Kapitel 12 och 13, av Kom till farbror Yngve!

Perfekt väder igår för en motorcykeltur. Vi körde en runda på 8-10 mil i härligt väder. Tog en glass halvvägs och njöt av att ha lyckas fånga en av de sista sommardagarna. Såg att min Yamaha 1100, behöver lite extra kärlek i form av rostätare och chromeputs. Det får bli idag eller imorgon. Det kan tänkas att den planerade båtfärden blir av idag istället. Vi får se!
Men nu är det dags för kapitel 12 och 13 av Kom till farbror Yngve!

                                            Kapitel 12. Rastgården

I väntan på rättegång fick Yngve Persson fortsätta finna sig i att vara frihetsberövad. Hans upprörda protester mot att bli behandlad som en brottsling berörde ingen nämnvärt. Han fick bara spendera en timma på förmiddagen och en timma efter lunch i en rastgård. Denna var indelad i olika sektioner i den händelse att andra internerade behövde utnyttja rastgården samtidigt. I övrigt hade han inget att anmärka på. Han fick riklig och faktiskt riktigt god mat, tre gånger per dag, dvs. frukost, lunch, och middag, samt fika eftermiddag och kväll. Han märkte på kläderna att han börjat lägga på sig lite.

En vecka innan det utsatta datumet för rättegången inträffade något som till en början upprörde honom oerhört. Senare kom han ofta att tänka på det som inträffat som det bästa som hänt honom.

Han hade ätit en god frukost med ägg och smörgåsar, juice och en kopp kaffe. Han tänkte att det inte skulle skada om han rörde sig lite raskare under motionstimman. Han borde hålla ett öga på vikten, lite bättre, men mat var ju det enda som kunde stimulera honom så länge han var här. Hans juridiska ombud hade sett till att han fått ett ombyte kläder. Han krängde på sig joggingbyxorna och en T-shirt. Vädret var milt trots att man kommit in i oktober. Det skulle nog räcka med dessa plagg idag.

Han blev som vanligt utsläppt i rastgården utan att någon ägnade tid åt att bevaka honom. Därför blev han förvånad när han såg en man med joggingbrallor och luvjacka stå med ryggen vänd mot honom, några meter in i rastgården. Lite osäker på situationen tog han några steg framåt för att komma förbi och påbörja joggingen. När mannen inte rörde sig när han närmade sig ökade känslan av att allt inte stod rätt till. Han ökade farten för att snabbt ta sig förbi men precis när han skulle passera for mannens fot ut och Yngve föll raklång i betongen. Han hann inte ta emot sig med händerna och han kände hur läppen som läkt sedan sist, åter sprack upp. Sedan kände han mannens knä i ryggen och en oerhörd smärta när huvudet gång på gång slogs i betongen med ansiktet före. Han kände hur ben knäcktes i käken och sedan i underarmen när mannen tvingade handen bakåt samtidigt som han tryckte ner överarmen med sitt andra knä. Smärtan fick honom att svimma av.

Han vaknade till obeskrivliga smärtor på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Hans huvud var täckt av bandage. Ett öga var allt han såg med. Bandaget lämnade en öppning för näsborrar och mun men han kunde inte röra käkarna. Den högra armen var gipsad och även högra benet från låret och neråt. En slang löpte från hans torsos högersida ner till en apparat, som lät som en pump och stod på golvet. Senare när en läkare kommit för att undersöka honom fick han veta att han hade fått ett eller flera revben knäckta som i sin tur punkterat ena lungan. Pumpen behövdes för att suga ut vätska som bildats i lungsäcken och som hindrade lungan från att fyllas med luft. Tydligen hade misshandeln pågått en bra stund efter att han förlorat medvetandet. För första gången på länge saknade han sin mor.

Han fick smärtstillande sprutor med jämna mellanrum fördelade över dygnet. Efter en vecka blev han uppflyttad till en vårdavdelning. Det som var det värsta med allt ihop var tristessen. Visst hade han ont, men det fick han ju hjälp emot så det värsta var att han inte kunde hålla i en tidning, äta själv eller tala med någon. Teve och dagstidningar hade han inte tillgång till. Eftersom hans ena öga fortfarande var täckt hade han svårt att fokusera men enligt läkaren skulle han kunna se normalt när ögonlocket läkt. Näringen fick han sörpla i sig via sugrör och eftersom käken var hopsydd på tre ställen kunde han bara nicka och skaka på huvudet för att kommunicera.

Rättegången blev naturligtvis framflyttad tills vidare i avvaktan på hur hans tillfrisknande fortskred. Hans advokat hade själv tillfrisknat vid det här laget och var den ende som kom för att besöka honom. Han hade mycket lite att berätta om vad man kommit fram till angående överfallet. Det enda man kunnat konstatera var att någonstans hade det brustit i säkerhetsrutinerna. Allt tydde på att förövaren utfört ett beställningsjobb och att han inte kunnat genomföra detta utan hjälp från insidan. Ingen hade kunnat gripas för dådet ännu. Sture Goldberg berättade att tidningarna var fulla av synpunkter på hur rättssäkerheten fungerade. De flesta, speciellt kvällstidningarna, berättade bara om händelsen i ganska likgiltiga ordalag och underförstått fanns läsarnas sympatier på förövarens sida. Men det fanns också några tidningar där man ifrågasatt att något sådant här kunde få hända och om inte alla var oskyldiga tills motsatsen kunnat bevisas. En känd professor i kriminologi hade intervjuats i teve och hans uppfattning var att det knappast hade gjort Tärna Bengtssons sak någon skillnad i positiv bemärkelse. Rättegången skulle ändå äga rum, men möjligtvis skull den anklagade om han inte blev dömd komma att kräva skadestånd på oanade belopp.

Det dröjde ytterligare sex månader innan rättegång kunde hållas mot Yngve Persson i Tärnamålet som tidningarna kallade det.

Yngve Persson fördes in haltande och stödd på sin advokat. Han hade under sjukhusvistelsen gått ner i vikt och gav ett tärt och lidande intryck. När han ombads besvara frågor gjorde han det med en lågmäld och ganska behaglig röst och sänkt blick.

Åklagarsidans vittnen kunde knappt hålla blicken borta från den svarande. Den sturskhet han tidigare visat verkade helt borta. Han såg kuvad och lidande ut. Det var naturligtvis inget som mildrade avskyn de alla kände.  Men hans passiva accepterande av situationen gjorde att vittnena slappnade av något i sin aggressiva attityd. Generellt kändes det som om alla bara ville ha det hela överstökat. Men ännu kunde det dra ut på tiden.

Efter fyra dagar hade man ännu inte kommit fram till ett avgörande. Försvaret hade gång på gång smulat sönder de vittnesmål som lagts fram. När man presenterat Linnéas videofilm som bevis hade advokat Goldberg hävdat att inget i filmen motsade de uppgifter som Yngve Person lämnat och undertecknat redan under första förhöret. Visst fanns det moment som kunde misstolkas i det man kunde se på filmen men det förekom ingenting som inte kunde förklaras av Perssons skildring av förloppet.

Linnéa satt utmed mittgången i den del av rättssalen som även de övriga vittnena anvisats. Hon kunde se att också de andra inkallade vittnena kände samma frustration och maktlöshet som hon själv. Dessa förbaskade lagvrängare. Det vore för jäkligt om han skulle gå fri. Hur skulle det kännas för föräldrar till dels Tärna men även till alla andra barn, om man visste att han var på fri fot. Rättegången hade naturligtvis bevakats av media och trots försvarets övertag fanns utan tvekan ett starkt tvivel på att han kunde vara oskyldig. Många drog sig till minnes hur han när han arbetade i kiosken gärna hade småpratat, hellre med barnen än med deras föräldrar. Gång på gång hade Linnéa, för att kunna vara ärlig mot sig själv, rannsakat sitt samvete och frågat sig om det fanns någon enda rimlig möjlighet att det var sant det som försvaret försökte bevisa. Men varje gång kom hon fram till samma svar. Inte en chans i helvete att hon hade tagit fel och missbedömt situationen. Han var skyldig! Definitivt skyldig. Utom ringaste tvivel; skyldig. Det var endast genom hennes och killarnas ingripande som ett barn fortfarande var vid livet. För det rådde heller inget tvivel i Linnéas sinnen om vad han skulle ha gjort när han varit färdig med henne. Gallan sköt upp i hennes mun när hon fördjupade sig i minnesbilderna mot sin vilja.

Äntligen var rättegången i sitt slutskede. Domen skulle förkunnas efter helgen. Det var med uppgivenhet och missmod Linnéa och Jessie körde hem från staden där rättegången ägt rum. Jessie körde. Linnéa satt och sög på sina knogar. De sved såhär efteråt. Advokaten hade gått extra hårt åt Linnéa under hennes stunder i vittnesbåset. Ifrågasatt hennes omdöme och ironiserat om vad hon haft för avsikt, egentligen, med sitt filmande. Som om hon var någon sorts pervers smygtittare. Hon avskydde Goldberg nästan lika mycket som pedofilkräket. När Yngve Persson fördes tillbaka mot ingången sista gången för dagen, förbi platsen där Linnéa satt tillsammans med Jessie och övriga vittnen, gick han som vanligt med huvudet hängande. Men just när han skulle passera Linnéa, tittade han upp förstulet och blinkade mot henne! Konspiratoriskt! Som om de delade en hemlighet som bara de två kände till. Något brast för Linnéa och hon for upp så att plaststolen välte. Hon hann se hans förvåning och senare skadeglädje när hennes knutna näve landat på hans näsa. När hon själv fördes ut handgripligt ur rättssalen såg hon hur Yngves näsblod fläckade Goldbergs ljusgrå kostym.

Ingen god gärning förblir ostraffad, var det någon som sa. Men det var värt att behöva betala en kemtvätt och kanske till och med ett par dagsböter samt några dagars värk i handen, men aldrig att de skulle få henne till att be honom om ursäkt!

                                            Kapitel 13. Benny Bengtsson

I Millan Bengtssons lägenhet satt Benny Bengtsson tillsammans med sin före detta fru och barnen och fikade. Han arbetade som långtradarchaufför och passade på att hälsa på barnen när han hade vägarna förbi. Tärna mådde förvånansvärt bra, med tanke på den uppståndelse som blivit följden av det som inträffat en eftermiddag i augusti. Hon hade fått vara hemma ett tag först och fått mycket tid tillsammans med modern. Men även pappa hade kommit oftare och hälsa på. Hon hade fått en ny Barbiedocka den här gången och hon lekte med den i rummet hon delade med Lillebror. Lillebror hade somnat på mammas säng i rummet intill med sin goseapa tätt tryckt mot munnen.

Millan och Benny talade lågmält om rättegången som de följt genom media. De hade kommit varandra närmre, som människor som upplever ett trauma tillsamman ofta gör. Benny doppade kanelbullen i kaffet. Millan rörde fortfarande i sin kopp. Mest för att kaffet skulle svalna lite. Hon tittade under tiden på sitt ex. Hon hade fallit för hans friska, sorglösa utseende för tio år sedan. Han såg fortfarande bra ut. Han var lite slarvig av sig, både med ekonomin och med andra saker, men de hade haft det bra ihop på många sätt, om han bara hade kommit på ett sätt att hålla gylfen stängd. Han var som en vägarnas sjöman. En flicka i varje hamn. I början hade Millan haft svårt för att tro på ryktena. De hade ju ett rikt och inspirerande sexliv och de hade alltid haft roligt ihop. Båda var hängivna föräldrar och oerhört lyckliga över båda sina barn. Enda nackdelen hade varit Bennys jobb. Han var ju borta så mycket. Men när utomäktenskapliga barn började dyka upp lite här och var, var skilsmässan ett faktum. Förödmjukelsen hotade att bränna hål i Millans själ när hon tänkte på hur okända kvinnor som googlat fram Bennys adress och telefonnummer ringt och velat tala med hennes man. Dessa tankar gjorde det lätt att motstå hans charm.

Men traumat kring bortförandet och Tärnas utsatthet hade gjort att de båda exmakarna träffats oftare. Benny, den slarvern, hade faktiskt varit den starkare av dem och erbjudit det stöd Millan så väl behövt, när journalister, grannar och andra bekantar ansatte henne som mest.

Benny hade kunnat styra sina resor lite tätare kring hemorten medan rättegången pågick och det hade Millan uppskattat. Nu när den närmade sig ett avslut hade de svårt att tala om annat.

”Det hade varit billigare för staten om han bara hade dött”, sa Benny.

”Det svinet borde aldrig få en chans att vara i närheten av barn igen”, höll Millan med. Men något i hans tonfall fick henne att titta upp på honom. När han såg på henne fanns en glimt i hans ögon som inte riktigt hörde ihop med hans kommentar.

”Vad säger du egentligen?” Undrade hon. ”Vet du något som inte jag vet?”

”Kanske”.

”Fortsätt! Vad menar du?”

”Det är bättre ju mindre du vet”.

”Lägg av! Vi har väl inga hemligheter längre eller har nya ungar dykt upp?” Hon kunde inte hjälpa att bitterheten dök upp i rösten.

”Sluta, Millan. Det är för din egen skull jag inte sagt något. Du vet när du förhördes om händelsen när svinet blivit misshandlat i häktet, du kunde ju ärligt säga att du inget visste. Det är så vi ska fortsätta att ha det”.

”Benny, vad har du gjort?! Är du inte klok! Vad är du inblandad i?”

”Ingenting. Men tänk om någon som känner någon fått betalt av någon som tycker att det är välplacerade pengar att ett pedofilsvin får en välförtjänt omgång. Helst dör på kuppen, förresten. Så att samhället är av med problemet en gång för alla”.

”Herregud!” Millan satte kaffet i halsen och hostade tills hon kunde tala igen. ”Vad är det du har gjort?! Benny! Allvarligt!”

”Jag vet ju att du aldrig skulle avslöja något, men det är bättre ju mindre du vet för de skulle se direkt om du ljuger”.

”Önskar jag kunde säga detsamma om dig!”

Han sträckte sig över bordet och tog hennes hand. Till sin förvåning såg hon att han fortfarande bar sin vigselring. Hon kände en klump i halsen.

”Millan, ge mig en chans till! Jag gör vad som helst för dig och ungarna. Det är bara ni som betyder något. Jag vet att jag varit en idiot. Men om du tror på mig gör jag vad som helst. Jag kan ta ett annat jobb. Sälja bilen”.

Han kramade hennes hand och smekte henne över knogarna. Hon ville så gärna tro honom. Han hade aldrig tidigare erbjudit henne att sluta ligga på vägarna. Kanske han menade det han sa. Men han skulle inte bara tro att hon gick på det så direkt.

”Vi kan väl ta en bit i sänder, Benny.”

Hon kunde inte hjälpa att hon hade en varm känsla i bröstet, av hopp om att det kanske skulle gå bra den här gången. När Tärna kom ut i köket och kröp upp i pappas knä med sin Barbiedocka stärktes den känslan ytterligare. Hon gav Bennys hand en kram och gick för att väcka Lillebror. Om bara den förbannade rättegången var över snart!