Kapitel 10 och 11 i Kom till farbror Yngve!

Sommaren är tillbaka! 21 grader i skuggan och maken förbereder båtfärd på Nissan!
Men först fortsättningen på Kom till farbror Yngve!

Kapitel 10. Tonårshjälte

Linnéa överlät åt Jessie att berätta. Hon behövde inte tillägga något medan deras barn satt tysta och lyssnade. När Jessie berättat färdigt sa ingen något på en lång stund.

”Har du en bärs, farsan”, frågade Allan.

”Glöm det!”, sa Jessie. Allan visste att Jessie inte gillade att bli kallad farsan, men han lät det passera.

”Du skulle ha skjutit honom”, sa Allan.

Märta sa: ”Dom sa på nyheterna att flickan mådde bra och inte verkade ha fått några bestående men. Hur kan de veta det?”

”Vet inte”, sa Linnéa. ”Men om hon var sövd, för jag tyckte hon luktade eter, så minns hon ju inte så mycket. Det mest skrämmande för henne var kanske att vakna upp i en okänd miljö med främmande människor omkring sig. Hon verkade bara vara bekymrad för att hon trodde mamman skulle bli arg. Låt oss hoppas att hon aldrig kommer att minnas någonting annat”.

När Allan gick ut och öppnade kylskåpet funderade Linnéa på vad hon skulle kunna svänga ihop i matväg, som barnen skulle bli mätta på. Hon reste sig för att gå ut och inventera i frysen när Jessie drog henne tillbaks ner i soffan.

”Lämna käket åt mig!”, sa han.

Hon lutade sig tacksamt bakåt.

”Lägg upp fötterna på pallen och slappna av. Jag ropar när maten är klar”. Hon svarade med ett tacksamt men matt leende.

Vad hade hon gjort för att förtjäna denne man. Hon satt med halvslutna ögon och tittade på honom när han tog över köket. Hans mjuka blonda hår som krusade sig vid tinningarna. Alltid lite halvlångt och otämjt Hon hade sett kort på honom som liten med vilda lockar. Han hade fortfarande samma frisyr. De blå, ärliga ögonen som fortfarande fyllde henne med förväntan och glädje varje gång han såg på henne, gjorde henne mjuk i knävecken, ännu efter närmare tjugo år. Han fick henne alltid att känna sig som en kvinna med den blicken. I den läste hon så mycket känslor. Så mycket värme. Hon såg hur hans bara underarmar med ganska breda handleder sträckte sig in i ett nedre skåp för att ta fram en ugnssäker pyrexform. Han var alltid så solbränd. Hans mor hade samma avundsvärda förmåga att bli brun så fort solen sände en reflex genom ett fönster. Kära tant Beata! Hon och hennes egen mamma var så lika och hade så mycket gemensamt. Gud, vad de hade ställt upp under de här sjutton åren. Hon visste inte hur de skulle ha klarat sig utan föräldrarna.

Från soffan hade hon god sikt mot köket. Hennes man hade satt på ugnen och hon såg att han plockat fram en bit fryst kassler att snabbtina i mikron. Bra val, den behövde inte så lång tid i ugnen. Hon såg hur hans attraktiva muskler spelade på armarna när han vispade ihop ingredienser till en sås att hälla över kasslerskivorna innan de åkte in i ugnen. Där hittade han den färska timjanen som stod i en kruka i fönstret. Han visste vad han gjorde, den saken var klar.

Hon mindes att när de träffats hade hon tyckt att han var alldeles för ung. Ett helt år yngre än hon själv. En kväll hade hon gått vägen förbi kyrkogården när hon var femton år och gick och läste till konfirmation. Ett gäng killar i sexton, sjuttonårsåldern hade stått och smygrökt vid grinden. Klockan var inte mer än fem men det mörknade tidigt sådär års. Tony, en sextonåring med finnig hy hade velat imponera på de äldre killarna och tagit tag i hennes jacka. När hon försökt slita sig loss hade en till kille kommit fram och hon mindes att de försökt få henne att följa med in på kyrkogården. När hon vägrade och försökte slita sig loss, tycktes det trigga dem ytterligare.

”Hon vill inte”, hade en ung röst med målbrottsknarr hörts i mörkret. Sedan hade en tanig fjortonåring dykt upp i lyktskenet från kyrkogården. Hans ljusa hår och trotsiga attityd var en så välkommen syn för henne att hon alltid skulle minnas den. Hon slet sig äntligen loss och kom iväg några steg mot sin räddare samtidigt som en av de äldre killarna sa:

”Hon vill ju inte! Ska du ha ett bloss, Tony?”

Det var som om Tony bara behövde en ursäkt för att låta bli henne när han nonchalant gick tillbaks till grinden och girigt sög i sig cigarrettröken. Tillsammans skyndade Linnéa och hennes unge räddare bort mot mer upplysta gator.

”Jag heter Linnéa”, sa hon.

”Men du kallas Lotta, eller hur?”

Det kunde hon inte förneka. Hon visste att han hette Jesper och att han kallades Jessie och var nyinflyttad. Han gick i klassen under hennes och hon kom ihåg att han hade spelat gitarr i aulan på skolavslutningen i julas. Synd att han var yngre än henne. Men han hade faktiskt uppfört sig äldre än allihop idioterna borta vid kyrkogården.

I fortsättningen hade de hejat på varandra när de sågs och kanske lett i samförstånd när ingen annan var i närheten, men det var inte förrän hon var närmare arton och han sjutton som de börjat träffas och gå på bio. Hemma hos en kompis till Linnéa hade de dansat tryckare till Chris Isaaks ”Wicked Games” och när de stod i kapprummet och skulle gå hem hade han kysst henne. Hon mindes hur han smakat mintkaramell och hur musklerna hade känts på hans överarmar när hon försökt skjuta honom ifrån sig. Plötsligt hade hon slutat försöka och börjat besvara kyssen. Det var hennes första kyss och senare fick hon veta att det varit hans också. Det var så det börjat. Efter den dagen hade de i stort sett varit tillammans jämt. Han hade gjort lumpen när han blev nitton och hon trodde hon skulle bli galen av saknad. Men då var tvillingarna redan födda och ivriga i sina försök att börja gå. De höll på att göra henne till ett nervvrak. Som väl var kunde både hennes och Jessies föräldrar avlasta när de blev för jobbiga, om hon hade en tenta eller något. Ja, hon var lyckligt lottad!

Hennes underbare man kom och slog sig ner i soffan bredvid henne och hon insåg att det varit nära att hon somnat en stund.

”Tjugo minuter till så”, sa han och syftade på att det snart var dags att duka. Hon ryckte upp sig och reste sig ur soffan. Hon ropade upp till övervåningen för att Märta skulle ha tid på sig att stänga ner sin dator och för att Allan skulle avsluta sitt tevespel. Båda barnen behövde en viss startsträcka när det gällde att komma till bords. Jessie plockade fram ett par öl till och hjälpte henne att duka. Han hade skurit upp färska grönsaker till en sallad och hällde just av potatisen för att pressa den.

Kapitel 11. ”Kom till farbror Yngve!”

Maten smakade som vanligt bra när Jessie hade lagat den. Det var ju fredagkväll och även om de alltid värnade om familjelivet och kvalitetstid med barnen så kändes det extra viktigt att vara tillsammans nu. På senare tid brukade ungdomarna vilja vara med kompisar när de var lediga, men ingen av dem gjorde någon ansats till att bryta upp.

När Linnéa förde det på tal genom att fråga Märta vad hennes polare tänkte göra i helgen, svarade hon att de hade tänkt åka till Göteborg och gå på Liseberg, men att hon inte känt för att följa med.

”Hade det inte varit kul att åka iväg och leva farligt en kväll, i gamla Göteborg?”, frågade Jessie med överdrivet göteborgskt uttal.

”Jo, men just nu vill jag hellre vara med er. Vi har världens coolasta föräldrar”, sa Märta och reste sig och kramade sin pappa.

Allan reste sig också och förvånade alla med att självmant duka av. Han försökte få det att se ut som om han alltid brukade göra det. Sedan återgick rutinerna till det vanliga genom att han lämnade allt på diskbänken i en enda röra. Nåja, Rom byggdes inte på en dag, tänkte Linnéa.

När Linnéa och Märta hjälpts åt med att städa undan gjorde Jessie ”Nespresso” till alla fyra eftersom även ungdomarna börjat uppskatta drycken.

När de samlats i vardagsrummet, vilket blivit rätt sällan på senare år, ställde Jessie en fråga.

”Är mamma och jag för gamla för att få följa med till Liseberg?”

När ivriga förnekanden från båda barnen avslöjade att kravet att vara cool, hade dispens över helgen, förklarade Jessie att han trodde att de alla behövde komma bort lite och få annat att tänka på.

”Vi gör såhär, bidrog Linnéa med, vi tar en heldag i Göteborg imorgon och vi bokar in oss på hotell, så kör vi hem på söndag! Eller, vad säger ni?”

”Kan vi gå på Nordstan och shoppa lite, mamma?” Märta var alltid i stort behov av att handla något livsviktigt.

”Pappa, kan vi inte åka ut till Långedrag och titta på båtar?” Allan hade ärvt Jessies intresse för segling.

Linnéa kände att axlarna äntligen började sjunka ner lite. Jessie hade rätt, som vanligt. Det här var precis det de behövde. Vardagen skulle lätt komma ikapp dem på måndag.

*

En journalist ringde på måndagsmorgonen. Hon undrade hur det känts att skjuta en människa. När Jessie svarat att varken han eller hans hustru hade en aning om det, verkade hon inte ha hört på honom. Jessie lade på. Han undrade varifrån ryktet kommit. Bra att det var han och inte Linnéa som svarat. Men när ytterligare fyra journalister sökt någon av dem, oftast Linnéa, för en kommentar drog han ur jacket. Sedan ringde han till Märta och Allan och uppmanade dem att i sina mobiler klicka bort alla samtal som hade okända telefonnummer, utan att svara.

”Det gör jag redan”, sa Märta.

 Allan svarade inte men Jessie sa vad han ville ha sagt i mobilsvararen. Linnéa var enig med Jessie. För det första hade de ju inget speciellt att tillägga som inte polisen redan delat med sig av och för det andra behövde de alla ta avstånd från det som hänt, inte ständigt behöva dra fram det igen. Det skulle nog ta några veckor innan allt började återgå till de vanliga spåren.

Två veckor senare hade polisen fått svar från laboratoriet angående de undersökta kläderna som Tärna burit. De hade inte funnit något som kunde bevisa att Yngve Persson förgripit sig på barnet. Det hade inte funnits DNA från mannen på kläderna och inte heller på Tärna själv. De förhör som polisen hållit med Tärna i moderns närvaro gav heller ingenting. Hon kunde berätta att mannen som stannat bilen bredvid henne på vägen hade sagt:

”Kom till farbror Yngve!”

Det sista hon mindes, innan hon kvicknat till vid ån, hade varit att något luktat illa. Och starkt. Hon kunde inte beskriva lukten eller i vilket sammanhang hon känt den.

Undersökningen av brottsplatsen hade inte gett något som polisen kunnat använda i bevisföringen. Man hade sett hur blåbärsris och mossa var nedtryckt på platsen. Men man hade trots sökning med hjälp av hunden Stella, inte hittat något i närområdet. Hunden hade dessvärre blivit sjuk, förmodligen av ett ormbett eller möjligen jordgetingstick. Den hade verkat desorienterad och yr när den kommit tillbaks till sin förare efter sista sökningen.

Resultatet av husrannsakan i Yngve Perssons bostad och arbetsplats, kiosken, hade heller inte lett till något. Datorn som tagits med från platsen hade inga dolda filer och DVD-filmerna, som visserligen innehöll pornografi av det grövre slaget, hade trots allt inte handlat om barn. De tummade porrtidningarna visade sig dessutom tillhöra Milo Pezer och inte Yngve Persson.

Ragnar Almgren hade inte velat släppa Yngve och ännu så länge hade ledningen gått på hans linje. Persson hade förhörts flera gånger utan att ändra sin historia. Den var så identisk med det ursprungliga förhöret att den verkade inövad. Ragnar kom ingenvart med honom. Det beslöts dock att de indicier som fanns i form av bågskyttarnas vittnesmål, Tärnas märkliga tillstånd när hon hittades, vittnesmålen från de poliser som fullföljt gripandet men främst det bildbevis som fanns i form av videofilmen, skulle räcka för att ta fallet till rättegång. Videoklippet verkade i nuläget vara åklagarens säkraste kort.

Sture Goldberg, Yngve Perssons advokat, låg sjuk i en envis maginfluensa och hade tillfälligt överlåtit ärendet till en kollega på samma advokatbyrå. Denne hade inte kunnat genomdriva att Yngve Persson försattes på fri fot.

Sådär ja! Slut för idag! Kapitel 12 och 13 kommer imorgon.

Ha en bra dag!