Här fortsätter hans härjningar:
Kapitel
18. Simhall
Snöfallet hade fortsatt under natten
men på morgonen hade det börjat smälta undan. Smältvattnet lämnade stora pölar
som marken ännu inte kunnat ta åt sig. Medan Linnéa svängde ut på vägen och
körde mot den närbelägna staden lättade de sista molnslingorna efter snöfallet
och drog bort. Hon hade blivit kallad till cellprovstagning och beslutat att
den här gången använda inbjudan. Det skadade väl inte.
Medan hon körde lyssnade hon på den
fantastiska Jill Johnson på radion. Knuten som suttit i bröstet sedan förhöret
igår började långsamt lösas upp. Det skulle bli ännu bättre när hon unnat sig
lyxen av egentid med ett besök i simhallen.
Några vändor i bassängen och sedan en lång avslappnande stund i bastun.
Sedan skulle hon gå och ta en fika på Stures. Semlorna hade de slutat med nu
men en Budapest vore inte illa. Ljuset, som var så typiskt för våren, fick
henne att plocka fram sina solglasögon ur glasögonhållaren. Hon hade lånat
Jessies bil idag eftersom hennes Saab var på service men hon hade ett extra par
i Jessies bil också.
Efter en halvtimmas körning svängde
hon av 90-vägen upp mot sjukhuset. Närparkeringen var full. Det var nog
blodgivardag idag. Då brukade det vara svårt att hitta en parkering nära
ingången. Hon fick väl cirkla runt ett tag, hon hade gott om tid. När hon passerade
bilraden för andra gången reagerade hon när hon såg en svart Volvo kombi som
verkade bekant. Just då fick hon syn på en lucka där en röd SUV började backa
ut. Hon körde fram och väntade medan en äldre herre manövrerade sin Honda
försiktigt och med en viss stelhet i nacken när han vred på huvudet. Hon var
glad att han inte lät sig stressas av att hon väntade. När mannen höjde handen
som till tack, vinkade hon tillbaks och körde in på den lediga platsen.
Cellprovningen gick bra. När hon låg
där och skrevade och kände sig utlämnad, kom hon att tänka på vad hennes mamma
berättat om när hon varit kallad till mammografi. En bastant kvinna med hurtigt
tonfall hade förkunnat att det gick så fort så man inte hann känna något. Sedan
hade hon klämt till med apparaten kring Ellens bröst så hon tyckt bröstet borde
sett ut som ett taxöra efteråt. Därefter hade Ellen inte gått på undersökningen
på många år. Men alla var ju inte så där hårdhänta. När hon börjat hörsamma
kallelsen igen hade hon mötts av empatisk och försiktig personal, hade hon
berättat.
När Linnéa närmade sig parkeringen
såg hon hur den svarta Volvon tydligen startade eftersom bakljusen tändes.
Något fick henne att vika av så att hon fick några bilar mellan sig och Volvon.
Hon försökte se nummerskylten utan att själv komma i synfältet. Hon stannade
bakom en minibuss medan Volvon backade ut. Hon såg fortfarande inte
nummerskylten men när hon såg nacken på föraren kände hon ilskan komma
krypande. Visst var det han!
När hon var säker på att han inte
kunde se henne skyndade hon bort mot Kugan och öppnade fjärrlåset medan hon
närmade sig. Hon skyndade sig starta och backa ut. Hon visste inte vad som
gjorde att hon ville se vart han tog vägen. Hon hade ju inte med saken att
göra. Men om man visste att man hade en orm i sin trädgård, ville man veta var
den befann sig.
På avstånd såg hon Volvon svänga in
mot staden. Hon ville inte komma för nära men inte heller riskera att han
försvann in på någon tvärgata utan att hon såg det. Han körde vidare på stadens
huvudgata och mer eller mindre tvärs igenom centrum. Han närmade sig området i
stans östra delar där stadens största skola, idrottsplatsen samt även simhallen
låg. Men det var påsklov och skolan var stängd. Några barn spelade landhockey
på den frusna idrottsplanen. Linnéa såg förvånad hur Volvon körde bort till
simhallens parkering och stannade. Snabbt svängde hon in vid idrottshallen ett
sjuttiotal meter innan simhallens parkering och fram till ingången. Hon steg ur
och försökte hålla Kugan mellan sig och Volvon. Hon gick böjd bort och öppnade
bakluckan som om hon skulle lasta ur någon. När hon sträckte sig in under
luckan kunde hon låtsas greja med något samtidigt som hon spanade mot Volvon
genom sidofönstret.
Yngve steg ur Volvon och drog med sig
en sportväska från passagerarsätet. Han låste med fjärrnyckeln efter att han
börjat gå bort mot simhallens ingång. Han vände sig inte om. När Linnéa sett
honom försvinna in satte hon sig i Kugan och körde bort till simhallen hon
också. Hon parkerade vid den bortre parkeringen så att hon skulle kunna komma
till receptionen från andra sidan huset. På så sätt hade hon byggnaden mellan
sig och Volvon. Hon satt kvar i bilen och funderade på hur hon skulle göra. Hon
hade ju tänkt simma och basta. Hon kom på att det faktiskt fanns en bowlinghall
i samma hus, i källaren. Och ett gym. Han skulle kanske dit? Kanske inte alls
till simhallen som hon. Hon kom att tänka på att när ungarna var lediga från
skolorna kunde ett besök i simhallen fresta. Inte bara ungarna. Tänk om den
jäveln var där för att flukta? Det monstret! Nu när hon bestämt sig tog hon sin
badväska och steg ur bilen.
*
Yngve stod vid luckan i simhallens reception. En ung tjej med en
vältränad solbränd kropp och håret i en lockig blond hästsvans tog betalt.
”Kommer det fler eller är du ensam”, frågade hon medan hon kikade förbi
honom. Det var tydligen inte så vanligt.
”Ja, det är bara jag”, log han. ”Min sjukgymnast vill att jag ska träna
med simning, efter min bilolycka”, sa han och tog sig åt axeln. Han hade
förberett sig på vad som skulle låta trovärdigt. Först hade han tänkt sig att
inte byta om utan bara sitta uppe på den lilla läktaren där man kunde se det
mesta men även i smyg ta lite bilder med mobilen medan han låtsades sms:a eller
något men han hade förkastat den idén. Det hade kanske sett märkligt ut och
någon kunde kommit och ställt frågor. Istället hade han valt att faktiskt ta
ett dopp.
Den unga kvinnan, som var rätt snygg, men inte tilltalande för honom på
det sättet, log emot honom medan hon lämnade över nyckeln till ett skåp i
omklädningsrummet.
”Ha det så trevligt, då!” Sa hon. Du skulle bara veta, tänkte han när han
nickade och började gå bort mot trappan ner till omklädningsrummet.
*
När Linnéa kom in i receptionen
syntes Yngve inte till. Hon betalade och fick sin nyckel. Hon bytte hastigt om
och tog med sig handduk och duschschampo in i tvättrummet. Hon visste inte vad
hon skulle ta sig till om han tänkte simma och äcklades av tanken på att dela
vatten med det vidriga monstret. Hon kanske skulle kunna basta först för att
dra ut på tiden?
Hon drog av sig baddräkten och satte
på en av duscharna. När hon reglerat värmen stod hon en stund och lät hud och
vatten få samma temperatur. Sedan tvålade hon in sig med sin lyxiga duschtvål
och njöt av doften. När hon sköljt av sig löddret lämnade hon takduschen och
gick över till den låga rampen med duschar avsedda för fötterna och tvålade in
dessa på samma sätt. Det var lättare att sätta upp en fot i taget här än att
tvätta fötterna under takduschen. Bastun var varm och det tog en liten stund
innan hon vant sig. Det luktade varmt trä och kåda. Hon satt så länge hon
klarade den fuktiga hettan innan hon reste dig.
Hon lade upp duschtvålen, invirad i
handduken, på en hylla, för att använda den efter doppet i basängens
klorvatten. Sedan drog hon på sig baddräkten. Trots att vattnet på kroppen
gjorde det svårt att kränga på sig baddräkten, tyckte hon ändå att det kändes
som om hon börjat gå ned lite i vikt. Rättegången och oron hade haft inverkan
på matlusten. Nåja, hon hade att ta av.
Hon närmade sig försiktigt
halvtrappan upp till simbassängerna.
*
Yngve hade inte tänkt duscha. Visst hade han sett skyltarna om att man
först måste tvätta sig om man ville bada. Men det måste gälla skolbarnen, bara.
Han bestämde väl själv över sin kropp. Han ville heller inte att badshortsen
skulle vara blöta och smita åt om kroppen, innan han hann ner i vattnet. Ett
par pojkar i tio-elvaårsåldern rusade in i tvättrummet. De retades och drog i
varandras badbyxor så att resårerna smällde. Pojkarna verkade inte lägga märke
till honom. En kvinnlig röst som han kände igen som receptionistens, ropade
utan för dörren:
”Fidde och Jonte, glöm inte att tvätta er ordentligt innan ni kommer upp
till bassängen!” Han passade på att själv dra av sig badshortsen och snabbt
ställa sig under närmsta dusch, innan han drog uppmärksamhet till sig. Han hade
inte tänkt på att ta med tvål, men han låtsades ändå tvåla in sig. En doft av
Paco Rabanne spred sig medan vattnet strilade över hans kropp.
När pojkarna tagit av sig och övergått till att slåss om
duschtvålsflaskan steg Yngve ur duschen och drog med viss möda på sig
badshortsen.
När han kom upp från herrarnas omklädningsrum och såg ut över simhallen
blev han nästan besviken. Han hade hoppats på fler besökare. Svårt att inte
synas när det var så få badande. Han plockade upp en boll om kom rullande utmed
bassängkanten. Han tog med sig den till nedersta steget på läktaren där han
tänkt sitta från början.
Ett par damer i pensionsåldern passerade med långa simtag. I bortre,
grundare änden av femtiometersbassängen höll en kvinna till med sina två barn.
Den äldsta flickan var väl omkring tio medan den lilla tösen verkade vara
omkring fyra, att döma av hennes sätt att osäkert söka sig till modern. Den
större flickan satt på kanten och plaskade med fötterna i vattnet. Mamman, lite
åt det mulliga hållet, med håret uppsatt med en klämma, försökte tydligen
övertala flickan att hoppa i. Flickans smala armar såg spända ut och hon
tycktes krama hårt om bassängkanten. Hennes blöta hår hängde ner över ryggen
såg Yngve där hon satt med profilen mot honom. Hon hade en sådan där liten
minimal bikini, som små flickor brukade ha, knappt stor nog att dölja en
tumnagel. Baktill hade byxan åkt ner lite och den lilla skåran mellan skinkorna
blottats. Hur skulle han kunna flytta sig närmare? Han kom till sin förargelse
på att mobilen låg kvar nere i skåpet.
”Jag fryser”, sa flickan. Ljudet fördes vidare längs de kala
kakelväggarna.
”Vi ska strax gå över till den lilla, varma bassängen”, sa mamman. Hon
hade lyft upp det minsta barnet i famnen. En blå baddräkt på en rultig liten
flickkropp. Härlig, oskuldsfull, ren, orörd.
Dörrarna till herrarnas for upp och de båda pojkarna kom upprusande från
trappan. Yngve fick en idé. Det gällde alltid att fånga tillfällena i flykten.
Man fick sällan mer än en chans. Högt ropade han till pojkarna;
”Har ni tvättat er ordentligt nu, Fidde? Jonte? Bra!” Här! Han kastade
bollen i deras riktning. Han såg i ögonvrån att mamman kastade ett öga åt hans
håll. Han hoppades att han skulle uppfattas som om han kände pojkarna. Kanske
var far till någon av dem eller en lärare som de kände.
”Nä, jag går nog och värmer mig
lite”, sa han och reste sig. ”Om ni fryser kan ni komma dit”, ropade han över axeln.
Pojkarna verkade inte höra honom och lika bra var det.
Han gick bort runt bassängens kortsida och fram till de glasdörrar som
skiljde den stora bassängen från den lilla varma, med höj- och sänkbart golv,
som kunde anpassas till barnens ålder. Han klev in och drog igen glasdörren
efter sig. Det var mycket varmare här inne. Två flickor, kanske i tolvårsåldern
plaskade omkring i det grunda vattnet. Han hade svårt för att bedöma åldern på
muslimska flickor. De hade ju så mycket kläder på sig. Han fattade inte att man
kunde ha en sjal på huvudet när man badade. De tjattrade på ett språk han inte
förstod.
Han steg i vattnet som han nästan uppfattade som i varmaste laget. Men
han fann det ytterst njutbart så fort han doppat sig. Det räckte honom bara
till låren men han lade sig ner samtidigt som han sneglade mot den stora
bassängen. Mamman närmade sig med den lilla flickan vid handen och den äldre
tjurigt bakom sig. Yngve lade nacken på bassängkanten som stöd och sträckte
armarna åt sidorna där det fanns rostfria handtag som man kunde hålla i när man
övade bentag i simskolan. Han lät sig flyta och rörde lite på benen. Mamman
drog glasdörren åt sidan och kastade ett öga mot de badande. Hon nickade lätt
mot Yngve. Funderade kanske på om det var någon hon borde känna igen. Sedan
lyfte hon upp den lilla och steg försiktigt nerför de vattentäckta trappstegen
i bassängen. Yngve låtsades ligga och vila med slutna ögonlock. I själva verket
följde han med intresse vad som hände. Som en alligator, som i skydd av näckrosblad
i en tropisk damm, bevakade sitt byte.
Den lilla flickan blev nersläppt och
skrattade av förtjusning när hon kände det varma vattnet omsluta kroppen. Det
var betydligt kallare i stora bassängen. Mamman drog flickan vid händerna i
stora vida cirklar i vattnet. Flickan tjöt av skratt. Betagande!
”Kom i nu Lina”, ropade mamman, till
den stora flickan. Hon hade stannat utanför glasdörrarna.
”Jag mår illa”, sa hon. Hon var
onekligen lite blek. Knän och läppar var blåaktiga och hon darrade i hela
kroppen. Plötsligt rusade hon bort utmed bassängkanten och det hördes tydligt
hur hon spydde över golvet när hon stannat upp, några meter bort. Mamman
släppte det yngsta barnets ena hand för att med den andra dra med sig barnet
upp ur varmbassängen. Flickan drog in luft och gallskrek. Hon tänkte verkligen
inte gå ifrån det härliga varma vattnet. Hon tog spjärn med fötterna mot
trappan och spände hela kroppen och böjde sig i en båge bakåt. Mamman försökte
få grepp om kroppen för att helt enkelt lyfta med sig den envisa vattenälskaren
men hon slingrade sig smidigt ur greppet, blöt och hal som hon var. Den
magsjuka flickan hade börjat snyfta.
”Gå, du, jag håller ett öga på
henne”, sa Yngve och log försäkrande mot mamman. Tacksamt släppte hon
fyraåringen som genast slutade skrika, och gick för att hjälpa sitt sjuka barn.
Vad skulle kunna hända? Hon var ju bara några meter bort.
En kvinna ur badpersonalen hade redan
hämtat en spann och börjat moppa upp spyorna för att hindra dem att glida ner i
bassängen. Hon försökte trösta med att det inte var så farligt. När flickan
igen började ulka sig sköt kvinnan snabbt fram spannen. Det var i sista
ögonblicket.
Mamman satte sig jämte dottern och
smekte bort håret ur pannan. ”Stackars liten!” Hon höll sin hand som stöd om
hon ville kräkas igen. Flickan grät mellan turerna över spannen och borrade in
ansiktet i mammans famn när eländet till sist började avta. Till sist satt de
båda bara och vaggade tillsammans medan mamman tröstande småpratade.
Mamman hade inte hunnit ut genom
glasdörren förrän Yngve tog tag i flickans armar och i vida cirklar fortsatte
som mamman gjort med att dra tösen genom vattnet.
”Vi leker båt”, sa han. Samtidigt
lade han sig baklänges och drog med en blick mot glasdörrarna upp flickan, in
över sin kropp. Hon ville sätta sig upp och hamnade med ett ben på varje sida
om hans höfter på det sättet. Redan då var det nära att hans självkontroll
brast. De muslimska flickorna hade börjat stiga upp redan när barnet börjat
skrika och han såg dem dra sig mot den stora bassängen.
”Vi leker sjöodjur”, sa han och
guppade upp och ner med underlivet i vattnet. Fortare, fortare i en stadig
rytm. Han höll den skrattande flickan under armarna samtidigt som han fick allt
svårare att behärska sig. Snart! Åh, det
var underbart, äntligen! Om han bara kunde föra badkläderna lite åt sidan!
Han vaknade upp ur sitt nästan
transliknande tillstånd när Linnéa rasande rusade in genom glasdörren och
vrålade. Han blev så rädd att han tappade flickan, som först fick en kallsup
och sedan drog in luft för att börja gråta!
”Ditt perversa odjur!” Skrek Linnéa.
Mamman dök upp efter henne med skräcken målad i ansiktet.
När Linnéa kommit upp i simhallen
hade hon inte sett till Yngve. Några grabbar höll på och lekte med en boll och
ett par kvinnliga pensionärer simmade tydligen motionssim. Tappert, fram och
tillbaks, varv efter varv. Hon såg en mamma med två barn gå in till den varma
bassängen. Skiljeväggen mellan bassängerna var av glas. En stor grupp med
växter utmed glasväggen skymde insynen lite och skapade samtidigt en trivsamt
tropisk känsla. Där fanns också ett litet bord och två stolar där man kunde ta
igen sig mellan träningsvarven. Linnéa klev ner på stegen i den djupa änden av
bassängen. Vattnet kändes alltid lite kallt såhär i början men man vande sig
snabbt bara man börjat röra på sig. Hon andades in djupt och stålsatte sig,
sedan sköt hon ifrån och omslöts snabbt av vattnet.
Hon hade bara simmat en vända när en
liten tös kom springande utmed kanten och stannade upp för att kräkas våldsamt.
Linnéa tog sig skyndsamt till en trappa för att se om hon kunde hjälpa till.
Mamman var redan på plats när Linnéa tagit sig upp. Men hon gick i alla fall
närmare. Hon kunde kanske se till den minsta. Kvinnan hade ju haft två barn med
sig. Hade hon lämnat henne ensam i lilla bassängen? När Linnéa kastade ett öga
genom glasväggen kunde hon inte tro det hon såg. Scenen var så lik den hon sett
mer än ett halvår sedan. Det kunde bara inte vara sant! Det skulle kanske sett
oskyldigt ut om barnet suttit på en kvinnas mage men det var Yngve som gned
sitt kön ihärdigt och rytmiskt mot barnets underkropp. Linné bara skrek rätt
ut, samtidigt som hon rusade in. Hans skuldmedvetna reaktion gick inte att ta
miste på när han tog sig mot bassängkanten samtidigt som han försökte dölja
sitt stånd. Linnéa letade efter något tillhygge. Hon ville bara slå ihjäl aset.
Hon vände runt och sökte med blicken på utsidan av glasdörrarna. Funderade på
att ta en stol och slå i skallen på honom, men såg något annat.
Yngve hade nått fram och med händerna
på bassängkanten höjt överkroppen över kanten, då det sura innehållet från en
nyfylld spann med varma spyor träffade honom i ansiktet.
”Lägg till det här på din
stämningslista!”, var det sista han hörde innan spannen trycktes ner över hans
huvud.
Kapitel
19. Kontaktförbud
Kontaktförbud. Det var ju bara
väntat. Om han inte blivit frikänd från alla tidigare anklagelser skulle saken
varit en annan. Han hade svurit sig fri den här gången också. Det kom aldrig
till någon rättegång eftersom ingenting kunde bevisas. Mamman hade inte sett
tillräckligt för att kunna vittna och hon verkade nästan lättad för det. Kanske
det fanns ett moment av dåligt samvete i det hela. Hon ville kanske inte tro
att hennes godtrogenhet kunnat leda till något ännu mer fruktansvärt.
När badvakten ringt polisen hade
Yngve redan hunnit upp och duschat av sig spyorna. När han slängt på sig
kläderna och rusat ut hade han sett hur personal och badgäster stått bakom
glasväggen vid receptionen och stirrat. Han kände som om han kokade invärtes.
Den där kvinnan! Han ville slå ihjäl henne! Sparka henne till döds! Bränna
henne levande! Allt, allt som var värt att leva för förstörde hon. När han satt
sig i Volvon och kört ut på gatan hade han mött polisbilen. Ingen hade försökt
stoppa honom. Redan på hemvägen ringde han sin advokat från mobilen.
Kontaktförbud enligt lagen (1988:688)
meddelades Linnéa tre dagar senare. Hon hade inga synpunkter på detta eftersom
hon aldrig i hela sitt liv ville se karlen igen. Tingsrätten dömde henne till
tio dagsböter för överfallet mot Yngve Persson i rättssalen och övriga
åtalspunkter avskrevs.
Linnéa kände sig lättad trots allt.
Varken hon eller Jesse blev förvånade när fakturan från advokat Maximillian
Grip anlände med en stämpel där det stod BETALD, med stora bokstäver. När Jesse
ringde Benny låtsade denne att han inte förstod vad Jesse talade om.
*
Yngve var förbittrad. Hondjävulen hade kommit alldeles för lindrigt
undan. Hon fortsatte leva sitt lyckliga familjeliv som om inget hade hänt. For
omkring i sin Saab 9-3 kabriolett, blå metallic, breda aluminiumfälgar. Om hon
inte körde mannens SUV Ford, vad den nu hette. De gånger han kört förbi där de
bodde hade han sett parabolen på huset, den övertäckta poolen. Inte stor men
ändå. Inga dåliga grejor. En segelbåt stod uppställd i trädgården över vintern.
Där fattades inga pengar, det var klart. Yngve var tvungen att resa sig och gå
runt i rummet. Här satt han själv i sitt lilla kyffe. En enplansvilla med
eternitplattor och direktel. Hans parabol var betydligt mindre och inte hade
han någon pool inte. Men däremot hade han en bra slant på banken. Han hade
visserligen inte fått några tre miljoner av staten, men ändå mer än han vågat
hoppas på. Postväxeln tillsammans med arvet från morsan och de sparade
slantarna från många år utan speciellt höga levnadskostnader, gjorde att han
kunde känna sig rätt nöjd. Försäljningen av kiosken hade däremot inte inbringat
så mycket som han tänkt sig.
På natten efter att Philip Morris dött hade Yngve hämtat laptopen från
kiosken. Han hade haft tur att polisen inte hittat den. Men de var väl
underbemannade som de flesta statliga verk och kunde inte avvara sina resurser
hur länge som helst. Hur som helst hade han inte varit snabb nog med att hämta
den. Han hade kommit till kiosken dagen efter att Philip Morris dött och
likgiltigt tagit upp frågan om försäljning av kiosken, med Milo.
Milo hade med outgrundlig min undrat vad han skulle vilja ha för den och
när Yngve föreslagit ett pris hade Milo helt fräckt kontrat med ett motbud som
var hälften så stort som det Yngve begärt. Yngve hade förvånat hävdat att
kiosken var värd det dubbla och att han bara föreslagit ett blygsamt belopp för
gammal vänskaps skull. Då hade Milo lyft arrogant på ena ögonbrynet och
berättat att om Yngve kollade i sin laptop, den som legat under golvet, skulle
han kunna se att datumet för sista ändringen sammanföll med gårdagens. Hela
innehållet fanns nu tillvarataget och säkrat på betryggande sätt och skulle
inte riskera att hamna i orätta händer, dvs. under förutsättning att de kunde
komma överens om priset.
Till Yngves grämelse hade han inte haft något val, annat än att sälja
till Milo. Trots allt hade ju Milo kunnat lämna över laptopen till polisen, men
han ville väl inte riskera att bli anklagad för utpressning. Det fanns ingen
ärlighet här i världen.
Han hade pengar. Han funderade på hur han bäst skulle kunna använda sig
av sina resurser. Tillvaron i hemtrakten hade börjat bli ohållbar. Förr hade
folk nickat igenkännande när han mött någon utanför arbetet. Nu ville ingen se
honom i ögonen och någon hade spottat efter honom. Han hade också uppfattat
glåpord, som; pedofil, snuskhummer, äckel och mer i den stilen. Hans Volvo hade
utsatts för vandalisering i form av sprejfärg och repning av lacken. Han hade
börjat beställa hem ”Linas matkasse”, för att slippa gå och handla. Som han
kände det hade livet förlorat mycket av sin tjusning för honom. Han tyckte
riktigt synd om sig själv. Igen saknade han sin mor som dött i sömnen. Så att
säga. Hade hon inte snarkat så förbannat hade hon nog fortfarande levt.
Om han dog skulle ingen sakna honom. Inte ens Philip Morris. Han hade
slängt kadavret i en rivningscontainer när det var mörkt och ingen såg honom.
Om han dog, skulle det komma någon över huvudtaget? Han blev nyfiken på hur det
skulle gå till på begravningen. Skulle hans kista stå öppen och hans anletsdrag
vara tillrättalagda i en fridfull pose? Det störde honom att han blivit så
tunnhårig. Skulle någon okänd beundrarinna komma för att placera en ensam ros
på svepningen medan hon tryckte en försiktig kyss på hans panna. Fan, så
äckligt! Men vore han död skulle han ju ingenting veta. Eller?
Sommaren kom och försvann. Jessie och
Linnéa använde semestern till att sjösätta segelbåten och segla några veckor ut
med Bohuskusten. De gjorde strandhugg och övernattade i de vackra hamnarna i
Lysekil, Marstrand, Dyrön och Åstol men även i naturhamnar på Smögholmarna och
Rammen. Vädret hade varit fantastiskt och båda var brunbrända och utvilade när
de kom tillbaks. De hade planerat in några veckors arbete innan de skulle ägna
ytterligare ett par veckor åt lättja. Märta hade insisterat på att arbeta på
företaget i stort sett hela sommaren. Hon behövde pengarna, sa hon. Allan och
hans kompisar höll till i sin källarlokal och arbetade med en inspelning med
eget material. Linnéa och Jessie insåg att de snart skulle vara överflödiga i
sina barns liv. De började få mer fritid än de behövde.
Bågskyttet var något de med stort
nöje tog sig tid till. Ett antal tävlingar låg utspridda under sommarmånaderna
och de kombinerade deltagandet i dessa med att utforska de orter där
tävlingarna hölls. Liver började återgå i gamla gängor. När hösten kom var de
utvilade och till freds med tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar