Kapitel
28. I förhör
”Vi plockar in Benny Bengtsson igen.
Hans alibi sprack och frun vet inte var han har varit. Hon satsar på att han
varit otrogen, men det får vi kolla upp. Börje, tala med budfirman igen och
sätt bevakning på hemmet ifall han skulle dyka upp där”.
”Paret Vargfeldt kommer in nu på
morgonen. Vi pratar med dem en och en nu. Deras advokat kommer att närvara
också gissar jag, men jag har inte hört från honom. Vi börjar med Jessie”.
Tio minuter senare satte sig Jessie
mitt emot Ragnar Almgren för att förhöras angående sitt alibi. Efter att Ragnar
knäppt på micken gick han rakt på sak.
”Du vet att du kan begära att en advokat
är närvarande vid förhöret”, inledde Ragnar.
”Behöver jag en?” Undrade Jessie.
”Vad tror du själv? Vill du vänta
tills din advokat kommit så kan vi avbryta här”. Men Jessie skadade på huvudet.
”Jag kan inte tänka mig att jag ska
behöva en advokat. Jag har inte rört Yngve Persson”.
”Då fortsätter vi. Vi har ett vittne
som sett en bil som liknar din på vägen inom trehundra meter från
brottsplatsen”, började Ragnar. ”Hur förklarar du det? Enligt tidigare utsago
var du inte där den kvällen”.
”Det stämmer inte! Jag var inte där
den kvällen! Sist jag var i de trakterna var i, låt mig tänka, måste varit i
lördags eftermiddag. Eller jag blir lite osäker nu, Det kan ha varit på
söndagen men i så fall tidigare på dagen”.
”Vad gjorde du där?”
”Sköt. Pilbåge alltså. Compound. På
banan. Vi brukar skjuta regelbundet på 3D-banan”.
”Vilka vi?”
”Jag och Lotta men också alla andra
skyttar i klubben. Det är ju därför vi har banan. Men bara på dagtid. Vi
behöver ljus för att sikta. Har någon sett min bil var det inte sedan det
blivit mörkt. Den saken är klar”.
”Var det någon mer än du där vid det
tillfället?”
”Ja, Lotta”.
”Ingen annan som kan styrka
tidpunkten?”
”Kanske. Jag tror det var då vi mötte
en av de andra skyttarna. Per. Han skjuter ofta. Vi brukar springa på honom där
och ta en runda ihop. Sist hade han varit där ett tag redan men han hängde med
oss ändå. Det måste ha varit i söndags men kolla med honom”.
”Jag ska. Har du hans nummer?”
”Nej, men det har ni säkert själva,
han var med när vi tog Yngve”.
”Okej. Och så en sak till. Har du
något emot att lämna DNA, så att vi kan…”
”Jag fattar; ”utesluta mig”, var det
inte så du kallade det? Men det är lugnt du kan ta hur mycket du vill. Jag har
inte rört det kräket. Så är det”.
”Då var vi klara”, sa Ragnar och avbröt
inspelningen efter att han uppgett klockslaget och de vanliga uppgifterna.
”Du kan vänta i rummet intill medan
jag hör Linnéa också. Sara topsar dig under tiden”.
Jessie steg in i det anvisade rummet
och inväntade Sara. Han lade märke till att rummet inte hade någon mer utgång
än genom rummet han nyss lämnat. När Ragnar stängde dörren blev det
fullständigt tyst. Han tyckte inte om det här. De fick prata igenom allt när de
kom hem. Skulle de köpa färdig ärtsoppa? tänkte han, som gick snabbt att värma,
så kunde de spåna lite samtidigt. De kunde steka pannkakor också att äta
efteråt. Lite punsch till ärtsoppan skulle smaka fint. Hoppas Linnéas förhör
skulle gå snabbt. Hon visste ju inte mer än han.
Linnéa hade under Jessies förhör
väntat i Saras rum. De hade småpratat lite om allt möjligt. Linnéa hade bett
att få veta lite vad det rörde sig om men Sara hade hänvisat till att Ragnar
ville ta det själv.
När det var Linnéas tur att ta plats
i förhörsrummet tvekade hon.
”Borde jag inte ha en advokat med”,
undrade hon.
”Vad jag förstår är Max Grip på väg
hit. Vi kan vänta om du vill. Men då får jag be dig komma med här så länge”.
När Linnéa följde med insåg hon att
hon plötsligt befann sig i en korridor med celler. Det kändes plötsligt
klaustrofobiskt med de kala väggarna.
”Beklagar, men det är det enda som är
ledigt”, sa Ragnar. ”Men du är ju inte
anhållen. Du kan gå när du vill, men vi behöver förhöra dig. En annan advokat
befinner sig i byggnaden om du vill ha honom. Goldberg heter han”. När han såg
Linnéas reaktion nästan ryggade han:
”Nej visst, nej. Det vore inte så
lyckat. Jag tänkte inte på det”.
”Det svinet som fick loss Yngve!
Aldrig i livet! Jag äter hellre spindlar än har något med honom att göra! Men
det är kanske just en sådan hal jävel jag behöver”, tillade hon tveksamt och
frågande?
”Du gör som du vill. Jag är strax
tillbaka”.
Linnéa satte sig på den smala
britsen. Väggarna var beigegula. Färgen målad direkt på väggen. Inga tapeter.
En plastmatta i en grågul färg. Hon gissade att detta var en fyllecell.
Avskyvärt. Hoppas Max Grip kan hjälpa oss den här gången också! Om vi har råd.
Efter att Ragnar placerat Linnéa i
cellen fick han telefonbesked att en patrull var på väg in med Benny Bengtsson.
De hade bevakat bostaden och när hans Volvo hade kört upp och parkerat utanför
ingången hade de helt enkelt bett honom följa med. Han hade inte gjort
motstånd. Han ville gå in och meddela sin fru först men hennes bil stod inte på
parkeringen, så han protesterade inte när de bad honom stiga in i polisbilen.
De skulle strax vara här.
Ragnar slog numret till Per
Evertsson, bågskytten som varit med om det första gripandet av Yngve Persson.
Han jobbade men hade mobilen på sig. Han lovade titta in på sin lunch. Sedan
ringde Ragnar Pastorsämbetet.
Det visade sig att Yngve för några
veckor sedan beställt personbevis för pass. Intressant. Man hade inte hittat
något pass utställt på Yngve.
Benny fördes in av de poliser som
hämtat upp honom.
”Varsågod och sitt Benny!” Ragnar
kunde se en svag rodnad på Bennys kinder. Ragnar tryckte på inspelningsknappen.
Proceduren kunde börja.
”Jag vet”, sa Benny innan Ragnar hann
fråga något. ”Jag skulle ha sagt som det var”. Han bet i underläppen så den
försvann in i skägget. Det såg lustigt ut.
”Var någonstans befann du dig egentligen
Benny? En SUV som liknade din var synlig i söndagskväll i närheten av
fyndplatsen. Var det du och vad gjorde du där?”
”Var? Nej, jag var inte där. Jag var
inte på jobbet men jag var inte där heller. Jag vet att det ser illa ut, men
jag har faktiskt alibi. Någon vet var jag var”.
”Varför fick vi inte veta det med en
gång, Benny. Du måste ju förstå att vi måste få veta var alla inblandade befann
sig! Berätta!”
Bennys axlar sjönk ner. Han tog ett
djupt andetag och började:
”Jo, det är den här tjejen, ja vi
hängde ihop ett tag innan jag träffade Millan. Det är hon som är mitt alibi.
Eftersom jag är gift med Millan och har strulat till det några gånger för
mycket tidigare, så ville jag inte att Millan skulle få reda på att jag var
hemma hos henne”.
Ragnar var luttrad när det gällde
mänskliga svagheter så han valde att inte kommentera. Han visste inte varför
han kände en viss besvikelse över Benny. Killen hade en söt fru, två fina ungar
och alla förutsättningar för att leva ett tillfredsställande liv. Men, men,
vissa män, förvisso även kvinnor, kunde inte styra sig.
”Har du ett telefonnummer där vi kan
nå denna dam?”
Benny gav honom Anne Svenningssons
nummer.
”Kan du vänta här medan jag ringer
henne?”
”Visst.”
Fem minuter senare fick Benny gå. Han
mötte Sara i dörren.
Kapitel
29. Anklagelsen
”Hur gick det, Sara? Du var och
talade med vittnet, eller hur?” Ragnar gick och hämtade en mugg kaffe och tog
en till Sara också. Hon hängde av sig jackan och de satte sig.
”Jag fick ytterligare ett vittne, men
jag vet inte riktigt vad det betyder”, började hon och öppnade sitt
anteckningsblock. ”Jag åkte som du vet bort till vittnets bostad och hade med
mig bilder på SUV-arna, både en Ford Kuga och en Volvo XC90. Silverfärgade båda
två, jag hade tagit ut dem från nätet. Sven Axelsson och hans fru Gittan var
båda hemma. De är båda pensionärer sedan tio år men Sven verkar vara lite
glömsk så hans fru var med hela tiden och sufflerade”.
”När jag visade bilderna på bilarna
sa Sven att han tror det var Kugan han hade sett. Frun tittade också på bilarna
sedan sa hon, ”Den var i alla fall inte där när jag gick förbi vid åttatiden”.
Hennes man sa; ”men det var ju jag som gick ut med Zita, då stod den där!” Då
klappade Gittan sin man lite överseende på kinden och sa att, ”det minns du
väl, raring, i söndags gick du eftermiddagspromenaden med Zita, vid femtiden.
Det var jag som gick kvällsturen för du hade känningar av höften, minns du
väl?”
Mannen hade tittat lite fundersamt på
sin fru men hade tydligen större förtroende för hennes minne än sitt eget. ”Du
har nog rätt, gumman, men då var det i lördags som jag gick kvällsturen”, hade
han sagt och Gittan hade bekräftat.
”Jaha”, sa Ragnar. ”Då är vi tillbaka
på ruta ett. Det stämmer med vad Jessie säger. Han var tydligen och sköt
pilbåge på eftermiddagen men hävdar att han avbrutit innan mörkret. Jag kommer
att prata med Per Evertsson om detta. Han kommer in på sin lunch. Hur var det?
Hade någon av Yngve grannar sett hans bil under kvällen?”
”Jag kollar upp det”, sa Sara och
reste sig. Ragnar reste sig också och gick mot dörren.
”Jag ska se om Linnéa vill börja utan
advokaten”. Han gick bort till cellerna och Linnéa lös upp när hon såg honom.
”Har han kommit?” frågade hon.
”Tyvärr. Du gör ju som du vill.
Jessie väntar i ett annat rum, men han kan gå om han vill, vi har fått
vittnesuppgifter som bekräftar det han säger”.
”Vad är det du vill fråga om?”
”Kan vi ta det här inne?” frågade
Ragnar och visade in Linnéa i förhörsrummet. När de satt sig startade han
inspelningen.
Han läste in loggen och lutade sig
fram.
”En bil som liknar er har varit
synlig vid fyndplatsen. Kan du förklara det?”
”Vi är ofta i närheten och skjuter.
Vi var där på söndagen också. På dagen alltså. Per var också där om du undrar”.
Ragnar reste sig och gick ut. Han kom
strax tillbaks och lade en plastpåse på bordet. Den innehöll en halv träpil.
Den såg ut som om den var gjord i ek men var troligen bara betsad i den färgen.
Den var avbruten så längden var bara c:a tre decimeter. I den hela änden satt
en guldfärgad nock, dvs. ett plaststycke med en skåra för strängen. Utmed pilen
i närheten av nocken satt ditlimmade fjädrar på tre ställen runt pilskaftet.
Det var två mossgröna fjädrar och en röd. Mellan fenorna som var cirka 13
centimeter långa glittrade det av något guldlikt i lacken.
”Ja, det är min”, sa Linnéa innan
Ragnar ställt frågan. ”Nästan alla bågskyttar tillverkar sina egna pilar. Jag
har gjort den här. Var har ni hittat den?”
”I närheten av fyndplatsen. Det jag
undrar är var resten finns. Vi har inte hittat något vapen av något slag, mer
än resten av ett. Den här”. Han pekade på den brutna pilen.
”Tror du att jag har skjutit honom?”
Linnéa verkade bestört. ”Jag vet att jag sköt bort en pil samma dag som jag
stoppade Yngve för över ett år sedan, men sedan dess har jag inte varit däråt.
Det bär mig emot att se platsen”.
Ragnar hämtade ytterligare ett
föremål i plastpåse.
”Känner du igen den här också?”
I plastpåsen låg en blodig
trädgårdshandske. Linnéa stirrade på den. Den såg ut som den saknade handsken
hon brukat använda i trädgården.
”Den ser ut som en av mina, men är
det blod? Jag har aldrig haft blod på min. En av mina handskar har varit
försvunnen ett tag. Vet inte när jag tappade den men det är länge sedan. Var
har ni hittat den?”
”Linnéa, vet du vad jag tror?” Ragnar
lutade sig fram och följde hennes minspel medan han talade. ”Jag tror att du
fick nog av aset när han gav sig på flickan i bassängen. Jag tycker det är
fullt förståligt om du kände att du måste göra något. Var det så?” Ragnar såg
bara förvåning i Linnéa ansikte men fortsatte;
”Jag tror att du på något sätt fick
med dig Yngve i hans bil, kanske under hot och tog honom till platsen för hans
första brott. Stämmer det? Där dödade du honom. Du kanske försökte få honom att
bekänna sitt uppsåt, men när han inte visade någon ånger stack du ner honom i
hans bil. Stämmer det? Sedan drog du honom bort till åkanten och där rullade du
ner honom i vattnet. Det måste känts skönt! Äntligen fick han vad han
förtjänade! Var det inte så? Fick du hjälp av Jessie? Mötte han dig där eller
var han med hela tiden?”
Linnéa hade hela tiden suttit med ett
förvånat, nästan lamslaget uttryck i ansiktet. Nu fick hon liv och for upp från
stolen.
”Du är inte klok! Jag säger inte ett
ord till förrän Max är här!”
”Då bryter vi här”, sa Ragnar och
stängde av. Han tänkte att om hon var skyldig var hon i vart fall värdig om
inte en Oscar så i alla fall en Guldbagge.
Linnéa blev åter förflyttad till
cellen, där hon skulle få invänta Grip. Hon ville träffa Jessie. Känna han
trygga armar omkring sig. Höra honom säga att allt skulle bli bra. Men det var
inte möjligt att träffa Jessie hade Ragnar sagt. Hon stirrade in i den
tandstensgula väggen. Hon frös. Kylan tycktes utstråla från hennes egen
benmärg. Förargliga tårar brände svekfullt bakom ögonlocken. Var fan höll Grip
hus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar