Kapitel 8 och 9, i Kom till farbror Yngve!

En lite kylig men solig söndag!
En härligt lurvig ny familjemedlem som tillbringat natten i min säng! Lille Viggo har som vanligt hållit sin position rygg mot rygg i nackhöjd med mig, medan Busy vecklat ut sin långa briardkropp över mina ben. Inte helt lätt att vända sig. För att inte tala om somna!

Men för er som väntar på fortsättningen på Kom till farbror Yngve!, kommer här kapitel 8 och 9. Tycker ni han är äcklig? Vänta bara!

                                            Kapitel 8. Lagvrängare

”Jag kräver att få ta del av den video som ni nämnde. Annars kan ni inte åberopa den som bevis!”

”Ni skall få tillgång till det vi har, så snart vi själva är klara med det”.

En vakt förde Yngve tillbaks till sin cell tillsammans med advokaten som ville ha ytterligare en stund med sin klient.

I fikarummet satt Sara André och tog en kopp kaffe. Börje Palm, som varit med vid gripandet vid ån satt mitt emot henne när Ragnar kom in.

”Satans lagvrängare! Skulle inte förvåna mig om han lyckas få till ett frisläppande”.

Sara och Börje stirrade på honom.

”Skojar du? Hur då?”

”Den story som han och hans satans advokat kommit fram till skulle vara fullt möjlig. Rent teoretiskt. Han ljuger så att om han varit av trä skulle hans näsa vara en meter lång!”

”Men vi såg ju”, började Sara.

Vad hade hon sett egentligen? Det hon och kollegan hade som stöd för sitt gripande var vittnenas ord och närvaron av den lilla flickan. Vad hade vittnena sett? En man som sprang? Det var kvinnans ord som fått dem att ingripa.

”Videofilmen!”

”Ja, den ja, advokaten har fått en kopia. Han har ju rätt till vårt material och kopior av samtliga vittnesutsagor”.

”Vi samlas i mitt rum om tio minuter och tittar på videon en gång till”. Ragnar tog en mugg kaffe med sig och gick före in i sitt rum.

Mindre än tio minuter hade gått när de satt samlade och tittade på storbildsteven där Sara lagt upp klippet.

Det rådde ingen tvekan, i deras ögon, om hur det hela gått till. Alla tre satt äcklade och följde handlingen som i en skräckfilm. När Linnéa stoppade mobilen innanför tröjan och rutan blev svart, satt de stilla en stund och stirrade på mörkret. De försökte föreställa sig hur man skulle kunna bortförklara den scenen. Man kunde under tiden höra Linnéas andhämtning och sedan hördes hennes röst.

”Stanna jag skjuter!”

Man hörde också Yngves bedyrande att han inte gjort något. Linnéas röst som uppmanade männen att ta honom och binda han händer. Det hördes mer flåsande från Linnéa och efter en stund hördes ljud från flickan. Ingen av poliserna gjorde en ansats till att stänga av trots att teven förblev svart. Nu kunde man höra handgemänget när Yngve fick ta emot slag från två av männen sedan hur Jesper uppmanade dem att besinna sig. Efter ytterligare en stund hördes hur polisbilens siren närmade sig.

Nu reste sig Ragnar och stängde av. De satt tysta alla tre.

 ”Han kommer att gå fri”, sa Sara med tunn röst och uttryckte vad de andra tänkte.

När de poliser som fått i uppdrag att leta igenom Yngve Perssons bostad och hans kiosk återkom hade de med sig en bärbar dator, ett antal porrtidningar och två DVD-filmer.

”Vi skall titta på detta, men hoppas inte för mycket. Det kanske finns dolda filer i datorn, det är det vi skall titta på med IT-killarnas hjälp. DVD -filmerna verkar vara vanlig porrfilm, men vi får se om de innehåller något som kan betecknas som barnporr. Porrtidningar är ju sådant som han själv säljer i kiosken. Tveksamt om detta kommer att ge något”.

Sara kom in i tid för att höra kommentarerna. Hon började få en obehaglig känsla av att allt inte skulle bli som de hoppades. Börje klädde hennes tankar i ord.

”Det dröjer nog ett tag innan vi får svar från labbet angående DNA, men undersökningen visade i alla fall att han inte hann göra henne illa”.

”Vad då? Inte göra henne illa?! Ingen penetrering menar du? Att han drogar henne med något och tar med henne till en främmande plats långt från hennes trygghetssfär, räknas inte det som att göra illa?!” Saras ögon hade smalnat farligt och hon lutade sig framåt över bordet. ”Fan!”

Börje ryggade bestört.

”Det var inte så jag menade! Herre Gud! Penetrering är väl inte det enda som räknas som våldtäkt! Herre Gud, Sara, du känner mig bättre än så!”

”Förlåt Börje! Jag vet. Jag är bara så …” hon letade efter ord, ”Frustrerad! Den jäveln kommer att gå fri! Jag känner det på mig”.

                                            Kapitel 9. Tonårsbarn

På eftermiddagen kallades Jesper och Linnéa Vargfeldt till förhör. Per Evertsson och Steinar Molin hade redan hörts. Deras utsagor hade stämt väl överens med det poliserna på plats kunnat konstatera. De hade också båda med inlevelse intygat att Linnéa visste vad hon gjorde och att det knappast varit någon risk att hon skulle skadat honom om hon inte haft för avsikt.

Jesper hade önskat att han och Linnéa förhörts tillsammans för han visste att hela situationen och tillbakablicken gjorde henne svimfärdig av äckel. Han hade velat stötta henne, nu när hon så väl behövde det.

”Berätta bara med egna ord vad som hände”, bad Ragnar.

När Jesper lämnat sin redogörelse och undertecknat vittnesmålet satte han sig att vänta på Linnéa. Han såg henne sitta inne på Börjes kontor. Hon var röd i ansiktet och han såg henne andas djupt för att behärska sig. Vid ett tillfälle reste hon sig och vände sig mot fönstret. Sedan satte hon sig igen tydligen på uppmaning av Börje Palm. Han såg henne till sist underteckna, som han själv gjort för en stund sedan. När hon kom ut från Börjes rum gick hon rätt in i Jespers armar. Han gav henne en hastig kram.

”Låt oss komma härifrån!”

När de kom hem hällde Jesper upp varsin Jägermeister och varsin öl till dem. De sjönk ner i soffan och läppjade på Jägern utan att säga något.

”Hur kan det vara möjligt? Hur fan ska det gå till?!” Utbrast Linnéa till sist.

”Vi ska inte gå händelserna i förväg”, sa hennes man. ”Vi vet ju inte vad som händer när det blir rättegång”.

”Nä, men Börje Palm sa att vi inte kunde vara säkra på hur det kommer att gå. Att behöva sitta där och berätta allt det äckliga, jag höll på att spy när jag fick citera vad jag hört. Och så säger han sen att det kanske inte räcker! Hade det varit bättre om han lyckats, det jävla äcklet? Hade de kunnat vara säkra då? Det är ju vad de säger indirekt!”

Dörren for plötsligt upp och Allan stormade in.

”Pappa! Är det sant? Mamma! Sköt du honom med pilbågen?! Schyst!”

Sjuttonåringen som annars knappt förflyttade sig med styrfart hade släppt all värdighet när han rusade fram och drog upp Linnéa från soffan. Han gav modern en bamsekram och lyfte henne en decimeter från golvet.

”Ta det lugnt, krigaren! Mamma har inte skjutit någon. Bara stoppat ett överfall”, sa Jessie.

”Men, de sa…!” Han lät besviken, när han förstod att ryktet var obefogat.

”Hade jag skjutit någon skulle jag inte suttit här nu. Men han fick nog skrämselhicka när jag sköt jämte honom”.

Linnéa kunde inte låta bli att le åt sonens blodtörstiga sensationslystnad. Hans gröna ögon lyste och håret stod på ända när han slängde sig ner i soffan. Ett par envisa finnar visade att hans pubertet stod i full blom. Tänk att hans far varit i Allans ålder när han blev pappa! Hon kände sig plötsligt gammal. Hennes rödfärgade hår med ljusa slingor räckte inte till att ändra på den självbilden. Hon var medelålders! Som om hon inte var tillräckligt upprörd och deprimerad redan innan den tanken.

Dörren for upp igen. Tänk att ingen av ungarna upptäckt att det inte var svängdörrar i det här huset!

Märtas röst ekade i hallen,

”Hallå! Var är ni?”

Innan någon hann svara steg hon in i vardagsrummet.

”Familjeråd?” Hon lyfte ironiskt och arrogant på ena ögonbrynet. Mycket som ett spel för galleriet eller rättare sagt för Allan. Hon markerade så ofta hon kunde att hon var en timma äldre än han och minsann inte lika barnslig.

”Äh, sätt dig! Mamma och pappa ska precis berätta om hur de räddade en liten unge från att bli våldtagen och lemlästad! Mördad till och med!”

Märta såg från den ene till den andre men satte sig värdigt i en fåtölj.

”Vi har varit hos polisen idag. Det är inte säkert att de kan bevisa något trots att jag filmade det som hände”. Linnéa tog upp sin mobil och kramade den.

”Får jag se!” Krävde sonen.

”Jag har raderat det. Orkade inte veta att det monstret fanns i min mobil”, sa hon.

Att han var besviken gick inte att ta miste på.

”Tro mig, du hade inte velat se det”, sa Linnéa.

”Det hade du inte! Allvarligt!” sa Jessie.

Syskonen tittade på varandra.

”Okej, berätta!” Sa de samtidigt.