Kapitel 24 och 25, i Kom till farbror Yngve

Fem minusgrader redan i september! Det är lite för tidigt tycker jag. Men så är det att bo i utkanten av Småländska Höglandet. Två sena kvällar har maken och jag släpat in de tunga lerkrukorna med pelargonior och begonior på altanen. Även amplar och krukor med krysantemum från verandan på framsidan. Ett himla släpande, med dåliga ryggar. Men vad gör man inte för att hålla kvar sommaren några dagar till?

Men även om myssoffan, med plädar, lockar på kvällarna och doftljus med vanilj och lavendeldoft försöker få en att se charmen med hösten, så vill man inte riktigt gå med på det ännu. Men lägger man till en spännande bok i konceptet, kanske det går bättre? Hoppas du gillar "Kom till farbror Yngve!"

                                            Kapitel 24. Den svarta Volvon                 

Det unga paret i den rostiga Mazdan körde in på den lilla skogsvägen. Hon letade i sin handväska efter en kondom medan killen försökte styra med ena handen och leta sig in under flickans t-shirt med den andra. Det skulle bli skönt när de fick egen lägenhet. Han hade precis ryckt in i lumpen och det var så sällan som han hade möjlighet att träffa sin tjej. De hade varit och tittat på en enrummare och trodde sig ha chans att få den, men än så länge bodde båda hos sina föräldrar och ville de vänslas lite fick de helt enkelt göra det i bilen. Värmen i kupén hade varit på ett bra tag så det skulle ta en stund innan den råa kylan trängde in. Men det var trots allt i mitten av november. Det var sent och knappt sju timmar tills han skulle infinna sig på regementet. De fick sno på lite.

”Vi kanske skall vända bilen först”, tyckte flickan, ”då är det lättare att komma härifrån om det skulle komma någon”.

Hon såg sig ängsligt omkring. Det var omkring halv tolv på natten och mörkret verkade kompakt under en mulen himmel. Bilen hade stannat mitt på stigen. Killen som var lite otålig hade lossat bältet för att komma åt att smeka flickans båda bröst. När han märkte att hon hade svårt att slappna av reste han sig upp i sätet, lade i ettan igen och började köra framåt.

”Så här långt från vägen är det ingen som ser oss såhär dags”.

Han såg sig om för att hitta en öppning mellan enbuskarna där kan kunde vända bilen. Men det var gott om stubbar och bråte utmed stigen så han fortsatte att sakta rulla framåt. Det borde ju finnas en vändplats längre fram. Vegetationen glesnade något men fortfarande fanns ingen vändmöjlighet. Han såg inte fram emot att behöva backa flera hundra meter ut till stora vägen.

Medan de sakta rullade framåt kom en bil längre fram i sikte, på vad som verkade vara en vändplats. Det lös i bilen eftersom dörren på passagerarsidan stod öppen.

”Vad ska vi göra?”, sa flickan. Det här är bara så pinsamt!

”Vad tror du den är här för då, flinade killen. Samma sak som vi, gissar jag. Men jag tänker inte backa hela vägen ut igen. Jag får försöka ta mig runt den för här är enda platsen där det går att vända”.

När han närmade sig tog han bilnumret. Det kunde vara kul att kolla vems den var, senare.

Flickan insåg att han hade rätt och sa inget medan han försiktigt närmade sig den andra bilen. Den såg svart ut i mörkret och hon såg att det var en kombimodell. De var tvungna att passera tätt intill högersidan för att komma runt. Flickan hade krupit ner i sätet för att synas så lite som möjligt. Hon var dödligt generad. Hon kunde inte se någon i den andra bilen men någon kunde stå bland träden och betrakta dem. Hon rös av obehag. När de tätt passerade den öppna högerdörren hördes en plötslig skräckslagen flämtning från killen.

Dörrens insida var täckt av något som skrämmande tydligt liknade blod.

”Kör!” Skrek flickan med panik i rösten. ”Kör!”

När de kommit runt och var på väg tillbaks på stigen så fort killen vågade köra började han plocka upp sin mobil.

”Slå 112”, bad han tjejen. ”Jag kan prata med dem”, fortsatte han när han såg att hon tvekade. Tanken på älskog hade för stunden lämnat dem, båda två.

Först på plats var polisinspektör Ragnar Almgren. Med sig hade han Börje Palm och Polisassistent Johannes Ekström. Allt tydde på att ett allvarligt brott hade ägt rum. Området var avspärrat och de båda ungdomarna hade fått lämna preliminära uppgifter. De hade fått legitimera sig och ombetts att vara anträffbara. Killen hade uppmanats att meddela sig med sitt befäl och begära anstånd med att infinna sig tills första förhöret var avklarat nästa dag.

Börje Palm tog polisinspektör Ragnar Almgren åt sidan och sa;

”Det är väl ingen tvekan om vems bil det är? Och platsen. Det var ju här, fast nere vid ån, som Yngve Persson blev påkommen”.

Ragnar nickade och sneglade mot Johannes håll. Assistenten höll på att sätta upp en avspärrning en bit bort på vägen. Det var råkallt och dålig sikt, såhär utmed ån. Ragnar önskade att han klätt sig varmare.

”Om det ligger någon stackare här ute någonstans måste vi hitta henne snart, eller honom”, tillade han.

”Sara ringde. Ett par av killarna har kollat i Yngves bostad. Ungdomarna hade ju tagit bilnumret. Ljuset brann i hela huset och teven stod på. En kopp med kallt te stod på soffbordet och en macka med en torkad ostskiva låg bredvid. Han måste haft bråttom att sticka. Eller blivit tvingad”, lade han till.

Teknikerna skulle snart vara här men även utan deras insats kunde man tydligt se ett handavtryck i det tjocka blodet som i riklig mängd återfanns på höger framdörr. Blod fanns också på högersätet men även i mindre mängd på ratten. Belysningen hade börjat sacka och det var inte konstigt med tanke på att den stått på i många timmar sedan polisen kommit på plats och ett okänt antal timmar dessförinnan.                                   

När det börjat ljusna sattes sökhundar in på platsen. Stella var inte med eftersom hon just nedkommit med sex valpar. En enorm schäfer samt en malinois och deras hundförare, hade börjat arbeta så fort ljuset tillät. Mer blod hade hittats på sluttningen och något som liknade släpspår ner mot åns vatten. Av den händelse någon kunde ligga skadad någonstans hade sökområdet utökats betydligt och skallgång hade inletts. Hittills hade ingen människa påträffats.

”Om den jäveln tagit ett nytt offer, måste det gått verkligt illa med tanke på allt blod”, sa Börje när poliserna samlats för att rådgöra. Dessutom måste han varit slarvig. Han hade kanske blivit skrämd av ungdomarna och stuckit. Eller kanske tänkt återvända senare och ta hand om bilen. Vi får väl se vad söket ger”, tillade han när ingen sa något.

Det var ingen ide att börja spekulera förrän man hade mer på fötterna. En efterlysning på Yngve hade gått ut. Det var inte mycket man kunde göra mer än vänta in alla resultat. Johannes hade visserligen sett döda människor tidigare, men mängden blod var oroväckande. Inte bara han tänkte att en kropp som lämnat från sig så mycket blod med den spridningen borde befinna sig i ett skrämmande skick, när den hittades. Fram på eftermiddagen kallade polisinspektör Ragnar Almgren samman sitt team av poliser.

”Det vi har hittat är en mobiltelefon, som troligen tillhör Yngve, en handske med blod på, en flaska med någon kemikalie av lukten att döma, den låg i en plastpåse, så kan det vara eter, en del av en pil. Nej, inte en dartpil, utan en tillhörande en pilbåge”, svarade Ragnar på Saras fråga. Men den behöver inte höra hit. Flaskan såg ut att ha legat där länge. Det kan vara något vi missat för mer än ett år sedan när området avsöktes av en annan sökhund. Pilen kan också ha legat ett tag. Labbet får göra en bedömning om vad det rör sig om för tid. Vi väntar också på vad DNA prover, samt fingeravtrycken kan ge. Och givetvis fastställande av blodgrupp. SKL kör DNA: et mot CODIS också. Man undersöker också om handsken kan ge något. Om det är samma blod till exempel. Den hittades ett tiotal meter bort. Flaskan låg nog närmare tjugo meter bort. Både den och plastpåsen kan innehålla fingeravtryck”.

Sara såg fundersam ut.

”Kan det ha varit den som gjorde Stella, sökhunden, sjuk för ett år sedan? Hon betedde sig som om hon blivit ormbiten eller något. Hennes känsliga nos kan ju inte mått bra av eter. Blev hon omtöcknad av den är det ju inte underligt om hon inte markerade”.

De andra hade vaknat till. Nu tittade de på varandra och Börje uttryckte vad de alla tänkte.

”Vi skulle haft den för ett år sedan. Finns hans avtryck på den hade han suttit inne nu”.

Hans frustration gick inte att ta miste på.

”Om inte lysningen av Yngve ger något får vi tänka i vidare banor också. Är det Yngves blod, vilket inte är omöjligt, så får vi börja titta på vad han har för fiender. Förutom 99 % av all anständig befolkning i hela Sverige. DNA proven kan som vanligt ta lite tid, de har mycket att göra på labbet, men under tiden har vi en hel del att göra, så nu sätter vi igång. Kolla om Yngves grannar sett något”.

”Johannes, har du tid ett ögonblick?” fortsatte han.

Johannes följde med Ragnar in på dennes kontor.

När de tagit plats på varsin sida om Ragnars bord, sa Ragnar;

”Träffar du fortfarande Vargfeldts dotter?”

”Ja, hur så?” Johannes var uppriktigt förvånad över att polisinspektören kände till detta.

”Jag förstår om du tycker det känns märkligt, men hur uppfattar du familjen? Skulle någon av dem kunna ta lagen i egna händer? Vi kan inte utesluta att det hänt Yngve Persson något. Hur troligt är det att Vargfeldts är inblandade?” Johannes bestörtning måste ha synts för Ragnar lade till:

 ”Ja, vi måste ju börja någonstans. Yngve och hans advokat ställde ju till det rejält för samtliga inblandade. I synnerhet för Linnéa. Men föräldrarna till den lilla flickan i simhallen och Tärnas föräldrar skulle nog inte sörja om det hänt honom något. Tärnafallet upprörde ju många”.

”Men, utgår vi från att det rör sig om mord? Det är ju svårt om det inte finns någon kropp. Ska det inte draggas i ån? Ingen är ju anmäld saknad så vi har ju ingen anledning att dra igång något så stort projekt än. Yngve kanske promenerar in här om en timma, vad vet jag?”

”Vi får ta ställning till det så snart vi får provsvaren. Det var allt, för stunden, Johannes. Tänk bara på att hålla isär jobbet och privatlivet”.

Johannes visste inte varför han kände som om han varit inne hos rektorn för förhör eller för någon reprimand.

  

Kapitel 25. Misstankar                            

När Linnéa, genom köksfönstret, såg polisbilen köra fram till grinden och stanna utgick hon från att det var Johannes som hade rast och ville hälsa på Märta. Men när två poliser, ingen av dem Johannes, steg ur bilen fylldes hon av samma känsla som när de hämtat henne för förhör. Något var galet. Hon ropade på Jessie. Han var redan på väg nedför trappan när det ringde på dörrklockan.

Hon kände igen Börje och Ragnar. De hälsade och såg nästan beklagande ut när de undrade om de kunde sitta ner någonstans och prata. Det var ett par frågor som behövde svar. Jessie bad att få sätta Märta in i situationen och gick upp på kontoret. Kvällen före hade Märta hjälpt till med Öppet Hus på gymnasiet och fått ledigt halva dagen, som kompensation. Nu satt hon vid datorn och skräddarsydde ett bokföringsprogram för en kunds räkning. Det var ett av hennes första egna projekt så hon var ganska stolt och lade kanske mer tid än hon behövde för att kunden skulle bli nöjd. Hon slet sig från datorn när Jessie förklarade att de kanske skulle bli upptagna några timmar. Hon gav Jessie en kram samtidigt som hon bad honom ta hand om mamma.

Samtidigt besökte en annan polispatrull Millan Bengtsson. De frågade efter Benny. När hon berättade att han var på sitt jobb frågade de var han varit kvällen före. Hon berättade att han jobbat på budfirman. När de gick bad de henne framföra att han skulle höra av sig snarast.

Linnéa frågade om hon fick bjuda på kaffe och en saffransbulle. Båda poliserna tackade ja och de fyra slog sig ner vid köksbordet.

”Det har som ni nog hört skett något på samma plats som överfallet på Tärna ägde rum för över ett år sedan”.

Linnéa och Jessie bytte en blick.

”Vi har ju hört vad de säger på radion”, sa Jessie.

”Man har alltså hittat Yngves bil på ungefär samma plats som sist. Men först vill vi fråga er, båda två, vad ni gjorde igår”. Makarna bytte en blick igen.

”Vi var hemma”, sa de samtidigt.

”Vi tittade på tv-nyheterna och Så ska det låta. Men vi var inte uppe så länge efter det. Vi åt lite räkor och tog ett glas vin till det”, sa Jessie. ”Sedan gick vi och lade oss”.

”Kan någon intyga att detta stämmer?” undrade Ragnar. Han hade inte brytt sig om att dela på makarna eftersom han var säker på att om de var skyldiga, någon av dem, så hade de säkert redan snackat ihop sig om ett alibi.

”Nej, det vill säga, Märta kom ju hem någon gång vid tiotiden. Johannes körde henne. Strax innan vi lade oss. Grannarna kanske har sett våra bilar hemma. Annars var det nog ingen. Men är vi misstänkta för något?”

”Vi har inte fått tillbaks alla svar från SKL ännu, men vi vill försöka utesluta så många som möjligt redan nu. Har ni haft kontakt med Persson på senaste tiden? När såg ni honom sist?”

”Som ni vet har jag kontaktförbud, så jag har verkligen inte haft anledning att söka upp det aset”, sa Linnéa.

”Jag tror sista gången jag såg Yngve var när Lotta plattade till hans näsa i rättssalen”, sa Jessie och log vid minnet.

Båda poliserna såg också lätt roade ut men Börje var allvarlig på rösten när han sa:

”Vi har ju inga belägg för att det vi hittat tyder på något brott mot Yngve Persson, i nuläget. Men han har inte dykt upp och vi har inga tips från allmänheten. Draggning pågår men det har inte gett något ännu. Hans hus står under uppsikt men inget har hänt där heller”.

”Det förvånar mig att han stannat kvar i trakten där alla känner honom”, sa Jessie. ”Trots allt har han ju sålt kiosken så inget håller honom direkt kvar här. Milo och hans fru köpte den redan innan han gav sig på tösen i badet”.

”Skulle ni önska att han försvann?” Frågade Ragnar och skrev något i sitt block.

”Det skulle nog bli säkrare för alla små flickebarn om han försvann, ja, men varken jag eller Jessie är några mördare. Det hoppas jag ingen tror”, sa hon och såg utmanande på poliserna.

”Vi misstänker ingen”, sa Ragnar överslätande, ”men vi kan behöva återkomma med lite fler frågor så det är bra om ni underrättar oss om ni skall ut och resa inom det närmaste”.

Jessie lade sin hand över Linnéas. Hon vände på sin hand och mötte hans lilla tryckning. Hennes hand var iskall.

”Var det något mer?”, frågade Jessie. ”Eller kan vi återgå till våra jobb?”

Ragnar reste sig och Börje drack upp det sista i sin kaffekopp.

”Tack för kaffet”, sa båda och tog med sina koppar bort till diskbänken.

”Hör av er till mig eller Börje om det är något ni kommer på”, sa Ragnar.

Jessie nickade och följde poliserna ut i hallen.

”Goda lussekatter”, sa Börje, när han öppnade dörren.

En kall vindpust höll på att slita dörren ur hans hand. De höll i sina mössor när de gick mot bilen. Linnéa hällde ut sitt kalla kaffe i slasken.