hemåt.
Det var tredje steget i Planen. Det första hade varit när mobiltelefonen
för kontantkort hade kommit med posten. Han hade köpt den på Tradera för nästan
ingenting. Andra steget hade han genomfört en av nätterna utanför Vargfeldts
hus. Fjärde var inköpet av en stor sportväska när han varit i staden samma dag
som han lämnat blod. Steg fem i Planen var att mäta hur lång tid det tog att gå
mellan bågskyttebanan och pendelparkeringen. Allt föll på plats.
Kapitel
23. Lussebullar
All sin lediga tid spenderade
Johannes tillsammans med Märta och ibland med hennes familj. Han trivdes med
det glada gänget. Allan hade fått följa med till Paintball banan vilket tydligt
uppskattats. Johannes märkte att Märtas tvilling såg upp till honom och tänkte
att han skulle försöka leva upp till den uppmärksamheten. Jessie hade börjat
bli mer avspänd i sin inställning till att hans lilla flicka hade en pojkvän
även om han fortfarande i hemlighet hade svårt att acceptera att hon var
byxmyndig.
Han hade aldrig haft några problem
med Linnéa. Hon hade accepterat honom från första stund. Nu när han öppnade
grinden stod hon med skottkärran full av löv och grenar färdig att gå och tippa
borta i komposthögen.
”Låt mig ta den”, sa Johannes, när
han såg att den var tung.
”Tack!” sa Linnéa, samtidigt som hon
drog av sin handske. ”Tyvärr kan jag bara ge dig en handske. Den andra har jag
nog grävt ner i något land eller tippat i komposten, skrattade hon. Hon hade
smuts på kinden men verkade inte bekymra sig om det. Hennes ena gummistövel
hade en stor glipa, så hon var ingen trädgårdens modeikon precis. Men han
gillade henne precis som hon var. Handsken var för liten för honom, men
handtagen var inte speciellt smutsiga, tänkte han medan han tippade kärran i
komposten.
”Nu går vi in och fikar”, sa Linnéa
när han hjälpte henne ställa skottkärran mot väggen. ”Märta väntar nog på dig”.
Det luktade nybakat när de öppnade
ytterdörren. Märta visade sig i dörren till köket, med mjöl på näsan och ett
förkläde som verkade vara två nummer för stort. Hon sken upp när hon såg honom
och som alltid när hon log tog hans hjärta ett skutt.
”Lussebullar”, sa hon. ”Passar på och
bakar nu när jag har tid. Ska frysa in det mesta till advent. Gillar du
saffran?”
Han gick fram och pussade henne på
mjölfläcken på näsan. Linnéa himlade med ögonen och gick för att tvätta av sig.
Det var den 6:e november och en av de sista dagarna innan livet förändrades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar